Kampen för att överleva anorexin

Kallt så in i helvete. Jag fryser jämt. Fastän jag är ett fetto.

Och fortfarande ny blogg: www.uturanorexin.blogg.se

Vet inte riktigt, alla läsare från den här bloggen följde med till den nya, så får se om ni hänger med senare:P
Idag är ingen toppdag, ganska tungt faktiskt, men försökte tänka att det nog blir en dag till imorgon. Det kan jag inte garantera, för jag har inte på många år kunnat säga att jag klarar mig igenom natten. Varje natt är en kamp för att inte springa till bron eller hoppa framför tåget eller tugga tabletter. För det är den värld jag känner till. Så som sagt, det är lite skarpt läge nu. Jag önskar mig skälv lycka till även i den här kampen.

Ny blogg: www.uturanorexin.blogg.se

Ny blogg, lite omstart hoppas jag.

www.uturanorexin.blogg.se

Det fick jag höra idag. Att jag på måendekurvan inte ska ramla längre ner i mörkret och depressionen än jag behöver. För jag kan bestämma själv hur långt ner jag kan/kommer/ska/borde falla? Och hur långt ner är behöver? Jag fick också höra "jag hänger inte med i ditt resonemang", "du har sagt att du om 5 år inte vill sitta här". Blabla. Jag känner mig rätt värdelös. Och rätt störd för jag fick också många skumma blickar, fick höra många suckar och många överstrykningar på hennes papper. "Jag hänger inte med i ditt resonemang" sa hon femtioelva gånger.

Så ikväll är det många Theralen som försvunnit ur burken. Som pappa fortfarande inte tagit. Det tackar vi för. Eller ja. Jag gör. ÄS med. Jag orkar inte skriva något mer. I'll be back

Jag sitter och tittar på facebook (jag är egentligen inget fan, kollar när jag tycker något verkar viktigt, plus att skolan använder det som informationssajt). Men jag satt och läste lite smått då meddelandet: taggat fot av dig. Jag kikar in så klart, bara för att ÄS liksom ska få ha rätt en gång till. Det var gamla foton. Gamla foton, verkligen, där jag var smal och fortfarande snyggt smal. ÄS var en del av mig då med, men jag var fortfarande inte besatt på samma sätt som jag är nu. Det var lagfoton. På den tiden då vi var 90 och 91or (födda då alltså) som var hela laget. Gamla gänget. Vi som åkte på cuper, vann distriktsmästerskap, spelade blodbad när vi hade derbymatcher och tränade till sent på kvällarna. Jag saknar att vara normal. Ingen visste, ingenting syntes. Jag var aldrig störd då, jag var helt och hållet normal. Nästan i alla fall. Jag trodde nästan på mig själv då. På framtiden. Jag trodde att det fanns en chans att jag fick göra i alla fall en del av de där sakerna jag drömde om.

Det känns så hemskt att känna nu att allt det där är borta. Jag har inte en chans att klara av att back-packa i Asien i ett halvår. Jag kommer aldrig kunna bo i Frankrike att år. Jag kommer aldrig kunna göra alla dom där sakerna. Framför allt inte de där resorna.
Det känns så förbannat hopplöst just nu.

Jag vill mest skita i allt.

Nu skiter jag i det här och väcker mamma.

Nu har jag ätit, men inte spytt. Funderar på det. Funderar allvarligt på det. Vore första gången på väldigt länge jag inte gör det. Men det känns inte bara som ett tvång längre, det känns som en vana, en självklarhet jag inte behöver fundera på. By nature. I och för sig var det inga rena kolhydratkällor idag. Köttfärs utan bröd blev det. Det onyttigaste var väl gräddfilen. Som var onödig men tänkte att det kanske inte gör något idag. Trots att hjärnan har det tufft. Hjärtat med, får skylla mig själv, alla dessa överdoser har gett resultat. Negativa sådana men det fattade ni nog. Det gör ont. Det gör ont på alla sätt det kan.

Det var dagens väldigt positiva inlägg. Just nu är jag i en svacka, där det är svart och kallt och ensamt. Så därav det svarta, mörka och ensamma inlägget.

Jag mår inte bra kan man väl inte säga, men bara skurit en gång idag. Och spytt en. Skit på mig. Orkar inte skriva så mycket mer. Så ja.

Och så till valet. Jag undrar vad som hänt, är det inte dags att svenska politiker inser hur fel det har varit att stänga Sverigedemokraterna ute? Enda anledningen till att de får så många röster är människors okunskap. Är det inte dags att svenska folket inser vad som är på väg att hända i det här landet? Vi är på väg rakt ner i helvetet, med den vågmästarroll som nu SD innehar kan det bli smärtsamt kostsamt för många av de viktiga frågorna i Sverige. Svenska folket har tappat en viktig del, som numera är 5.7 % till SD, och frågan är hur vi ska göra att SD får så lite makt som möjligt. Och trots att det bär mig emot så önskar jag att MP nu tar klivet över till blåa sidan. För vi får offra att få deras åsikter med oss, men vad som helst är bättre än SD.
Den enda enda lilla som är bra med Sverigedemokraterna är deras syn på äldrevården. 13 miljarder kronor ska avsättas i skattesänkningar för de äldre. Och det är mer än alla andra partier har på sina äldrevårdssatsningar. Och nej, det är inte realistiskt, men det är mycket annat i ALLA partiers som inte har en chans att bli verklighet.

Nu äntligen har jag fått tillbaka min telefon också. Hatar den jag haft nu, mammas svarta gamla. Nu är den hemma igen, fast jag vet inte hur man får in minneskortet. Och ni som känner mig vet att det faktiskt är mycket svårare för mig än för en normal människa. Teknik suger, det är alltid något fel på tekniska saker. Som att sätta in och ta ur massa grejer i en telefon. Ursäkta, varför måste en vanlig dödlig behöva göra det själv? Nej skit på teknik. Jag fattar det inte.

Min hund är ute och kissar, vi människor ska snart åka till stan. Köpa julklapp till pappa ska jag göra. Köpa en liten present till mamma också. Tänkte vara lite rolig och ha en liten myskväll senare.
Annars idag är det än så länge, okej, dock varit vaken i elva minuter så ska inte uttala mig. Sov rätt okej till slut, när jag väl somnade.

Är däremot lite upprörd över valet. Vad är det som hänt med Sverige?

Jag duschade igår. Jag hatar att se mig själv. Gör det för mycket ändå eftersom varenda spegel jag går förbi visar min kropp, blickarna dras till fönstret. Varje gång blir jag allt fetare. Så igår i duschen slutade det med blod. Nya skärsår. Och när jag drar ur balsamet ur håret följer stora tovor med hår med. Jag vet så väl vad det betyder. Vitaminbrist. Till följd av för lite näring. Det betyder alltså att jag ätit tillräckligt lite. Jag är hemsk. Fel, feg, förstörd. Men jag är ändå glad. Eller nej, jag är deprimerad. Det är ÄS som är så glad. Nöjd med mig själv.

Idag var jag och mamma upp till farmor. Första gången någon av oss är upp dit sedan hennes hund Rusa försvann. Hon grät inte en enda gången, normalt är det väl tårar varannan timme. Vi var i och för sig inte där länge, men det räckte. Jag är helt slut. Har varit så mycket som varit nu sista veckorna. Tack och lov är jag ledig i två veckor nu. Det är jag glad för. För som det är nu håller det inte. Igår gick jag 12 281 steg. Idag lite mer. Imorgon mycket mer. Tills det inte går att gå mer. Eller tills jag dör. Eller både och vore förstås bäst. För jag är inte säker på att jag vill så mycket mer. Jag säger det ofta: nu vill jag ge upp. Men det går inte att komma ifrån att jag faller rakt ut i ingenting men där botten slutar med slutet. Kort sagt att jag mår sämre än på hela året. Än på ett helt år kan man nog säga med. För jag är slut. Totalt slutkörd.

Kilona rasar, bara inte tillräckligt mycket. Jag ljuger konstant just nu. Maten jag ätit två gånger denna veckan och behållt någon av dom blev till middag alla dagar på pappret som psykologen fick. Antalet Theralen på en dag är inte maxdosen 12, närmare det dubbla, av tableterna som var nästan 200 som jag samlat på mig ligger 150 fortfarande på okänd ort. Träningarna som står att det är 6000 steg om dagen och 120 förbrända är 9000 steg och 300 förbrända kalorier. Självmordsktankarna bara är en gång i veckan eller så, är det femdubblade eller mer. Godis jag äter tre gånger i veckan är en. Skärsåren som bara blir till någon dag i veckan är 24 varje natt (tvångstanke, är beroende av siffran tolv och det är ju på varje arm så ja - 24). Det ser väl ändå ganska okej ut på hennes papper? Hon får ju veta de fina siffrorna, de cencurerade som låter jättebra i mina öron? jag menar det hon får veta är ju en väldigt bra egentligen, jämfört med hur det har varit. Det låter väl bra eg, äta varke dag? Minskat på träningen. Allt det är ju galet fel, men det är i verkligheten, på hennes papper står det ju en mycket fin version. Trots allt det fick jag ändå skäll för det. För bara hälften av det dåliga jag gör. Jag vågar inte berätta för mamma och pappa om vad hon säger. De bryter ihop om jag berättar allt det. Och som en kompis sa (tack A) vore det egentligen bättre för alla om jag vågade väcka någon av dom på natten när det är som värst. Kanske jag skulle slippa det värsta då. ÄS kanske skulle få lite mindre utrymme då.. ?

Positivt det här blev. Skiter i det. Hoppas ni står ut med det, men en dag kommer jag också kunna säga annat än det här.

Nu har mitt favoritland ännu en gång lyckats hamna i rampljuset. Till skillnad från förra gånger så står jag på regeringens sida. Helt sjukt vad Reding håller på med. Hon kallar det Frankrike för: ett nytt andra världskrig. Eh ursäkta; andra världskriget gick ut på att UTROTA en hel folkgrupp för att dom var av fel hufärg och etnisk tillhöriget. De ville utrota, ta bort varenda människa. Det Frankrike vill göra är att FLYTTA romerna bort från deras OLAGLIGA läger, som utgör en säkerhetsfara för de människor som inte bor i lägren men bor nära. Aå ja; utrotning? gaskamrar? 3*4 meters rum med 40 pers? Bygga pooler för hand? Tortyr? Är det vad Frankrike gör nu? Nej, precis Reding så håll käften, Frankrike kommer, om inte EU-kommisionen är korrupt, vilket kag verkligen hoppas att det inte är, men Frankrike kommer inte behöva sluta med det. Och jag tycker det är rätt. Förstör inte andras länder, laga er själva först! Kalla mig rasist, vilket jag inte är, men säg det då, men jag står på Sarkozy sida!

Är helt slut idag. Jag har fått många kramar. Och många ris, men få ros. That's life, right? Det är så oändligt jobbigt att varje dag ta sig ut ur det här. För trots att den gamla lärarinnan stod chockad och tittade på mig i kassan på ICA känner jag mig inte alls varken bättre eller smalare, oavsett om det är mitt ellr ÄS perspektiv. För hon stod där, funderade om hon vågade gå fram, men tog till slut mod. Och stirrade rakt in i mina blodsprängda ögon som lyste av döden i mitt dödsvita ansikte på en abnormal kropp. Men ja, jag skrattade faktiskt. För hon var sig lik, efter alla dessa år, trots att hon blivit pensionär och njuter av det. Hon hade samma örhängen som jag hade där för tio år sedan då vi sa hejdå och jag började 4an. Jag var smal då. Det var året före DET året. Året då jag såg beviset på att anorexi fanns. På att det var en sjukdom som passade mig perfekt. Hon slapp se det, och kanske var det just det som fick henne att titta mig ännu mer i ögonen och ärligt fråga hur jag har det. Och jag svarade lika ärligt (utom syn och hörhåll för mamma) att ja, nog har jag sett bättre ut. Och oavsett om man ser det genom mina eller ÄS ögon så har jag sett bättre ut. För jag är för smal i mina friska ögon men för tjock enligt ÄS. Och ja, hon frågade rakt ut om jag hade eller hade haft anorexi. Och visst, "jag har vägt mer än 10 kg mindre". Och ja hon såg ledsen ut, men log sådär fint som hon gjorde när vi var små och det kändes rätt okej att någon fick veta det efter två minuter i kön på ICA. Så där fick du ÄS, jag klarar av att vara ensam i flera minuter på ICA.

Vad är det jag egentligen håller på med? Jag vet inte, och när jag ska försöka förklara för en normal människa syns det så snabbt på dom att de tycker att jag är störd. Fast det vet jag ju att jag är. Men att jag visar det så uppenbart. Det är hemskt att det ska behöva vara så, men jag tror att alla vi här och därute känner igen sig i det och vet att det kommer komma igen. De där blickarna men får efter att man sagt att man inte vill äta mat, eller när man sagt att man har problem med maten eller när någon sagt att man är för smal men att man själv ryter ifrån lite och svarar bestämt nej. Eller ja, ÄS säger ifrån. Eller de gånger man inte säger ifrån utan bara mummlar något om att du äter vissa saker. Eller de gånger då man fort springer på toa för att komma tillbaka tårögd. Jag vet inte om det är så för er därute. Men för mig är ÄS en hel stor lögn, vi lever i en lögn, där allt handlar om att smita undan från maten och tillhöra förbränningslaget. För det gör vi. Det enda vi verkligen bryr oss om är siffrorna på vågen.