Kampen för att överleva anorexin

Hösten är slut,
löven förmultnade
både här och där

och
jag kan riktigt höra
hur du andas nu

igen
för vi har delat
säng, täcke och tid

idag, igår
tiden läker inga
sår men dödar oss

vet du,
att jag älskar dig
mer än snö hatar sol

men ändå,
det räcker för mig att
veta att du finns kvar

och se,
glimmande snöflingor
förblir våra enade andetag

Långt långt bort
blåser vinden
upp till storm

River i det öppna
fönstret jag alltid
låg och tittade ut
genom när jag
var ensam vaken

Utanför slogs alla
höstfärgade löv om
trädets sista krafter

För den som förlorade
var först att sakta tappa
all luft, stoppa venernas
genomtränglighet av
näring och omärkligt dö ut

Det röda, det gula, det
bruna och kanske också
det gröna, alla ska de dö

Men alltjämt vet jag också
nu, att jag är inte ensam om
att höra vinden som river för
tiotusen steg bort lyssnar du till
samma vind, fastän din låter högre