...
Känner mig halv idag. Avstängd. Tårarna väntar där innanför men känslan av att de översvämmar är så långt bort att de stannar kvar därinne. Jag har försökt städa, Maria kommer ju ikväll. Men det gick inte det heller. Plugga är inte att tänka på. Försökte äta men kändes ovärt. Då kanske jag kommer i klänningen från förra skolavslutning. Var på väg upp från 37 - 38 kilos perioden. Med andra ord var jag betydligt smalare än vad jag är nu. Men man kan aldrig bli för smal, inte ens då så att drömma är ju tillåtet.
Jag tror att jag bestämt mig nu. Jag orkar inte DBTn, den känns för svårt, för mycket, för krävande. Jag är inte stark, jag är skö, jag är liten, jag är tom, jag är halv, jag är trasig. Det är hopplöst. Det känns inte värt det, det känns inte som att jag förtjänar det här eller att må bättre. Jag är så trött. Trött på ett liv som inte kan definieras som liv.
För om det här är det som kallas liv, så vill jag inte leva.
Jag tror att jag bestämt mig nu. Jag orkar inte DBTn, den känns för svårt, för mycket, för krävande. Jag är inte stark, jag är skö, jag är liten, jag är tom, jag är halv, jag är trasig. Det är hopplöst. Det känns inte värt det, det känns inte som att jag förtjänar det här eller att må bättre. Jag är så trött. Trött på ett liv som inte kan definieras som liv.
För om det här är det som kallas liv, så vill jag inte leva.
Helt enlkelt fall från hög höjd
En av de bästa dagarna på länge, slutar som det alltid gör när något är bra.
Jag
faller
långt
långt ner
där ingen når mig
Jag
faller
långt
långt ner
där ingen når mig
Helt enkelt en bra dag
Jag och mamma kom hem från en gemensam bekant alldeles precis, känns bra att kunna vara social och träffa människor som vet om problemen men inte förstår. Även om det skrämmer att så avlägsna bekanta kan skada mer än de närmaste. Tänk om någon frågar vad jag kan äta, om jag äter, om jag orkar prata om det? Bara frågan skrämmer att tänka på. Men som sagt, idag gick det bra. Drack massa kaffe och hämtade andan mellan tystnaderna av de pratande damerna. Kunde till och med skratta en gång. Det uppskattas av mamma i alla fall även om det känns konstigt. Det känns bra att det känns konstigt över något så normalt, annars präglas ju vardagen av större problem än om något som att skratta.
Jag ska försöka lära mig sådana där vanliga saker jag inte klarat på flera år. Åka buss, vilken frihet man får på en gång. Gå på en föreläsning vore ju också en ganska bra idé. Men men små små steg så kanske jag kan göra en liten sak utan att tänka, om si sådär ett år eller så.
Taggad
Om en timme är det dags för samling på Swedbank Park Arena. Jag är riktigt taggad. Ska bli kul att lovligt få röra på sig. Och dessutom leka med boll och tänka fotboll. Jag saknar den friheten, men som sagt så är det bara Tomas som ska stå på min sida så får jag spela sen. Råkade glömma att fråga ät om de tyckte att jag kunde få spela, men det tolkar vi osm ett ja då. Jag väger ju faktiskt nästan så mycket som jag ska. Eller som de tycker att jag ska väga i alla fall.
På tal om det hittade jag min avslutningsklänning från förra sommaren. I april, alltså två månader tidigare vägde jag 36. Usch vad tjock jag blivit, äckligt. Jag vill bli smal igen. Det vore en dröm för den satt sannerligen inte fint nu. Mamma lät förtvivlad när jag sa att jag skulle spara den. Hon insåg väl att jag skulle ha den som måttstock. Och hon får nog rätt. Det är faktiskt en fin klänning.
Nu bär det av mot match! Wish me good luck!
Drömmen är inte längre sann
Utan
solen
som lyser
och vattnet
som glimmar
är inte
drömmen
längre sann
Nej farfar
den enda
som fyller
tomrummet
inuti min
själ är
du
och en
glad
mig
solen
som lyser
och vattnet
som glimmar
är inte
drömmen
längre sann
Nej farfar
den enda
som fyller
tomrummet
inuti min
själ är
du
och en
glad
mig
Fanfar för vår prinsessa
Falska vita leenden
gör henne till
svärmoderns dröm
Många svåra drömmar
blir aldrig sanna
av skattepengarna
De bygger upp det
ståtliga slottet som vår
nation symbolisas av
En mängd av byråkratiskt
folk faller på knä
för kungafamiljen
Samtidigt önskar hon
en befolkning,
en fanfar för vår prinsessa
gör henne till
svärmoderns dröm
Många svåra drömmar
blir aldrig sanna
av skattepengarna
De bygger upp det
ståtliga slottet som vår
nation symbolisas av
En mängd av byråkratiskt
folk faller på knä
för kungafamiljen
Samtidigt önskar hon
en befolkning,
en fanfar för vår prinsessa
Akta dig för lyckan
Runt varje hörn
lurar en fiende
starkare än dig
själv och du ser inte
Förbered dig på
att djävulen ser
ut som en leende
ängel i guldskimmer
Du dras med i
dess lycka som
han gör alldeles
uppenbar för dig
Men när du
vänder ryggen till
hugger han dig
och suger ut allt liv
Så akta dig för lyckan
den dödar dig
lurar en fiende
starkare än dig
själv och du ser inte
Förbered dig på
att djävulen ser
ut som en leende
ängel i guldskimmer
Du dras med i
dess lycka som
han gör alldeles
uppenbar för dig
Men när du
vänder ryggen till
hugger han dig
och suger ut allt liv
Så akta dig för lyckan
den dödar dig
En helt vanlig dag
Dagen har kantats av enorma tvätthögar, råångest och jobbiga samtal. Det är svårt att inse sina enorma begränsningar. De är många och de är påtagliga. Det är synd för det gör att jag gräver ner mig ännu mer i mina problem och svagheter. Det är svårt att vara positiv när allt är som det är och ensamheten är total. Så få människor förstår, hur mycket jag än förklarar så förstår ingen. Men men
Alla behöver vi glömma
Tiden som aldrig
står stilla saktar
ner sitt tempo
och släpper in
en fridfull luft
I luften gömmer
sig en förrädisk
kärlek som snärjer
in det älskande paret
runt sitt lillfinger
De faller från de
rosa molnen där
uppe och allt krossas
när de når botten
de aldrig såg
Såren blottas i
solens mörka strålar
och smärtan är
obeskrivligt svår,
den får för minnens
Och alla behöver vi glömma
står stilla saktar
ner sitt tempo
och släpper in
en fridfull luft
I luften gömmer
sig en förrädisk
kärlek som snärjer
in det älskande paret
runt sitt lillfinger
De faller från de
rosa molnen där
uppe och allt krossas
när de når botten
de aldrig såg
Såren blottas i
solens mörka strålar
och smärtan är
obeskrivligt svår,
den får för minnens
Och alla behöver vi glömma
Det är kallt och det är kaos
Det är mycket som händer, samtidigt som det är helt dött. I huvudet pågår det någon slags maktkamp. Jag vill så gärna bli frisk, så gärna orka vara normal och klara av något som kan kallas vardag, men det är svårt. Ett sådant liv har jag inte levt på många år nu. Men det är det steg ja måste ta, snart om jag inte ska fastna i den här mellanvärlden där inget händer och jag mår vidare på hur jag mått innan. Det skrämmer mig, jag är inte van att ta steg själv. Allting brukar liksom hända ändå av sig självt. Men inte nu. Jag har liksom redan tagit steget bort från överdosen. Jag måste fått en total blackout för jag mår inte i närjeten av så dåligt som att en överdos skulle bevhövas för att jag ska vilja dö, inte på det viset. Mamma och pappa försöker verkligen förstå för en gångs skull. Det är svårt att förklara och jag är van att låsa allt inne, jag är van att vara ensam och klara mig själv. Men jag försöker vara mer ärlig o öppen med hur jag mår och hur tankarna går. Det är nog bra i längden för oss alla. Men som sagt, jag är van att vara dålig.
Maten då, mitt stora problem. Är just nu på vilande kaos. Okej tankarna släpper aldrig taget om mig, och undermedvetet räknas kalorierna, jag behöver ite räkna i huvudte längre, Helt plötsligt kommer siffran upp ändå. Och det gör mig livrädd, förr var det under 100 på en dag, nu på cirka 700? Kommer jag någonsin bli fri? Kommer jag någonsin kunna släppa taget och kommer jag kunna vara normal? Äta en bulle utan att äta planerat runt det i fem dagar i förväg för att den ska kunna passa dieten, låta bli att springa en dag, ta på mig en tajt tröja utan att dra in magen. Det där är liksom normala saker man ska klara av, och det mesta sådant finns inte ens i min värld. Kommer det någonsin hända mig? Kommer jag någonsin vara normal? Okej mina ärr på armar, ben, mage, vader, ansikte, rygg, varenda kroppsdel och några till kommer för alltid täckas av bevisen på min svaghet - ärren. Rakbladens lekande märken.
Allt som mitt liv har inneburit under de senaste åren är anorexi, självdestruktivitet, psykoser, överdoser, inlåsningar, bipolära störningens alla effekter, mediciner och bråk. Och jag har gjort illa människor, svikit människor. Men den jag skadat mest är mig själv. Kommer jag någonsin kunna förlåta mig själv för allt detta? Eller kommer jag få leva med ilskan och smärtan av det jag gjort mot mig själv? Kommer jag någonsin bli fri?
Upp och ner
Som för normala människor går det upp och ner allt, men är över lag fruktansvärt trött. Försöker sova men trogna läsare vet ju hur det ser ut för min del på den fronten. Är just nu så otroligt osäker. Jag vill springa, varenda gång jag är ute oc hgår vill benen lka takten o få glömma allting som lämnas bakom mig. Om än att det bara är för en stund. Men samtidigt vet jag att det är just det som gör att jag kallas sjuk, det är det som gör att allting annat lämnas åt slumpen och jag bara bryr mig om springandet, maten, kalorierna. Åt vilket håll tänker jag gå Det håll jag vill gå åt, eller det håll jag borde gå åt? Det är så svårt att orka ta det där steget i rätt riktning.
Lillebror ligger i sängen och sover. Vi låg och tittade på film halva natten. Ska väcka honom. Det är ett företag som tar hela förmiddagen kan jag tala om. När en 17 årig kille sover och inte vill vakna är det ganska svårt. De erfarna på området vet vat jag pratar om. Men men
Klockan är på slaget tolv
Mina fingrar har inte känt för att skriva på senare tid, men ni kan ta det lugnt. Ingen ny överdos i alla fall. Är kaos med sömnen bara och väldigt mycket plugg som jag inte riktigt orkar ta tag i. Väger mer än jag gjort sedan jag gick i nian. Känns avskyvärt. Man inte bara känner sig fet, numera är man fetare än fet. Det gör mig arg, jag som skulle bli smal..?
Orkar inte ta så mycket mer än det.
Åker till farmor imorgon, ska bli skönt att komma bort. Om det går bra hos farmor vill säga. Vet inte hur hon reagerar på senaste tiden.
Om det räckte med att vara dålig
Hur tungt kan man falla?
När möter dödens golv mig?
Varför blir alla misslyckanden så stora?
Vad är det gentligen meningen att jag ska tillföra här?
När möter dödens golv mig?
Varför blir alla misslyckanden så stora?
Vad är det gentligen meningen att jag ska tillföra här?
*stolt*
Någon hade ett litet filosofi seminarie idag, klockan halv två. Jag hade inte läst texterna, jag visste inte att jag hade det ens, men denn var i alla fall bättre än sin kompis som åkte hem tre timmar innan seminartiet skulla ta sin början. Någon gick ändå på seminariet och vara helt ärlig och be om ursäkt. Men icke, någon sa till denna någon att försöka ändå, eftersom denna är välvdigt duktig på just filosofi. Denna någon gick ut därifrån en halvtimme senare med ett litet MVG.
Denna någon råkade för ens gångs skull vara jag. Mäkta stolt för intresserade!
Denna någon råkade för ens gångs skull vara jag. Mäkta stolt för intresserade!
En vanlig dag
Med vissa undantag förstås. Jag lyckades ta mig bort från avd 95. Känns inte som att det hade fått mig att må bättre. Jag behöver nog inte mer än tid. Det känns itne som att jag riktigt kommer klara av alla krav som ställs på mig. Det var lättare att vaar inlagd egentligen. "Äsch, ingen idé att försöka, hon är ju inlagd". Vad mycket man slapp ändå. Men livet måste ju se lite mer normalt ut någon gång, även om det hade varit lättare att låta bli att gå ut igen.
Så här är jag, fortfarande påverkad av tablettregnet i söndags, sittandes i skolan, stressad som en vanlig student över allt jag borde ha gjort men inte hunnit med. Japp så är det, för en gångs skull känns det lite normalt. Inte för att jag tror att det håller i sig precis men det gäller väl att glädjas åt det nu i alla fall.
Sedan är viktfrågan som vanligt en omdiskuterad fråga, som jag kännre är så söndertrasad att den blåst i väg i tusen bitar från mig. Den känns avlägsen, som att den tillhör någon annan, någon annan de pratar om. Pappa och jag var ner på ät igår, han ville att Anna skulle godkänna att jag inte blev inlagd. Hon känne mig så pass väl att hon vet vad det skulle göra med mig. Alltså blev jag inte inlagd. Vad värre är att jag ska dit idag, träffa både Anna och läkare Lotta.
Så här är jag, fortfarande påverkad av tablettregnet i söndags, sittandes i skolan, stressad som en vanlig student över allt jag borde ha gjort men inte hunnit med. Japp så är det, för en gångs skull känns det lite normalt. Inte för att jag tror att det håller i sig precis men det gäller väl att glädjas åt det nu i alla fall.
Sedan är viktfrågan som vanligt en omdiskuterad fråga, som jag kännre är så söndertrasad att den blåst i väg i tusen bitar från mig. Den känns avlägsen, som att den tillhör någon annan, någon annan de pratar om. Pappa och jag var ner på ät igår, han ville att Anna skulle godkänna att jag inte blev inlagd. Hon känne mig så pass väl att hon vet vad det skulle göra med mig. Alltså blev jag inte inlagd. Vad värre är att jag ska dit idag, träffa både Anna och läkare Lotta.
Hjälp..
Tabletterna vilar tryggt i vecken på överkastet. Jag tittar på dem, de drar min blick till sig. Ångesten inte bara kryper, den äger. Jag vet inte längre vad jag heter. Jag hatar mig själv. Jag viskar till mig själv att jag ju faktiskt inte ätit idag. Att jag faktiskt varit ute och sprungit. Det hjälper inte. Jag är för dålig. Jag vill inte leva mer. Jag vill ge upp nu, Jag vill inte. Jag vill blunda, glömma att något av livet finns. Ångesten är jag, jag är ångest. Mina ben bär mig inte till trappen. Jag vill springa. Men jag ramlar när jag reser på mig och släpar mig återigen upp för sängen. Hämtar andan som inte vill komma. Jag orkar inte mer. Tabletterna sprider sig, jag känner dem under mig, försöker samla ihop dem. De är mitt enda försvar. Min enda räddning.
Saknad.
Nej jag vet inte vem Askungen är. Nej jag vet inte vad Hakana Mataj är, jag vet inte hur Hans och Greta gör i sin saga. Nej jag växte inte upp med barnsagor. Men någonstans mitt i en blåsande storm så var det någon som så smått fick mig att börja se denna värld. Det var viktigt att man hade sitt "barnasinne" med sig när man blev äldre. Jag läste Emil i Lönnerberga, inte för att jag uppskattade den men den fick tiden att gå när man var inlåst. Jag läste H.C. Andersen, Rasmus på Luffen och när broder gav mig Narnia i julklapp och läste hela serien så var hon lyrisk. På golvet vid hennes fötter tog jag mig igenom nästan hela Harry Potter. Och nej jag kan inte säga att jag förstår det där med att läsa barnlitteratur, men det finns en charm att slå upp en sida i Narniaboken och bara se texten, känna doften av vem jag var när jag började läsa den. Jag var i flykt, flykt från mig själv. Jag var inlåst på barnpsyk och vägde under 40 kilo. Jag tog mig inte upp ur sängen många dagar. Men de dagar jag gjorde det fanns det alltid någon som log. Och jag antar att de stolta leenden som de närmaste sköterskorna mötte mig med gjorde att jag försökte lite till. Försökte att klara av den så kallade verkligheten. För det skulle på något sätt. Och med henne vid bordet, ständigt iakttagande kändes det tryggt. Jag var inte ensam med demonerna. Hon inte bara såg vad de gjorde med mig, hon tog ett steg in i kaoset. Och det är det som gör att jag saknar henne så sjukt mycket. För jag är totalt ensam med rakbladen, med kampen, med förlusterna. Ingen får mig att känna mig bra för att jag försökte äta men inte lyckades. Ingen får mig hoppfull för att jag gick upp ur sängen men gick tillbaka dit en timme senare. Ingen skrattar åt min hopplöshet inför att vakna på morgonen, arg. Ingen flätar mitt hår när jag inte kan andas, ingen håller min hand under täcket när jag gråter, ingen letar efter lugnet när jag ska ut i verkliga livet, ingen förstår att det enkla inte bara är svårt utan omöjligt. Ingen bara finns. Inte längre. Hon är svunnen likt min trygghet.
Jag saknar att få vara liten, A?
Tillägg
Söndag var ju dagen för begravning också. Det ha gått bra. Men att gå ensam i ett begravningståg var nytt. Jag har i och för sig inte gått i så många tåg alls. Eller ett, för det är det enda där jag stått som anhörig. Men begravningar har det varit gott om. Denna var trots allt bland de mindre tunga eller vad man ska säga. På något sätt har det löst sig så bra det kunnat. Jonas ville egentligen aldrig leva, han hörde aldrig till de andra. Han har på något sätt varit över dem. Han har alltid varit speciell. Okej han var en langare, han var hård, han var en affärsman med svarta affärer. Men han var ändå bara lilla Jonas. Glad, envis och rättfram. Ingen knarkare är ursäktad (jag vet) men på något sätt föddes han på fel plats, av fel människor vid helt fel tillfälle. Och han föddes minst sagt in i missbruket. Att det sedan slutade så här det var jag den sista att önska. Jonas såg aldrig glädjen i att finnas till, i att bara leva, i att försöka hitta det positiva i det lilla. Jag är ändå glad att det slutade så här, ingen som väckte gamla minnen till liv. Ingen som bråkade. Oftast är det i och för sig pengar att bråka om och pengar var det sista Jonas hade. Jag antar att han hade massa svarta skulder, men ryktena om hans död lär väl ha spridit sig och att kontona stod på minus det vet redan alla kretsar. Tack och lov stod de bara på noll, inga skulder som jag var tvungen att betala i alla fall. Ingen familj var med och bråkade. Det var en enda sorgsen själ som lade en ros på hans kista, och det var jag. Jag stängde locket själv, jag städade hans lägenhet, jag skrev under hans papper, jag viskade den enda sång jag vet att han älskade. Det räckte. Jag tror inte han hade velat ha mer heller. Han är nog nöjd med det lilla jag gjort. Jag är i alla fall tillfreds med hur allt slutat. Nu är det punkt. Bara minnen trots att saknaden kommer göra ont. Ändå vet jag att han har det bättre nu. Det kanske finns tjack i himlen också..
Visade ärr
Japp, idag har jag visat mina ärr för mamma. Mest på rutin eftersom jag haft armarna bara den senaste veckan med kusin. Nu är det i alla fall avklarat. Och nej det känns inte jobbigt. Jag har inte ens reflekterat över det. Men men. Jag är annars ganska trött. Dessutom druckit mjölk så spytt som ett äckel.
Och för intresserade så har jag gått upp i vikt. Två kilo. Borde man inte kunna kalla mig frisk snart tycker jag.
Och så bär det av till Sävjsö, Nässjö, eller vad det nu heter. Alla namn snurrar lite grann just nu. Men ska i alla fall til Sophie. På någåt sätt ska det gå älsk. <3
Och för intresserade så har jag gått upp i vikt. Två kilo. Borde man inte kunna kalla mig frisk snart tycker jag.
Och så bär det av till Sävjsö, Nässjö, eller vad det nu heter. Alla namn snurrar lite grann just nu. Men ska i alla fall til Sophie. På någåt sätt ska det gå älsk. <3
Så trött på mig själv
Jag har haft en jättebra vecka. Varit skönt att ha haft sällskap. Har glömt misären då. Har ätit hela veckan och bara gått promenader. Jag vill inte ens veta hur längesen jag var så ordentlig och så frisk. Den insikten träffade mig hårt igår mmorse. Vilket resulterade i ännu mer dumheter och en överdos. Visserligen liten så med fibfrar i halsen löser sig allt. Blir så besviken på mig själv när jag gör så. Särskilt när Annelie är kvar. Det skrämme rmig att hon åker. Hur mycket orkar jag då själv? Jag är inte van alls nu att ta hand om mig själv och hantera alla tankar och känslor. Jag känner redan nu hur demonerna rustar sig för krig. Matstrejken kommer bli total och hur det kommer gå i övrigt vet jag inte. Jag antar att jag ska försöka träffa psykologen innan.
Nixen nu vaknade en väldigt söt kusin. Morgontrötthet passar henne. :D
Nixen nu vaknade en väldigt söt kusin. Morgontrötthet passar henne. :D
...
Så trött på denna förbannade skola. Kommer det någonsin ta slut?
Kusin Annelie är kvar än, kul att träffas när vi gör det så sällan. Träffade Agneta igår. Skönt att hon är sig lik. En Agneta utan Agnetadrag funkar ju inte. Vad har hänt mer? Ehmm jo just det. En smärre utskällning av psykolog Anna. RÅkade ju strunta i DBTn i fredags. Och det går inte så bra med den, ärligt talat. Jag vet inte om jag fiuxar den. Om jag bara var stark så hade den ju faktiskt hjälpt. Men jag är inte stark så får se om jag faktiskt klarar av den
Kusin Annelie är kvar än, kul att träffas när vi gör det så sällan. Träffade Agneta igår. Skönt att hon är sig lik. En Agneta utan Agnetadrag funkar ju inte. Vad har hänt mer? Ehmm jo just det. En smärre utskällning av psykolog Anna. RÅkade ju strunta i DBTn i fredags. Och det går inte så bra med den, ärligt talat. Jag vet inte om jag fiuxar den. Om jag bara var stark så hade den ju faktiskt hjälpt. Men jag är inte stark så får se om jag faktiskt klarar av den
Besök
En söt kusin är på besök från Borås, kom igår och stannar som det ser ut nu till fredag. Skönt att inte vara ensam, jag är inte så bra på det. Annars är det ganska lugnt, mycket att göra i skolan men det känns på något sätt så avlägset, som i en annan värld där jag står och tittar utifrån på hur livet och verkligheten lever vidare, också utan mig. Det är lite konstigt, jag som kallade mig jordnära en gång i tiden. Undra vart det tog vägen. Undra vart jag tog vägen.
Men men, dags för att släppa fördomarna och träffa den nya handledaren
Men men, dags för att släppa fördomarna och träffa den nya handledaren
Insikt.
Det är tungt i natt. Jag mår illa och fryser. Det är svårt att andas och hjärtat har slutat slå som det ska. Jag har liksom tappat bort orken. Eller motivationen till att försöka. Och jag - som alltid har en tanke att sätta ord på - är ordlös. Jag är så trött. Antagligen på det så kallade liv jag envist fortsätter kalla för liv. Men det enda stabila är demonerna, jag själv vacklar under min egen tyngd och allt jag inte orkar med. Jag vet att jag måste bli frisk. Att jag måste våga erkänna också inför mig själv att jag är sjuk. Men jag orkar inte.
Jag nöjer mig med det.
Jag. Är. Sjuk. Punkt.
Jag nöjer mig med det.
Jag. Är. Sjuk. Punkt.
Det tar aldrig slut
Sorry för några dagars bloggvila. Eller ni tycker kanske det är skönt att slippa mitt svammel. Men men nu är jag i alla fall tillbaka för idag. Det har varit så otroligt mycket som hänt de senaste dagarna. Jonas död som just nu är mer en praktisk än en psykisk fråga, våldet på ät där rakbladen låg vant i min hand under hela samtalet, hoten från ät om ätstörningsinläggning = jag måste gå upp i vikt för att få vara kvar i DBTn, medicinändringar som krossar mitt medvetande, pappabråk och för många dagars vila från skolan. En liten resumé för er som är intresserade. Det är många människor som bryr sig, men få som försöker hjälpa,
Jonas begravning är som sagt en praktisk fråga, jag har inte tid att sörja och bearbeta sorgen än. Hans sönderknarkade familj varken fattade eller försökte fatta vad det var jag sa, de var höga allihop. Jävla äckelfamilj. Man kan ändå försöka bry sig om att sonen dem födde till världen en gång i tiden. Sista vilan ska väl ändå vara något av värde. Men icke, de bryr sig inte ens om de nu kopplade vad jag se genom drogdimman. Det avskräcker mig från att ens tänka på fler rus, det var ju bra det i alla fall. Mindre bra är att jag blir den som får ta ansvar för allt då. Blommor, kistor, mat, datum, präster, psalmer, bouppteckningar, lägenhetstömning och uppsägningar, dödsattester, bankslut, kyrkor, likbil, det tar aldrig slut. Tack och lov att jag faktiskt gjort detta en gång förut, då har jag ändå lite koll på vad som komma skall. Inte att Emma dog, men det var ändå något som kom ut av det i alla fall. Som sagt, det finns mycker att sörja.
Och ja, på övriga fronter är det kaos. Det får liksom stå i skymundan nu ett tag. Maten, sömnen, pluggandet och till och med motionerandet förutom alla promenader med en nu stadshund. Hon har avrnt sig riktigt bra och trivs till och med. Och jag som trodde hon skulle vara hysterisk över att vara själv i lägenheten men nej det går bra. Det är svårt att orka med allt, jag måste ha en checklista på allt jag borde och måste göra. Det finns ganska många punkter som jag stryker över innan dagen ens börjat. Som att äta. Så vågen visar allt mindre siffror. Och jag kan inte låta bli att vara stolt, jag vet att det är fel och att friskhet innebär motsatta känslor, men då är jag väl inte frisk då. Det vet jag i och för sig redan, men man kan ju förneka det ett tag till så behöver man inte ta tag i det än.
Ta hand om er bättre än vad jag gör, det behövs
Jonas begravning är som sagt en praktisk fråga, jag har inte tid att sörja och bearbeta sorgen än. Hans sönderknarkade familj varken fattade eller försökte fatta vad det var jag sa, de var höga allihop. Jävla äckelfamilj. Man kan ändå försöka bry sig om att sonen dem födde till världen en gång i tiden. Sista vilan ska väl ändå vara något av värde. Men icke, de bryr sig inte ens om de nu kopplade vad jag se genom drogdimman. Det avskräcker mig från att ens tänka på fler rus, det var ju bra det i alla fall. Mindre bra är att jag blir den som får ta ansvar för allt då. Blommor, kistor, mat, datum, präster, psalmer, bouppteckningar, lägenhetstömning och uppsägningar, dödsattester, bankslut, kyrkor, likbil, det tar aldrig slut. Tack och lov att jag faktiskt gjort detta en gång förut, då har jag ändå lite koll på vad som komma skall. Inte att Emma dog, men det var ändå något som kom ut av det i alla fall. Som sagt, det finns mycker att sörja.
Och ja, på övriga fronter är det kaos. Det får liksom stå i skymundan nu ett tag. Maten, sömnen, pluggandet och till och med motionerandet förutom alla promenader med en nu stadshund. Hon har avrnt sig riktigt bra och trivs till och med. Och jag som trodde hon skulle vara hysterisk över att vara själv i lägenheten men nej det går bra. Det är svårt att orka med allt, jag måste ha en checklista på allt jag borde och måste göra. Det finns ganska många punkter som jag stryker över innan dagen ens börjat. Som att äta. Så vågen visar allt mindre siffror. Och jag kan inte låta bli att vara stolt, jag vet att det är fel och att friskhet innebär motsatta känslor, men då är jag väl inte frisk då. Det vet jag i och för sig redan, men man kan ju förneka det ett tag till så behöver man inte ta tag i det än.
Ta hand om er bättre än vad jag gör, det behövs
Sådär, skola ...
Sådär, skola för första gången sen i fredags. Får se hur det går. Känns lite tungt, men samtidigt är det ju där jag ska vara. Blä, vill inte. Men men det är som det är. Annars är det lugnt. Somnade vid två igår. Rekord för säkert ett halvår. Känns skönt a
En svartklädd Döden
Ensamheten som gräver
mig nedåt i spiralen
har nu tagit full kontroll
över mig och min kropp
Den tar mig ned i
mörkret där jag
inte hittar rätt
väg själv
Jag famlar utefter
väggarna efter
något jag känner igen
Väntar mig runt varje
hörn att se ljuset i
tunneln, efter en
räddning
Efter riddaren på
den vita hästen
Och räddningen
kom, till sist,
precis när jag
började ge upp
Men min räddare
red inte på någon
vit häst, så som
han skulle
Hästen var färglöst grå
och
riddaren
var
inte soldatklädd
i brynja av stål
Det var
en
svartklädd
Döden
Allt det du gjorde (saknad)
Vår tid ihop var kanpp,
ytterst tidsbegränsad
skulle det visa sig men
den gjorde mig ändå
till någon annan än den
jag var när jag kom in i
din guldfärgade korridor
Jag var halv, jag var
trasig och hopplöst
dödsstämplad men ändå
tog du ett djupt andetag,
bredde ut dina vingar
och fångade upp den
fallande gestalt som var jag
På ett ögonblick försvann
tilliten jag haft till alla onda
demoner, stora vampyrer
och blodiga rakblad för
du visade mig att ett
annat liv fanns i potten på
tävlingen du kastade mig in i
Någonstans på vägen du
ledde mig in på försvann
du dock, lämnade mig
med illusionen av styrka,
men min kraft, energi
och tro, var egentligen du,
att du fanns bredvid
För det var de tårar
du torkade, de ord
du viskade, de rader
du skrev och alla
de kamper du
utkämpade med mig
som gjorde mig stark
Ännu fler insikter
Idag har varit en lång dag. Jag är trött. Trött på livet. Trött på mig själv. Trött på allt som gör mig trött. Trött på att hålla fasader som inte håller. Som inte ens är jag. Varken det jag jag en gång var eller det jag som jag är idag, inuti. En gång i tiden var jag en glad, envis, temperamentsfull ledartyp. Jag är ett enda stort trasigt misstag med ingen kontroll och en sjukdom som sitt liv. Min fasad är arg, bitter och hoppfull idiot som tror hon överlever. Och just ja, vi får inte glömma - för er som tror att sjukdomen och jag inte är samma sak (för det är egentligen det vi är, eller jag är - en enda äcklig sjukdom som jag älskar - krävande, elak, ond, men rättvis och ack så omtänksam. För i slutet så är jag ändå säker på att jag inte är någon alls i framtiden utan det ni kallar sjukdom. Den får mig inte att blil bra, eller så som andra vill ha mig, den får mig inte glad eller bäst - den får mig bara att bli perfekt..
Nog pratat om ångesten och sjukdomar och allt vad det nu kallas. Jag och min hund har varit med mamma och pappa ner till Kinna.. Eller det var dit vi skulle, men vi hamnade i Partille först - alltså nästan en timme extra. Vilket i timmar räknat från Västerås blir sex. Med hyrvagn. Att sitta still i sex timmar var inte nyttigt för någon av oss. Jag kröp ner under täcket och försökte gråta bort ångesten tyst, det gick nog ganska bra. Ända fram tills mamma påpekade att jag borde äta en bulle, ni vet en sådan där stor med massa pärlsocker från Statoil. Jag vägrade. Jag slapp, efter en viss tvekan från mamma. Pappa gav sig inte ens in i diskussionen, tack och lov. Jag fortsatte min ganska entoniga, men misslyckade, kamp mot demoner som skrek i mitt öra. till och med Tischa måste ha hört för hon lyckades krypa in under täcket just då. Vilket fick mig att gråta för att h on är så duktig och alltid räddar mig.
Två timmars packande i Kinna då och sedan sex timmar hem. Jag och Tischa kröp av ångest och understimulans. Vi behövde röra på oss. Mycket. Så vi tog en timmes promenad, gick hem och packade upp de sista flyttlådorna vi hämtat från mormor nere i Kinna och sedan gick vi till träningen (som jag alltså inte får vara med på!) Vi roade oss med att föreställa bollkallar (som var riktigt aktiva, det råkade bli lite så där att vi sprang runt 3/4 av planen för att ta bollen som från början hamnade den där 1/4 bredvid oss.) Sedan en halvtimmes promenad hem. Det råkade bli en liten omväg. Vilken faktiskt inte berodde på ångest utan på att när vi gick dit stötte på en hjort, en mete från motorvägen kan tilläggas, och jag kände att jag inte riktigt orkade bemöda mig med all den extra kraft, ork, energi och deltagandet det skulle inneburit att sköta det rätt med Tischa. Så vi besparade oss den och gick i jättemysig tredecimeterssnö. Det var riktigt roligt. Förutom kalla fötter då.
Nu har klockan sprungit iväg så där galet mycket igen. Jag som skulle skolka från skolarbetet ikväll och läsa en mysig bok. Paulo Coelho. Litteraturkursen gav oss hans Veronika bestämmer sig för att dö. Och när jag lsäte den nu i veckan så insåg jag hur mycket jag saknat hans böcker så vi släpade upp Zahiren ur flyttlådan.
Men okej nog om min smått värdelösa men ganska mysiga dag. Ska försöka göra något vettigt innan medicinerna går ur kroppen.
Nog pratat om ångesten och sjukdomar och allt vad det nu kallas. Jag och min hund har varit med mamma och pappa ner till Kinna.. Eller det var dit vi skulle, men vi hamnade i Partille först - alltså nästan en timme extra. Vilket i timmar räknat från Västerås blir sex. Med hyrvagn. Att sitta still i sex timmar var inte nyttigt för någon av oss. Jag kröp ner under täcket och försökte gråta bort ångesten tyst, det gick nog ganska bra. Ända fram tills mamma påpekade att jag borde äta en bulle, ni vet en sådan där stor med massa pärlsocker från Statoil. Jag vägrade. Jag slapp, efter en viss tvekan från mamma. Pappa gav sig inte ens in i diskussionen, tack och lov. Jag fortsatte min ganska entoniga, men misslyckade, kamp mot demoner som skrek i mitt öra. till och med Tischa måste ha hört för hon lyckades krypa in under täcket just då. Vilket fick mig att gråta för att h on är så duktig och alltid räddar mig.
Två timmars packande i Kinna då och sedan sex timmar hem. Jag och Tischa kröp av ångest och understimulans. Vi behövde röra på oss. Mycket. Så vi tog en timmes promenad, gick hem och packade upp de sista flyttlådorna vi hämtat från mormor nere i Kinna och sedan gick vi till träningen (som jag alltså inte får vara med på!) Vi roade oss med att föreställa bollkallar (som var riktigt aktiva, det råkade bli lite så där att vi sprang runt 3/4 av planen för att ta bollen som från början hamnade den där 1/4 bredvid oss.) Sedan en halvtimmes promenad hem. Det råkade bli en liten omväg. Vilken faktiskt inte berodde på ångest utan på att när vi gick dit stötte på en hjort, en mete från motorvägen kan tilläggas, och jag kände att jag inte riktigt orkade bemöda mig med all den extra kraft, ork, energi och deltagandet det skulle inneburit att sköta det rätt med Tischa. Så vi besparade oss den och gick i jättemysig tredecimeterssnö. Det var riktigt roligt. Förutom kalla fötter då.
Nu har klockan sprungit iväg så där galet mycket igen. Jag som skulle skolka från skolarbetet ikväll och läsa en mysig bok. Paulo Coelho. Litteraturkursen gav oss hans Veronika bestämmer sig för att dö. Och när jag lsäte den nu i veckan så insåg jag hur mycket jag saknat hans böcker så vi släpade upp Zahiren ur flyttlådan.
Men okej nog om min smått värdelösa men ganska mysiga dag. Ska försöka göra något vettigt innan medicinerna går ur kroppen.
Blädag
Ikväll är det en sådan där dag då jag borde ta alla femtiofem Nozinan på en kväll, för att vara säker på att överleva. För det är det som är problemet. Av en överdos är det större risk att jag vaknar imorgon än om jag stannar kvar här nere ren. Nykterhet är absolut inte bra för mig. Tyvärr. Jag är verkligen patetisk. Men det är så det blir när alla tankar snurrar. Jag känner mig som en fisk på torra land - rotlös, hemlös, och hopplös. Maten går åt helvete, rent ut sagt. Känner mig fet bara av att gå ut i köket. Så jag går inte in i köket. Jag känner mig smutsig varje gång jag ser dammsugaren eller en smutstvättkorg så jag springer in i duschen. Jag känner mig lat bara av att se soffan så jag sätter mig inte i soffan utan går ut och springer. Jag är inte värd att sitta mjukt, så jag får sitta på golvet så mina sittben, återigen, skaver hål i mitt skinn. Jag är inte värd att få vara varm så jag får sova utan täcke, om jag nu lyckas somna vill säga. Jag förtjänar inte att vara duktig, jag måste vara perfekt så jag stryker pappas alla skjortor. Sammanfattat kan man säga att mitt sk liv innebär att sitta på golvet bland tvångsgöror, springa i trappen eller ute på grusvägen, eller stå i duschen.
Kanske dags att sluta klaga nu. Eller nej, ska bara nämna att samtidigt som jag, återigen, flyttar hemifrån ändå måste få order om att jag ska gå och lägga mig när jag kommer tillbaka till familjehemmet för att sova över. ..? Eh ursäkta? Helt logiskt att flytta hemifrån om man är fem. Alldeles precis så som det ska vara. Dra åt helvete förbannade gubbjävel. Jag orkar inte med ditt tjat.
Kanske dags att sluta klaga nu. Eller nej, ska bara nämna att samtidigt som jag, återigen, flyttar hemifrån ändå måste få order om att jag ska gå och lägga mig när jag kommer tillbaka till familjehemmet för att sova över. ..? Eh ursäkta? Helt logiskt att flytta hemifrån om man är fem. Alldeles precis så som det ska vara. Dra åt helvete förbannade gubbjävel. Jag orkar inte med ditt tjat.
Av att stirra in i väggen har jag nu insett
Dagen till ära har spenderats i sängen. Var ut med Tischa mitt på dagen. Resten av tiden jhar jag knappt orkat vända mig i sängen. I och för sig har det inte funnits något värde i det precis. Jag är ännu vimsig och velig i tankarna. Är jag inte skyldig att träffa honom ändå?
En insikt i alla fall har dagen gett. Jag är verkligen en katastrof. Jag orkar inte riktigt med mig själv längre. Det är verkligen patetiskt att inte klaar av att låta bli att väga sig en gång i kvarten, att springa tre timmar om nätterna, att inte däcka av sömnmedicinerna, att inte orka äta, att inte orka vara levande, att inte orka vara fri. Man ska ju vårda sig själv, tycka om sig själv, älska sig själv. Jag undrar hr det blev som det blev
En insikt i alla fall har dagen gett. Jag är verkligen en katastrof. Jag orkar inte riktigt med mig själv längre. Det är verkligen patetiskt att inte klaar av att låta bli att väga sig en gång i kvarten, att springa tre timmar om nätterna, att inte däcka av sömnmedicinerna, att inte orka äta, att inte orka vara levande, att inte orka vara fri. Man ska ju vårda sig själv, tycka om sig själv, älska sig själv. Jag undrar hr det blev som det blev
Mörker
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vad jag ska tycka, tänka, tro. Allra minst göra. Försöker samla ihop tankarna men alla flyger åt olika håll och jag splittras i tusen bitar i försök att fånga dem alla. Egentligen borde jag inte vara ensam heller. Jag har tappat den lilla kontroll jag hade. Orkar inte kämpa mot altl det jag försökt kämpa mot innan. Men jag känner att jag inte alls vill det jag ville för en vecka sen. Jag vill vara bra. Jag vill vara duktig. Jag vill vara perfekt.
Bara vara perfekt. Sedan är jag nöjd.
Bara vara perfekt. Sedan är jag nöjd.
En mans svek blev den andres löften
Ja, han svek. Löftet vi gav varandra har han krossat, förträngt och svikit. Det gör ont. Men ändå förstår jag att han inte orkar. Han ahr aldrig haft det lätt. Med en mor som knarkat i hela sitt liv, och som värst när han var ung, är det inte konstigt att han gett upp. Men ändå, löftet vi gav, när vi tryckt in nålarna i varandras armveck jag vet, det löftet betydde för mig. Och varför just på det sättet? Det sättet vi avsatt för varandra. Också det när vi svävade på rusmoln. Och nu ligger han ändå på IVA, hållen i koma med en söndersplashad kropp och med organ somligger i skålar bredvid sin kropp. (läkarens ord - hur etiskt rätt är det?) Jag funderar, ska jag ens åka dit, ska jag ta mig samman och se hur mycket det är kvar av honom, eller ska jag se det som det är, en epok som enpunkt satts efter.
Varför är det aldrig jag som har några svar?
Varför är det aldrig jag som har några svar?
Vi föll båda från ett höghushögt hus
Vinden susade i dina
öron när du föll fort
och ditt liv passerade
i ultrarapid för dina
dimmiga ögon med tårar
Inte för att du hade
ett liv som kantats
av rosor att vandra
på utan för att löftet vi
gav varandra var slutet
Vi lovade varandra,
höga som hus med fixar
i blodet vars nålar vi
tryckt in i varandra,
att dela renheten
Och du föll fort mot
marken, där asfalten
väntade för att krossa
vårat löfte om tvåsamhet,
och slogs i bitar
Men jag, ja jag, föll bara ner i mörkret
Jag visste inte att det var döden som knackade på så jag öppnade...
Det är en fråga jag ständigt förundras över. Bad, bad, bad news. Och jag faller. Jag orkar inte höra de sista andetagen från alla människor som lämnar. Som gör det där Together till ett fult, eko som gör ont, ont, ont. Det dödar det där löftet vi gav varandra. Det skulle ju göra så att vi stod ut. Fastän tiden har skiljt oss åt så levde ju löftet. Även fast vårat överleva inte riktigt definierades likadant som nomala människor definierar det. Men vi tog en fix ihop då och då. Det var tillfredställelse på en helt annan nivå än det könsliga.Vi fann en länk mellan oss ändå. Som byggts upp av muskler som skapats av åratal av lojalitet. Så många år, så många minnen. Så många nätter, så många resor, så många flykter. Hade jag varit på bättre humör, hade det varit i ett annat läge, hade jag sagt att det beror på ditt kön. Men nu är det o detta läget - där du svek, där du lämnade, där du förstörde - och vad ska jag göra då?
Ditt liv hänger på en skör tråd. Och varför i helvete var du tvungen att göra det så där? På det vis vi en gång (höga som hus) lovade varandra att dö på tillsammans? Ska jag ta det som ett tecken? Ett löfte? En bedjan? Ett hot?
Nu ser du till att överleva så jag får slå ihjäl dig. För det gör ont. Du gör illa mig.
Och tro inte att jag kommer och hälsar på dig, varken nu, särskilt inte nu när du ligger på IVA, den IVA-avdelnong där jag inledde min karriär som missbrukare. Och inte senare heller, för det lär sannerligen bli där jag avslutade mitt kapitel som fri. Det är du som flyttat på dig, rört dig in på en annan väg än våran. Jag finns där jag alltid funnits.
Ditt liv hänger på en skör tråd. Och varför i helvete var du tvungen att göra det så där? På det vis vi en gång (höga som hus) lovade varandra att dö på tillsammans? Ska jag ta det som ett tecken? Ett löfte? En bedjan? Ett hot?
Nu ser du till att överleva så jag får slå ihjäl dig. För det gör ont. Du gör illa mig.
Och tro inte att jag kommer och hälsar på dig, varken nu, särskilt inte nu när du ligger på IVA, den IVA-avdelnong där jag inledde min karriär som missbrukare. Och inte senare heller, för det lär sannerligen bli där jag avslutade mitt kapitel som fri. Det är du som flyttat på dig, rört dig in på en annan väg än våran. Jag finns där jag alltid funnits.
Godnattsaga?
Kvällen är ung, jag har timmars arbete framför mig med skolarbete. Jag har aldrigvarit mer skoltrött än nu, och ändå vet jag att utan den så skulle jag gå ner mog totalt. Skulle inte gå upp ur sängen på flera dagar, vara nöjd över hungern och klaga på att väggen börjar bli tråkig att titta in i. Det känns ju.. tryggt. Självinstikt är en gåva sägs det ju. Jag hade hellre varit utan den. Det hade varit önskvärt att vara utan allt som jag fick och fått allt det jag inte fick. En barndom, lycka, mental styrka, duktighet, förmågan att göra något bra. Vad mycket det är man borde fått, som alla andra har, men inte jag. Självinsikt var det ja.
Ligger i sängen och breder ut mig. En dubbelsäng var faktiskt ett smart drag. Svär över minusgraderna som inte är så många (4) men tillräckligt många för att min hund skulle strejka till mer än att gå ut på närmaste gräsmatta. Jag som sett fram emot en långpromenad nu på kvällen. Men varför ha förväntningar, det är ju det jag säger. Man blir alltid besviken. Särskilt om något av det inkluderar mig. Pappa vill att jag ska tvätta, så får väl åka dit imorgon och tvätta. Lär väl ändå ha något att hämta. På tisdag är det sedan en heldag med både mamma och pappa - utan broder? Det känns ju.. hoppfullt? De har tydligen hört ryktesvägen om missödet på ätstörningsenheten i fredags. Jag tror inte de kopplat att jag svimmar så mycket som jag gör. Har haft turen att aldrig göra det i deras närvaro, och har jag gjort det har det varit inlåst på toa eller på natten. Att orka mer än man egentligen gör är däremot en dygd jag gillar, även om den är påtvingad och itne är det av mig. Demonerna gör någon nytta i alla fall. På senare tid har de tydligen legat av sig, jag har gått upp ett halvt kilo på två veckor. Fy. Det låter så gräsligt mycket. 500 gram. Det lät inte mindre det heller. 5 hekto? Det lät bättre. Hekto låter inte alltför tungt och 5 låter också ganska lite. Bara det inte står före kilo! Usch. Hemska tanke. Men målet (som jag itne skrivit under på att jag vill nå) är 12 kilo. Usch. Hela jag skriker. Ångesten är för en gångs skull nöjd och belåten och är tyst - han vet att jag skriker tillräckligt högt skälv ändå. Tänk att gå upp 12 kilo? Om man ser ut som en flodhäst och en elefant gör tillsammans - hur fan ser jag ut om 12 kilo? D lär jag väl ha dött av fetma. Blev nästan chockad av alla dessa siffror. För att vara så dålig på matte är jag ändå ganska förtjust i siffror (okej bara de låga i och för sig)
Okej nog debatterat om min vikt, även om den just nu är mitt största problem
Ligger i sängen och breder ut mig. En dubbelsäng var faktiskt ett smart drag. Svär över minusgraderna som inte är så många (4) men tillräckligt många för att min hund skulle strejka till mer än att gå ut på närmaste gräsmatta. Jag som sett fram emot en långpromenad nu på kvällen. Men varför ha förväntningar, det är ju det jag säger. Man blir alltid besviken. Särskilt om något av det inkluderar mig. Pappa vill att jag ska tvätta, så får väl åka dit imorgon och tvätta. Lär väl ändå ha något att hämta. På tisdag är det sedan en heldag med både mamma och pappa - utan broder? Det känns ju.. hoppfullt? De har tydligen hört ryktesvägen om missödet på ätstörningsenheten i fredags. Jag tror inte de kopplat att jag svimmar så mycket som jag gör. Har haft turen att aldrig göra det i deras närvaro, och har jag gjort det har det varit inlåst på toa eller på natten. Att orka mer än man egentligen gör är däremot en dygd jag gillar, även om den är påtvingad och itne är det av mig. Demonerna gör någon nytta i alla fall. På senare tid har de tydligen legat av sig, jag har gått upp ett halvt kilo på två veckor. Fy. Det låter så gräsligt mycket. 500 gram. Det lät inte mindre det heller. 5 hekto? Det lät bättre. Hekto låter inte alltför tungt och 5 låter också ganska lite. Bara det inte står före kilo! Usch. Hemska tanke. Men målet (som jag itne skrivit under på att jag vill nå) är 12 kilo. Usch. Hela jag skriker. Ångesten är för en gångs skull nöjd och belåten och är tyst - han vet att jag skriker tillräckligt högt skälv ändå. Tänk att gå upp 12 kilo? Om man ser ut som en flodhäst och en elefant gör tillsammans - hur fan ser jag ut om 12 kilo? D lär jag väl ha dött av fetma. Blev nästan chockad av alla dessa siffror. För att vara så dålig på matte är jag ändå ganska förtjust i siffror (okej bara de låga i och för sig)
Okej nog debatterat om min vikt, även om den just nu är mitt största problem
Klockan tickar vidare
Så var vi på väg till ännu en kväll. Sitter och försöker äta lite. Potatis och ugnsrullade köttbullar. Det går inte så bra. Avskyr kolhydrater. Jag vägrar. jag vägrar stekt mat. Jag vägrar mig själv. Jag önskar att jag baa kunde få luta kämpa. Det är inte meningen att jag ska klara detta. Eller hur? Ingetíng funkar. Eller jo, men inte maten.
Och P, jag hoppas verkligen att du kan få må bra. Du förtjänar det. Om inte annat så finns jag, även om jag nog inte gör så stor nytta. Mer än hjälper dig lura systemen, de kan jag varenda centimeter av. De är tungt att leva, särskilt när det enda liv man har är ångest. Jag förstår varför du gör som du gör, varför du inte orkar, varför du söker annat än det du har. <3
Och P, jag hoppas verkligen att du kan få må bra. Du förtjänar det. Om inte annat så finns jag, även om jag nog inte gör så stor nytta. Mer än hjälper dig lura systemen, de kan jag varenda centimeter av. De är tungt att leva, särskilt när det enda liv man har är ångest. Jag förstår varför du gör som du gör, varför du inte orkar, varför du söker annat än det du har. <3
Elin har gjort sig själv nöjd
Elin har varit och handlat alldeles ensam på ICA. Det var jobbigt, det ska erkännas - men jag klarade det! Okej att jag föll ihop på potatissäckarna, men jag kan inte räkna med att jag ska orka hela ICA Maxi utan att vila lite. SÅ förbanant stort, känns som att det kväver en, slukar en hel utan att tugga först. Men uppenbarligen överlevde jag. Jag har klarat något jag inte gjort på länge! Me is duktig. Lite i alla fall.
Söndag
Dagen som för med sig ångest bara av att ha det namnet är här. Tungt att vakna av ångesten, vilket jag i och för sig gör alaa andra dagar också. Men dagar som denna det är då man minns allt man inte ska minnas, se alla mardrömmar i verkligheten, göra alla saker man inte borde. Och den end dagen då jag inte ens tänker tänka tanken på mat. Jag är så trött på mitt fett och mina feta dagar. Det räcker med tre dagar i rad nu. Det räcker. Hela jag räcker nu. Somnade halvfem och Tischa väckte mig sju. Vi har gjort en deal hon och jag att hon väcker mig när hon vill ut, så får jag sova tills dess. Uppenbarligen gav det mig inte fler timmar att sova än en vanlig dag. Men sömnbrist är ju ett konstant tillstånd för min del.
Nu är det dags för att storhandla, har skjutit på det alldeles för länge. Men jag kan ju inte slippa hur undan hur länge som helst.
