Högt på alkoholmoln
Japp, jag är nog en liten alkoholist men va fan, ingen är perfekt och jag har alltid sagt att jag är värdelös så några droppar whiskey gör ingen skada. Eller ja några till än några kanske. Men men imorgon är det bara DBT gruppen så då kan jag ändå vara tyst.
Jaja för intresserade har jag just bevisat min omätbara kunskap om kyrkovalet^^ jag ska försöka se om jag fortfarande står fast där jag stått förr. Har tyvärr missat lite aktuella nyheter på grund av. ja sjukdom och skola och ja ni läsare vet. Jag är lite skuldmedveten mot samhälllet för att vi inte utnyttjar våra möjligheter att påverka, det är en del av vår demokrati, att vi får påverka det som påverkar samhället. på samma sätt skäms jag för det dåliga valdeltagandet, egebrligen ska det vara 100 % om alla människor tänkte på nån mer än sig själv o det är därför jag ändå sätter mig och fyller i 190 frågor omsveriges försvarspolitik osv. Det är därför jag fortsätter försöka få människor att inse hur lyckligt lottade vi är. Trots den byråkrati vi lever i så har vi ändå möjligheter oftast. SÅ för FAN svenska folket - Lév som en demokrat!
Jaja för intresserade har jag just bevisat min omätbara kunskap om kyrkovalet^^ jag ska försöka se om jag fortfarande står fast där jag stått förr. Har tyvärr missat lite aktuella nyheter på grund av. ja sjukdom och skola och ja ni läsare vet. Jag är lite skuldmedveten mot samhälllet för att vi inte utnyttjar våra möjligheter att påverka, det är en del av vår demokrati, att vi får påverka det som påverkar samhället. på samma sätt skäms jag för det dåliga valdeltagandet, egebrligen ska det vara 100 % om alla människor tänkte på nån mer än sig själv o det är därför jag ändå sätter mig och fyller i 190 frågor omsveriges försvarspolitik osv. Det är därför jag fortsätter försöka få människor att inse hur lyckligt lottade vi är. Trots den byråkrati vi lever i så har vi ändå möjligheter oftast. SÅ för FAN svenska folket - Lév som en demokrat!
Jag och regndropparna
Det regnar ute. Jag älskar regn. Jag älskar vätan som kryper inpå skinnet. Jag känner mig så levande då. Som om jag hör hemma där. Som om jag är självklar hos någon, något. Som om jag betyder något för regnet vill blöta ner just mig. Jag känner mig som om jag är ute i en oändligthet där ingen ilska, smärta eller sorg kan nå mig. Jag är ensam med alla mina vänner. Alla mina regndroppar. Alla dom som berör mig. Som inte hatar mig. Som inte tittar med avsmak på mig. Som inte vill skrika och lämna mig med slagord efter sig. Den stannar tätt intill mig och jag känner mig likvärdig med någon. Jag är ensam med någon som tycker om mig. Jag och regndropparna
Dubbel olycka
Jag hade såklart oturen med mig idag. Det dimper ner kuvert genom brevinkastet. En räkning på hundförsäkringen. 600 kronor. Kuvertet under är skrikigt, fult rosa som Carin sa. Kyrkovalet. Som jag vet att jag måste göra. Men ändå. Det är trist att ta igen de senaste månaderna jag lagt av mig med vad som händer inom kyrkan. Dags för det alltså. Sedan är det tredje ett stort A4 Kuvert. Statistiska centralbyrån (på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap begäran) Vad är din syn på samhällsskydd och beredskap, försvaret samt svensk säkerhetspolitik.
Alltså ursäkta fjortisspråket men what the fuck? Jag, en bland två tusen invånare i hela detta land som råkar ut för dessa oräkneliga frågor om sveriges trygghetssystem och vilka de största hoten som hotar sverige är. Gah seriöst. Varför jag? Av 5.5 miljoner människor som kunnat råka ut för detta? Det är en sådan dag bara. Men jag SKA göra det, om det så tar hela kvällen.
Alltså ursäkta fjortisspråket men what the fuck? Jag, en bland två tusen invånare i hela detta land som råkar ut för dessa oräkneliga frågor om sveriges trygghetssystem och vilka de största hoten som hotar sverige är. Gah seriöst. Varför jag? Av 5.5 miljoner människor som kunnat råka ut för detta? Det är en sådan dag bara. Men jag SKA göra det, om det så tar hela kvällen.
Hem ljuva hem
Nu är jag tillbaka i min lägenhet. Sommaren är över och jag har det underbart. Jag kan andas fritt. Jag kan skrika hur högt jag vill, jag kan dansa på golvet, jag kan titta på vilken film jag vill och jag kan tvätta när helst det passar mig. Jag kan göra vad jag vill. Vilket kan leda till andra saker än bra saker. Men jag måste försöka få var fri för att kunna bli fri. Mina väggar, mina tavlor, mina bäcker, mina sängkläder, mina filmer. Jag älskar självheten för där är ensamheten inte lika påtaglig. Vaför är det så? Att jag är tvärtom vad alla andra är? Alla rätt jag gör är fel och alla fel jag gör är mycket fel. Jag önskar jag kunde få vara som andra 18 åringar som just "skulle" ha gått ut gymnasiet. Där blev det också fel. Jag klarade inte det heller så sitter nu med en sjunde termin som står mig upp i halsen och tvingar fram rakbladen som smeker mina lår fastän de vill göra djupa sår i handlederna. Men dit kom jag aldrig. Jag vet inte hur jag ska kunna sluta med dem. Hur mycket jag än ävertyrar DBTn så är rakbladen viktigare. Jag kommer inte bli bättre av press. AV hot. AV misstag som görs synliga för hela världen. Jag kommer inte kunna andas mer utan rakbladen. Jag kommer svälta. Får jag inte skära måste jag svälta. SVälter jag måste jag skära, men lite mindre.
Jag är skapad vanställd.
Jag är skapad vanställd.
Självklart
Självklart vill jag också bli frisk, komma ut ur mörkret, men hur man gör vet jkag inte. Jag har så svårt att tänka mig att just jag, av alla, förtjänar att må bra och vara fri. Alla brott, alla misstag, alla svek, alla fel. Hur ska jag någonsin kunna sota för dem tillräckligt? Jag förtjänar svält. Jag förtjänar ett värre öde en Döden egentligen. Väl? Jag vet inte riktigt hur jag tänker. Det är så mycket som kretsar kring i mitt huvud.
Hundbråk
Jag vet inte om ja blir mest arg för att ag var så korkad att ag släppte ut hundfan eller om att hon var upp på bordet. Oavsett så är i alla fall maten jag gjorde till lunchlåda till övriga familjen imorgon borta nu och en hund är instängd på obestämd tid (förmodligen till pappa kommer hem vid tolv). Min hund är mycket bättre. Inga dumheter, bara bortskämd.
Sedan då. Försökte äta men det var inte roligt så slutade med det fort. Sedan är det väl så också att jag inte vill att det ska gå någe bra. Jag hatar mat, jag hatar fett, jag hatar vågen, jag hatar mig själv och jag hatar allt. Jag vill ut och springa och snart kommer jag nog att sluta äta helt. Så som jag gjorde förr. Så som jag gjorde när jag var bra.
En liten bomb i mitt huvud
Baksmälla, det är knappast första morgonen det händer nu. Men det är ändå skönt att veta att jag är mänsklig på några punkter, som alkohol. Alkohol är bra, då slipper jag tänka så mycket. Natten sög förresten. Låg och stirrade upp i taket till fem, sov till åtta och stirrade sedan i taket till tio. Fattar inte hur det kan gå så dåligt atts sova.
Men men, snart är det match och ag ska få spela och vinden tar i och regnet seglar ner, några droppar faller ner. Så jag tyr mig nog till den istället för på dagen som varit.
Men men, snart är det match och ag ska få spela och vinden tar i och regnet seglar ner, några droppar faller ner. Så jag tyr mig nog till den istället för på dagen som varit.
Ett litet livstecken
Jag är full frussen ensam yrslig och massa. Jag ska inte spy. Så godnatt
God dag mörker
Och jag föll som en sten genom alla moln
Två gånger i rad
Nej, det ska bara inte gå. Jag förstår inte varför jag fortsätter förvänta mig att det ska gå bra bara genom att försöka, för försöka räcker aldrig två gånger i rad. Jag försökte äta tårta hos Frida idag, hon hade mottagningen idag. Hon hade gjort så mycket fint, tårtor och kakor och verkligen allting. Jag önskar att jag kunde njuta av sådant. Men det kan jag inte. Jag fastnar med blicken långt borta långt innan jag ska försöka le, de andra viftar med händerna, puttar på mig, ropar efter mig menjag är långt borta med mattankarna. Jag är fast i att inte få vara, inte få leva, inte få äta, inte få vara jag, inte får vara någon annan än en trasig äckelhög. Jag kanske är dömd till att fastna i allt det där med att inte ha en chans.
Sedan kom vi hem, där jag spydde upp de två kakorna och sedan kom pappa hem, blev tvärförbannad på mig över friidrotten på teve. Jag fattar inte att jag aldrig lär mig. När jag var liten och hade envishet som jag orkade utöva så var det bråk jämt och ständigt, men senaste åren har jag varken haft orken, viljan, intresset eller envisheten att käfta emot. Men men jag är som sagt bara en stor korkad tjockis. Så nu tänker jag sgtrunta i maten, de fem godisbitarna jag tänkt unna mig och går och lägger mig. Ingen idé när man ändå är värdelös, då är jag ju knappast värd maten heller.
Sedan kom vi hem, där jag spydde upp de två kakorna och sedan kom pappa hem, blev tvärförbannad på mig över friidrotten på teve. Jag fattar inte att jag aldrig lär mig. När jag var liten och hade envishet som jag orkade utöva så var det bråk jämt och ständigt, men senaste åren har jag varken haft orken, viljan, intresset eller envisheten att käfta emot. Men men jag är som sagt bara en stor korkad tjockis. Så nu tänker jag sgtrunta i maten, de fem godisbitarna jag tänkt unna mig och går och lägger mig. Ingen idé när man ändå är värdelös, då är jag ju knappast värd maten heller.
Partynight after
Så där. Jag sitter med en underbar baksmälla och försöker intala mig själv att den försvinner snart, men jag tror inte det. Igår blev det pasta med köttförssås. Pastan fick Frida och jag tror jag åt lite själv men det tog lite stopp med maten. Irené framför allt såg det ganska snabbt. Hon kramade min hand under bordet och jag tryckte hårt tillbaka, försökte hitta verkligheten där alla andra är normala och där jag ska hålla masken. Tankarna malde. Jag vill hem. Jag vill spy. Jag vill springa. Jag vill dö. Du förtjänar inte det här. Glöm att vara glad. Glöm att du är värd att leva. Mamma låtsades inte om att det blev tunga andetag.
Men sedan gick det bra. Jag kämpade emot demonerna och Irené viskade när vi gick ut i regnet för att dra oss mot krogen att det enda som kan hända är att du inte orkar, men alla av oss andra vet att det blir bra hur vi än gör. Frida fyller bara arton en gång. Jag förtjänar visst att få sitta åtta meter upp i luften i en mjuk fåtölj och titta ut genom de stora fönstren och titta ut på den stad där jag växt upp. Den där drinken må innehålla många äckliga kalorier men det är ingen vana. Jag ska dricka. Jag ska skjuta bort allt dåligt och njuta av att få leva igen. Och jag fick leva. Vi skrattade, vi drack lite till, vi stod ute i regnet och höll ut tungan för att smaka på födelesdagsdroppar.
Så totalt sett, har jag gjort mitt bästa och det slutade bra. Jag vann den här ronden.
Men sedan gick det bra. Jag kämpade emot demonerna och Irené viskade när vi gick ut i regnet för att dra oss mot krogen att det enda som kan hända är att du inte orkar, men alla av oss andra vet att det blir bra hur vi än gör. Frida fyller bara arton en gång. Jag förtjänar visst att få sitta åtta meter upp i luften i en mjuk fåtölj och titta ut genom de stora fönstren och titta ut på den stad där jag växt upp. Den där drinken må innehålla många äckliga kalorier men det är ingen vana. Jag ska dricka. Jag ska skjuta bort allt dåligt och njuta av att få leva igen. Och jag fick leva. Vi skrattade, vi drack lite till, vi stod ute i regnet och höll ut tungan för att smaka på födelesdagsdroppar.
Så totalt sett, har jag gjort mitt bästa och det slutade bra. Jag vann den här ronden.
Partynight
Då är det en timme kvar tills det stora testet för min del. Äta ute, gå på krogen ute. Jag tror att det kan gå bra. Det är värt ett försök. Det kan bli kul, Frida fyller arton idag och självklart känner man sig nära henne och Irené när vi är de enda två som får vara med på hennes stora dag!
Project runway
Japp, det är ganska kul att se hur mycket man kan göra med lite tyg, att människor verkligen har olika förmågor och gåvor. Men men, själv har jag inga så det är lite värdelöst på sitt sätt. Men i alla fall, Maria påpekade sitt tvättarbete vilket förde mig snabbt till min egen tvätt. Usch på detta. Men i alla fall en svart tvätt skvalpar runt i tvättmaskisnen och jag jagar vidare i jakten på fler blöta handdukar i min brors garderob och strumpor under pappas säng. Visst är det roligt när det vanliga livet kommer ikapp. Det gör det alltid. Men jag är van. Lite surt för mina kronor från försäkringskassan har inte trillat in än. I´m waiting!
Positiva klubben
Idag är vi positiva klubben. Det har varit en hel del kul sista tiden. Träningen har kommit igång, jag får vara med och jag börjar orka och kroppen börjar blida sig några muskler igen. På söndag är det match, det ska bli kul. Sedan är det väl kul också nu att folk börjar komma ner till träningarna igen. Det ger oss som tränar alltid lite mer att peppa oss inför. Snart, snart alltså.
Igår var det stan med Maria, det är lite jobbigt med henne nu - vi kommer inte kunna ta för givet att vi ses, men det gör vi ju inte alls. Men idag har jag i alla fall varit duktig, jag skickade just ett mess där det står att jag ännu lever. Vi lovade att vi skulle göra det så att det inte går för lång tid mellan gångerna vi ses. Jag ficken Nalle Puh nyckelring av henne igår. Och etiketter med Nalle Puh. Det sitter en på min dagbok nu. En på DBT pärmen som är kolsvart annars.
Snart är det krogen. Jag och mamma, med Frida och hennes mor Irené (läs Engvall som ni tidigare läst dem som). Den unga damen Frida blir 18 år idag och vi ska ut och käka och sedan blir det lite krogen och lite mys hemma hos dem senare. Jag och mamma skulle åkt och köpt glasen vi tittat på till henne men mor är mystiskt försvunnen och ingen mobil nås hon på heller. Jag tvingade henne att ta min andra igår också i och med att hennes hade dåligt batteri, men tror ni inte att hon stängt av den också. Suck, hoppas hon köper dom själv, då slipper jag betala i alla fall
Ha en vacker dag
Igår var det stan med Maria, det är lite jobbigt med henne nu - vi kommer inte kunna ta för givet att vi ses, men det gör vi ju inte alls. Men idag har jag i alla fall varit duktig, jag skickade just ett mess där det står att jag ännu lever. Vi lovade att vi skulle göra det så att det inte går för lång tid mellan gångerna vi ses. Jag ficken Nalle Puh nyckelring av henne igår. Och etiketter med Nalle Puh. Det sitter en på min dagbok nu. En på DBT pärmen som är kolsvart annars.
Snart är det krogen. Jag och mamma, med Frida och hennes mor Irené (läs Engvall som ni tidigare läst dem som). Den unga damen Frida blir 18 år idag och vi ska ut och käka och sedan blir det lite krogen och lite mys hemma hos dem senare. Jag och mamma skulle åkt och köpt glasen vi tittat på till henne men mor är mystiskt försvunnen och ingen mobil nås hon på heller. Jag tvingade henne att ta min andra igår också i och med att hennes hade dåligt batteri, men tror ni inte att hon stängt av den också. Suck, hoppas hon köper dom själv, då slipper jag betala i alla fall
Ha en vacker dag
Ensammast i världen, ja kanske i hela världen
Just nu är det en klen tröst att Maria försvinnerlångt bortom vanligheterna vi levt med i sex år nu. Vi kan inte knacka på varandras dörrar i skolan, för nu är jag sjukskriven och hon börjar på högskolan. Vi måste PLANERA för att träffas, vilket inte är vår starka sida. Vi har liksom aldrig behövt fundera över det, för det har varit så självklart att vi ses ändå. Resten av världen glömmer bort mig då jag är lå ngt bort från alla. Långt bortom stads och länsgränserna finns alla dem som en gång fastnade för mig. Dock har de alla närmare problem än min avlägsenhet och jag är bara en kontakt att messa med, men ingen man kan hålla i handen.
Sorry, för den mycket negativa inställningen idag, jag ska sova bort svältångesten nu
Sorry, för den mycket negativa inställningen idag, jag ska sova bort svältångesten nu
Ett kort inlägg
Jag lever. Och jag har haft det toppen. Maria är lika liten, lika skrattig och lika tuff i tonen som alltid. Träningen var kul, men dock lite väl mycket gnäll från alla dom som inte tränar på att dom inte orkar. Om man tränar tio, tolv, femton träningar i rad - då orkar man. INTE om man kommer ner en gång var tredje vecka. Men tagga till Elin, om tre dagar är det match, jag kommer att få spela, jag kommer att få springa som en galning och jag saknar att få göra allt fotboll-igt.
Och för intresse - svälten är nära nu. Den smyger på mig, jag känner dess tunga andetag bakom mig men ser den inte. Den kommer hoppa på mig snart och allt jag kan göra är att ägas.
Och för intresse - svälten är nära nu. Den smyger på mig, jag känner dess tunga andetag bakom mig men ser den inte. Den kommer hoppa på mig snart och allt jag kan göra är att ägas.
12.34
Klockan har tickat på. Mötet på ät med läkaren gick bra, också det andra mötet. Nya mediciner, nya provtagningar, nytt EG-test och nytt EKG test, nya värden, nytt arbetstest och nytt sjukintyg och ny sjukskrivning och nytt arbetsintyg för procent tid på arbetspraktikplats. Ja, mycket i rullning som ni vet. men nu är det snart dags för att träffa Maria, det är nästan så att jag är nervös. Eller är fjärilarna i magen lyckovingar som slår? Detär förstås troligare det sista. Det ska bli kul. Se hennes korta gestalt, höra hennes muntra röst, hålla om henne hårt.
Saknar <3
Saknar <3
Till helvetsedagen igen
Idag är det läkarbesök och sedan träff läkarfen med psykologen A. Nervös som satan. Orkade inte engagera mit i mina svar i tisdags så A lär väl ha en del att fråga ut mig om.
Sedan ska jag träffa MARIA! Det var alltför länge sen. Och efter det sällskapa för att träffa hennes familj och sedan träna. Det blir en lång dag, få se om jag orkar. Det visar sig.
Sedan ska jag träffa MARIA! Det var alltför länge sen. Och efter det sällskapa för att träffa hennes familj och sedan träna. Det blir en lång dag, få se om jag orkar. Det visar sig.
...
Allt blått ska bli svart, allt rött ska få en grön nyans som passar till den gröna som redan finns och en ny header ska till. men jag är nöjd att jag i alla fall fatar var det går ut på och grunderna. Nu dör jag av drogrus som medicinerna tar mig till God natt
Att vara är att vara själv dubbelt upp
Och lite till kanske. Men just nu spelar det inte ett dugg roll. Jag skiter i vilket för bagateller spelar inte någon roll alls just nu. Jag vill bara krypa tillbaka ner under täcket och låtsas att mamma och pappa inte är arga på varandra eller surar över denna förbannade trädgård, över att bror sluta kämpa emot sitt dåliga schema och allt sitt dåligt i skolan och att jag vågade säga att jag inte orkar mer. Men jag vågar inte. Jag orkar inte. För det spelar ingen roll om jag inte orkar idag och säger det, för imorgon väntar de sig att jag sovit (som om jag ens sovar så att det gör någon skillnad?) bort den smärta som äter upp mig inifrån, den ensamhet som hoppar och stampar på mig och den dödslängtan som krossar de minsta partiklarna som fanns kvar av mitt hjärta. Men allt det där finns där. N, idag, ikväll, inatt, imorgon och dagen efter det. Det finns där alltid. Inget falskt leende kan ta bort det, inga söndersprungna nätter kan bota det, inga tårar som tar sorgen med sig i strömmen., ingen sol som skiner bort den vita ilskan och gör mig vackert brun. Jag är bara jag, och det räcker inte alls till uppenbarligen. Jag är bara halv, någon på avstånd som är bra att ha när jag mår bra. Det förstås, då är jag bara ännu sämre egentligen.
Som ni märker har jag inte mycket vettigt att säga. Och jag är ledsen att jag har så svårt att tro på alla era fina kommentarer, de hjälper, faktiskt, bara inte när jag inte hör hur tangenterna knappar för det är någon, några som skriker högre. Jag och många andra.
Som ni märker har jag inte mycket vettigt att säga. Och jag är ledsen att jag har så svårt att tro på alla era fina kommentarer, de hjälper, faktiskt, bara inte när jag inte hör hur tangenterna knappar för det är någon, några som skriker högre. Jag och många andra.
Host ja
Vi skjuter upp bloggdesignen till ikväll, just nu sorterar jag böcker. Jag har hylla på fyra meter kvar som är full till bredden men de tre raderna ovanför har jag sorterat. 874 böcker hittills. Och jag älskar varenda en av dem som om de vore mer än min räddning. Det är en del av mig, en stor del av min barndom, av mina glada minnen, något som alltid funnits där för att hjälpa mig i kampen mot alla demoner, alla sjukdomar, alla människor och alla svek. Låt mig vara en töntig bokmal då, som lekkamraterna skrek fram tills jag var 15, för jag älskar min förmåga att njuta av böcker. Det är jag stolt över, att jag har gåvan att njuta av budskap som bara finns där, i kärnan av boken, bakom alla fantatiska meningar och alla förtrollande ord.
Jag svamlar, ni fattar vad jag menar
Jag svamlar, ni fattar vad jag menar
Ett steg till
Natten gick som väntat inte alls bra, dock överlevde jag den, vilket med mig inte alltid är så självklart. Det kan sluta lite hur som helst och ja, egentligen borde jag väl vilja leva för att kunna leva. Men det känns just nu ganska svårt, enklast vore att svälta helt. Det känns lockande och kanske är det det jag behöver. Jag ska inte älta det mer idag, men det finns ändå där i bakhuvudet och gnager.
Idag ska jag ta tag i bloggdesignen. Verkligen dags för det. Ska bara komma på alla dessa koder och blablabla. Teknik är som sagt inte min grej. Mörkare gröna färger och en ny header så jag har arbete för ett tag i alla fall.
Idag ska jag ta tag i bloggdesignen. Verkligen dags för det. Ska bara komma på alla dessa koder och blablabla. Teknik är som sagt inte min grej. Mörkare gröna färger och en ny header så jag har arbete för ett tag i alla fall.
Värdelös
Japp, jag är fullständigt värdelös. Det talade till och med dom här om. På ät talar dom om det, hemma tjatar dom om det, vännerna saknar mig inte ens men värst av allt är väl att jag själv tycker att jag är fullkomligt värdelös. Det känns ganska hopplöst att få vara något annat än den där dåliga, fula, äckliga, tjocka onormala tjejen som alla tittar snett på. Jag är vad jag är och det känns inte ens som att jag bryr mig. Jag har liksom gett upp känns det som. Det är inte värt att kämpa så egentligen kan jag lika gärna gå och dö på en gång. Jag skulle nog inte ens bry mig om det heller. Det är mig fullständigt detsamma. Även om jag kanske helst dör av svält men det är jag för tjock för. Så jag kan lika gärna hänga mig i garderoben på en gång. Det finns inget kvar att hämta, inget som egentligen lockar mig längre. Jag är för fattig för att resa, det enda jag egentligen nånsin velat göra, jag är för ful för att egentligen skaffa mig något som kan få mig att bli lite, lite bättre, jag är för ensam för att göra någon nytta för någon, jag är för korkad för att överleva skolan. Själv vet jag inte, det spelar väl förresten ingen roll.
"Gå och dö ditt äckel" Kanske jag gör det. Ikväll är det lockande att sluta mig till det slutgiltiga. Ikvälöl skriker jag själv högre och elakare än vad demonerna gör.
"Gå och dö ditt äckel" Kanske jag gör det. Ikväll är det lockande att sluta mig till det slutgiltiga. Ikvälöl skriker jag själv högre och elakare än vad demonerna gör.
Pust
Nu är det gjort. Jag har träffatmin nya handledare, Anne, hon har jobbat på skolan förut men jag har aldrig jobbat med henne nära så. Men hon är trevlig, hon gjorde vad hon kunde för att få det att gå bra och för att jag skulle få allting som det är bäst för mig. Det är skönt, att få människor som vill en väl runt omkring. Dessförinnan var det som sagt gruppen idag på ät (ätstörningsenheten). Det gick käpprätt åt helvete. Enda anledningen till att jag inte gick ut var att mina ben inte ville att jag skulle resa på mig. Det gick inte att andas, mitt huvud snurrade, och det svartnade för ögonen. De kom in på känsliga ämnen, där jag känner mig ganska utsatt, då mina tidigare år innehållet en del av dessa exempel de utgick ifrån. Allt jag kan hoppas på är att ingen märkte hur jag föll när jag faktiskt föll.
Ikväll är det hur som helst träning, kanske kan det distrahera mig, mycket hoppas jag också på.
Ikväll är det hur som helst träning, kanske kan det distrahera mig, mycket hoppas jag också på.
Nervös
Skolsrtart klockan tre, DBT gruppen klockan ett till tre, gissa paniken. Hemma vid fem sedanträning. Jag hoppas jag överlever detta.
Torka mina tårar
Jag har legat här under täcket sedan förra inlägget och försökt komma på ett sät, det där sättet som alla pratar om, för att stå ut med ångesten, för att klara av att överleva utan att jag försöker krossa mig själv innan dess. Och det är svårt, för det är bara dom destruktiva metoderna jag kan. Min kudde är blöt, mina ögon svider, mina armar knottrar sig och läpparna är blå. Jag kom att tänka på M. Den älskade, saknade M. Hon som så länge fanns där, men som likt alla andra till slut lämnade. Precis som jag alltid sagt, särskilt efter att hon försvann. Människor har övertygat mig om att det inte alls är så, att man kan lita på folk som säger att jag kan lita på dom. Men, till sist är man ändå ensam. Alla dom som lovat så dyrt att de stannar har vänt mig ryggen och har nog dessutom glömt bort att jag finns. Kanske är det lika bra, jag förtjänar väl ändå ensamheten, smärtan, ångesten. Jag vill så gärna ut och springa nu, men jag känner att jag inte kommer utanför dörren innan jag faller ihop. Så jag väljer nog Nalle Puh film och kanske lite vatten till. Det är tjockt i min hals.
FAIL FAIL
Det har varit en ganska dålig dag. Vägning och möte och möte och blä. Jag var för panikslagen för att komma ihåg vad vågen stod på. Lika bra det, vet ju redan att jag gått upp, men inte hur mycket. Det är så förbannat ångestframkallande att inte veta när jag faller, bara att jag SKA göra det. Anna förstod delvis, men för henne räcker det aldrig att jag är bra, att de där stora stegen aldrig kommer. Hon hotar, allt oftare nu, att jag riskerar DBTn, att jag kan uteslutas från den, att den kanske försvinner om jag inte gör några framsteg. Det väller upp känslor när hon säger det. Först chocken, sedan besvikelsen över misslyckandet, värdelöskänslorna, sedan kommer demonerna och skriker högre att jag är värdelös, det fortsätter med att jag kanske på sätt och vis tycker att det är bra - att jag är förlåten för att jag ger upp, jag kan svälta ihjäl mig under täcket och förtvina där. Det är sant, jag försöker inte ta livet av mig flera gånger i veckan, jag springer inte varje natt längre, jag äter när folk tvingar mig till det. Jag är ju sjuk med en frisk människan vana. Eller är jag frisk? Hur ska jag veta det? Är jag egentligen alldeles normalt onormal? Åter til DBTn i alla fall. Detär gruppsamtal imorgon, det är usch. Och Anna ska vara med, det har hon inte varit förut, jag har bara individuella samtal med henne. Jag vet inte hur det känns, på sätt och vis är väl det kanske okej ändå, att hon ser att jag är lika dålig där som när jag pratar med bara henne.
Rädda mig undan denna veckan, om jag ska falla tillbaka ner i mörkret där döden väntar på att fånga mig så är det nu. Jag känner själv hur det sluter sig kring mig, att rakbladen vill skära upplängs, inte tvärsöver, hur jag vill att tabletterna ska skvalpa ensamt i magen och hur benen ska springa på grusvägen i mörkret.
Rädda mig undan denna veckan, om jag ska falla tillbaka ner i mörkret där döden väntar på att fånga mig så är det nu. Jag känner själv hur det sluter sig kring mig, att rakbladen vill skära upplängs, inte tvärsöver, hur jag vill att tabletterna ska skvalpa ensamt i magen och hur benen ska springa på grusvägen i mörkret.
Bakom verklighetens dörrar
Idag börjar skiten. Starten på en otroligt tung vecka. Det är ät idag, vägning och sedan ett enskilt samtal, med Anna, tack och lov. Därtill är det försäkringskassan och träffa en handläggare jag inte träffat förut, en till Anna, men mamma sa att hon var trevlig och att jag skulle tycka om henne så jag får väl försöka överbrygga den där ångesten so gräver inuti och som säger att allt jag är värd är smärta, är all skit jag kankomma på. För små skor och strumpor i, en kropp som aldrig får stå upprätt, aldrig få sitta mjukt. Ja där bakom murarna där gränsen mellan fasad och verklighet möts uppstår en kraftig kollision, en stor smäll ekar i mitt huvud. Och den smällen ska jag försöka undvika när verkligheten inuti dånar och när jag ändå måste le falskt.
Så önska mig lycka till
Så önska mig lycka till
Spar på det man har
Så därför säger jag god natt medan jag ännu har sinnesfrid i rummet. En liten värktablett mot fotbollskroppen bara så sover jag fint (tog en extra sömntablett, kände mig så energifylld så det sprang i benen)
God natt
God natt
Mina moln skimrar
Jag är fortfarande högt uppe bland molnen. Tänk att 45 minuter kunde göra så mycket. Jag har inte haft någon ångest efter den, även om dagen började illa. Men matchen. de sönderskrubabde knäna, de blåslagna armarna, fötterna med skavsår och blåsor, ilaluktande skor och blöta strumpor, svettiga skydd och de tunga benen - jag tror inte det kallas lycka heller. Det är inte tillräckligt fint för hur jag känner mig. Jag känner mig fri. Det enda som kan fälla mig idag är molnen jag kan falla på. Men just nu skimrar de, mamma sa att det kanske var mina ögon som speglades i dom. Kanske har hon rätt, för idag känner jag att det kanske syns glädje i mina ögon. Ja, tänk er, det kanske gnistrar i mina ögon, kanske kanske så är det så att jagkan leva på idag några dagar till. Men jag tror att detta var en engångsföreteelse, men ack så vacker den blir då. Den kommer leva kvar länge.
Mina moln skimrar. Och jag lever.
Mina moln skimrar. Och jag lever.
Malena Ernman och Henrik Dorsin
I alla fall, Tingeling gubben också. De har just visat årets konsert med kungliga filharmonikerna med Marlena Ernman som årets solist. Hon är otroligt duktig, men även konfrancier Henrik Dorsin gjorde bra ifrån sig, Han gjorde en paradox på de mest kända operetterna. Trots hans oförmåga att sjunga så var texten, som berättade om Sauks första operabesök som han just gjort inför hans jobb nu i konserten. Otroligt rolig text och de hade valt just de rätta styckena för Malena. Jag kan inte låta bli att vara så kär i opera och klassisk musik.
Men i alla fall, för att mer utelämna min udda smak så kommer Poirot snart. Han är en riktig fransman och det är lite flachbacks bara det. Frankrike och högstadiet och Eva och M och alla franskalektioner och gamla Frans (Franq på franska) Ja baguetter och och rött vin och Sandra och mamma och baileys och ja, massor.
Nej jag ska göra min bror nöjd så kanske kommer en uppdatering senare. Ni vet var jag nås.
Men i alla fall, för att mer utelämna min udda smak så kommer Poirot snart. Han är en riktig fransman och det är lite flachbacks bara det. Frankrike och högstadiet och Eva och M och alla franskalektioner och gamla Frans (Franq på franska) Ja baguetter och och rött vin och Sandra och mamma och baileys och ja, massor.
Nej jag ska göra min bror nöjd så kanske kommer en uppdatering senare. Ni vet var jag nås.
Friheeet
Jag har spelat match. I 45 minuter, vi spelade oavgjort och hade bra spel, tyvärr lyckades jag missa min enda chans. Jag har inte spelat på topp på 7 år. Det märktes, men hjärtat jobbade som det skulle, nu är det bara muskler och kondition som fattas. Men det kommer. Snart. Med lite extra träning så blir det bra. Jag undrar hur länge jag kan hålla mig på benen, men det ska bli kul att få verkligen ta del av fotbollen, få spela i A-laget där jag tränat i sen jag var tolv och vi var med A-laget till Mariehamn. Jag och tre tjejer till fick hoppa upp oh spela matcher och träna med A-laget också. Eller jag och en tjej till valde att göra så. Det innebar fem träningar och två eller tre matcher. Lördagar hade vi två matcher på ibland. Det kanske förresten är en del i att jag sitter i den fälla jag nu gör. Jag begärde för mycket av mig själv, av min kropp, att den skulle orka, vara duktig. Att jag skulle vara bra, göra som alla bad mig om, spela dubbelt, plugga till MVG i massa ämnen, hinna jobba, hinna träffa alla människor, hinna ta hand om hushållet, klara av att ta hand om de sjuka äldre vi hade i vår familj redan då. Farfar främst. Jag ångrar att jag inte satte honom i större fokus. Han var en så viktig del av mitt liv. Det är mycket jag ångrar. Och det är mycket jag saknar.
Matchdags
Matchdags, samling om en trekvart. Det ska bli kul
För så länge sen, fyra år sedan
En gång i tiden var jag faktiskt lycklig på något vis, jag var lagom stor i mina egna ögon, jag trodde på en framtid, kanske inte på mig själv, men på att allt skulle ordna sig. Jag trodde att jag aldrig skulle bli ensam och att jag skulle falla så långt. Men det gjorde jag, och se vart jag är nu. Återigen långt därnere. En gång itiden såg jag ut som nedan, jag var faktiskt så pass frisk att jag såg frisk ut. Jag ler, jag har orkat lägga på en lätt sminkning, jag satt i bilen utan att luta huvudet mot fönstret då jag försöker frömma mig bortom en horisont där friskheten väntar. Men blåser min lilla båt utan åror åt rätt håll. Rör den sig mot horisonten, eller för vågorna mig tillbaka till den smutsiga hamn därifrån jag kom?
Självdestruktivitetens fulaste flicka
Det är jag det. Egentligen är det en bra kväll. Men kvällar kan vara bra, men nätter kan aldrig vara det. Inte i natt heller. Jag känenr att det kommer kanske bli en väldigt dålig natt. Dagen har gått i smärtans tecken. Kvart över fem imorse vaknade jag av att rabladet jag däckat över skar in i höften, som nu är sönderskrapad. Jag använde det, väldigt lite, ett tag till, tog mig uppoch insåg att jag inte skulle slippa undan frukost. Den spydde jag upp och passade på att skrapa extra många sår i halsen som nu är svullen och skriker. Fortsättingsvis hittade jag på ett nytt sätt att göra mig illa på. Redan för små skor och ha tjocka strumpor i. Mina tår blöder fortfarande lite. Men bara lite. Jag förstår inte varför jag undermedvetet hela tiden letar efter sätt att följa demonernas lag fastän jag vet att jag aldrig kommer tjäna på det, aldrig kommer att få veta hur livet känns om jag fortsätter så. Kanske fastnar jag där och det är där jag slutar. 20 år gammal, ärrad, trasig och äckligt tjock. Fast det kanske är så jag kommer dö även om jag är 80 också? Kanske är det så här mitt liv ska se ut? Är detta livet fastän jag känner mig mer död? Kanske jag förväntar mig för mycket av verkligehten? Kanske är det detta jag förtjänar och att det är som jag tror - att livet är något annat per definition när det är jag som frågar efter det, griper efter det i mörkret?
Alla dessa frågor
utan svar
Alla dessa frågor
utan svar
Lördag kväll
TVÄTTEN ÄR KLAR! Inte en strumpa finns smutsig, mer än de som folk har på sig, det ska bli så skönt att få några dagar av tvättfria dagar. Och jag har diskat klart, jag har ätit kyckling, strejkade dock potatis och sås har jag inte ätit på massa massa år. Det känns ändå bra idag, träffat några människor jag tycker om, som vi umgått mycket med, Engvall, vi var där bara ett tag men det var trevligt.
Ikväll blir det förhoppningsvis lite godis och kortspel med ALLA i familjen
God kväll
Ikväll blir det förhoppningsvis lite godis och kortspel med ALLA i familjen
God kväll
En ny dag
Japp, idag är en ny dag och den kommer nog inte innehålla särskilt mycket. Det är i alla fall tvätt som stod på listan, den är påbörjad, men med tanke på dess storlek,då två karlar kom hem med alla sina jaktkläder som skulle tvättas, så lär det ta en del av dagen. Har inte orkar börja vika, tar allt det sen ikväll framför teven om mamma är snäll nog och stryker. Sedan är det väl den underbara disken, så min dag kommer bli otroligt givande känner jag. Men någon måste ju göra det, och det råkar bli jag. Sen råkar det vl bli ganska ofta jag också men men, karlar är karlar och mamma gör mycket annat nyttigt här hemma. Kanske blir det en riktig middag för mig ikväll. Om jag lovar mig själv att springa sen.
Så ha en lycklig dag och hoppas den är mer givande än min
Så ha en lycklig dag och hoppas den är mer givande än min
Inte i natt
Du håller inte min hand
du andas inte i mitt öra
du håller inte min hand
du värmer inte mina fötter
så jo,
jag är
alldeles
ensam
inatt
Ugnsmisöde
Hur jag mår det vet jag inte, men den slutar i alla fall i sängen, utan blod. Tror jag, Om jag somnar snabbt i alla fall. Men tog tabletterna nyss så lär dröja men man kan ju hoppas. Hur mår kropp mår går lättare. Idag mår den skit. Jag känner hur lungorna arbetar 110 % men utan full effekt, hjärtat slår ojämnt ett par gånger i timmen och varenda gång jag reser på mig så faller himlen ner, väggarna snurrar och golvet försvinner. Jag ramlade i köket, böjde mig ner för att ta ut pajformen ur ugnen och jag böjde mig för långt ner. Föll över ugnsluckan men som tur var hade jag tre par stickade tröjor så de två yttersta blev brändaoch jag fick ett par vackra brännblåsor över hela min feta mage. Så nu är den äänu fagrare. Eller ja, om man fokuserar på dom så tänker man int elika mycket på fettet. Så god natt, min hund vill att jag sover nu. Ska nog titta film.
Saknad
Evighetslånga sju månader
förflöt utan att vi ens
märkte att de försvann
undan våra stapplande fötter
Jag erkände inte ens för mig
själv hur mycket jag hade saknat
dig, hur mycket som gått förlorat
av alla de tysta nätter vi inte låtsades om
Men andande kramar stannade
tiden och för en halvtimme märkte
jag inte att ångesten är min själ och
dödslängtan återstoden av mitt hjärta
För din lukt trängde djupt in i mitt
sargade inre och kastade mig snabbt
tillbaka till tiden, sommaren, då det
var du och jag hela tiden
Och där på Göteborgs central
kände jag kaffet som värmde min
tomma mage och jag såg dina
ögon utan djup gnistra sådär magiskt igen
Enda bilden på Sandra och mig, träffades sommaren 06, bilden tagen sommaren 09
förflöt utan att vi ens
märkte att de försvann
undan våra stapplande fötter
Jag erkände inte ens för mig
själv hur mycket jag hade saknat
dig, hur mycket som gått förlorat
av alla de tysta nätter vi inte låtsades om
Men andande kramar stannade
tiden och för en halvtimme märkte
jag inte att ångesten är min själ och
dödslängtan återstoden av mitt hjärta
För din lukt trängde djupt in i mitt
sargade inre och kastade mig snabbt
tillbaka till tiden, sommaren, då det
var du och jag hela tiden
Och där på Göteborgs central
kände jag kaffet som värmde min
tomma mage och jag såg dina
ögon utan djup gnistra sådär magiskt igen
Enda bilden på Sandra och mig, träffades sommaren 06, bilden tagen sommaren 09
Hundkärlek
Jag har sprungit i trädgården, jag har sprungit med min hund genom buskar, över stenar, mellan bilar och vi har sprungit över gröna gräsmattor. Hon är lycklig. Jag är nog lycklig jag med, på något vis, ibland i alla fall. Hon strosade runt medan jag och mamma planterade rosor och plockade ogräs, hon vandrade till byggubbarna och hon sprang med fotbollar och kvistar och blomkrukor och hon gick till min godisficka och hon skällde efter uppmärksamhet och hon studsade lyckligt i friheten. Egentligen borde man vara hund. Då skulle livet te sig så mycket enklare. Just nu spriner hon, inomhus, med en innebandyboll som är lagom i storlek till henne. Lillebror kommer inte bli glad men det är inte mitt problem. Min hund tuggar på det hon vet att hon får tugga på, bollar bland annat. Vi har jagat varande genom köket, in i kontrorsrummet, vidare ut i hallen och tillbaka till köket, vi sprang under bord, eller okej hon gjorde, jag jagade efter, och mellan stolar och rakt in i väggar och in i kylskåpet och vi sprang så fort som inomhus tillät oss att göra (och ibland lite fortare än så^^) Jag ville egentligen bara tala om att jag är lycklig som har henne, hon får mig alltid att må bättre och så länge hon är lycklig då kan jag känna mig bra på någonting.
Jag älskar dig Bebis
Några
En saknad föll över mig när jag så stod vid chipshyllan på Ica Nära Vallby. Den slog mig starkt när den fula blåa färgen på påsen är bosatt med damen nedan. Det finns ingen som är så typiskt förknippad med Sourcream påsen som hon. Det var alltför länge sen sist, sedan ag höll henne hårt i handen och andades bredvid henne. 
Frukost
Frukost och jag har ätit frukost. Jag mår illa och förstår precis varför jag alltid ligger under täcket och kippar efter andan och hoppas att ingen kommer för att tvinga mig att äta frukost. Det är riktigt äckligt. Mörkt bröd som aldrig är tillräckligt mörkt, skinka som det alltid finns fettslamsor i och juice med alltför stark smak. Det slutar med macka utan någonting på och ett glas vatten. XDet var äckligt nog i morse. Men jag tar efter en liten vilopaus nya ta för dagen och försöker ge den lite ljus och lite hopp.
Det är dags för några engelska inlägg, enkompis försöker lära sig engelska så ska ge honom en liten stöttning. (Kommer självklart fortsätta med svenska också)
Det är dags för några engelska inlägg, enkompis försöker lära sig engelska så ska ge honom en liten stöttning. (Kommer självklart fortsätta med svenska också)
En massa punkter passar här
Demonerna äger mig. Jag pratar med väggen men den svarar inte för där bakom vet jag att de verkliga tingen står. De som vill att jag ska göra tusen nya skärsår i låren (helst i armarna men det går ju inte) och springa tills jag faller ihop. Och de närmar sig sin vinst.
Don't make me breathe
Ikväll är en kväll, som förstås är natt snart, men i alla fall, då jag inte riktigt orka rmed mig själv. Jag vill ut, springa bort allt fett, springa tills jag dör och faller ihop på gruset som ringlar sig fram i skogen. Men inatt lovade jag visst någon att låta bli så får väl vackert låta bli inatt. Men det rinner ändå blod utmed min feta kropp och lakanet i sängen är smutsigt. Smutsigt av mig. Smutsigt av mitt blod därtill. Jag vet inte riktigt varför jag fastnar i den här skiten, varför jag ger upp så lätt när jag vet hur illa det kan gå så lätt om jag ger upp alltför mycket, alltför fort och alltför fel. Alla sätt som finns att dö på har nog jag prövat dem alla och det har varit nära så många gånger men jag försöker, på något underligt, fel vis så försöker jag att sluta leka med rakbladen, sluta springa om nätterna, börja äta tre mål om dagen, börja orka leva, börja skratta, börja vara normal.
Det var träning ikväll. Det var kul men vart inte så mycket träning egentligen för min del. Ska bli kul när jag kommer igång ordentligt och få vara som alla andra, få vara en del av det normala fotbolslaget när vi tränar, spelar matcher, åker på cuper och festar tillsammans. Men jag klarar inte av folksamlingar, hög musik och främlingar och vara alldeles normal och kallprata och låtsas om att jag vet något om livet. Spela matcher utan muskler som orkar få mig att springa utan att göra det tack vare demonerna, och med ett trasigt hjärta som slår fel. Träna när tränarna är paranoida och kroppen tycker att jag misshandlar den. Det känns som att allting är menat att gå åt helvete. Jag kommer ingenstans och ångesten äger och dödar mig.
Ångesten skriker i mig. Jag vill skrika högt men gråter bara i kudden som är blodig och jag önskar att jag vore död. Jag önskar jag dog av smalhet men jag vet hur mycket jag ibland vill leva. Att jag vill besegra sjukdomen, vara sådär stark som så många andra anorektiker, och andra sjuka, är. Men jag betvivlar att jag skulle klara det. Jag vill också vara normal men det känns som att jag redan är dömd till ett liv bestående av det mörka, det sjuka, det trasiga. Så för att inte deppa ner hela världen så säger jag hej då för ett tag.
Innan det är för sent
Jag älskar tanken på att få leva, men jag vet att vägen är lång, och idag känns den mer avlägsen än andra dagar. Kanske beror det på som vissa säger, att det är tillfälligt. Men jag känner själv att det är farligheter på gång. En endaste dålig dag kan innebära slutet för mig, helt och hållet. Jag har varit nära så många gånger men ändå - jag är här nu, inte direkt pga mig. Så många gånger har jag gett upp men blivit räddad i sista stund. Och enligt vissa är det ett tecken jag ska ta på allvar. Men tyvärr jag känner det inte så. Min dödslängtan blir inte mindre för att jag överlevt en gång, två gånger, oräkneliga gånger. Snarare tvärtom, jag är så dålig att jag inte ens kan ta livet av mig. Ibland har jag bestämt mig för att bara sluta tänka och faktiskt försöka, men jag faller alltid av den vägen rakt ner i diket och tar mig upp på nästa väg som går bredvid, och innan jag förstått att jag är inne på dödens väg har den redan fångat mig.
Pengamaraton
Om tre veckor kommer det in 2500 kronor igen på kontot, plus pengarna från försäkringskassan. Det ska bli skönt att få ihop ekonomin igen. Man lever precis på gränsen för vad pengarna räcker till. Det är skönt attt det blir en eller två hundralappar över ifall att det skulle skita sig.
Solen skiner, jag har två par raggsocker och tre långärmade tröjor. Mina läppar är blåa. Jag hatar vad jag gör mot mig själv.
Solen skiner, jag har två par raggsocker och tre långärmade tröjor. Mina läppar är blåa. Jag hatar vad jag gör mot mig själv.
Skolstart
Idag fick jag mejl från skolan så det är bestämt när jag ska träffa dom för att läsa de sista kurserna jag valde att inte läsa i våras. Det känns både bra och dåligt, får se hur det känns och så senare. Ska i alla fall träffa dom på måndag eller tisdag. Jag känne rmig ganska dålig som inte orkade läsa de sista kurserna i våras, hade varit så skönt att slippa sitta där med skammen nu. Är ganska ensam om att inte ha klarat det på sex terminer. Även som de andra säger - jag har varit mer inlagt än utskriven de senaste åren. Men så många andra har klarat det, så varför inte jag? Är jag så patetisk?
Nog om hur dålig jag är, ikväll är det träning igen. Ska bli kul men jag tror jag tar det lugnt, inte anstränga hjärtat och den trasiga kroppen alltflör mycket. Annars vet jag ju hur jag gör. 110 % hela tiden och kroppen ger upp ganska snabbt. Rivstarta är inte det bästa och det vet jag, men det är så kul att komma hem helt utmattad, veta att man gett allt, att man verkligen fått ut allt det inuti som ligger och skaver. Man slipper instängdheten och man får springa fritt i sol och i regn och i blåst och dans med bollen.
Det var allt för nu, ni vet var jag finns att finna
En otrolig dag
SOm sagt, det var ätstörningsenheten imorse. Jag släpade mig upp, i tid men jag däckade när jag kom hem. Har just tagit mig upp ur sängen men jag känner själv att jag ser ut som om jag sett ett spöke och att jag tagit på mig den största tröjan jag har. Ingen ska se allt äckelfett som springer runt magen på mig och när låren slår mot varandra. Det är svårt det där - att hitta känslan av att vilja slippa känslan som gör att jag ser mig själv så som jag inte är. Viljan att bli "frisk" som andra kallar det. Men är man fet så är man inte sjuk.
Nej jag orkar inte skriva mer, blir bara deppigt just nu känner jag. Återkommer om mötet på ät mer i detalj senare
Nej jag orkar inte skriva mer, blir bara deppigt just nu känner jag. Återkommer om mötet på ät mer i detalj senare
Bröstcancer
Cancer, ett vidrigt ord, en vidrig sjukdom, en vidrig mardröm. Jag tittade, som alltid, på So you think you can dance på femman, ett dansprogram i USA. Det är de sista åtta kvar nu, magisk dans. Men i alla fall, en av mina favvokoreografer Tyce, gjorde ett nummer där cancer var utgångspunkten, bröstcancer. Det var det finaste uppträdandet i programmets historia, fem säsongen har det hunnit bli. Koreografen kommer med all säkerhet nomineras till en Emmy för den koreografin. Han är redan nominerad för ett annat dansnummer. Alla i studion, alla fyra i panelen, alla koreografer, oss tittare, alla grät. En vacker historia om en resa genom sjukdomens alla stadier. Det flöt på, budskapet nådde ut till max, rörelserna var lena, mjuka. Vackra. Jag grät floder. Cancer har jag varit alltför nära. Alldeles alldeles för nära. Så många har fastnat i sjukdomen, inte bara bröstcancer, utan cancer i stort.
Tänk alla människor som kämpar, som tror på livet, som fortfarande har hoppet om att få leva tills de dör, tills de dör gamla och har levt hela sitt liv. Fått uppleva alla ålderskriser, alla resor, alla kärlekar, alla I-landsproblem. Jag står på deras sida, jag donerar pengar, jag träffar cancersjuka, jag har träffat så många genom åren, tack vare min historia, tack vare det liv jag levt. Och för det är jag otroligt tacksam. Det liksom allt annat jag upplevt har gjort mig till den jag är, till den världsvana människa med alltför många historier på halsen som jag faktiskt är. Vissa upplevelser, som att se en kvinnlig vän dö i bröstcancer, önskar jag att jag aldrig behövde uppleva men jag uplevde det och jag lärde mig något av det. Hon lärde mig om livet, om att älska livet, fastän jag ännu inte kan säga att jag gör det. Men jag kan ha henne som förebild, försöka lära mig hennes läxa och hennes gåvor, för hon hade många sådana.
http://www.pernillapersson79.com/
http://www.brostcancerfonden.se/ge-gava.php
Tänk alla människor som kämpar, som tror på livet, som fortfarande har hoppet om att få leva tills de dör, tills de dör gamla och har levt hela sitt liv. Fått uppleva alla ålderskriser, alla resor, alla kärlekar, alla I-landsproblem. Jag står på deras sida, jag donerar pengar, jag träffar cancersjuka, jag har träffat så många genom åren, tack vare min historia, tack vare det liv jag levt. Och för det är jag otroligt tacksam. Det liksom allt annat jag upplevt har gjort mig till den jag är, till den världsvana människa med alltför många historier på halsen som jag faktiskt är. Vissa upplevelser, som att se en kvinnlig vän dö i bröstcancer, önskar jag att jag aldrig behövde uppleva men jag uplevde det och jag lärde mig något av det. Hon lärde mig om livet, om att älska livet, fastän jag ännu inte kan säga att jag gör det. Men jag kan ha henne som förebild, försöka lära mig hennes läxa och hennes gåvor, för hon hade många sådana.
http://www.pernillapersson79.com/
http://www.brostcancerfonden.se/ge-gava.php
Ätstörningsenheten
Idag är det möte på ät, med min psykolog. Ska bli kul att träffa Anna igen, men samtidigt har det varit lättare att vara ensam och sluppit ta ansvar för allt som ska göras emellan våra möten. Men tryggheten hon innebär har jag saknat, att hon ser när jag faller, peppar när jag gör bra, klagar när jag gnäller. Vi vet alltså inte hur det kommer sluta, det blir väl en rivstart som vanligt.
Annars är det en lugn dag,m jag ska försöka sova ikapp timmarna jag missade att sova inatt. Mamma är sur på det.
Annars är det en lugn dag,m jag ska försöka sova ikapp timmarna jag missade att sova inatt. Mamma är sur på det.
Det blir allt svårare
Allting går mig emot. Träningen reduceras till återhämting och muskeluppbyggnad. "Ditt fettlager existerar inte och musklerna är lika obefintliga dom också." Det är inte bara tråkigt, det är dödligt tråkigt, bokstavligt talat, att hamna på sidan där jag får jogga och hämta bollar. Benen måsteorka bära dig, jogga på så benen kommer igång. Babblet från fyra, manliga, tränare går i samma melodi varenda träning. Det varvas med lite styrketräning och massa knäböj. Jag vet inte hur mycket jag känner att jag orkar, det är inte roligt att inte få vara en i laget, vara en som är som alla andra, som kan få börja oroa sig när sträckta lår innebär en joggingträning och när man får klaga när skavsårsplåstren är slut. Men allt jag får är en åskådarplats och en biljett till avbytarbänken. Jag vill SPELA fotboll, jag vill andas fotboll, vara fotboll, leva fotboll. Som alla andra får. Men allt jag får är hälften - en trasig kropp, oanvända skor och lek med boll.
Mer då. Pappa är inte hemma, skönt på sätt och vis, man kan andas lugnt utan att vara rädd för att han kommer och förstör lugnet med sin alltför full almenacka. Det gör ont att säga men ibland är livet lätatre utan honom. Det vanliga lunket finns det inget som heter i vår familj. Att vi ses alla fyra så lite gör förstås att vi uppskattar dem få gångerna mer men samtiigt minns man yngra dagar då pappa faktiskt var hemma mer och vi hann prata om trädgård och resor till farmor (och då också farfar...) hundar som ska rastas, ställas ut och få jaga och väggar som behövdes målas om. Det finns ingen tid till att diskutera det längre. Allting hamnar ilistan på saker som ska diskuteras fram tills mamma eller jag tröttnar och gör det så mycket vi kan själva för att försöka få resten av familjen att göra andra halvan men det blir aldrig gjort förrän nästa lugna månad (vilka brukar vara var fjärde månad, däremellan är paniken påtaglig mellan alla pass där vi byts av och vi springer om varandra i huset).
Det var inte det jag skulle säga. Men det jag skulle säga kan sammanfattas som ångest
Mer då. Pappa är inte hemma, skönt på sätt och vis, man kan andas lugnt utan att vara rädd för att han kommer och förstör lugnet med sin alltför full almenacka. Det gör ont att säga men ibland är livet lätatre utan honom. Det vanliga lunket finns det inget som heter i vår familj. Att vi ses alla fyra så lite gör förstås att vi uppskattar dem få gångerna mer men samtiigt minns man yngra dagar då pappa faktiskt var hemma mer och vi hann prata om trädgård och resor till farmor (och då också farfar...) hundar som ska rastas, ställas ut och få jaga och väggar som behövdes målas om. Det finns ingen tid till att diskutera det längre. Allting hamnar ilistan på saker som ska diskuteras fram tills mamma eller jag tröttnar och gör det så mycket vi kan själva för att försöka få resten av familjen att göra andra halvan men det blir aldrig gjort förrän nästa lugna månad (vilka brukar vara var fjärde månad, däremellan är paniken påtaglig mellan alla pass där vi byts av och vi springer om varandra i huset).
Det var inte det jag skulle säga. Men det jag skulle säga kan sammanfattas som ångest
Klirret i kassan har tystnat
Hundarna har precis fått mat och jag är mitt uppe i packningen av träningskläder. Ser inte alls fram emot den idag. Det regngar, vilket jag älskar, men det regnar kallt och jag fryser alltid ändå. Men dagen idag har varit ganska bra. Vi åkte hux flux mot Barkarby och outletaffärer som väntade på att jag skulle köpa, skor, t-shirt, två par byxor och ett par kalsonger åt min bror. Så klirret kassan från förra veckan tystnade fort. Det känns så där men jag hoppas att det går bra ändå. Mobil och dator ska ju betalas också men det räcker nog på håret, som alltid.
Vi hade det jättetrevligt, bror köpte godis i Hummelsta och vi fortsatte de sista milen hem till Västerås. Tre stycken sådana. Efter två dök en grön Cordoba upp i körfältet mot stället vi lämnat, Enköping. En cordoba med regnr RAT. Jag kastades tillbaka tre år, då jag på grundskolans parkering kramade M hej då. Våra år tillsammans var över. Jag lämnades ensam och därmed föll jag rakt ner i anorexins starkaste grepp. Rakbladsärren kom tillbaka, alla dom jag fått ta bort innan jag träffade henne. (M är till höger, i mörkt hår. Från 13/6 - 2006
Det sa KRASH, allt krossades, i mitt hjärta
Såg du verkligen den smärta
Jag förstår inte hur du märkte
att mitt hjärta värkte
Allt var för mej en lek
Hat, sorg, lycka, kärlek
Jag tänkte inte på det som väntade, ett slut
det verkade så enkelt, precis som förut
När jag var på topp
föll så allt mitt hopp
Det strilade så många tårar
och ändå vet jag att även jag sårar
Under mig blev det luft av mark
Luft blev till sprit och knark
Jag ville bara mitt liv glömma
Vart jag än gick var det för att mig glömma
Framför mig låg en kniv
och i ultrarapid visades mitt så kallade liv
Hur kunde något som förr var så underbart
en dag bli så oerhört svart
Vännerna vände och försvann
Men i gengäld änglar jag fann
Det var bara du som egentligen log
Alla ångest och kval dog
Du såg mig och i ditt djup
fanns något som förbjöd mig alla dessa klup
I mitt huvud undrade jag om du kunde trolla
för när du kommit till mig kände jag mig inte längre som en nolla
Med dig har jag i alla tider
önskat att ingen annan i vår värld lider
Och frågat om inte verkligheten kunnat vara lite mer rättvis
Så många skulle le oftare då, på något vis
Det kändes som en evighet i ensamhet
När du kom var det glädje, idag är det tacksamhet
Jag vill att du ska förstå vad du gjorde
och veta om allt det hopp du gav och hur mycket du inom mig värmde
Jag vill att du ska veta
att jag tack vare dej aldrig mer behöver leta
Min redan nu alltför långa historia
är lika tragisk som min gloria
I mina tankar finns minnena kvar av din räddning
Det är än idag, endast ämnad för dig, en sanning
Du skulle, jag vet att du skulle, våga
Allt kommer fram om du ställde en fråga
Det känns som evigheter sen
jag kallade dej för min vän
Du hjälpte mig med mina problem och fel
För evigt kommer du vara en ängel, min ängel
Förlåt!
Nu skiljs våra vägar åt
Vi hade det jättetrevligt, bror köpte godis i Hummelsta och vi fortsatte de sista milen hem till Västerås. Tre stycken sådana. Efter två dök en grön Cordoba upp i körfältet mot stället vi lämnat, Enköping. En cordoba med regnr RAT. Jag kastades tillbaka tre år, då jag på grundskolans parkering kramade M hej då. Våra år tillsammans var över. Jag lämnades ensam och därmed föll jag rakt ner i anorexins starkaste grepp. Rakbladsärren kom tillbaka, alla dom jag fått ta bort innan jag träffade henne. (M är till höger, i mörkt hår. Från 13/6 - 2006
Det sa KRASH, allt krossades, i mitt hjärta
Såg du verkligen den smärta
Jag förstår inte hur du märkte
att mitt hjärta värkte
Allt var för mej en lek
Hat, sorg, lycka, kärlek
Jag tänkte inte på det som väntade, ett slut
det verkade så enkelt, precis som förut
När jag var på topp
föll så allt mitt hopp
Det strilade så många tårar
och ändå vet jag att även jag sårar
Under mig blev det luft av mark
Luft blev till sprit och knark
Jag ville bara mitt liv glömma
Vart jag än gick var det för att mig glömma
Framför mig låg en kniv
och i ultrarapid visades mitt så kallade liv
Hur kunde något som förr var så underbart
en dag bli så oerhört svart
Vännerna vände och försvann
Men i gengäld änglar jag fann
Det var bara du som egentligen log
Alla ångest och kval dog
Du såg mig och i ditt djup
fanns något som förbjöd mig alla dessa klup
I mitt huvud undrade jag om du kunde trolla
för när du kommit till mig kände jag mig inte längre som en nolla
Med dig har jag i alla tider
önskat att ingen annan i vår värld lider
Och frågat om inte verkligheten kunnat vara lite mer rättvis
Så många skulle le oftare då, på något vis
Det kändes som en evighet i ensamhet
När du kom var det glädje, idag är det tacksamhet
Jag vill att du ska förstå vad du gjorde
och veta om allt det hopp du gav och hur mycket du inom mig värmde
Jag vill att du ska veta
att jag tack vare dej aldrig mer behöver leta
Min redan nu alltför långa historia
är lika tragisk som min gloria
I mina tankar finns minnena kvar av din räddning
Det är än idag, endast ämnad för dig, en sanning
Du skulle, jag vet att du skulle, våga
Allt kommer fram om du ställde en fråga
Det känns som evigheter sen
jag kallade dej för min vän
Du hjälpte mig med mina problem och fel
För evigt kommer du vara en ängel, min ängel
Förlåt!
Nu skiljs våra vägar åt
Ännu en dag
Ja ni, jag har överlevt ännu en natt, med ganska god marginal faktiskt. Trots gårdagskvällen så blev det inte så många nya sår och jag sprang inte ut mer än den en gång som var innan. Idag är en bättre dag,ångesten ligger där under och pyr och gror men den är kontrollerbar trots att det börjar bli svårt att andas. En liten panikångest som leder till hörnet nere i källaren väntar mig nog snart men jag kämpar och försöker i alla fall.
So long friends
So long friends
Keep breathing
Spring spring fortare. Spring fortare för helvete. Fettet försvinner aldrig om du står still, om du ligger ner, om du sitter, om du äter. Rör på dig äckel.
Det skriker högti mitt huvud. Det ekar i mitt huvud, mot väggarna. Jag kan inte andas, jag vill springa mer. Fortare, mer, oftare, bättre.
Våger går upp, jag faller ner. Jag faller platt och vikten ska gå ner..
Orkar inte inatt...
Det skriker högti mitt huvud. Det ekar i mitt huvud, mot väggarna. Jag kan inte andas, jag vill springa mer. Fortare, mer, oftare, bättre.
Våger går upp, jag faller ner. Jag faller platt och vikten ska gå ner..
Orkar inte inatt...
Dovhet
Har övningskört nu, det går bättre och bättre, ska bara komma in i den där rutinen där jag kör regelbundet så kan det nog lösa sig till slut.
Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Det finns så mycket inuti mig som jag vill och behöver få ut. Jag känner mig tung på något vis, inte tung som fet för den känslan kan jag inte urskilja längre, den där vanliga fettunga känslan har varit där för länge, men den känslan när något dovt har slagit mig i huvudet och jag känner livet glida mig ur händerna. Jag kan inte hålla vattnet kvar uppe på stranden, jag kan inte fånga månskenet i nin hand och jag kan inte låsa fast lyckan intill mig. Allt det där får jag leta reda på själv och försöka pränta in dem i mitt minne, annars har de försvunnit för gott. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga, känns som att jag bara babblar men ni väljer ju om ni vill läsa skräpet jag författar. Men åter till ämnet. Jag känner mig nedslagen när jag tänker på allt det jag missat under de senaste åren, på alla de människor jag förlorat, på alla de minnen som jag aldrig fick och på alla lyckliga dagar jag aldrig upplevde. Människor, minnen och dagar - vad mycket och oändligt det verkar när jag ser på alla dem som levt normalt, som inte varit inlåsta i sig själva, i sin sjukdom, inom psykiatrins väggar, och inom den mörka värld där döden hägrar. Alla dem som fått ångest över matteprovet de trodde gick dåligt, som gråtit när de bråkat med sin vän över envishetens alla bekymmer, som legat sömnlösa när föräldrarna bråkat. Jag både önskar och fasar över hur det skulle varit om vi bytt liv för ett tag. Skulle jag uppskatta livet mer? Skulle jag glömma att det finns problem som för vissa människor är lika stora bekymmer för dom som min ätstörning och ångest är för mig? Ligger skillnaden i proportionen som skiljer oss emellan? Är deras problem lika stora som mina? Ja, det är de faktiskt. Inte för mig, men för dem. Mycket möjligt att mina problem ter sig större för utomstående men de som lever med de "normala problemen" upplever sina problem lika jobbiga som jag upplever mina.
Är det någon som fattar vad jag babblar om?
Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Det finns så mycket inuti mig som jag vill och behöver få ut. Jag känner mig tung på något vis, inte tung som fet för den känslan kan jag inte urskilja längre, den där vanliga fettunga känslan har varit där för länge, men den känslan när något dovt har slagit mig i huvudet och jag känner livet glida mig ur händerna. Jag kan inte hålla vattnet kvar uppe på stranden, jag kan inte fånga månskenet i nin hand och jag kan inte låsa fast lyckan intill mig. Allt det där får jag leta reda på själv och försöka pränta in dem i mitt minne, annars har de försvunnit för gott. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga, känns som att jag bara babblar men ni väljer ju om ni vill läsa skräpet jag författar. Men åter till ämnet. Jag känner mig nedslagen när jag tänker på allt det jag missat under de senaste åren, på alla de människor jag förlorat, på alla de minnen som jag aldrig fick och på alla lyckliga dagar jag aldrig upplevde. Människor, minnen och dagar - vad mycket och oändligt det verkar när jag ser på alla dem som levt normalt, som inte varit inlåsta i sig själva, i sin sjukdom, inom psykiatrins väggar, och inom den mörka värld där döden hägrar. Alla dem som fått ångest över matteprovet de trodde gick dåligt, som gråtit när de bråkat med sin vän över envishetens alla bekymmer, som legat sömnlösa när föräldrarna bråkat. Jag både önskar och fasar över hur det skulle varit om vi bytt liv för ett tag. Skulle jag uppskatta livet mer? Skulle jag glömma att det finns problem som för vissa människor är lika stora bekymmer för dom som min ätstörning och ångest är för mig? Ligger skillnaden i proportionen som skiljer oss emellan? Är deras problem lika stora som mina? Ja, det är de faktiskt. Inte för mig, men för dem. Mycket möjligt att mina problem ter sig större för utomstående men de som lever med de "normala problemen" upplever sina problem lika jobbiga som jag upplever mina.
Är det någon som fattar vad jag babblar om?
Bil och boll
Sitter och läser Jonas Gardell igen, sista delen ur hans serie. Alltså läser jag Jenny nu. Pappa ska in till stan ett tag så tänkte följa med och övningsköra så jag kommer igång med det igen. Leka med boll efter hemkomst, hur nu det ska gå. Har saknat fotbollen så det kan nog bli bra till slut.
En konstig måndag
Pappa är hemma, hela dagen fastän semester för länge sen var över för hans del. Men idag bosätter sig ett antal stora maskiner i vår trädgård. Det ska läggas några nya rör, fråga mig inte till vad. Men jag har försökt äta glass nyss. Det gick ganska bra att äta men sämre att behålla den. Jag försöker verkligen men allting blir så svårtt när jag vill så mycket. På sätt och vis vill jag bli det ni kallar frisk, men ändå. Att vara smal är vackert. Att gå med böjd rygg och få måttbandet att sluta sig på allt lägre siffror och känna hur magen skriker efter mat. Jag kanske blir lite mindre smutsig då. Jag kanske kan få leva då, om jag gör det jag är värd och ingenting mer. Jag vill helt enkelt vara en värdig människa, leva ett liv där jag kan känna mig bra. Där jag kan känna mig smal. Men dit är det en evighetslång väg.
Me lajk this one
http://www.youtube.com/watch?v=dej1hxnZBzE
Natt
Natten är häroch jag sja gå och lägga mig nu, få se om jag kan lyckas somma någong ång. Brukar ju inte gå så där vidare bral.
God natt.
God natt.
Slagen i spillror ligger min värld
Inatt är en natt då jag inte borde vara ensam, men ensam är jag och jag får väl kämpa under dom premisserna. Dörren ut till hallen är stängd, brorsan ligger och sover alltför lugnt i rummet intill, fönstret är stängt och inga fånglar kvittrar. De enda ljud jag hör är ljud bara jag hör. De skriker men ingen hör, precis som ingen hör mina skrik fastän min hals är hes. Demonerna vet att dem äger mig, att de kan få mig att göra vad som helst, bara de håller fast vid sina beslut. Jag ger upp, kapitulerar inför dem och sedan faller jag då de släpper taget om mig. De säger åt mig att springa, jag skriker NEJ, de skriker ännu högre åt mig att springa, jag gråter och springer, springer och gråter, och faller ihop på trappen där det blir mörkt. Inga demoner som skriker åt mig att jag är bra för att jag gör som dom säger. Inte ens viskar det åt mig. Jag är inte bra alls. De lämnar mig med deras ord ringandes i mitt huvud och jag viskar dem för mig själv. Du är dålig, du är ful, du är äcklig, du är falsk, du är ensam, du är trasig, du är patetisk, du är svag, du är grå. Och jag inser hur förstörd jag är. Jag ligger där på, längst upp på vår mörkgröna trapp med åtta trappsteg och viskar för mig själv. Att jag aldrig kan förtjäna livet.
Mitt rum från barnpsyk, 99 an, rum 3.
Mitt rum från barnpsyk, 99 an, rum 3.
En timme senare
Friidrotten rullar, jag är lite piggare. Suttit och läst alla bloggar jag vet där personerna är inne i ett positivt stim (de som har det tyngre får lite peppkommentarer från mig senare, när jag själv känner att jag genom dom kan ge dem några vänliga ord). Kanske kan jag snylta åt mig några positiva "jag ska, jag kan, jag vill" ord som kanske kan få mig på lite bättre mod.
Men men, åter till teve och hundlek och varmt te.
Men men, åter till teve och hundlek och varmt te.
En lite tung dag
Japp, en liten tung dag. Somnade sent, vaknade massor och dovblundade till mitt på morgonen. Dagen sedan. som tidigare inlägg - lite seg, lite sur, lite ångest. Pappa kom hem, han har jobba tidag i Uppsala om jag minns rätt (vilket tidigare exempel visar på att jag har fel, vilket inte är konstigt eftresom han är överallt hela tiden utan någon slags rutin). Han jobbade igår också, åkte fem imorse liksom igår, kom hem sex igår, sju idag. Han jobbar åtta till fem alla dagar i veckan utöver det, och sedan alla kvällsmöten - som också är jobb det mesta, ibland också intresse möten. Som ni förstår är han knappt hemma för att sova sin tredjedel av dagen. Om han är det så är det inte många timmar plus. Och som igår kom han hem ock tyckte synd om sig själv för att han tvingades ta diskussion och beslut kring mammas idéer. Hon är fortfarande inne på spåret som de var inne på tillsammans för två månader sen. De skulle göra om trädgården, måla hus, möblera om och göra om rum hit och dit. När de sedan kommit en bit skulle de ha byfest som inflyttningsparty för att även i fortsättningen vara mer sociala med folk utanför familjen. Vilket pappa tyckte lät toppen, jättekul, äntligen dags för det osv. Och liksom alltid förr så när det är ett vagt uttryck som låter bra så är det okej, då är det kul. Men när kvällen för att prioritera bort intresse och all övertid ska tas så blri det ändå inte så. Ingenting av det de sa skulle hända under sommaren har hänt. Mamma har verkligen sett fram emot att få göra allt det man gör med sin egen trädgård nu när vi äntligen äger huset. och jag älskar min pappa väldigt mycket men jag älskar mamma lika mycket, och det är inte mamma som står för de brutna löftena, de sura, stressade minerna och de tidiga morgnarna.
Nog klagat, ni förstår familjedilemmat.
Och friidrotten rullar på i bakgrunden, bort med amerikanerna ropar jag högt. Jamaica kan gärna få ta alla guld de kan, allt utom amerikaner, kineser och fd sovjetare.
Nog klagat, ni förstår familjedilemmat.
Och friidrotten rullar på i bakgrunden, bort med amerikanerna ropar jag högt. Jamaica kan gärna få ta alla guld de kan, allt utom amerikaner, kineser och fd sovjetare.
Söndag
Det är söndag idag och hela återstoden av familjen som är hemma just nu, alla utom pappa konstigt nog.., är sura och griniga. Ingenting blir gjort som det ska och ingen orkar riktigt le, inte ens falskt.
Jag orkar inte skriva mer, är bara tungt idag.
Jag orkar inte skriva mer, är bara tungt idag.
Nalle Puh, Mamma Mia och Py Bäckman
Kvällen har blivit natt och jag lyssnar på Py Bäckmans nya solo. Har inte bestämt åsikt än. Gillar hennes texter framför allt men en del låtar finns det lite melodi på också. Vem känner inte igen Gabriellas sång från Så som i himmelen? Eller Min ängel i radion?
http://pybackman.se/index_start.html
Ja i alla fall, försöker skriva med en hand liggandes, lite små kämpigt. Kvällen har ägnats åt friidrottstittande och sedan film för min del. Legat i sängen med den bärbara och myst under täcket med Nalle Puh först och sedan Mamma Mia.
Dagens långa inlägg har ni redan fått.
http://pybackman.se/index_start.html
Ja i alla fall, försöker skriva med en hand liggandes, lite små kämpigt. Kvällen har ägnats åt friidrottstittande och sedan film för min del. Legat i sängen med den bärbara och myst under täcket med Nalle Puh först och sedan Mamma Mia.
Dagens långa inlägg har ni redan fått.
Vad om idag
Dagen har varit lång. Den har varit både bra och dålig. Matchen förlorade vi, jag spelade dåligt när jag väl spelade och jag fick skit för att jag inte hann ta två hela pass vid grillen som vvårt lag hade hand om. Jag gjorde bara ett och ett halvt, vissa gjorde inga alls - de hade inte tid. Men jag ska ha tid och göra två bara för att jag påbörjar det andra? Ska min familj behöva anpassa sig efter att jag - som spelat en träning och en match, behöva ta ansvar för något som laget ska göra? Jag är gärna med, jag tycker det är kul, men när jag väl tar mig ner - jag som tänkt sluta, men fortsatt nu för att laget ska ha folk så det räcker - hoppas jag få lite support och uppskttning på att jag gör något, inte skit för att jag inte gör tillräckligt? Så kul var det att ställa upp. Gjorde inte precis något plus i kolumnen där dfet står varför jag ska satsa helt i höst också.
Vi andra tre i familjen tog oss hem till mamma, där fler dispyter om trädgården väntade. Mamma har verkligen sett fram emot och gillat att vi nu äger det vi bor på. En 8000 kvadratmeter stor trädgård där det finns buskar, en enorm granhäck som ramar in vår trädgård och gör den lite mer privat och stänge ute nyfikna grannar. Den är dessutom välskött, vi gillar att ha det snyggt runt omkring oss. Men i alla fall, mamma vill ha en uteplats där det finns tak och golv, där man kan ha riktiga stolar. Hon vill ha klängväxter som kryper runt en stenklump på 4*3 meter och är 80 cm i höjd. Hon har rensat ut rabatten på framsidan, där alla som kommer in ser, för att få ha klängrosor som ska ge lite liv. Men inget av dessa tre önskemål är något pappa vill ska ta form. Mamma blir verkligen så besviken när allt hon vill lägga energi på och tycker är kul är saker som pappa inte vill göra av två skäl. 1. att tillverka, flytta eller skapa saker innebär att han måste vara hemma, alltså prioritera bort något av alla sina 55 intressen. och 2. han är redan nu trettio år före sin ålder och är därmed ganska gubbgrinig och säger därför nej av princip. Tycker så synd om mamma som nu går hemma och vill göra något. Det värsta med allt är att pappa också tycker synd om sig själv för att han behöver säga nej till henne. Ja I-landsproblem men det gör ont att se att de skadar varandra fastän de älskar varandra så mycket.
Nu ska jag dra täcket upp till hakan och sätta datorn bredvid mig i sängen och titta på Mamma Mia.
Vi andra tre i familjen tog oss hem till mamma, där fler dispyter om trädgården väntade. Mamma har verkligen sett fram emot och gillat att vi nu äger det vi bor på. En 8000 kvadratmeter stor trädgård där det finns buskar, en enorm granhäck som ramar in vår trädgård och gör den lite mer privat och stänge ute nyfikna grannar. Den är dessutom välskött, vi gillar att ha det snyggt runt omkring oss. Men i alla fall, mamma vill ha en uteplats där det finns tak och golv, där man kan ha riktiga stolar. Hon vill ha klängväxter som kryper runt en stenklump på 4*3 meter och är 80 cm i höjd. Hon har rensat ut rabatten på framsidan, där alla som kommer in ser, för att få ha klängrosor som ska ge lite liv. Men inget av dessa tre önskemål är något pappa vill ska ta form. Mamma blir verkligen så besviken när allt hon vill lägga energi på och tycker är kul är saker som pappa inte vill göra av två skäl. 1. att tillverka, flytta eller skapa saker innebär att han måste vara hemma, alltså prioritera bort något av alla sina 55 intressen. och 2. han är redan nu trettio år före sin ålder och är därmed ganska gubbgrinig och säger därför nej av princip. Tycker så synd om mamma som nu går hemma och vill göra något. Det värsta med allt är att pappa också tycker synd om sig själv för att han behöver säga nej till henne. Ja I-landsproblem men det gör ont att se att de skadar varandra fastän de älskar varandra så mycket.
Nu ska jag dra täcket upp till hakan och sätta datorn bredvid mig i sängen och titta på Mamma Mia.
Lördagsmatch och fredagsmys
Jag hamnade inte sist i minigolfens sista bana i touren, denna gång Hälla. Det var roligt och det bar av mot systemet och tio cider, en groggflaska och en vinare som alla tog slut i princip. Det är roligt att umgås med Engvall, vi har vant oss vid varandra och har det kul ihop. Så antar att det kan bli några fler träffar i höst också.
Idag då. Matchstart 13.30, samling 12.39 i hemmaplanens omklädningsrum. Roligt nog är det också Dingtuna dagen. Alla lag i vår klubb, nästan, har en match i sin serie. Det betyder 6-7 matcher skulle jag tro. Så vi gamla kärringar blir kvar och grillar sista passet, ska bli kul det också. Tror jag. Om jag klarar det. Det kommer vara mycket folk.
Wish me good luck
Idag då. Matchstart 13.30, samling 12.39 i hemmaplanens omklädningsrum. Roligt nog är det också Dingtuna dagen. Alla lag i vår klubb, nästan, har en match i sin serie. Det betyder 6-7 matcher skulle jag tro. Så vi gamla kärringar blir kvar och grillar sista passet, ska bli kul det också. Tror jag. Om jag klarar det. Det kommer vara mycket folk.
Wish me good luck
Rena miljonären
6398 kronor trillade just in på kontot!
Ett längre inlägg
Är ensam hemma nu. Känns lite nervöst. Det är fortfarande skrämmande osäkert på hur rätt jag hade när jag sade att den senaste rakbladsturen bara var en engångsföreteelse. Och det känns så fortfarande, men jag vet hur snabbt jag kan falla. Det är alltid så, när jag faller, faller jag snabbt. En kväll, en natt och jag är tillbaka i den ruta jag var långt innan. Svält, hyperträning, panikattacker, rakbladslekar och toalettkräkas. Allt det kan hända på en timme. Jag kan få ihop det på EN ynka timme och mindre ändå. Då är man ett geni på att misslyckas. Det känns sådär att ha långa fula sår på armarna igen. Att det finns något streck på låret kan jag förlåta mig själv för men över hundra på armarna, som äntligen började bli fina känns hårt. Varför ska livet vara så tufft? Jag önskar jag kunde förstå det men det gör jag inte. Men som Irene säger - jag lär mig. Hon kom idag, hon och mamma skulle ut och förbränna kalorier och skaffa sig träningsvärk i armarna genom stavgående. Vi fick några minuter ensamma och hon såg tydligen rakt igenom mitt falska leende för hon kände redan på sig att något var galet. Hon såg lagom bekymrad ut. Viskade tyst fram varför jag föll. Varför jag misslyckades igen menade hon men man kan ju säga det med fina ord också, då har man mindre dåligt samvete. Nej hon är bra, jag minns henne hur hon vra redan när jag och Frida var barn. Hon var alltid glad. Jag hade hur som helst inget bra svar så jag viskade ännu tystare att jag intea visste, att jag tappade kontrollen, att jag inte vet hur allt kommer bli, att jag är rädd. Hon såg ännu mer nedslagen ut och förklarade - liksom varenda annan människa - att jag varit sjukskriven halva min gymnasietid, att det var förlåtligt att inte ha orkat skolan när man inte ens fått vara där.
Sedan kom mamma. Mitt tysta förlåt punktades ut och jag var ensam igen.
Sedan kom mamma. Mitt tysta förlåt punktades ut och jag var ensam igen.
Good mornin'
Här är det segt idag. Riktigt riktigt segt. Kroppen vill inte alls som jag vill, den vill bara lägga sig ner i protest mot att jag misshandlar den. Och det är väl kanske förståeligt. Den har fått så mycket stryk, fått kämpa så mycket för att hålla mig vid liv. Och den har ju lyckats hittills, men ingenting försäkrar att den fortsätter orka. Kanske ska jag försöka låta den vila, få lite behövlig omvårdnad. Men det innebär INTE ett större matintag. Det betyder något annat, vad det nu är.
Träningsfrihet
Har tränat nu, riktigt riktigt roligt. Det regnade och svetten i skorna blandades med det våta regnet. Jag sprang. Jag log. Jag fick springa. Jag fick göra helt lovliga sit-ups. Jag älskar det. Jag tänker fortsätta med fotbollen.
Och nu, mitt folk
Headerns röda inslag skär sig äckligt mycket mot det gröna men header skapande är ett steg för långt för mig. SÅ det blir snart gjort av någon annan.
Tick tack
Klockan närmar sig den tid då matosen hägrar i huset. För att ha spysmaken kvar i munnen är det riktigt äckligt. Jag vill bara dra täcket över huvudet igen. Men snart är det träning. Och snart kommer pappa hem. Undra hur arg han blir på en skala när han får veta natten och dagen idag..
Fallande Elin
128 nya skärsår pryder mina armar, som sagt - igår var ingen bra dag. Natten var verkligen tung. Jag var ute och sprang lite men insåg att det inte tog mig någonstans. Hade jag inte hoppat av där och då vid elva kilometer hade jag fortsatt springa tils jag föll ihop. Det har ju hänt förr. Men det är farligt. Jag sprang hem, ramlade i trappen, gick upp igen och lade mig i sängen. Andetagen gav mig ingen luft men kom allt tätare. Jag steg upp på panikskalan och jag fick ingen luft. Demoner snurrade runt mig och jag tappade bort mig själv. Jag messade runt till varenda människa som kunde tänkas vara vaken som vet vem jag är. Eller ja, det vet jag inte ens själv. men någon som vet hur det är, som vet att jag tappar luften ibland. Ingen svarade. Rakbladen gjorde många fina nya sår som kommer bli väldigt fula ärr snart. Sängen, kudden, lakanen, mig, papper. Mamma hittade mig tidigt imorse och det bar av, som det gjort så oändligt många gånger förr, mot akutpsyk. Anki tog emot mig, en av DBT psykologerna. Hon var trevlig. Jag hade tydligen mött henne på 99, barnpsyk en gång, men hon sa att jag var så psykiskt nedbränd att jag itne ens tittade upp så jag minns inte det. Hon kunde verkligen balansera så både jag och mamma insåg hur det varit, var vi båda står nu, när det bara är hon och jag som är hemma idag. Vi kom fram till att jag åker hem så får se vart jag hamnar sen, när nu sen är men de skulle försöka höra av sig ikväll. Det värsta med allt är att jag verkligen inte mår så dåligt att jag vill dö, att jag vill skära hela tiden - som det var förut. Inatt var jobbig, men jag är redan redo att försöka bekämpa rakbladen.
Jag gråter när jag skriver det här. Jag är ett enda stort misslyckande.
Ikväll är det träning inför en eventuell match jag får vara med på som är på lördag. Jag hoppas verkligen jag får vara med. Jag vill så gärna.
Jag gråter när jag skriver det här. Jag är ett enda stort misslyckande.
Ikväll är det träning inför en eventuell match jag får vara med på som är på lördag. Jag hoppas verkligen jag får vara med. Jag vill så gärna.
En riktig berg och dal bana
Idag har varit en TOPPEN-dag. Och en katastrofdag. Hela dagen har jag gått och plågsamt hållt in magen. Hela dagen har jag känt magen som putar ut. Som om den gjort det i förväg när den vetat att jag skulle äta kakbuffé idag. Jag har verkligen haft det bra också. Mamma och jag kommer verkligen bra överens med Frida och Irené. Vi har träffats mycket nu under sommaren och jag tror att det kan bli riktigt bra framöver med dom också. Mödrarna ska ut och gå på fredag förmiddag när Frida rider ooch jag tar tag i hemmaarbetet ett tag. Sedan blir det minigolf på sista banan som finns i Västerås, vi har redan spelat på alla andra^^. Vi har varit i Taxinge och ätit kakbuffé på deras slott, vi har varit i Stallbacken och Melsåker Slott också. Godisaffären i Hummelsta hann de andra damerna med, medan jag satt på bussen från Maria och Uppsala till Enköping där de skulle plocka upp mig för vidare äventyr.
På något sätt känns det svart igen. Jag längtar till Marias händer, Maries ögon, Agnetas tröstande ord, Margaretas kramar och Andreas spända mage. Jag längtar till inlåstheten, till någonting jag känner igen som jag inte behöver kämpa emot. Jag längtar efter att slippa fastna i den värld där jag inte lever, där jag inte räknas, där jag inte finns, där jag inte vet hur jag ska göra, där jag bara gör men inte existerar.
Någon som förstår?
På något sätt känns det svart igen. Jag längtar till Marias händer, Maries ögon, Agnetas tröstande ord, Margaretas kramar och Andreas spända mage. Jag längtar till inlåstheten, till någonting jag känner igen som jag inte behöver kämpa emot. Jag längtar efter att slippa fastna i den värld där jag inte lever, där jag inte räknas, där jag inte finns, där jag inte vet hur jag ska göra, där jag bara gör men inte existerar.
Någon som förstår?
Bokdag
Jag har just klivit ur familjen Westmans dusch. Varma dusch. Stod där länge och funderade på hur allting förändrats sedan jag var här. Eller hur lite det förändrats snarare. Maria är som alltid glad, busig. Mor lika humorfylld och framåt. På sätt och is är det skönt, att man vet vad man har att vänta. De är som de är och dom och jag trivsmed det.
Men till dagen idag då. Vi sov länge men drogs hastigt upp ur sängen när vi skulle in med en kompis till mor i huset och köpt mängder med böcker på loppis - myrorna, röda korset och en lokal hjälporganisationsaffär. Skoj med böcker, särskilt när de är billiga ^^
Ikväll blir det köttfärspaj med champinjoner och innan dess ska jag och Maria göra blåbärsmuffins. Skoj skoj.
Och för informations skull har jag ätit allt som ställts fram på bordet och har behållt det allt.
Allting är bara bra idag
Jag lever
Jag mår bra
Jag trivs med minnena
Jag har ätit idag
Choklad också till och med
Utan ångest
Eller ja
Med ångest som är hanterbar
Döljbar
Jag ska sova i natt
Väldigt bra
Så god natt
Jag mår bra
Jag trivs med minnena
Jag har ätit idag
Choklad också till och med
Utan ångest
Eller ja
Med ångest som är hanterbar
Döljbar
Jag ska sova i natt
Väldigt bra
Så god natt
Livstecken
Maria sitter här bredvid men tänkte bara tala om att jag lever och att det är bra. Har ätit massor idag, Har nog ätit mer idag än vad jag gjort på hela veckan innan. Men men. Sedan blir det lugnt från min sida med blggandet då jag åker til Uppsala med Maria. Vi åker imorgon någon gång mit på dagen. Ska bli kul och skönt att komma iväg men spänd för hur det kommer gå. Var länge sedan jag var där nu. Ett år och lite till nu. Men men vi är ju bara människor alla av oss. Önska mig lycka till
Sleepy eyes
Jag ska sova snart. Vill bara tala om att kvällen varit bra, mycket gott vin har druckits och drinkar och likör och apertif och cider + något mer som jag nu glömt bort vad det är. Jag och mamma cyklade hem. I iskylan. Jag mår ganska bra, har tagit alla mina tabletter och ska snart försöka sova. Tror det kan gå ganska bra. Med en liten taxunge som tycker väldigt synd om sig själv.
Skrivit några kommentarer, de viktigaste, så får ta resten imorgon
god natt på er alla <3
Skrivit några kommentarer, de viktigaste, så får ta resten imorgon
god natt på er alla <3
Lördagkväll
Jag och mamma bestämde oss för att vi skulle få en tråkig kväll så det slutade med att vi när vi vände bilen hemåt kom på att vi kunde skaffa oss sällskap så återigen blir det en Engvall kväll. De bjuder på mat - som jag SKA äta. Måste äta av. Jag måste lära mig att gå emot alla beslut som jag tagit tack vare de stunder då jag är svagare än vanligt då demonerna äger mig. Nätterna då ångesten är allt jag känner, allt jag förstår blir allt fler, allt längre och jag känner hur döden griper tag i mitt hjärta med sina kalla händer och vrider om. Det smärtar. Det gör ont. Mitt liv gör ont.
Jag träffade min gamla SO lärare som jag hade på Nybygge, skolan jag gick 7-9 på. Han var sig lik trorts att det gått mer än tre år. Han kände till hur de senaste åren sett ut, han hade hört talas om rakbladen, om sjukdomen, om smalheten som var för ful, om de låsta institutionerna och om dagarna då jag inte ville leva. Så mycket som jag inte visste att folk visste. Alla människor som varit bekanta men som jag tappade kontakten med folk i samma takt som kilona sjönk i antal. Alla dem tittar på mig nu. De tittar snett. De tittar inte bara för min fula kropp. De ser min smutsiga själ också. De vet om det. De vet om det svaga inutiet som egentligen måste vara starkt. Alla människor, i den här döda staden sprider omkring sig mitt liv som om det vore en enkel tjugolapp som byter ägare tio, tjugo gånger om dagen. Alla vet
Alla vet om mitt misslyckande.
Badumbadumbadum
Jag har precis duschat och kunde inte låta bli att mäta mig i spegeln. Under den tid då vågen var borta hittade jag mina egna sätt att mäta omkretsen på alla mina feta platser. Jag har blivit smalare. Pyttelite men mindre i alla fall. Senare idag ska jag och mor ta oss till stan och jag ska försöka använda min trasiga fot utan att den går sönder, för jag är trött på kryckor nu. Är man trasig så är man. Tack för det anorexin, du har förstört mycket.
Sen då.. Inte mycket, jag är trött på mig själv, på att allt går så dåligt och att att jag faller i samma spår hela tiden. Rakblad är bra, men inte bäst. Mat är dåligt, men behövligt. Sömn är omöjligt men räddande. Allting går mig emot. Jag önskar att jag hade makten att förändra allting.
Sen då.. Inte mycket, jag är trött på mig själv, på att allt går så dåligt och att att jag faller i samma spår hela tiden. Rakblad är bra, men inte bäst. Mat är dåligt, men behövligt. Sömn är omöjligt men räddande. Allting går mig emot. Jag önskar att jag hade makten att förändra allting.
Is life still there for me?
Det var nog många som för inte så länge sen trodde att jag inte skulle klara det. Klara av att andas kemikalieluft för att lungorna skulle fyllas med syre. Många trodde att anorexin skulle tvinga mitt hjärta att sluta slå. Många trodde att demonerna skulle föra mig ända fram till bron. Många trodde att rakbladen skulle skära hål på mitt liv. Men flera år senare är jag ändå fylld med någon sorts luft och hjärtat slår än, trots att ryggen är krökt än och själen skadad. Människor säger idag, precis som Anna alltid gör, att jag kommit långt, att jag gör bra, men att det finns mycket som skulle göra mitt liv så mycket bättre. Att jag ska bestämma mig för att leva. Att jag ska kämpa för rätt saker. Att jag är stark. Men ibland är jag så rädd att när jag väl bestämt mig för att välja rätt väg och inte stå och vela i vägskälet så har bron in i den rätta framtiden fältls upp. Och jag är för sent ute. Att jag fokuserat för länge på det destruktiva. På sjukdomen och alla dess element. Jag har så länge följt kaloriräkning, spyor, springande, svimningar, lögner, rakblad och demoner. Finns det en chans att ta sig ur det? Om, när, hur? Så många frågor.
Men den viktigaste av dem - varför?
Men den viktigaste av dem - varför?
Snart är den dagen här
Snart är den dagen här då jag tappar fotfästet och jag faller ut i mörkret som så många kämpat för att jag inte ska falla ner i. Mina händer tappar taget om klippans kant och snart är jag fritt flygande i luften. Allting blir för stort och jag tappar andan när verkligheten slår mig i magen om två veckor. Misslyckandet kommer närmare och närmare mitt ansikte. Skolstarten, Skolstarten som jag inte skulle behövt ha fått på mig om jag inte vore ett enda stort misslyckande som inte klarar av något alls. En sjunde termin i skolan? Hur jävla dålig får man bli? Konstigt att jag inte finner någon glädje i livet. Konstigt att jag inte finner mig själv värd något eller någon alls.
Jag är egentligen inte gjord för att leva
Jag är egentligen inte gjord för att leva
Kaffekaffekaffe
Jag har lite kaffesug, inte kaffedarr, men kaffesug. Jag och mamma ska städa sen, jag har tvättat den sista tvätten nu på morgonen också så sen ska jag och mamma lata oss hela helgen med en box vin. Det ska bli skönt att slippa alla karlar i huset som springer runt i panik för de är försenade överallt. Inga mansgrisar som väntar sig mat på bordet när de kommer. Inga gubbar som beter sig som barnungar. Kort sagt, det ska bli så skönt att bror och pappa åkte i morse och vi därför kan softa i tre dagar.
Bakfull
Det var en bra dag igår, eller ja, en bra kväll. Jag vann dock inte men jag åt mat, jag drack alkohol och jag var lycklig. Idag händer inte mycket, jag och mamma är ensamma och ska väl inte göra mycket alls. orkar inte engagera mig i bloggen just nu så återkommer väl.
Alkoholfrågan
Av kommentaren av Marie att döma är jag en alkoholist som det verkar. Och i viss mån är jag nog det. Eller ja, jag är nog det. Men det är inte totalblackouten jag söker, jag söker något att ty mig till som jag har kontrollen över. Något som räddar mig fastän jag inte ber om det, utan för att det är det enda som spriten kan göra - mildra. Jag kan fokusera på fylletankarna som skjuter undan ångesten.
Nu bär det av mot minigolf och sedan en vinare och ost och kex hos Engvall sedan. Wiie, jag tror att jag orkar det idag, kanske le lite grann också.
Nu bär det av mot minigolf och sedan en vinare och ost och kex hos Engvall sedan. Wiie, jag tror att jag orkar det idag, kanske le lite grann också.
Förtvivlad
Jag har insett att alla andra människor går ner, men inte jag. Jag går upp. Har gått upp ett kilo sedan skolan slutade. Så hemskt. Jag vill gå ner ner ner. Och när hälsenan är hel ska jag också göra det. Det är äckligt som det är nu. Riktigt äckligt mycket fett. Jag ska gå ner till 45 igen. Minst. Men det ska nog gå bra. Jag vet ju hur jag gör. Jag kan det utan och innan. Jag kan göra det på rutin. Utan att tänka, utan att förlora på vägen. Jag kan vinnamot verkligheten. Jag kan förlora alla friskas kilo.
Jag
kan
andas
kalori-
tomhet
Jag
kan
andas
kalori-
tomhet
En stjärnklar himmel
Du och jag
bor tillsammans
trots att
slitet inte
ger något än
Varje oxidation
inuti oss
gör oaa
helare i
vår deladhet
Och i ljuset
av månskenet
som lyses upp
av stjärnorna
ler vi strålande
Utan att vi
märkte att
himlen var
taket och stjärnorna
av plast
bor tillsammans
trots att
slitet inte
ger något än
Varje oxidation
inuti oss
gör oaa
helare i
vår deladhet
Och i ljuset
av månskenet
som lyses upp
av stjärnorna
ler vi strålande
Utan att vi
märkte att
himlen var
taket och stjärnorna
av plast
Hemma igen
Nu så har jag kommit tillbaka till verkligheten igen. Båda bra och dåligt men ikväll är det ju minigolf så har ju ändå något att se fram emot. Dock fortfarande på kryckor. Har lovat mamma att om det inte känns bättre åker jag in nästa vecka. Känns lite blä för jag vill annat än in till vita sjukhusrockar, larm som skriker och läkare som tittar snett på mig. Jag hatar det. Jag hatar det innerligt och jag har redan tröttnat på det, jag vet exakt vad de tänker, varför de tystnar så fort, hur de egentligen skulle vilja ta hand om en annan patient. En patient som inte är som jag. En sjukling som inte är störd. Som inte är tjock fastän hon äter, som inte kryper ihop när de iakttas, som inte skakar av ångest i hörnet när de kommer nära och som inte springer runt runt runt i rummet när de lämnas ensamma. Någon som är alldeles normal med normala sjukdomar. Sjukdomar som går att ta på, som går att sätta in en spruta i armen för att ta bort. Blä det där var något helt annat än det jag borde tänkt på.
Jag känner att jag faller, att jag tappar andan när verkligheten slår till. Jag börjar tappa fotfästet. Klarar inte av otryggheten utan ät. Utan Anna snarare. Träffade henne en eller två gånger i veckan och nu har jag inte träffat henne på flera veckor. Hon fanns där, rättade till alla mina fel. Räddade mig när jag försvann in i mörkret. Alla veckor utan blod blev helt plötsligt till flera gånger om dagen igen. En gång i timmen, en gång i samband med all mat, en gång i samband med kvällar, en gång i samband med att sova, i samband med att sitta still. Jag bara skär och skär och ser ingen annan utväg. Det är det enda lilla "livsuppehållande" jag har kvar. Snart kommer tiden för att springa igen. Det är också en trygghet. Vet att jag bara skulle vilja höra hennes röst. Minnas alla bra saker hon sagt som faktiskt hjälper. Men hon har semester. Jag vågar inte störa. Jag vågar inte synas.
Jag känner att jag faller, att jag tappar andan när verkligheten slår till. Jag börjar tappa fotfästet. Klarar inte av otryggheten utan ät. Utan Anna snarare. Träffade henne en eller två gånger i veckan och nu har jag inte träffat henne på flera veckor. Hon fanns där, rättade till alla mina fel. Räddade mig när jag försvann in i mörkret. Alla veckor utan blod blev helt plötsligt till flera gånger om dagen igen. En gång i timmen, en gång i samband med all mat, en gång i samband med kvällar, en gång i samband med att sova, i samband med att sitta still. Jag bara skär och skär och ser ingen annan utväg. Det är det enda lilla "livsuppehållande" jag har kvar. Snart kommer tiden för att springa igen. Det är också en trygghet. Vet att jag bara skulle vilja höra hennes röst. Minnas alla bra saker hon sagt som faktiskt hjälper. Men hon har semester. Jag vågar inte störa. Jag vågar inte synas.
Avfärd
Om en timme bär det av mot, Dalarna, Hofors, Korså bruk och Håsjön. Det ska bli så skönt, bra väder, ingenting i världen att oroa sig för. Min stora rekreationsplats. Jag älskar det. Vi åker som sagt med Meta och Emelie, en liten kärringresa. Vi tänkte svänga om Falun innan vi vänder av österut igen. Har ägnat morgonen och åt packa och tvätta, vi kommer hem torsdag och på fredag åker lillebror och pappa på skjuttävling hela helgen så de vill ha allt tvättat nu. Men men, då slipper vi ha så mycket när vi kommer hem.
Take care alla <3
Take care alla <3
Vilken bedrift
Kryckor och pajad hälsena alltså. Den är nog lite halvt avsliten men pratade med läkaren och vi bestämde att jag kunde känna efter i några dagar till om jag behövde kolla den, om jag lovade att hoppa på kryckor. Vilket jag alltså ska göra..! Hm, som Marie påpekar kan det bli lite si och så med det, trots att det inte "är så svårt". Men vi gör ett försök alltså. Jag lyckades alltså spela minigolf och göra detta.
Detta händer:
Sista hålet, mamma slår sina sju försök att få i bollen i hålet, som ju är låst i och med att det är det sista. Jag går fram, kastar in bollen och vänder mig om för att gå och slå mina sju slag. Två steg och en tre decimeter djup avgrund tornar upp sig för min fot och sen var den hälsenans historia skriven. Och ja, för alla er som skrattar åt bedriften: att lyckas förstöra en fot på MINIGOLF, ni är inte de enda som skrattat.
Men i alla fall, dagen blev faktiskt bra. Emelie, en barndomskamrat kom på eftermiddagen och hälsade på. Vi har inte setts på evigheter för hon pluggar i Uppsala och bor i Fagersta. men i alla fall. Det slutade med att vi, tillsammans med mamma bestämde att vi tre tillsammans med hennes mamma, Meta, till stugan i Dalarna och bada, paddla kanot, fixa i stugan, plocka blåbär, grilla, spela kort och UNO och umgås med farmor. Vilket betyder bloggdöd, mobildöd, kontaktdöd. Inte för att j ag tror att ni saknar mig under tisdag och onsdag. Men man kan ju hoppas?!
Detta händer:
Sista hålet, mamma slår sina sju försök att få i bollen i hålet, som ju är låst i och med att det är det sista. Jag går fram, kastar in bollen och vänder mig om för att gå och slå mina sju slag. Två steg och en tre decimeter djup avgrund tornar upp sig för min fot och sen var den hälsenans historia skriven. Och ja, för alla er som skrattar åt bedriften: att lyckas förstöra en fot på MINIGOLF, ni är inte de enda som skrattat.
Men i alla fall, dagen blev faktiskt bra. Emelie, en barndomskamrat kom på eftermiddagen och hälsade på. Vi har inte setts på evigheter för hon pluggar i Uppsala och bor i Fagersta. men i alla fall. Det slutade med att vi, tillsammans med mamma bestämde att vi tre tillsammans med hennes mamma, Meta, till stugan i Dalarna och bada, paddla kanot, fixa i stugan, plocka blåbär, grilla, spela kort och UNO och umgås med farmor. Vilket betyder bloggdöd, mobildöd, kontaktdöd. Inte för att j ag tror att ni saknar mig under tisdag och onsdag. Men man kan ju hoppas?!
Ändringar
Jag SKA ändra textsnittet, när jag orkar. Men inte nu. För idag är en jobbig dag. Idag är en dag då jag mår sämre än dagen igår. Idag är en dag då jag tänker ligga still hela dagen för att lura de andra att jag mår så bra nu när jag mår dåligt att jag inte springer eller träna. Men i mörkret i natt tänker jag göra all träning som är möjlig utan att använda den trasiga hälsena.
Repeat:
http://open.spotify.com/track/0ngr6YFEU5y2RaYNYLqO9R
Repeat:
http://open.spotify.com/track/0ngr6YFEU5y2RaYNYLqO9R
Mer förändringar väntar
Snart. När jag sluppit ångesten, stressen, ensamheten och tankarna. Det kan ta ett tag och jag lär därtill komma på hur man ändrar resten av det jag vill ändra. Take care
Puh
Det här var svettigt - jag ska försöka fixa bloggen. JAG! Jag klarar inte ens av att hitta koderna. Men men vi gör ett försök, med kusins handledning. ^^
15.44
Jag har solat en stund ute i trädgråden. Erik Linder spelades högt från bilen där pappa låg under den och skulle fixa däcket. Mamma satt tre meter från mig åt andra hållet och grävde gräsmattkant så den blir rak. Vi är snart klara med trädgårdsarbetet som ska göras innan hösten. Så skönt. Jag läser mer Jonas Gardell men en annan. Har läst ut Ett ufo gör entré och en komikers uppväxt. De är bra men gillar ändu den sista, och tredje delen ur serien bäst - Jenny.
Jag försöker fortfarande andas men jag har kommit fram tilll att jag är ganska dålig på det. Vet inte om jag har energin att träna upp förmågan heller. Vill jag det kanske jag ska börja med att ta reda på? Orkar jag? Kan jag? Ska jag? Men men, nu är det i alla fall fullt fokus på bloggförändring som gället. Har varit så trött på den här bloggen så vet inte vad jag ska göra. Lär väl försöka lära mig..? Någar tips?
Jag försöker fortfarande andas men jag har kommit fram tilll att jag är ganska dålig på det. Vet inte om jag har energin att träna upp förmågan heller. Vill jag det kanske jag ska börja med att ta reda på? Orkar jag? Kan jag? Ska jag? Men men, nu är det i alla fall fullt fokus på bloggförändring som gället. Har varit så trött på den här bloggen så vet inte vad jag ska göra. Lär väl försöka lära mig..? Någar tips?
Man kan aldrig mörda rakbladslängtan
Här kommer dikten jag pratade om tidigare
--------------
Även i det mörkaste mörker
finns det inget som riktigt
räcker till i kampen mot den
Man vet redan innan kampen inletts att man är fast
( I Någon Slags Fälla
För rakbladsfällan är den starkaste
mest mordiska som finns
Några år efter första draget med pappas rakhyvel
är man i så desperat jakt på något vasst att
sticka i låret i brist på rakblad
sax
kniv
glasskärvor
pincett
att man endast en gång i halvåret
i sina klaraste stunder
frågar sig
hur
man
kunde
hamna
här
Jag vet,
du där ute som trots månader
i total avsaknad ser framför dig, till och med kan känna hur det skär in i ditt kött,
jag förstår din ångest som gnagt sig fast ändå inpå minsta beståndsdel i dig
för jag känner den också
Men jag var lite svagare,
för det var bara en timme sen rakbladet åkte ner i jeansfickan igen
efter en lång healande kur med mitt kött
( Det Var Som Massage, Smärtsam
Men Ack Så Hjälpande )
För trots evigt kämpande,
och jag menar verkligen
evighets evighetkamp,
är sanningen ändå uppenbar
för dig och mig
Man kan aldrig mörda rabladslängtan
Vad vore livet utan ensamhet
Jag kan inte riktigt förklara varför allt blivit som det blivit men det finns så mycket som ligger till grund för sjukdomen och all ångest och alla misstag. Det vore en enkel sak att låta bli smärtan man åsamkar sig själv, sägs det. Särskilt nu tycker många att "man får skylla sig själv för att man svälte sig själv". Det gör ont att höra att dom som en gång stod mig nära nu inte alls känner igen mig och inte ens vill försöka förstå för att de kan komma alltför nära sjukdomen, som om den smittar. Det gör den inte, men ändå vänder folk ryggen åt och idag finns det inte många kvar som står vid min sida. Jag har några kvar men alla dem som en gång tyckte om mig, ville hjälpa mig, ville lyfta upp mig ur mörkret har glömt bort mig för det är alltför svårt för dem att förstå en sjukdom. De anser att den är självvald, att det v ar något jag ville.
Men, den är inte självvald. Den tvingades på mig och hur fort jag än flydde sprang den fortare än mig.
Men, den är inte självvald. Den tvingades på mig och hur fort jag än flydde sprang den fortare än mig.
Waking up
Usch på idag. vaknade på fel sida alldeles. Ångesten rev i mig innan jag hunnit öppna ögonen. Blä på allt, jag vill inte leva idag.
Det här är jag!
Det här är jag!
En enkel bonde
Dina andetag
tystnar om natten
för du delar
mörkret med
dig själv nu
Jag har tagit
tre steg ifrån
dig och fyra
steg tillbaka
på schackbrädet
Jag var den
bonde som
skulle låta mig
smärtsamt tas till
fånga och fällas
Min uppgift var
att skydda dig,
den vackra,
den starka
drottningen
Men jag föll långt innan,
för guden Döden tog mig
innan jag ens hunnit gå
tystnar om natten
för du delar
mörkret med
dig själv nu
Jag har tagit
tre steg ifrån
dig och fyra
steg tillbaka
på schackbrädet
Jag var den
bonde som
skulle låta mig
smärtsamt tas till
fånga och fällas
Min uppgift var
att skydda dig,
den vackra,
den starka
drottningen
Men jag föll långt innan,
för guden Döden tog mig
innan jag ens hunnit gå
En våffla senare
Japp. jag har ätit en våffla. Jag kan inte ens minnas senast jag åt det. Men det var gott. Och onyttigt. Så ångesten är total. jag vill mörda mig själv. Jag vill glömma att jag finns. Att jag tvingas genomlida det som kallas livet. Att jag måste kämpa för allt det andra tycker är så självklart men som för mig är alldeles obegripligt. Jag vill rädda mig själv men det enda kvar som kan hjälpa är en mirakelängel. Någon som skulle vilja vara min sådan - just en skimrande ängel med riktiga fjäderlätta vingar och oändligt djupa ögon?
I regnbågens alla färger
I regnbågens
alla färger
ritar jag mina
blodiga spår
Strjärnor som
är ojämna,
hjärtan som
är kantiga
Det snöar
tårar ur
mitt trasiga
hjärta
Och allt
det där
andra
färgas rött
alla färger
ritar jag mina
blodiga spår
Strjärnor som
är ojämna,
hjärtan som
är kantiga
Det snöar
tårar ur
mitt trasiga
hjärta
Och allt
det där
andra
färgas rött
Jag lever än!
Jag är verkligen hopplöst trött på bloggen nu men jag är egentligen trött på det mesta. Skolan närmar sig - ÅNGEST! Saknaden efter de få älskade jag har kvar som jag inte har råd, får eller kan träffa - ÅNGEST Längtan efter att vara fri och slippa alla verklighetens jobbiga ting; pengar, räkningar, hushåll, handla, röra på mig - ÅNGEST Äta - ÅNGEST. Inte komensationsträna - De få gånger jag inte gör det - ÅNGEST.
Men tack och lov slapp jag det där tusenkronorsbesöket hos tandläkaren. Jag hittade skenan. Tack gode gud för annars hade det innburit att jag fått leva på ingen mat alls och ändå skolkat en vecka från hyran. Jag hatar verkligen att ha allt det där hängande över sig. Man slipper liksom aldrig undan allt det verkliga - hur tjockt täcket jag gömmer mig under än är.
Trots min hata-allt-med-saker-som-tillhör-bloggen så vill jag bara säga att jag tror på er alla och att ni inte glömmer att jag bryr mig ändå. <3
Men tack och lov slapp jag det där tusenkronorsbesöket hos tandläkaren. Jag hittade skenan. Tack gode gud för annars hade det innburit att jag fått leva på ingen mat alls och ändå skolkat en vecka från hyran. Jag hatar verkligen att ha allt det där hängande över sig. Man slipper liksom aldrig undan allt det verkliga - hur tjockt täcket jag gömmer mig under än är.
Trots min hata-allt-med-saker-som-tillhör-bloggen så vill jag bara säga att jag tror på er alla och att ni inte glömmer att jag bryr mig ändå. <3
