Det vänder lika fort igen
Ibland förstår jag min sjukdom, att dte är en sjukdom. Eller en av dem i alla fall. Maten är ett problem men en sjukdom? Nej. Men den bipolära störningen finns det bevis för om och om igen. För sex timmar sedan anade jag slutet på denna eviga kamp som kallas skola. Det har varit mitt liv, min trygga punkt. Men de senaste tre åren har bara varit ett helvete. Nu är det drygt 40 dagar kvar till studenten och gud vad det ska bli skönt att kunna fly för alltid. Men för sex timmar sedan trodde jag verkligen att jag kan klara dessa dagar. Men nu, ikväll, känns det inte alls så. Datorerna funkar inte, det är alldeles för mycket att göra och jag tappar kontrollen över mina tankar. Och ikväll har pappa glömt mina mediciner så jag kan glömma någon sömn inatt. Tack pappa.
God natt på er sovande människor då
God natt på er sovande människor då
Tears of happiness
ännu
en
underbar
wow
låt
http://www.youtube.com/watch?v=luRmM1J1sfg
ännu
en
100gångers
spelad
låt
ännu
en
låt
som
ger tårar
en
underbar
wow
låt
http://www.youtube.com/watch?v=luRmM1J1sfg
ännu
en
100gångers
spelad
låt
ännu
en
låt
som
ger tårar
Tänk om det kan bli sant
Idag är en trodag. Jag ser slutet på mörkret, på min egen misslycka om och om igen. Men ett av de viktigaste och största målen jag har i hela mitt liv kanske kanske jag klarar. Tänk om jag faktiskt klarar skolan? Alla mina skolår kanske har fått ett slut och jag kanske klarar det? Vad händer mig då? Kommer alla förvänta sig att jag börjar leva? Är det någon som har svar så vill jag gärna höra, för jag vet inte alls
I wish you were here.
På något sätt blir saknaden alltid det som triggar ångesten ännu mer. Men inatt kunde det i och för sig bara sluta illa. Men inte så farligt som jag trodde. Just nu känns det mest som att man sviker alla de som kämpar för min överlevnad.
<3
<3
Schizofren
Kvällen blev lång, och tung. Men hann träffa grannen en stund, insåg sedan att den där mållinjen jag skymtat långt borta förmodligenbara kommer vara en avlägsen punkt. Jag klarar inte av att vara ensam, då slutar jag död, men om jag är med andra pluggar jag inte alls och får inget av det jag måste få gjort gjort. Vilket också ger ett öde som slutar väldigt fort, om än att det är en månad bort. Folk har börjat räkna ned, jag skulle vilja räkna uppåt för att orka. Däremot var det en trevlig fredag. Tio cider efter att vi entrat bygdegården slank ner innan jag ett antal timmar senare vingade den enda kilometern hem till mamma och pappa. Jag har glömt tt jag kan vara social, att jag kan kallprata. Men osäkerheten finns där. Ovanan. Och bakom min rygg hörde jag viskningarna och iakttagandena om mitt utseende. Ingen från byn har sett mig mer än genom glasrutan på nästan ett år. Och det är tydligen vida känt att jag ägnat de senaste två åren spenderat inlåst eller sängbunden. När jag såg en jämnårigs mamma stå och peka när jag vände mig om kände jag att jag ville återgå till sängbundenheten och gömma mig under täcket. Och det hade jag nog gjort om hon inte kommit fram och frågat mig rätt ut om hur det kändes att vara bland så mycket folk. Hittills under kvällen var jag en våldnad ingen trott fanns utan bara ett spöke att iaktta. Paniken rusade över vilket gjorde att jag tappade kontrollen över vad jag sa. Jag svarade att jag inte vistats bland folk jag känner i den här skalan på mer än ett år, men att jag försöker. Jag är inte pestsmittad, och det är sådant här som jag måste lära mig på nytt. Men självklart får jag ta att de sett mig sedan jag var nyfödd och aldrig sett mig som en vuxen anorektiker. Hon blev helt paff och jag blev nog lika förvånad. Hon pratade med sin granne som kom fram och kramade mig. Där någonstans kände jag att jag är människa också, men väldigt olik än många andra, men att jag måste lära mig att vara "normal". Det var nog ett steg i rätt riktning den kvällen.
Mörker
Jag faller på mållinjen
Hemvändade dotter
Japp, jag ahr inte ätit på hela dagen, demonerna är så nöjda. Dem vill verkligen att jag ska hamna där jag en gång var. Jag önskar så att jag slapp alla dessa tankar, utan den där stoltheten, nöjdheten när jag inte ätit, när jag inte ens funderat på att äta utan på att inte behöva äta för ingen håller kontrollen, men mest tänka på hur många mil jag vågar springa. Jag vill springa de där 3 mil per natt igen. Det gjorde mig bra. Det gjorde mig smalare. Jag vill ha osynliga lår, pennstickssmå armar och en mage som går inåt. Då är man vacker. Eller nej, men jag blir vacker då. Alla andra är redan så fina. De kan sitta mitt ute på gatan och äta glass utan att få panik när alla tittar. De kan åka buss utan att få andnöd av taket som kommer närmare. De kan äta pasta, ris, potatis utan att plocka bort hälften eller helst allt. De kan sova om natten istället för att springa. Så vill jag vara. Precis så vill jag vara, men jag undrar om jag någonsin kommer dit. Kanske näst intill men aldrig den där riktiga friheten. Det önskar jag att jag kunde göra, ta den makten själv. Vinna kampen, den där sista ronden.
Trots alla år
Jag måste faktiskt säga att jag är lite stotl över mig själv. Mer än halva förra året spenderade jag inlåst, utan dator, utan böcker,utan framtid. Men nu sitter jag här. Kommer klara gymnasiet. Kommer ha överlevt ensamhet, bråk, ångest, anorexi, frilhetsberövad, ja ni fattar. Jag har överlevt, hittills och det har varit å många år som jag sagt att jag inte trott på det. Men här är jag. Så mycket trasigare än jag trodde men jag lever. Jag mår bättre och bättre, jag kämpar, jag försöker och ibland vinner jag. Jag vet int, men jag tror att jag är hög på stolthet. Eller hdet kanke heter? Jag kan inte dessa positiva känslor särskilt bra. De är okända. Men nu kanske de är här?
Happy ending?
Jaha, ni undrar väl vad jag en tråkig dag som denna. Jag ska då tala om det, jjag åt pizza. Massor av pizza, dt är en kamp, varke gång men igår fick sig ÄS en smäll. Jg somnade halvtre men jag låg och tittade på en av de mest älskade vänner jag har, jag vaknade utan ångest, jag kom nästan upp i tid. Jag är nervös för eftermiddagen, jag ska åka buss hem till mamma och pappa. Tror jag. Jag är nervös för kvällen, alkohol och ÄS och bipolär störning brukar inte sluta bra, men det kommer det vara värt, min kära mor behöver assistans när hon nu ska supa sig under bordet (det har hänt ett väldigt få antal gånger).
Men jag tror på mig själv, dett ska gå bra. Och snart kommer bilder på den vårsol vi har i Västerås. Den är nästan lagom för mig, men jag fryser fortfarande nästan jämt. Det komemr bilder på in lata hund också. Hon har VUXIT. Fast hon är fortfarande liten.
Och just det, det är väldigt roligt när man får gensvar på något man vet att man har rätt om. Lyssna på Malin, hon har fattat det här med Paul Potts.
Men jag tror på mig själv, dett ska gå bra. Och snart kommer bilder på den vårsol vi har i Västerås. Den är nästan lagom för mig, men jag fryser fortfarande nästan jämt. Det komemr bilder på in lata hund också. Hon har VUXIT. Fast hon är fortfarande liten.
Och just det, det är väldigt roligt när man får gensvar på något man vet att man har rätt om. Lyssna på Malin, hon har fattat det här med Paul Potts.
Tårar rysningar och lycka
Jag gråter floder, jag menar att kudden är mer blöt än torr. Det finns inga ord. Detta är en av mina absoluta favoriter. Lyssna på den sjuka rösten. Hela jag ryser, ut med ryggen armarna och varenda ställt jag har år på och på de platser där jag inte har det också. Jag kan se den, lyssna på den hur många gånger som helst. evigheter jag kommer ändå aldrig sluta gråta när jag ser den.
http://www.youtube.com/watch?v=1k08yxu57NA
bara orden där räcker för mig
http://www.youtube.com/watch?v=1k08yxu57NA
bara orden där räcker för mig
Det går framåt
Jag trodde inte att jag skulle fixa körkortet men jag är på god väg. Dags att köra igång ordentligt med teorin också. Får se hur det går. Tror jag ska läsa ut Daniel Åsbergs udda men ack så roliga bok Danny boy och kärleken -rekommenderas. Sedan blir det teori parallelt med gladfeministiska boken av av Geiöe, nånting ditåt. Ta vad man vill ha hette den i alla fall. Tror den kommer passa mig perfekt. Men jag har faktiskt coolat ner med mansföraktet, även om jag ser dom som hopplösa fall för det är dom och det kommer jag nog aldrig sluta tycka och tro. Idag är den stora fasans dag. Pizza? Uhh. Jag tror jag ska försöka men det var bara nåågra veckor sedan jag lät bli mat dagar och veckor i streck. Men jag måste ju våga. Tio upp skrämmer. Men ÄS ska få sig en smäll. Jag vill bara bli fri.
Nerver av stål, eller inte
Har tvörvögrat mat sedan i måndags så det kanske kan gå bra att ta några pizzatuggor. Men tänk om det inte gör det? En hel kväll förstörd, med Murr här. Jag vill vara bra. Typ som alla andra. Kunna andas, kunna leva, kunna må bra.
Idag är en ledig dag från skolan. En väldigt ledig dag från skolan. har däremot en körlektion vid elva. Så kommer Murr någongång runt tre lät det som. Kanske kan det bli en okej dag ändå. Vi får se helt enkelt. '
Hoppas ni får en lika bra dag som jag hoppas att få.
Idag är en ledig dag från skolan. En väldigt ledig dag från skolan. har däremot en körlektion vid elva. Så kommer Murr någongång runt tre lät det som. Kanske kan det bli en okej dag ändå. Vi får se helt enkelt. '
Hoppas ni får en lika bra dag som jag hoppas att få.
Tårar och skakande händer
En bra kväll blev plötsligt en riktigt dålig. Verkligheten kommer snabbt och hårt tätt inpå. Kontraktet på boken är skrivet, i vilken form och i stora drag finns det redan en tanke från deras sida. Men det finns vissa bitar jag måste ta ansvar för själv. Avtalen med de berörda är ett sådant exempel. Vissa personer som genom historien har kommit att betyda mycket måste tillfrågas. En del av dem har jag inte pratat med på flera månader, kanske år. M har jag nog nämnt här i bloggen. Eller jo, det finns kort på henne. Men att hängas ut, vår historia är rörande och gripande, vet jag inte om hon vill. Eller ens om jag borde. Eller jo, hon är en otroligt viktig del av mitt förflutna. Hur ska det gå till. Jag vet inte om jag vågar, kan jag, orkar jag. Det skrämmer. Jag vet inte vem hon är längre. Och vad värre är att hon inte känner igen mig. 15 kilo lättare, vitblek hy, mörka ringar under ögonen och ögon som mist sin glans. En historia som byggts på i det oändliga sedan hennes tid. Jag är inte jag i hennes ögon. Hur kommer detta sluta? Har jag modet? Det ligger inte i min natur att våga gå emot sjukdomens elaka tankar. Att våga, att släppa in, att riskera.
fortsättning följer
fortsättning följer
Perversiteter och en trevlig kväll
Kvällen är här. Kvällen som blev alldeles för lång nere hos Per. Men det var trevligt. Jag har lärt mig, eller ja typ lärt mig, att styra den där ratten på dosan. Spak heter det kanske, men det låter fel, eller jag tänker fel då, så det får heta ratt. Vilket ju också är perverst ju. Och jag är INTE perverst lagd egentligen, har faktiskt levt i celibat sedan augusti. Den ni! Förr i tiden, in the old good times, var jag i sängen med de flesta killar jag kände. Så det kanske är klposter nästa som du säger Murr. Men icke ännu i alla fall. Men i alla fall anledningen till att tankarna går överstyr är att alla påpekar det. Bara för att jag VAR pervers. Dte är jag INTE längre.
Korrigering också: PLAYSTATION (för det är ju alldeles galet självklart att jag ska veta det!! *fnys*)
Korrigering också: PLAYSTATION (för det är ju alldeles galet självklart att jag ska veta det!! *fnys*)
Får ju inte glömma
En ny trevlig granne har flyttat in en våning ner. Vi ska se på film någon kväll och han ska lära mig play-någonting. På teven i alla fall. Och vi ska på promenad med min lilla tok också. Får se hur det slutar. Någon ny vän som förstår och finns så nära vore kanske det jag behöver nu? Eller jag vet inte. Strunt samma.
En glad liten varelse
Varje gång jag öppanr dörren möts jag av den glada lilla varelse som kallas Tischa. Min lilla tax, min lilla bebis som alltid kommer vara valp i mina ögon. Om jag så bara varit borta i en kvart så hoppar hon av glädje när jag kommer. Jag känner mig lite värdefull, lite bra, lite ansvarstagande. Och utan henne skulle jag gå under. Jag skulle ligga kvar i sängen alla de där dagarna som jag bara vill ge upp. Men jagtar mig upp, ger henne mat, får en puss, går ut och går med henne och får ett glatt skällande, jag leker med henne och får en lycklig vovve som älskar mig höst
Som om idag vore lik igår eller imorgon
Ingen dag är riktigt som jag tänktmig. Men för det mesta finns det jag känner igen där. Ångesten, mattankarna, frihetssökandet, vännerna, sms, bråk och sömnlösa nätter. På sätt och vis är det en trygghet att veta att imorgon är det samma saker som jag redan kan som kommer. som inatt, jag somnade halvfyra. Vilket gör att tabletterna som ska få mig att sova bara gör mig avtrubbad dagen efter. Så idag ville jag inte ens gå upp ur sängen. Jag ville inte vakna, jag ville inte se den grå himlen. Jag ville bara krypa ner under täcket medmin bebis igen. Kommer alla dagar vara så, kommer jag aldrig kunna sova utan alla dessa tabletter som gör andra däckade, kommer jag aldrig kunna sitta på en föreläsning utan att känna mig instängd, kommer jag aldrig kunna sitta på bussen och skratta? Är det rättvist det här, förtjänar jag så här mcyket smärta. Att det ska göra ont det vet jag, tt jag förtjänar det men den totala misären?
It's all a big mess..
It's all a big mess..
...
Har träffat en jättetrevligt granne idag. Vi ska ut och gå imorgon. Det ska bli kul. Han har också en tax, fast den är i Göteborg hos hans föräldrar nu. Han tyckte om min lilla i alla fall. Undra jag hur det kan gå. Men men. En jobbig dag i alla fall. Tre timmar på ät tar på min svaga insida. Nu är det plugga som gäller. So long
Just an ordinary day
Om en dryg halvtimme ska jag börja röra mig mot skolan och sedan vidare mot ät och DBT. Undra hur det går. Orkar jag..Idag är annars en sådan dag då det inte känns lika bra som de bra dagarna. Det känns lite mörkt för framtiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det ligger och gnager. Det känns inte som att jag kommer någonstans. Maten är jag på samma plats som för mer än ett år sedan. I och för sig vägde jag 36 för ett år sedan så kanske därifrån sett har det ju gått framåt. I alla fall på utsidan. Men inuti bär jag med mig tanken att jag aldrig kommer bli fri från mattankarna. Det går inte att tänka sig hur det skulle se ut, på samma sätt som rakbladen nog aldrig kan komma att försvinan helt, i alla falll inte i tanken. Eller äsch. Jag vet inte. Jag bara svamlar.
Vad händer i er lilla värld då?
Vad händer i er lilla värld då?
Är detta verkligen sant
Det är så mycket som jag en gång gjort som jag inte klarar längre. Ätstörningen och manodepressiviteten äger mig. Så totalt. Jag kan itne äta utan ångest, åka buss, gå på konsert, handla mat, sitta på en föreläsning, träffa en läkare, diska, vika tvätt, gå i trappor, äta vid andra tider än de tider ätstörningen bestämt och jag i kompromiss godkänt. Jag kan inte göra något av det och massa mer saker utan att få ångest, utan att tänka på mat, kaloriförbränning, på hur sittbenen skrapar mos stolen, på hur höftbenen skaver mot den jag kramar. Jag vara fri? Jag provade jeans idag. Gamla jeans. Det var storlek 26 på dem. För ett år sedan var jag elva komma två kilo lättare, jag var smal. Jag var fulast någonsin men jag var smal. Inte tillräckligt, det blir man aldrig, men jagvar betydligt smalare än nu. Hjärtat slog 35 i minuten, mina ben bar inte, jag hörde inte vad någon annan sa än demonerna, jag kunde inte andas, det fanns inga kläder som satt uppe utan band och skärp, det fanns ingen som kunde rädda mig. Jag var redan död. Så död man kan bli. Och det som gör mig till sjuk än, är att jag önskar att jag var där igen. Jag önskar så att jag var där. Livet är mig ännu inte kärt även om jag inte försöker dö ifrån det. Dör jag så tackar jag men att ta steget själv just nu känns för orättvist mot det lilla jag åstadkommit. Men den tryggheten finns alltid där. Att döden är min när jag vill. Det skrämmer mig, att folk förväntar sig att jag ska kunna leva, veta hur man gör för att vara lika fri som alla andra som intehålls tillbaka av sjukdomar. Bara för att jag är tjockare än jag varit. Livet är inte till för döda. För ofria. För sådana svaga som mig. Livet är inte till för mig.
Livet är inte till för dom som inte vet hur man lever.
Livet är inte till för dom som inte vet hur man lever.
Skrämmande sant
Läste just en artikel som en kompis länkade. Han har jobbat i USA med unga anorektiker och eftersom han hållit lite koll på mig har han insett att mitt hjärta inte riktigt funkar som det ska. Främst när jag tränar och så men även annars. Artikeln behandlade konsekvenser efter att man blivit friskförklarad. Vilket jag int blivit jag vet, men jag är ju faktiskt inte sjuk längre. Vägen man 46 kilo så är man definitivt inte sjuk. Men hur som haver, artikeln nämner också att hjärtat slutar fungera när pulsen är för låg, vilket den blir om man tränar för mycket. Mina hjärtklaffar antar man är det som är felet. Det tänker jag verkligen inte nämna för dem här hemma på ät. Om jag inte tränar så mycket så gör det ju ingenting så länge det funkar. Eller? Har lite kval.
Åter
Japp, åter från en riktigt tung helg. Otroligt stressad, jobbat mycket och massor med plugg och match och träning och så vidare. Varit på ät idag, träffat Anna nån timme, sedan var pappa med och träfafde läkaren Lotta och sedan läkarkontroll. Så mycket att göra alltså. Solen skiner annars och jag är ganska pigg så länge jag slipper äta. Vilket är ganska ofta. Jag och lilltösen ska ut på långpromenad, hur är understimulerad efter en dag hos pappa på kontoret.
Om allt bara hade ett slut
Jag tror inte att jag ser ett slut på detta. Skolan dödar. Uppsats på uppsats, seminarie på seminarie, oppnoneringar och debatter, argumentation och kommunikationspass, workshop och samtal, handledningar och prov, tentor och idéanalys, bokläsningar och korrigeringar, inledningar och kursslut. Ja ni fattar. Mitt i allt såär det studentsnack som jag måste försvara mig ifrån. Jag ska som sagt inte beblanda mig med något som hör studenten till. Inga baler, middager, fester, kryssningar, vagnåk, musikhyrning och klassresor. Ingen fattar att jag INTE VILL. Det känns inte roligt att göra något roligt med de tre år som varit. Det känns som hyckleri att avsluta med glädje för något som inte varit glatt. Och jag vet att man ska fira att det är slut. Men att göra något roligt av det som varit de värsta åren i mitt liv känns FEL FEL FEL. Ändå klagar alla. Blir förvånade och övertalar. Men jag tänker inte. Ge mig de där förbanande pengarna om ni ändå envisas med att jag ska ha något, för i så fall tar jag dem till en semester så långt bort från detta skitland så fort som möjligt. Funderar på att boka en ROm resa som avgår dagen innan studenten och jag kommer hem fem dagar senare ifrån.
Tjusningen med kvällen
Det finns en sådan, alla kvällar då det är långträning. Som ikväll, 19.30-21.30. Jag ska få andas. Det är bra. Det gillar jag. Det behöver jag. Särskilt idag.
Beslut
Jag låter mig falla
Kämpa är inte min grej.
Så jag ska bli smal
Ska låta kilona rasa igen
Kämpa är inte min grej.
Så jag ska bli smal
Ska låta kilona rasa igen
Freezing cold
Så var i alla fall det andra naturkunskapsprovet avklarat. Börjar äntligen få lite gjort på den fronten. Har däremot ett tråkigt seminarie framför mig i geografi men så får det väl vara då. På tal om seminarier måste jag få skryta "utan tveksamheter" fick jag MVG på singularseminariet på Dan Andersson boken på litteraturkursen. Det var precis vad jag behövde för att orka. Tänk om jag faktiskt klarar detta? Ingen skulle bli mer förvånad än jag. För jag faller fortfarande. Det är mycket som händer, mycket som händer inuti också och jag är så skör. Jag vet att jag inte klarar stryk längre. Den tiden är förbi. Jag kan inte knarka bort den, jobba bort den, svälta bort den, kan inte skära bort den, kan inte plugga bort den länge. Jag kan inte få bort smärtan.
Är lite arg på mig själv ockå. Kom in i lägenheten, det var svinigt kallt, tog på mig tre tröjor o två par sockor till och drog på elementet och kröp ner under täcket. En timme senare är mina händer kritvita och läpparna är blåa. Elementet är kallare än när jag drog på det. Så jag drog slutsatsen att ett element var alltför tekniskt för mig och att det blev fel där. Jävla skitteknik och el och sladdar och allt jävla skit som inte är logiskt.
Är lite arg på mig själv ockå. Kom in i lägenheten, det var svinigt kallt, tog på mig tre tröjor o två par sockor till och drog på elementet och kröp ner under täcket. En timme senare är mina händer kritvita och läpparna är blåa. Elementet är kallare än när jag drog på det. Så jag drog slutsatsen att ett element var alltför tekniskt för mig och att det blev fel där. Jävla skitteknik och el och sladdar och allt jävla skit som inte är logiskt.
Skrik hellre pappa
Pappa det här är en
helt ny situation
( som jag inte alls kan hantera )
För du har aldrig sänkt rösten
till normal samtalston när vi har
pratat om annat än vädret där ute
om
ens
då
Nu vet jag inte alls
hur jag ska göra
hur jag ska bete mig
( Först av allt borde jag torka blodet )
Snälla
pappa
skrik
hellre
Så jag får vara ifred sen
för skriken och slagen
känns bara på kroppen
inte inuti, den visan kan jag
Jag
vet
bara
inte
hur
man
gör
när
man
pratar
med
dig
Så skrik bara istället pappa
helt ny situation
( som jag inte alls kan hantera )
För du har aldrig sänkt rösten
till normal samtalston när vi har
pratat om annat än vädret där ute
om
ens
då
Nu vet jag inte alls
hur jag ska göra
hur jag ska bete mig
( Först av allt borde jag torka blodet )
Snälla
pappa
skrik
hellre
Så jag får vara ifred sen
för skriken och slagen
känns bara på kroppen
inte inuti, den visan kan jag
Jag
vet
bara
inte
hur
man
gör
när
man
pratar
med
dig
Så skrik bara istället pappa
Gråtna tårar är alltför förspillda på onödigheter
Ni vet ju vad jag menar
när jag berättar om alla
de tårar jag sett rinna
på vännernas kinder,
alla de tårar jag känt
strömma från mitt
totalkrossade hjärta
Men jag har just kommit
på något nytt i ämnet
tårar, hur nu en ny insikt
kan vara möjlig så mycket
som de diskuterats, ältats
om och om igen i alla
möjliga former och tankar
Är det inte så att oavsett
hur många tårar man än
fällt så finns det alltid fler
att låta blöta ner kudden
så den flyter bort i oceanen
Men ändå säger man att
"nu finns det inga fler"
För
gråtna
tårar
är
alltför
förspillda
på
onödigheter
Det är när de verkliga tyngderna tågar in i
verkligheten som tårarna börjar sina
Rakbladsstarka knytnävar smekte min såriga kind
En hand smekte min tåriga kind
för den trodde sig förstå att livet mitt icke var lätt
men den anade ej att den rev upp såren i ansiktet
Solen stekte inte min svenskbleka hy
tillvackert gyllenbrun som den skulle
ty den kastade bara äcklade miner mot mig
Gråt inatt älskling skrek demonerna
i mitt huvud för de njuter av att se mina
tårarviska efter hjälp
Vinden blåste inte mitt yviga hår så
jag fickflyga fritt bland molnen
den ville bara blåsa bort mig
I välmening tryckte någon upp
sina smutsiga händer för att grötigt
dra dem över mig medlugnande drag
Knytnävarna skulle ge mig ett vettigt
perspektiv på livet jag skulle komma att leva
för inte kunde det tänkas att jag brännmärktes
Rakbladsstarka
knytnävar smekte
min såriga kind
för den trodde sig förstå att livet mitt icke var lätt
men den anade ej att den rev upp såren i ansiktet
Solen stekte inte min svenskbleka hy
till
ty den kastade bara äcklade miner mot mig
Gråt inatt älskling skrek demonerna
i mitt huvud för de njuter av att se mina
tårar
Vinden blåste inte mitt yviga hår så
jag fick
den ville bara blåsa bort mig
I välmening tryckte någon upp
sina smutsiga händer för att grötigt
dra dem över mig med
Knytnävarna skulle ge mig ett vettigt
perspektiv på livet jag skulle komma att leva
för inte kunde det tänkas att jag brännmärktes
Rakbladsstarka
knytnävar smekte
min såriga kind
Om kylan bara var på utsidan
Inutislår demonerna runt på insidan av mitt skal, som alla fortfarande tror är äkta. Jag ler, jag skrattar, jag kramar, jag jobbar. Men jag ångestdampar, gråter, saknar, hatar, mig själv och hela världen. Jag orkar inte med mig själv. Och mina bördor börjar bli för tunga igen. Så där tunga att jag inte orkar.. Jag vill inte tillbaka till anstalterna, jag vill leva. Bara få leva.
Ensamhetsskräck
Jag trodde jag var på väg åt rätt håll, att jag tog mig uppåt. Men nej.
Jag är på väg mot en rejäl katastrof just nu. Jag vill vara stark. Men det är jag inte.
Jag är på väg mot en rejäl katastrof just nu. Jag vill vara stark. Men det är jag inte.
...
Jag är dålig på att vara ensam
Onsdag
Och tillbaka till vardagen. Den tunga vardagen. Jag sitter och panikpluggar inför ett naturkunskapsprov som börjar om en timme. Det kommer gå åt helvete. Började plugga igår, så antar att jag bara kan kalla mig själv värdelös. Känns så värdelöst när jag inte vet om jag klarar detta året. Men har bestämt mig för att försöka, för att kämpa. To the very end. Men det känns tungt, när jag bara misslyckas om och om igen. Men jag kommer aldrig vänja mig.
That's life
Farmor har åkt, avsked är inte min grej men hon måste ju åka någon gång det vet jag. Det har varit en bra helg. Med vissa undantag. Mormor talade o för i på påskafton att jag är tjock. Jag hade kunnat höra roligare saker. Det resulterade i att jag åt en macka med skinka och ganska mycket potatisgratäng. Allt smakade plast. Och allt hamnade i toalettstolen. Jag ät faktiskt godis igår, mest för att mamma tittade så mycket och för att all grogg jag och mormor hinkade gick rätt upp i huvudet, det var alltså ganska ostadiga ben. Jag tuggade tabletter hela dagen för att inte behöva tänka. Tre askar ipren, två kartor klokinfosfat eller vad det nu heter, och några Zyrlex. Jag hatar pollén okså. Men det gav mig i alla fall en anledning till varför mina ögon var rödgråtna hela dagen. Med jämna mellanru, altlså en gång i timmen eller så, har jag smygit mig upp till garderoben, har försökt hitta det jag ser minst tjock ut i. Stora bylsiga lkänningar har det resulterat i mest. Det har gett mig lite tid för rakblad också så jag har ganska många fina nya sår. Kort sagt har det varit en ganska dålig påsk, där jag mellan varven lurat mig till sk promenader själv ute i skogen. Springa bort allt fett som de tvingat i mig. Jag vill inte vara tjock mer. Jag har alltså inte varit något bra alls, jag har bara varit dålig, dålig, dålig. Och jag vill krypa ner under täcket och ha någon bredvid som andas åt mig och torkar tårarna.
Natten
En dag ska jag ligga under stjärnhimlen med dig och se hur de ler mot oss. Vi har aldrig delat dess magi, vi har alltid levt på vår egen. Vi har alltid stängt världen utanför ute. Och jag saknar dig. Blåa snigel...
<3
På Sandra och Marie för löften som kanske kan infrias.
PS, jag söker medlidande, för om 15 minuter rullar mormor in på gården. Jag fasar.
Tankar
Jag minns tillbaka, på allt som jag en gång hade men förlorade. Fix you råkade hamna i spellistan och jag såg Rickards ansikte framför mig. Jag minns den höstdagen, jag minns de där Rättviksresorna, Säfsen och Finnåker och alla andra platser dit vi delade varandra. Jag saknar mycket. Lyckan, den naiva tron, ätförmågan, styrkan, oensamheten, framtidstron, kämpaglöden.. Det är inte jag längre. Det där är det som var jag. Allt jag är nu är anorexin som det kallas, ångesten som är mitt trasiga hjärta, sorgen som trasat sönder min själ. Jag är skadat gods. En utdöende art.
Aprilregn
Vi springer
gata upp
och gata ner
i nattens
mörker endast
upplyst av
gatulampornas
strömmande
ljus
Det strilar
vattendroppar
på min kropp
och de
smeker den
varm,
det är stjärnorna
som gråter
gata upp
och gata ner
i nattens
mörker endast
upplyst av
gatulampornas
strömmande
ljus
Det strilar
vattendroppar
på min kropp
och de
smeker den
varm,
det är stjärnorna
som gråter
Fjäder flyg
I denna värld
finns uinget
förutom den
ondska vi
människor
kallar verklighet
Den smärtar
och infekterar
kärleken och
förgiftar all
den vackerhet
som är kärleken
Flickorna önskar
sig välfärd och
barn, pojkarna
evig styrka
och stor
rikedom
Men jag, vi,
som kallas
anorektiker,
vi vill bara
vara bäst,
vackrare, smalare
Så jag ber dig,
fjäder,
flyg, nu,
flyg så jag
kan färdas
med dig
finns uinget
förutom den
ondska vi
människor
kallar verklighet
Den smärtar
och infekterar
kärleken och
förgiftar all
den vackerhet
som är kärleken
Flickorna önskar
sig välfärd och
barn, pojkarna
evig styrka
och stor
rikedom
Men jag, vi,
som kallas
anorektiker,
vi vill bara
vara bäst,
vackrare, smalare
Så jag ber dig,
fjäder,
flyg, nu,
flyg så jag
kan färdas
med dig
Mat mat och mer mat
Spy är allt jag kan nu.. Kraven gör sönder mig. Men jag orkar inte. Jag vill inte orka. Att vara smal är ett friskhetstecken. Jag vill inte ha mat, jag vill vara tom, tom, tom inuti precis som själen är. Jag förtjänar inte bättre. Jag vill vara smal. Jag vill vara för evigt lättare än fjädern.
Sällskapsångest
Tillsammans med familjen börjar det bli mycket folk nu. Påsken är här. Årets största mathelg. Det känns hoppfullt. Verkligen. (hör ironin) Mormor kommer ikväll, farmor och jag sov faktiskt riktigt bra i vår gemenskap. En av de jag älskar mest. Pappa och broder står i asgarv och tävlar om vem som är längst. Brorsan är en halv centimeter kortare än. Mamma och jag kämpar i huset med städning, matlagning, fönsterputs osv. Förr älskade jag högtiderna men nu påminner de bara om det som fattas, farfar. Och om att jag inte äter i den skala som förväntas av mig. Det ärä tungt. Och just det ja, mamma övertalade mig om att farmor vet om mina ränder över hela kroppen. Så jag går med armuddar. Det har jag vågat mig på lite grannn med mamma och broder men aldrig med någon annan än de mest älskade vännerna. Så det är lite ångest över det och så där..
Men glad påsk på er och försök göra den till något bra
<3
Sagan om att resa hem
Mitt verkliga hem är ett hem som jag egentligen bara har fina minnen ifrån, ända sedan barnsben. Är det inte så ett verkligt hem är, om man får leva i idyllen? Jag fick leva ut mitt liv där, som barn. Korså bruk heter det, ett dött samhälle och på en isolerad plats. Om vinter skriker det kyula, rikitg vinter och riktigt vinterland. Sommaren är mild, myggig och varm. Det finns vatten och sjöar överallt. Och jag vet att numera är platsen inte lika lycklig att vara i, även om jag är som lyckligast där. Det passar ganska bra in på mitt liv förstås. Men lilla Korsån och lilla samlingen folk och gamla bryggan som viker sig. Min favoritplats är fortfarande under björken uppe på kullen. Det har det alltid varit. Men plats nummer två är en ny plats, kyrkogården. Den verkliga kontakten med farfar. Jag önskar att han fanns mer än genom sina ord. Men det gör han inte. Men nu bär det i alla fall av till min verkliga hemort. Där jag är lycklig.
Hemkomst imorgon.
Hemkomst imorgon.
Om livet var en saga
Allt är för svårt, jag är för dålig och jag är ensam. Jag vill ha någon bredvid som håller min hand. Men jag är ensam, ensam, ensam och faller. Mitt liv var ingen sån där dans på rosor som mamma sa att den skulle vara när jag var liten. Den är ingen glad tillställning där jag väljer stunderna. Jag sjunger på sista värsen, jag känner hur jag faller allt längre ner igen. Om jag bara fixar helgen så kan jag gå in i mitt mörka vakuum där jag lämnas ifred. Jag hoppas att jag får skriva mitt eget slut, för det lär inte vara "och hon levde lycklig i alla sina dagar".
Tack Sandra för natten du gjorde lite bättre, dina sms i natten igen. <3
The daily rose
Tillägnas
min
Murrflicka
Lillängeln
Maria
Tack för en strålande dag i den strålande solen
Stjärndöd
Mörkret är som
mörkast i natt,
jag ser stjärnorna
släckas
en
efter
en
Jag kan inget göra
jag ser smärtsamt
på när de faller
ihop döda
och slocknar
för
alltid
Deras glans
speglar sig ändå
i mina ögon
och jag
tröstar
mig med att jag
inte är ensam
Jag inser
att det inte är
stjärnglitter
i mina ögon
det
är
tårar
Through a tough day
Ångesten raderar allt annat, gräver i mig. Åt en HEL paj hos Maria och då kändes det bra, den vanliga ångesten som går att överleva med att riva sönder händerna och bita av naglarna och lite till. Men ikväll slog allt tillbaka. Hjärtat vägrar att må bra, trots att jag äter och äter som ett jävla fetto, ett jävla äckel. De sa att mitt hjärta mår dåligt för att jag svälter det, jag svälter inte längre och ändå går det inte. Jag vill, jag vill jag vill må bra. Men det tycks mig omöjligt. Jag mår illa av mig själv, jag gråter av misslyckandet och skakar av ångest.
Är det detta som kallas livet?
Good night Mr Tom
God natt hela Sverige, nu ska min hund få cred för sitt besvär. Hon vill ha sängsällskap så hon tog sig nerför trappen ohc ville verkligen visa att det var något som fattades. Egentligen saknar hon inte mig, hon vill bara ha mig till att lyfta täcket så hon får krypa ner. Men det behöver vi ju inte säga.
Tjusningen med vanor
Så här på kvällen, eften en lycklig, bra dag, så är det ändå mina djupt rotade vanor som gör sig påminda. För flera år sedan när självskadandet ännu var något nytt, något som jag kunde kämpa emot många gånger, på den tiden då rakbladen ännu ägde makten över ångesten då kunde jag ännu känna smärtan, jag visste att det kunde gå flera dagar då jag kunde hantera ångesten. Men rakbladen har förlorat sin glans, sin styrka. Ändå fortsätter jag, på ren rutin, av ren reflex, i vanornas spår att skära, på alla platser där det finns en yta att skära på. Det gör inte ont, ångesten linndras inte, snarare ökar, särskilt nästa gång jag ser det torkade blodet. Så varför, varför, även en dag som denna? Okej ,jag duschade och såg alla äckliga ärr, men det är jag van vid, den ångesten gräver inte. Okej, de skriker inuti att jag inte är värd at få vara lycklig, att jag måste kompensera livet nu för att det varit för snällt emot mig. Och jag vet, jag förtjänar inte dagar som denna. Då jag har kunnat hålla leendet kvar fastän det egentligen inte händer något nytt roligt, utan att vardagen bara flyter på i rätt spår. Av det lilla kan jag le fler timmar än jag gjort på en vecka innan. Visst är det för bra för att vara sant.
Men jag ska kämpa mot rakbladen inatt. Dagen har varit för bra för att jag ska kasta bort den.
Dagens vackra stjärna från min sida ska återinföras. Idag tilldelas den Maria för att hon verkligen kämpar emot allt det som är jobbigt än. Jag tror på dig ****<3
När jag väntar mig pensionsbrevet
Det börjar fan närma sig, av kroppen att döma i alla fall. Varje rörelse innebär en viss smärta och ett högljutt knakande. Min kropp ska föreställa 18 år och lite till. Men mina jämnåriga är fortfarande böjliga i ben och leder, det var år sedan jag var i närheten av hur de har det med sina kroppar. Är det drogerna, parkbänkarna, stockholmslivet, matstrejken och självskadandet som tar ut sin rätt? Jag menar, det finns gott om unga människor som behandlat sin kropp värre än jag.. Väl? Jag vill vara ung och dum men ha vetskapen om hur dte slutat nu. Mjölklivet går sämre och sämre det också. Va fan allt innehåller mjölk. Och nu kommer all pollen också. Helgen har bestått av allergimediciner och röd näsa. Dumma vår och dumma kropp. Ja i alla fall, anledningen till att jag påpekar detta I-landsproblem är att jag varit på en träning. En väldigt rolig träning där jag skulle resa mig upp från sittande ställning. Inte ens med stöd från målstolpen kom jag upp utan att svaja. Inte heller utan ett antal knakande leder. Inte ens de som är äldre än mig i laget låter så?
Jag börjar bli gammal helt enkelt.
För första gången på mycket länge
I mitt bakhuvud har det legat så länge nu, att jag är sjuk. Att det är samma demoner som det var när jag var 12. Förnekandet har varit enormt. Ända sedan jag blev "fri", så fri jag kunnat bli från demonerna, när jag var 14 har jag alltid tyckt att jag varit friskare än vad jag var då, jag var ung och dum och förstörd då. Förlorad. Jag har hela tiden tänkt att om det här är andra demoner än dem som först förstörde mig så är det bra, de från den tiden har varit de värsta. Men jag har nog aldrig varit så sjuk som jag varit det senaste året. Det är inte de nya, Glugg och Tegelsten som är här nu, det är fortfarande Lost och Fruktad som finns där inuti och skriker. Det är deras röster jag hör viska i mardrömmarna, det är deras röster som skriker när jag gör något de inte vill att jag ska göra.
Egentligen är den här insikten inget negativt. Det är kanske inte förrän nu, när jag erkänt, som jag kan arbeta, bearbeta och bekämpa dem. Eller? Har jag tagit ett steg i rätt riktning?
Egentligen är den här insikten inget negativt. Det är kanske inte förrän nu, när jag erkänt, som jag kan arbeta, bearbeta och bekämpa dem. Eller? Har jag tagit ett steg i rätt riktning?
Blåa läppar och torkade tårar
Det är svårt att vara lycklig. Jag har liksom glömt hur man är det, vart man ska ta vägen, hur mycket man vågar skrika, hur öppen ska man vara, hur hoppfull vågar man vara? Faller jag igen om jag hoppar på för många moln? Jag blev så rädd för att göra fel att jag började gråta. Jag blir rädd för mig själv. ´
Nu sitter jag i mjukisbyxor och trär på mig sockor, mina fingrar och läppar är inte ljuslila eller vita, de är mörkt blåa. Jag får skylla mig själv som släpper på maten igen. Det känns bara så hopplöst efter allt som hänt. Ångesten kommer ju aldrig att försvinna så varför kämpa, jag räcker ju inte till och då känns det så hopplöst.
Men jag ska egentligen inte klaga idag, det har varit den bästa dagen på väldigt väldigt länge. Det är dte faktiskt och jag är tacksam, så oerhört tacksam men jag är ändå rädd. Det är otryggt att vara glad. Det är något jag måste lära mig på nytt.
Nu sitter jag i mjukisbyxor och trär på mig sockor, mina fingrar och läppar är inte ljuslila eller vita, de är mörkt blåa. Jag får skylla mig själv som släpper på maten igen. Det känns bara så hopplöst efter allt som hänt. Ångesten kommer ju aldrig att försvinna så varför kämpa, jag räcker ju inte till och då känns det så hopplöst.
Men jag ska egentligen inte klaga idag, det har varit den bästa dagen på väldigt väldigt länge. Det är dte faktiskt och jag är tacksam, så oerhört tacksam men jag är ändå rädd. Det är otryggt att vara glad. Det är något jag måste lära mig på nytt.
Lyckorus
Fick tillbaka på skatten 3616 kronor tillbaka till midsommar, har just skickat iväg till lönespec så jag får 1403 kronor till den 24 också. Har betalat hyran så kan fuska lite med pengarna nu till påsk. Har varit och handlat äggkoppar till jättebilligt pris och fick ett nytt påslakanset av Jonas på posten. Maria har kommit igång med pluggandet och jag är klar med religionen. Jag har hittat en kasse med böcker jag köpte för hundra år sen, har inte läst nån av dem så har 30 nya nu. Och ska gå och baka cheescake strax med mamma.
Jag visste inte att saknad gjorde så ont
Hittade ett gammalt kort. Ett väldigt gammal kort. Snart tre år sedan. 13 juni 2006. En liten räddande ängel och en otroligt viktig handledare. De fanns alltid där, log, kramade, såg efter, matade, kämpade för mig. Kortet strålar lika mycket som det gjorde första gången jag såg det. Men de finns inte kvar. Lever de, kämpar de vidare i skolan, mår Ms mamma bra, är dt fortfarande på Spanien resor, har C fått några fler barn? Allt sådant där som var så självklart att jag fick veta. Det vet jag inte längre. Jag saknar det. Den tryggheten, att någon fanns bredvid och kämpade. Det finns mycket jag ångrar i sammanhanget men det gör ändå ont att jag förlorat det.
Som om jag egentligen finns
Inuti mitt huvud rör det sig tankar som inte alls syns utanpå. Och tur är väl det. Det känns så tryggt att veta att döden finns där och väntar närhelst jag önskar att han ska ta mig. Det är så lätt, ett litet drag med metallbiten, några tabletter, några steg, ett enkelt hopp. Den finns där, han går bredvid och stödjer mig i alla mina kamper, som jag oftast förlorar. Och jag vet inte, snart är jag väl där igen, orkar inte mer, ger upp, söker mig bort. Det kommer alltid tillbaka, hur jag än gör, vilken väg jag än går - de leder alla till samma sak. Att jag förlorar. De är så tryggt att veta att jag ändå har en väg ut, det finns alltid där och väntar på mig. Hur mycket jag än misslyckas, om det blir för mycket, när jag inte orkar mer så finns det ändå ett sätt som jag kan vinna på. Vinna stort, och för alltid, men genom feghet. Jag vet det, men jag vågar så mycket mer om jag vet att det fins en räddning...
För en lång, lång tid
Ingenting varar för evigt, det vet jag, så väl. Men att det skulle sluta som det gjorde var värre än jag trodde. Jag trodde att jag alltid väntade mig det värsta men hoppades på det bästa, men det var tydligen inte så. Andreas och jag har varit upp och ner i alla dalar och toppar, och det gick lång tid mellan våra äventyr. Det började för så många år sedan, men jag minns det än. SÅ många minnen vi delat och skapat. De sitter alla kvar och det kommer de nog göra för alltid om än suddigt. Det är ett snart nio månader sedan han dog men smärtan gör lika ont än. Det slutade så mycket värre än det gjort förr. Det sista vi gjorde var att bråka. Jag lämnade honom och hans ilska bakom ig för den gjorde så ont, den var så oväntad, så olikt honom att inte förstå, att inte stötta, att bara ge upp och släppa alla hämningar. Alla år av hopplöshet har han stått bredvid på något sätt. Men han vände ryggen. Mina skärsår, mina sjukdomar, min ensamhet, min dödslängtan och min ångest har han försökt att förstå, försökt att hjälpa mig att bemästra men denna sista gång dömdes jag till ett hopplöst psykfall som går under SOC makt. Sveket gjorde så väldigt ont. Jag lämnade honom bakom mig, försökte förtränga, glömma, radera ur minnet men det gick inte. Längst inne fanns han altid kvar. Den första veckan i juli ringer han, rädd och ångefull och vill träffas. Han kommer tillbaka till Sverige den 12 juli. Vill avsluta på riktigt, för att kunna gå vidare, vi behövde det båda två. För att kunna laga hjärtat, sy igen hålen i själen. Den 9 juli är han på väg, gåendes ner till city för att hämta flygbiletterna hem till SVerige. Han blir påkörd av ett rattfyllo. Döden är ögonblicklig. Och mitt samvete växer sig allt större efter samtalet från hans mamma, som jag så väl känner igen, som jag så mycket tycker om, som jag så länge hjälpte under åren vi umgicks, som jag och Andreas var sammanklistrade.
Hans ansikte, leendes, framförm syns för mig dag som natt, det går inte en dag utan att jag associeras till honom, till något han stod för, till något han tyckte om, till något han höll kärt. Och jag känner smärtan, den är ännu olidlig.. Den kommer alltid finnas där.
Hans ansikte, leendes, framförm syns för mig dag som natt, det går inte en dag utan att jag associeras till honom, till något han stod för, till något han tyckte om, till något han höll kärt. Och jag känner smärtan, den är ännu olidlig.. Den kommer alltid finnas där.
Did you know
Jag håller på att bli smalare, tack och lov. Mamma påpekade idag att det är svårt att förstå hur jag som en gång var så normalbyggd och vacker har hamnat i självförakt och smalhetsdrömmar. Jag orkade inte försöka föklara hur det gick till. Många detaljer var så länge sedan att jag nog glömt detaljerna. De skulle aldrig förstå, känslan av att ha varit där går inte att beskriva. Den där rösten som alltid påminner en om hur fel man är. Fet, äcklig, tjock, fel, dum, elak, korkad, misslyckad, ensam, oförtjänt, död, förlorad. Det är allt jag har, alla de där minnena av barnsagor och prinsessdrömmar var så länge sedan att jag inte minns glansen i dem. Allt jag kan är döden och dennes spel. Hur jag lättast undkommer, hur jag lättast lurar omvärlden med mina falska leenden, som alla ändå tror på. Hur kan jag må så dåligt när jag ler, skrattar, deltar, är "duktig" i skolan, tränar och är bra där, bara är duktig i andras ögon. Hur får de ihop det när jag drömmer om att få springa bort kalorierna och bara vara ben och inge kött eller skinn kvar. Jag är inte bra, jag spelar bra, och alla tror på det. Ändå vet jag att jag är fel. Dödsdömd. Det är allt jag kan. Jag kan alla sätt att få skära fastän alla tror att jag snart vågar visa ärren, jag vet hur jag springer tyst uppför trappen så ingen hör om natten, jag vet vart jag lättast kan skrika så ingen hör, jag vet hu mycket jag ska ta på tallriken för att alla ska tro att jag är frisk nu, att det aldrig varit något problem, jag vet hur jag ska säga för att veta att ingen ens frågar sig om jag kanske tänker på att hoppa från bron, att den räddningen finns där. Men allt det där händer, och jag vet precis hur jag ska göra för att demonerna inuti ska lbi nöda och jag få vad jag förtjänar. Jag vill bara få hjälp att bli bra på riktigt.. Att få vara någon, tillsammans med någon annan. Vara bra och inte ensam..
Min döden är inte grå eller svart. Han är bara mörk. Som en skugga.
Min döden är inte grå eller svart. Han är bara mörk. Som en skugga.
För att vara en simpel förlorare
Maten går sämre och sämre. Tog två skedar glass på mammas mjukglass. De ligger på kloakernas mörka golv. Och jag sitter här med ångest och magvärk. Magen är inte van vid mat. Jag undrar, kan jag kanske bara lägga mig ner och dö istället? Jag orkar inte kämpa. Inuti huvudet skriker de att jag är duktig, att jag får vad jag förtjänar och att jag ska låta det braiga gå till de människor som inte är som jag, de är bra. Jag vill så gärna bara få vinna och stanna kvar där i euroforin. Men jag vet inget om livet. Det är bara döden jag är expert på..
Det är väl kul att man är bra på något..
Kväller
Det har varit mycket att göra idag. Eller ja, egentligen ingenting. Men dagen har liksom gått ändå. Har tvättat. Sedan inte gjort nåt mer alls. Pluggat. Struntade i dagens middag och köpte nya trosor, har inga hela kvar tror jag. 3 par för 37 kronor tycker jag var bra gjort av mig. Hur mår jag då.. Det vt jag inte heller. Eller jo, jag har huvudvärk. Men inuti. Jag läser gamla dagboksinlägg fårn när jagvar inlagd första gången. Skit var tiden gått. Det var i ett annat liv. Jag var en helt annan människa då. Oj oj. Okej nu slutar vi. Innan det går för långt.
God natt
God natt
Lunchtid
En sådan titel ger mig ångest. Lunch. Då är det något jag borde göra som jag inte gör. Oftast. Då känner jag mig dålig. För att jag inte försöker. Men äter jag så mår jag också dåligt. Jag får dåligt samvete för att jag försöker men inte kan. Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Anna hotar med att jag måste sluta DBTn, men vad gör jag då? Det var min sista chans så hur ska det fungera. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag åt lite på en macka idag, men det får bli dagens enda kost. Jag orkar inte mer än så. Har druckit kaffe med mamma, vi har suttit och tittat på resor. Jag vill till Rom eller Skottland. Hon vill till Rom eller Toscana. Vi får se vart vi hamnar. Det finns så sjukt mycket roliga resor. Jag vill bara bort, glömma verkligheten och alla dåligheter det innebär.
Dags att ge sig i kast med plugget då.
Dags att ge sig i kast med plugget då.
Det blöder
Mitt hjärta mår dåligt. Det slår för fort. Det slår inte alls. Det blöder ur mitt hjärta. Det blöder från mitt ansikte, det blöder från mina armar, det blöder från mig. Armar, ben, lår, hals och vader. Hela jag blöder och jag vill att det ska fortsätta. I natt vill jag göra allt som jag annars kämpar för att inte göra. Det kallas därmed för att ge upp. Och det vore så enkelt. Ge upp. Bara glömma kampen. Glömma bort moroten att bli s.k.frisk. Jag vill inte vara det som folk kallar frisk, ett ätande fetto. Jag vill bli ett avsmalande fetto. Jag vill bli perfekt.
Jag ska gå ner. Nu ska jag bli smal. Första målet blir 42. Dit kan jag nå, det var inte längesen. Jag ska.
Jag ska gå ner. Nu ska jag bli smal. Första målet blir 42. Dit kan jag nå, det var inte längesen. Jag ska.
En tjock anorektiker
Marie ringer.. Hon är glad. Det är inte jag. Jag gråter. Jag vill lämnas ifred. Jag vill dö. Och jag vill dö ensam. Jag orkar inte riktigt med mig själv. Jag är tjock. Jag är enorm. Minns alla stirrande blickar. Chocken i deras ögon, deras hån, deras tankar speglas i deras ögon. En tjock anorektiker kan ju inte vara en anorektiker. Nej. Jag har ju sagt att jag inte är sjuk. Jag är en fet, äcklig, jävla hora. Och en fd hora då. Alla tittade. Jag kastade i mig morötterna och alla tittade. "Vad hon äter", "äckligt när hon äter så mycket", "och hon ska föreställa sjuk". Ekona av deras tankar kommer efter mig. Jag vill springa. Jag vill springa mil. Jag vill springa till Kina och tillbaka bara för att fortsätta förbi lilla Västerås och springa till USA och tillbaka och sedan dö fort. Jag vill inte. Jag gör Marie ledsen. Hon ska vara glad. Hon ska få vara glad. Jag tänker itne svara mer. Sandra får dras med mig. Med mina jobbiga tankar. Varför kastar jag alltid mina problem på alla andra. Jag kan väl vara tjock i ensamhet.Maria hör mina avstannande andetag. Jag v ill dö. Jag orkar inte. Nu ska jag b li smal. Jag ska bli smal, smal, smal. Jag tänker inte vara tjock mer. Jag vill att alla ska se mig bli perfekt. SÅdär smal så jag inte finns mer. Då är jag perfekt. Jag skrämmer mig själv. Jag vill bli bra, men allt jag kan är att vara dålig. Men jag SKA bli smal.
Klockan tickar
Så var klockan halvelva snart. Lillebror tittade förbi nyss, roligt att se han. dels för att han kom men också för det han kom med. Stackarn var så trött efter sin 15 minuter långa träning, han orkade inte mer^^. Svetten rann på honom. Så vältränad var han ja. Själv huttrade jag under täcket, har varit ute i Vasaparken med halva klassen och spelat kubb. Vi vann! Och jag hade ner en sån där träbit! För att vara andra gången jag spelade kubb så är jag ganska duktig. Jag var förstås ganska ensam om att tycka det. Kylan var däremot inte lika kul, den var olidlig. Men sammantaget var det en bra kväll.
Jag undrar jag, plugget ropar enträget efter uppmärksamhet och jag har tagit mig till att ha öppnat dokumentet. Nu ska det läsas och sedan, någon gång i framtiden, ska jag fortsätta skriva. Till min totala lycka hittade jag en burk cider och två öl som jag väl får låta mig överleva med. Det ska nog gå.
Och en extra kram till Sandra ikväll. Ännu en människa jag saknar.
Jag undrar jag, plugget ropar enträget efter uppmärksamhet och jag har tagit mig till att ha öppnat dokumentet. Nu ska det läsas och sedan, någon gång i framtiden, ska jag fortsätta skriva. Till min totala lycka hittade jag en burk cider och två öl som jag väl får låta mig överleva med. Det ska nog gå.
Och en extra kram till Sandra ikväll. Ännu en människa jag saknar.
Dödande tråkigt
Ni som inte pluggar uatn gör något som är tidsbegränsat, typ bara jobbar 8 timmar om dagen och sedan är slut för dagen, ni kan fanimej vara lyckliga för studentlivet är outhärdligt plågsamt.
Bara vanligt realistisk eller negativ?
En definitionsfråga. Tydligen. Inte för att jag precis är den positiva typen. En kort demonstration då för dem som inte riktigt förstår. Jag, och alltså jag, har en familj på tre ytterligare personer, där mamma är arbetslös och sjuk, där pappa aldrig slutar jobba men tvingas betala hushållets två bilar och dessutom en son, min brors, intressen so innebär ett antal papp i månaden för resor och skott och allt vad det nu är till hans skytte. Ja, pappa är förstås också karl så det som blir över går till hans egna iintressen. Jag bor ensam, alldeles ensam med en hund i en lägenhet. Alleles ensam, som har tagit ansvar för mitt eget liv sedan jag var tretton. Det ligger inte riktigt i min natur att be om hjälp, alra minst om pengar. Men att ta ansvar för sig själv helt själv innebär vissa stående punkter. Hyra (2500) , mobil och telefonikostnader (400), hundutgifter (mat, veterinär mm, 3-400), mat mm (800). Totalt hamnar jag alltså på närmare 4000 papp, sen är det alltid något extra, medlemsskapskostnader i fotbollslag och resor och mediciner osv. Jag jobbar tre till fyra dagar i månaden (som tack vare Soc inte kan bli fler) det innebär ungefär 3 papp, som tillsammans med studiebidrag blir 4000 papp. Mina nästa pengar kommer på måndag, kvar på kontit står det 264, 57 kronor och 200 i plånboken. Därför känns det lite för lyxigt att gå ut och käka eller gå på bio (sorry fia) eller bowla (sorry maria och klassen).
Och nej jag söker inte medhåll eller någon som ska stå åpå min sida, jag försöker förkara läge, hela läget för det kanske är svårt att förstå den där paniken när man står på ica o kortet är tomt. Det har hänt förr. OCH NEJ jag är inte sur. Och inte arg. Däremot lite förtvivlad men det är enbart mitt eget fel.
Och nej jag söker inte medhåll eller någon som ska stå åpå min sida, jag försöker förkara läge, hela läget för det kanske är svårt att förstå den där paniken när man står på ica o kortet är tomt. Det har hänt förr. OCH NEJ jag är inte sur. Och inte arg. Däremot lite förtvivlad men det är enbart mitt eget fel.
Bara vanliga onsdag
Tiden tickar vidare, vare sig jag vill eller inte. Jag sitter och kämpar med projektarbetet och har insett att det kommer lbi tajt med tiden. Det visste jag förstås innan, men att det ksulle bli så här var det svårare att ta in. Men det är kul, jag är nog skapad till att skriva, sen hur bra dte blir kan vi ju gissa utgången till, jag som sällan lyckas med något alls. Men jag får väl vara en sådan där excentrisk galenkvinna som sitter med rökelse på kvällarna och glömmer bort vad etikett heter. För när jag skriver är jag en annan människa, jag är en människa som är tillfreds med vad hon gör, en sådan människa som jag alltid velat bli, som jag aldrig trodde jag skull bli. Men begravd i böcker, ord, tecken, bokstäver är jag fri, till den kammaren når bara jag och de jag släpper in. Så jag skriver. Skriver.Och skriver lite till. Har dessutom två titlar till att skriva vidare på när jag känner att jag är redo för att ta nya tag och ta tag i mig själv så pass mycket att jag kan skriva vettigt igen.
Jag satt och pratade Malin häromdagen. Vilka flashback. Det var tider det. Undra hur många gånger vi sa det under den timme vi pratade. Men det var det. Tänk åttan.. Vi lekte lyckliga fjollor och lät oss skratta högt av glädje. För vi var lyckliga. Jo visst var man ung och dum och många av oss var naiva (och vissa är det väl än, Müsli..? ^^) Att vi tog plats var tillåtet. att vi skämde ut oss hörde liksom till och ändå var vi gruppen som hade högst betyg. Jag hör ni, det fanns en tid då problemen var överstigliga. Jag vill låtsas vara gamla Asta Karlsson igen och få sitta på rullatorn och skräna "det var tider det" och "Saga, minns du den gången då vi.." Ja om man blir så gammal vill säga men det ä ju det jag kämpar för.
Och på tal om det kampen så går det lite bättre. Fick ett gulligt mess av A som är i Egypten. vissa skämmer då bort sig :P Det kan hon behöva.
Nu ska jag koppla lilla Tischa och gå på en lång promenad. I solskenet.
Jag satt och pratade Malin häromdagen. Vilka flashback. Det var tider det. Undra hur många gånger vi sa det under den timme vi pratade. Men det var det. Tänk åttan.. Vi lekte lyckliga fjollor och lät oss skratta högt av glädje. För vi var lyckliga. Jo visst var man ung och dum och många av oss var naiva (och vissa är det väl än, Müsli..? ^^) Att vi tog plats var tillåtet. att vi skämde ut oss hörde liksom till och ändå var vi gruppen som hade högst betyg. Jag hör ni, det fanns en tid då problemen var överstigliga. Jag vill låtsas vara gamla Asta Karlsson igen och få sitta på rullatorn och skräna "det var tider det" och "Saga, minns du den gången då vi.." Ja om man blir så gammal vill säga men det ä ju det jag kämpar för.
Och på tal om det kampen så går det lite bättre. Fick ett gulligt mess av A som är i Egypten. vissa skämmer då bort sig :P Det kan hon behöva.
Nu ska jag koppla lilla Tischa och gå på en lång promenad. I solskenet.
