Fick en överväldigande lust att göra mig själv glad
1. Människor jag älskar (Marie, brorsan, Sophie)
2. Tischa
3. Resa
4. Vara bra
5. Böcker
6. Choklad (jag vet det går emot hela min nutid, men jag älskar choklad, vem har sagt att man måste äta det för det?
7. Skriva
8. Musik
9. Tåg (om det är lite folk)
10. Alkohol
11. Nästan allt som är grönt
12. Fotbollar
13. Paris
14. Att vara vid vatten (dock inte i)
15. Snö
16. Tjocka täcken man kan ha mys under
Så, tycker att ni kan liva upp mig med literoliga listor ni också.
Påminn mig
Jävla fittkärring
Varför kan ingenting få gå bra? Bara en endaste gång? Nu ger jag upp, denna natten kommer gå åt helvete. Orkar inte bry mig, orkar inte kämpa mer. Rakblad har jag ju tyvärr inte dött av förut så lär väl inte göra något om jag leker med dem nu.
Alldeles för mycket i huvudet
Sorry tänkte avsluta det här värdelösa inlägget med att jag dessutom hatar Historia B. Kan vi inte ta bort alla jobbiga uppgifter som alla är samtidigt. Det tar ju aldrig slut. Som allting annat. Det tar aldrig slut
Återigen ensam
Sådär ja. Ensam i lägenheten igen. Det ska bli skönt att få vara ifred, att få vara lugn i lugn och ro. Att få tänka alla tankar so just nu gnager. För ingenting funkar. Mentalt alltså. Maten skiter sig, jag går ner och ner och är jätelycklig ända fram tills jag svimmar framför min psykolog och jag inte orkar gå upp för trappen utan att stanna tre gånger i varje av de åtta trapporna. Ja men men , det är inte lätt att vara sjuk osm det numera kallas. jag lönskar att jagkunde vara nöjd med att vara frisk. Men då blir jag fet. Och fetma passar inte mg.
Hos mamma och pappa igen
Japp, japp dags för pluggandet då.
Misslyckade jag
Så nu blir det kaffekokande och mysa ner under täcket för att hämta andan och försöka glömma dagen innan pappa kommer och hämtar mig. Ska roa mamma ikväll är det tänkt.
Kallt men bra
Biologiproven som är imorgon känns det sådär med. Har varit för mycket för att orka ta itu med dem så ska ägna kvällen under sköna, varma täcken och läsa lte. Lär väl vara körd ändå, eller vad tror vi? Imorgon tror jag att jag ska tillbaka till Lillhärad för att ta tillbaka tomma lådor och IKEAkassar så jag slipper ha dem, städa källaren måste jag tydligen göra också och ska köpa lite glömda saker, duschdraperiringar till exempel.
Får se hur allt slutar sen, jag önskar att jag kunde släppa oron över att något inte är som det ska. Men första natten ska jag inte förstöra med rakblad eller springande. Det finns fler nätter för det. Nu ska jag bara försöka vara stolt över att få vara normal.
Nyinflyttad då
Och för övrig kontakt så svarar jag på mejl i alla fall någon gång om dagen, elinbjork_12@hotmail.com (tänker på dig KAS, m.fl.)
Take care allt folk, och ring gärna, har som sagt inte så mycket att göra just idag.
Godnattmössan på
"- Ett oorganiserat måste ju vara en bohemisk ordning?
- Då har ju ingen oordning?
- Nej just det, inte ens ditt liv ter sig kaotiskt. "
! Me lajk, då har som sagt inte ens jag ett kaosartat liv!
Och ja för helvete
Om detta är att vara sjuk så vill inte jag bli frisk
Nattinatt önskas
Sorry att det blir så negativt men orkar inte riktigt med mig själv ikväll.
Kväller
Imorgon är det, VE OCH FASA, tanläkaren. Som kommer skälla på de där förbanande tandtrådarna som jag itne tagit itu med. Överskattat skit som jag inte har tid med. Sedan är det ät också, plus vägning. *gråter* VILL INTE, VILL INTE. Alltid när jag kommer dit så ser jag hur hoppet i hennes ögon slocknar för att så småning om (oftast inom en kort tid efter att jag kommit in) dö ut desto mer hon ser hur mina senaste dagar varit. Vilka ofta är lika kaosartade och misslyckade som vanligt. Hatar att göra människor besvikna, men det är ändå det jag kan allra bäst. Dessutom vägning. Det tror jag att jag ska råka inte hinna med. Har ju så mycket annat att göra. Det har jag ju i och för sig också, men ändå. Jag vill inte se hur mycket vågen gått upp efter alla påtvingade middagar det varit det senaste nu. Och två dagar av ickespringande.. FYFYFY ropar ångesten i mitt huvud. Det är absolut förbjudet att låta nätterna kastas bort så, lite sit-ups räcker ju inte långt. Vill bara vara smal, är det för mycket begärt?
Dåliga nyheter kommer sällan ensam, och just nu är det inte mig de drabbar. Om det varit en total främling som drabbats hade jag varit lycklig för min egen skull, men just nu drabbar de inte en främling utan någon jag bryr mig om, som funnits där i så många år för mig och hjälpt mig genom alla tungheter och problem. Att se henne slitas sönder av olika dragkrafter gör ont. Och jag vet inte alls vad jag ska göra, om ens något alls. Det kanske bara gör allting värre. Jag vill så gärna göra skillnad. Inte bara torka tårar, det räcker inte.
Och KAS, om Christoffer är Poffe i allmänna ordalag så vet jag ja, och antar det eftersom du nämner Paula också. Du får gärna skicka en rad i ett mejl om hur hon mår. Tack för ditt stöd, som varit under en längre tid nu. Och broder har förklarat vem du är.
Så var det skola idag igen då
Om jag säger att jag älskar dig
Och så till frågan om den blåa snigeln som jag älskar så otroligt mycket, det vet hon och jag vet att hon vet och ja hela ramsan. VI VET DET. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra. Förr spelade det ingen roll vad vi gjorde, för vi kunde alltid laga det, just för att hur vi än gjorde så var det inte särskilt mycket som skadades. Men alltför mycket står på spel nu, vi är beroende av varandra och av varandras kamp och success i kampen. Vilket jag inte kan säga att jag gör. Men jag försöker, kämpar så mycket det går. Och vi har alltid sagt att det är det end vi begär av varandra. Men det räcker inte längre. Särskilt inte för henne, hennes ständiga skräck på om hon vaknar upp ensam imorgon tynger, hennes kamp för mig har blivit lika stor som kampen för sin egen överlevnad. Hon har andats för två. Alltför länge. Jag vet det. Och nu på något sätt, som jag inte riktigt hittat, ska jag börja andas för mig själv, UTAN att tynga ner henne. Och det vet jag inte hur jag gör. Och I guess att du inte hellre vet, blåa snigel? Det har varit du som stått för frågorna som tagit oss till slutmålet, och jag för svaren om vad slutmålet innebär. Du för kraften på vägen och jag för valet av väg. Och jag har fan inga svar. Inte på detta. Detta är en fråga jag inte visste jag skulle ställa. För jag trodde att jag var ensam för alltid, hur långt eller kort nu det skulle bli. Men jag är inte ensam ju...
Räcker det verkligen med att bara försöka?
Orkar. Inte. Vara. Duktig
Blogguppehåll. Ger ifrån mig ett livstecken så småningom. Men orkar inte tänka vad jag tänker. Går till sängen och drar täcket över huvudet.
Hunger, du dödar mig inte
Ingenting kan vara mer
Magiskt än när det hörs
Över hela vardagsrummet
Att min värsta fiende
Och min bästa vän
Är matstrejken som varje
Gång förlängs
Bara lite, lite till
Så är jag perfekt sen
I mitt huvud är allting
Så fel och felvridet,
Sjukt som de kallar det
Men alla gånger jag
Lyder order så är det
En normal, men bisarr
Verklighet jag lever i
Den lyder oskrivna men tydliga
regler av en osynlig hand
Hela min värld går ut
På att räkna kalorier,
Väga mig en gång i
Kvarten och springa tre
Gånger i trappen istället
För en för på något sätt
Ska jag bli alldeles perfekt
Det måste gå, bara lite
Fler revben man kan räkna
Ingenting är mer magiskt
Än när hungern ger upp
Kampen den aldrig kan
Vinna och tystnar bort
I ekona av lyckans tårar
Men jag förblir oberörd,
Jag ska vara en duktig flicka nu
Hunger, du dödar mig inte,
Du är beviset på att jag är bra
Drunknar i genusforskning
Sa jag att jag hatar SOC? Detgör jag i alla fall. De är värdelösa
Sådär ja,
Dagen börjar närma sig sista lektion. Tack och lov, är så trött så jag ser i kors. Måste verkligen sova några timmar någon natt nu. Människor som är verkliga ser inte verkliga ut. En tjej som satt framför mig i föreläsningssalen fick helt plötsligt en stor eld i mitt huvud. Det är lite tungt att vara fast i ett mellanland där jag vet mindre än vanligt, hur nu det är möjligt. Tilll råga på allt så har jag lyckats bli känslig mot laktos. Alltså all sorts mjölk! Tack anorexi, tack så jävla mycket. Blir så arg på mig själv för att jag inte tagit mig längre än hit. Svaga jag, patetiska jag. Hur fan ska jag orka göra speciell mat, jag som inte vill eller orkar laga vanlig mat.
Men men, snart dags att dra till fd chefen och pappa, får se hur det går.
Värdelösa sverigesystem
Sitter och planerar mitt nya schema. Det innebär torsdagar helt tomt och förmodligen också tisdagar, om jag slipper engelskan bara. Det kan jag behöva.
Fortfarande ingen sömn
Och den enda trösten är att mitt enda sällskap har jag vant mig så mycket att det enda som fortfarande skrämmer mig är deras röda ögon. Och så länge de inte ligger på golvet. Även jag har gränser, även om man inte tror det. Jag är för övrigt lite stolt över mig själv, jag var på bandyfinalen. Okej jag satt mellan brorsans ben och försökte andas mer än halva matchen, men jag VAR där, och tittade ibland. Bland 7522 andra åskådare så stod/satt jag. Utan att dö. Jag överlevde. Trots ångesten och rädslan, sen vann ju Sverige och det gjorde det ju faktiskt värt att gå dit också. Men har man kontakter så det är gratis så kan det ju vara kul att vi gör något tillsammans.
Jag håller på med franska. Det är tråkigt. Men snart steg 2 klart. Då är det bara 4/5 kvar av kursen. 100 p kurs som jag ska vara klar med v. 21? Hur ska det gå tro. Men men, dags att börja morgonborsta tänderna då.
Fler ord som behöver sägas
Trots allt detta som ligger i det förflutna så har pappa den senaste tiden, då min sjukdom (sjukdomar heter det, jag vet men det låter för mycket) lagts upp på deras bord också. Jag har alltid varit sjuk i min ensamhet, jag vill vara ifred med mina problem så när mamma och pappa kopplades in, inte bara för att skriva under alla LVUningar jag haft på mig som gjort att jag låsts in på psyk och allt var det är, blev det tungt för oss alla. Mamma och pappa fick helt plötsligt säga till grannen, chefen, väninnan, mormor och kunderna att deras dotter var sjuk och brorsan fick börja säga att hanhade en sjuk syster. Jag fick helt plötsligt sällskap i att må dåligt, och det finns alltid någon som vakar, vaktar, iakttar, observerar och räknar. Sista tiden har inneburit stora förändringar. Det är jag livrädd för, allt ska följa mina ritualer och mina rutiner, annars blir allt galet. Fel, fel, fel. I mitt huvud i alla fall. De andra förstår inte, men numera försöker de att acceptera ändå, de försöker finans där utan att komma för nära. Försöker hjälpa, tar undan tallrikarna med mat som jag tryckt i mig vilket resulterar i ångest och dubbel ångest om jag dessutom måste titta på den alltför tomma tallriken. De försöker att inte visa att de märker att vågen visar allt oftare på batteri slut. De försöker att inte känna lukten av spya på toaletten, de försöker att inte höra hur jag springer tre gånger istället för en gång i trappen, de försöker att inte höra mig när jag kryper uppför yttertrappen klockan två på natten. Och jag vet att det är svårt, men de försöker och jag försöker. De ser men förstår inte ångesten, men de dömer inte längre, de försöker lindra den, få mig att kämpa mot den, försöker att undvika att jag springer på den i de dummaste situationerna. De försöker. Och för det älskar jag dem. Mycket.
Så många ord som behöver sägas
Mamma har fått en liten hjärnblödning, hon är 51, och har i nästan hela mitt liv varit sjuk, hon lider av en solallergi som hon tillsammans med sex andra i Sverige lider av, vilket innebär att botemedel inte existerar eller ens en riktig definition på sjukdomen, vilket gör att vi i hennes omvärld lever i ständig skräck för att sjukdomen kan ta henne ett steg bortom den kontroll hon tillsammans med läkare i oändligt antal hittat något som gör att hon kan leva ett normalt liv, så länge det inte är maj till augusti. Men därutöver i alla fall. Hon drabbades i somras också av cancer, som tack och lov upptäcktes i tid. Kort sagt, min mamma är drabbad. Min mamma är och beter sig som en 51 - åring men kroppen hennes är betydligt äldre. Nu har hon rödsprängda ögon, sover halva dygnet och stressar sönder sig andra halvan av det. Min mamma har svikit mig, många gånger, på samma sätt som jag alltid sviker henne när jag misslyckas och inte är bra och aldrig nöjd. Men jag älskar min mamma, hon finns där större delen av vardagen och hon försöker förstå även om sjukdomen anorexi inte är begriplig varken för drabbade eller den drabbades omgivning som blir lika drabbade de. Så vad händer nu, är nästa gång jag får se mamma på sjukhuset vars andra avdelningar jag bott på, eller är nästa helg då jag hälsar på hos mamma och pappa och broder ett decimerat antal familjemedlemmar?
Orkar inte skriva allt i samma inlägg, ni kanske inte vill höra på om min familjs problem även fast det är det primära för mig just nu.
Dålig uppdatering jag vet
Och så denna mystiska "KAS" som alltid skriver så positiva och uppmuntrande kommentarer. Du får gärna skicka en liten hälsniing så jag vet vem du är. Antar att jag vet det men att min snurriga hjärna tappat bort den noteringen?
Bara för att jag känner igen mig
Alla dessa ord
som smärtar och
berör och svider
gör hål på min
alltför tunna barriär
Bakom falska
leenden och tysta
tårar vet jag att
det är något som
är fel, galet fel
Jag läser ord på ord
som uppnår sitt syfte,
att beröra, att kännas,
och mitt hjärtas små
splitter splittras igen
Sjukdomar med stora
bokstäver, med tydliga
tecken och fula symptom
gör ont i mig när jag läser,
om deras starka smärta
Men bara för att jag känner igen mig
är jag ju inte sjuk
.
Tjusningen med kalorier är tvången om duktighet
Så fort jag lärt mig
stå lastades alla
krav på mina axlar
kraven om att vara en duktig flicka
visst har ni hört det
- pappas lilla flicka
Men någonstans under
de år som förflutit när
jag varit duktig så insåg
jag att man aldrig kan
vara duktig nog
Lite gladare mot grannen,
lite fler MVG i betygsdokumentet,
lite fler vikta tröjor i garderoben,
lite smalare ben under täcket
men det kommer aldrig att räcka till
inte riktigt ända fram
"Bara några kilo till så är jag perfekt sen"
Tjusningen med kalorier
och tre kycklingbitar
är tvången om duktighet
Och man kan aldrig bli närmare perfektion
än när man försöker bli den där perfekta
Svaghetsbevisen är nog bara dödlig ångest
i ett enda atmosfärstort
kaos dit ingen når,
allra minst jag själv
Ingen förstår, de bara
dömer utefter att se
hur jag kryper ihop i
biostolen bredvid dem
Under en tjock jacka
slår hjärtat alldeles för
fort igen och jag kippar
efter andan när jag river
Att det utanpå så lätt
förråder allt det jag
hela tiden försöker
gömma ökar alla krav
Och på golvet i smutsiga
popcorn inser jag av mammas
besvikna blick att svaghetsbevisen
nog bara är dödlig ångest
En lång, lång helg
Resterande tid helgen har spenderats i dammhögar, hundtvättande, dammsugning och torkande av golv, matlagning (inte ätande tack och lov) packande av kläder, strykande av närmare 40 skjortor, sorterande av ett hundratal böcker, och dammande av alla mina hyllor. Vad mer? Ja just ja sytt gardiner och örngott och lakan. Läst ut en Lina Forss bok, Vildängel. Myspys på den. Mer real life på ett så bra beskrivet sätt får man leta efter. Bra språk dessutom och lagom lång. En klar fyra från lilla trötta mig.
Just ja, någon som kan rekommendera en vettig ångestdämpande vid behovsmedicin? Lär väl vara dags för det nu, har inte så mycket val om jag ska kunna ta mig till och från skola, äta, åka hem till mamma och pappa, gå på föreläsningar, titta på långa program eller filmer, träffa folk i tvättstugan och ja ni fattar, göra något normalt.
Japp japp
Mentalträning
Ja, det skulle behövas. Jag är så trött, både fysiskt men framför allt mentalt efter en lång, lång dag. Mycket har hänt, men det mesta bra. Klarade att åka buss idag! Första gången på nästan ett halvår. Sen att jag satt längst bak på golvet i två timmar och grät gör fortfarande inte bedriften ATT jag gjort det mindre. Var som sagt i Uppsala, det gick bra. Både med Johan och med Maria. Även m det inte kan bli som förr. Att träffa hennes mamma igen lär bli nervöst. Det är snart ett år sedan jag träffade henne. Det känns som mer.
Maten går fortfarande inte så bra, men däremot borde jag kunna sova en stund. Har ju ändå sprungit ikväll så borde vara trött nog. Var förresten megaduktig och svarade på Annaa, min psykolog på ät, sms. Oj oj. Ja, det var inte så svårt. Men hon börjar lära sig.
Uppsaladag
Ja, vad mer. Plugga har jag väl framför mig. Pappa kom just med en drink, som ej var vit upptäckte jag. Det var ju trevligt. Visst är jag ursäktad att dricka vidare då? Om pappa inleder det liksom. Det kommer, som alltid, bli en lång natt. Har massor att göra och fick ju sova natten som var, så lär väl inte få sova alls.
You'll never walk alone
You'll never walk alone.
Det vet jag redan, jag vet att det finns dem som bryr sig, hoppas och tror på mig och älskar mig fastän jag förtjänar det som minst just nu. Kanske alltid annars också förresten. Men ett litet sms kom igår med texten ovan. Från min tränare som också hälsade att hela laget hälsar att de hoppas det går bra och att jag snart är frisk. Den förtjänade jag definitivt inte, men de anar hur mycket det betyder. Jag fick sms när jag vet att laget hade träning så jag antar att laget faktiskt hälsar. Sedan att det inte är så troligt att jag blir frisk, men kanske kan jag tvingas gå upp så pass mycket att jag får träna som jag vill. Eller i alla fall så att jag får vara med laget.
Nu bär det av mot Uppsala i alla fall.
Kärlek, kärlek, du är inte alls logisk
Det är mycket jag inte förstår,
livet,
verkligheten,
smärtan och sorgen,
ondskan och girigheten
Men i min oskyddade
lilla bubbla ligger det
en dimma över,
en dimma i de
fulaste färger
svart och rosa och grått
Det sägs att kärleken
är det enda som växer
när man slösar med det,
men när jag ger så
är den ingenting värd
För det är ändå alltid
något jag gjort fel,
jag kämpar på fel sätt
jag gör på fel sätt
jag älskar på fel sätt
Kärlek, kärlek, du är inte alls logisk
du skulle ju vara livsgnistan
Logik
Jag är självisk som bryr mig om henne o därmed "tynger ner henne", och när jag då drar mig undan för att hitta ett sätt där jag finns för henne och hon finns för mig utan att jag tynger ner henne. Ja, då är jag självisk för att jag drar mig undan också. Vari ligger logiken?Jag antar att det, like always, är jag som gör fel och inte förstår, men snälla, någon, förklara då.
Jo just det, om någon fortfarande bryr sig om MIG, vilket var anledningen till hela bloggen. Att JAG skulle försöka bli bättre. Så är det fortfarande vampyrer under sängen och den gamla döda gubben sitter och röker pipa i min fåtölj. Just det, det är glassplitter över hela mitt golv. Ett litet missöde som inte slutade så bra.
Felbehandling
Om jag kunde så skulle jag
Galen dag
Struggle
Har suttit i duschen i en två timmar nu. Det var skönt typ första halvtimmen men ändå orkade jag inte resa på mig. Kroppen vägrar lyda. Det är lite kaos i min hjärna, i hela mig. Det är svårt, svårt att ens göra något alls. Men det börjar i alla fall ge resultat alla timmar som spenderas ute på grusvägen. Kan inte låta bli att vara nöjd, bara lite lite nöjd. Samtidigt vet jag att det är precis så här jag INTE ska göra. Det är då jag fastnar i samma mönster igen, som jag inte kan ta mig ur, utan nya inläggningar och nya sondmatningar. Och det vet vill jag inte. Inte egentligen. Speciellt inte om det är vuxenpsyk.
Okej, i alla fall så är det väl bara att försöka kämpa emot så mycket jag orkar.
Argumentation
Om jag ändå inte kan sova, visst borde det vara ursäktat att jag faktiskt GÖR något istället för att titta in i väggen. Jag menar det har jag gjort både tillräckligt och mer därtill. Så därmed borde jag inte ha dåligt samvete för att jag går ut och springer. Har ju faktiskt bekämpat vampyrerna utanför fönstret (dragit för gardinerna) och svurit på gubben i sängen, som däremot inte flyttat eller ens yttrat sig (är det bara mina hallucinerad figurer som pratar, ni vet med er riktig berättarröst?) Eller ja, jag kanske är relativt ensam om synvillor, det vore ganska skönt att inte så många är drabbade. Kom på mig själv med att stå och prata med brorsans locktång nyligen. Men i alla fall, jag har ju gjort franska och psykologi och filosofi, då borde jag få röra på mig. Har haft hjärngympa. nu är det dags för dagens (nattens?) höjdpunkt.
Men jag tar bara den korta rundan..
Förvånade?
Natt natt
Tack och lov att ni redan vet att det är kaos och att jag inte är normal för annars skulle ni defintivt veta det nu. Det är liksom kaos. Jag sover ingenting, äter ingenting, orkar ingenting. Det står vampyrer utanför mitt fönster (och ja, så länge jag inte tittar dit så kan jag övertyga mig själv om att jag vet och förstår att det egentligen bara är en synvilla). Men de är så trovärdiga, jag hör verkligen hur de andas genom rutan, hur hatet växer i deras röda ögon. Okej det räcker, ni fattar. Det är en död gubbe som ligger i min säng och min hund har skor på fötterna. Små dvärgar med eldspett hugger mig när jag går nerför trappen och när jag trycker mig in mot hörnet där jag sitter på golvet krasar tusen speglar som kommer mot mig. Jag vill bara sova. Knarka bort min vakenhet, knarka bort mina mardrömmar som jag inte drömmer nu i och för sig men det är ju för att jag inte sover. Bland det värsta jag vet på mig själv förutom fettet som altlid syns, är mörka ringar under ögonen. Jag vill ha mina problem för mig själv, inte blotta dem för hela världen med mina sömnslösa, rödspränga ögon med mörka ringar under så jag ser ut som en svart clown. Jag har inga problem med att jag är trött, förutom nu då, så länge jag får vara det ifred. Mina problem är mina problem. Var ut och sprang i natt. Vilken frihet, jag är fri igen. Som jag saknat det, dumma influensa. Vet inte riktigt vad jag ska göra mer nu, känns som att allt jag möjligtvis kunnat göra har jag gjort för att kämpa men nu känns det hopplöst. Matstrejk är ganska tillfredställande när resten av kroppen skriker av smärta, om jag fokuserar på hungern jag borde känna så glömmer jag den verkliga smärtan. Jag är bra, jag lever, eller ja "lever", på min nivå som jag förtjänar. Nu är det bara allt fett som ska raderas- Och med alla mina vakentimmar så lär det väl gå snabbt hoppas jag.
Att alltid vara nära
Samma låtar blir annorlunda varje gång du lyssnar, men i bakgrunden hör jag alltid dina andetag. //A
Duktig dag med kaos
Japp trots extrem sömnbrist så har jag varit duktig hittills idag. Klar med två ffranskauppgifter,som jag fick igår. Det är alltså tre veckors arbete normalt som jag gjort på en dag! Så glad att det funkar. En fördel med att ha hela nätterna att jobba på också. Blir väldigt effektivt då. Jaja, dags för geografiseminarire då.
Så trött
Idag är det körlektion också, om jag inte var så trött så skulle jag varíit nervös.
Boktips
Nattfunderingar
Idag har för övrigt varit en lång dag. Sa hej då till 99 också. Nu är det riktigt, riktigt slut. Jag kommer aldrig mer stå vid mitt fönster och titta ut, kommer aldrig mer gömma mig bakom soffan längst bort i korridoren på morgarna, jag kommer inte få svimma på nätterna när jag är "uppe och går en stund" (springer fram och tillbaka i rummet), kommer aldrig sitta på golvet mot soffhörnet, kommer aldrig få hänga över pusslen inne i matsalen, kommer aldrig få knacka på dörren, kommer aldrig få ha rökpaus med personalen, som jag känner så väl nu och som känner mig ännu bättre. Herregud, är detta verkligen sant? Kommer jag att sakna psyk? Kommer jag saka slutenvård som inneburit LVUningar och LVMningar och allt vad det nu heter. Jag måste nog erkänna att, ja, jag kommer sakna det. Inte alla försenade möten, alla knackningar på dörren, alla reglerade tider med mobil, alla låsta dörrar, alla skrikande psykotiska ungdomar - som alla är yngre än mig, jag kommer inte heller sakna nätterna då man tvingas ligga i sängen i sju timmar, vaken, och jag kommer verkligen inte sakna alla måltider som jag tvingats i, som har lett till så många bråk, så många slagsmål och så många sura miner. Jag kommer inte sakna blodet på toalettgolvet när jag i hastad panik skurit upp handlederna på papperhanddukarnas lådkant, inte blickarna i flera dagar efter att jag blivit skickad, återigen, till kirurgen. Inte de trasiga fönstren, inte de gula väggarna, inte de blåa landstingskläderna. Men jag kommer sakna tryggheten, med människor som fanns där. Det är något speciellt med att ha bott på psyk större delen av året. Det innebär att man saknar det när man kommer därifrån.
Stirrar in i väggen
Kväll..
Har släpat mig upp nu, sitter vid Idrottsgalan eller vad det heter. Börjar trötta, och då är det halva programmet kvar? Suck. Kommer ge upp. Själv lade jag fyra kronor på Anders Olsson, faktiskt. Synd att han definitivt inte kommer hamna i toppen. Och Robert Karlsson på tionde plats? Nej fy. Kanske vår nya Annika Sörenstam - på tionde plats? Röstade faktiskt på honom också.
Ja, har ätit tre tuggor på en macka. Känner mig fet, fet, fet. Vill spy. Vill springa. Vill få krafterna jag inte har. Vill vara perfekt smal. Sådär vackert revbenig. Jaja
Jag stänger inte ute, jag tänker..
Det ska bli skönt att komma till eget boende nu, få släppa alla sociala krav på att vara normal. Jag vill bara stirra bort mitt liv. Jag trivs med att stirra in i väggen. Orkar inte så mycket mer än det.
Det går bra här
"Det är kaos, i en värld av illusionen av ordning i kaoset"
En epok är över
Vägningen ska vi inte tala om. Den enda som är nöjd med utvecklingen är jag själv. Så jag behåller alla fula äckelhöga siffror för mig själv. Har fått dubblad sömndos så nu är den "farligt hög", vad fan nu det ska betyda. Men kanske kan jag få sova mer än två timmar någon natt då. Det vore ju enorma framsteg. I och för sig kan jag inte gå så mycket bakåt, eller?
Bara vanliga måndag
Hoppas att ni får en bra dag gott folk
Benen springer ifrån mig
Natt på er
Jag orkar inte andas för två
"Jag orkar inte andas för två längre"
Älskling, (om jag får kalla dig det än?) Att jag är den tyngsta du har på dina axlar det vet jag, att det är du som kämpar för oss båda. Jag vet det, och jag klandrar dig inte, det vet du. Att orka för två är det ingen som gör i längden. Men efter alla dessa år vet jag inte hur jag beter mig för att inte lasta dig med varenda tanke jag tänker och även dom som jag inte hinner med att tänka. Jag behöver vara ifred ett tag, tänka om jag kan, försöka hålla mig ovanför vattenytan, tills allt faller ihop för alltid. Det innebär nog stirra in i väggen, utan att stressas inför de val jag ställs inför, antar jag? Dina axlar ska tyngas lite mindre, men för att det ska gå måste jag hitta ett sätt att kunna lägga den på mig själv utan att förgås innan jag blivit perfekt. Du förtjänar bättre än mig, är det inte det jag sagt?
Vad som än händer kommer jag alltid älska dig
Hur kunde det bli så här
Ta bättre hand om er än vad jag tar hand om mig, det förtjänar ni alla. Även om det är jobbigt att komma dit. Jag klarar inte av det.
Kan inte andas
Tack för maten. Nu är jag för alltid hungerslös.
Om du har kämpat för två
legat uppenbar för
mig även om jag alltid
förnekat vad den
egentligen innebär
Du och jag
var en klyscha
men för mig var den livlinan
Jag har alltid varit
den svaga och du
den starka av oss
(om)
du har kämpat för två
så har jag kämpat för noll
.
I himlen gråter man aldrig (Tyngden på dina axlar)
bildar en sjö för mina
fötter där misslyckandet
redan färgat springorna
mellan golvplankorna
så vackert, blodigt röda
Drömmen om att vara
perfekt lever ständigt
kvar men krossas av
den verklighet jag
alltid försökt överleva
men aldrig riktigt förstått
Samtidigt har du andats,
släpat mig upp från
stupets kant och fått
mig att ta några steg
till men nu börjar
bördorna bli för tunga
Döden står som alltid
beredd bredvid och
han fångar nog upp mig
i fallet nu, tar mig till
en bättre plats för
i himlen gråter man aldrig
Du blir befriad från det
jag vetat att du aldrig
skulle klara ensam,
och jag aldrig funnits
där, så jag lättar några
kilo och flyr från dina axlar
Drömmen lever än
men ska flyga lätt
36.6, dit kan jag nå igen
förlåt ..
men nu är kampen redan förlorad
Ordlös?
Sorry men det är min blogg, mina ord, så egentligen kan ni skippa detta inlägget helt. Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Orkar jag resa mig upp Vill jag resa mig upp?
Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två. Nalle Puh
Nör mörkret gåller i sgi..
Svart. Överallt. Jga vsviker.. Tablwetter och sprit. Jag drömmer.
Jag faller ..
Dåliga och bra nyheter. Inte fan ska man tro att man kan få ha en hel dag som är bra, då jag orkar med allt som förväntas av mig att jag ska klara. Jag är för dålig, för svag, för hospitaliseras och ensam för att klara något alls. Jag åt på förmiddagen, faktiskt, som jag sa. Och behöll den. Inget spyande och inget springande, inte ens i trappen. Åt en chokladruta, som det var samma ovanliga visa med. Men så kom lördagsmiddagen som ska vara veckans bästa. Och jag faller. Maten växer i min mun, växer och växer. Och min hjärna läggs i mörker, ett mörker som jag inte ser igenom. Demonerna inte bara hörs, de syns, de kommer allt närmare från alla håll. In genom stängda fönster, genom bastanta väggar och låsta dörrar. De är bara ute efter mig, jag känner dem inte, men de finns alltid i närheten, jag har sett dem förut. De liggr i min säng på nätterna, de står i hörnen på mitt rum, de syns bakom mig när jag tittar i spegeln, de står utanför duschen. Jagar mig, förföljer mig, vill ha mig. Som ett byte. Mamma och pappas röster försvinner, långt bort, eller det är nog jag som glider ifrån deras värld. In i mitt eget mörka kaos. Jag faller i det, faller upp, faller ner, faller bara bort. Maten som ligger och trycker, vill spränga sönder mig. Den tar alldeles för mycket plats. Jag vet inte vart jag är längre. Demonerna är bredvid mig nu, runt mig, överallt. De äter upp mig lika lätt som jag vill att livet ska vara, inga som helst problem. Jag försvinner ner i djupet av ett helvete, en misär där jag inte längre lever. Jag är ensam, besatt och ägd av demonerna, av ångest som har tagit en gestalt. Jag försvinner in i dess makt, som säger att jag inte får äta, som förbjuder mig att vara still, som slår min redan sargade själ sönder och samman. Jag slutar tänka, jag faller ihop i kraftlöshet och låter mig ägas. Någonstans på vägen ner i mörkret, i själlöshet, tappar jag bort mig själv, och min kontroll. Jag slutar kämpa emot, jag har ingen chans, jag har redan förlorat. Jag minns det inte, men det luktar spya på toaletten, det luktar springande ben i trappen, det luktar panik i mitt huvud. Jag är förlorad. Förlorad i maktlöshet. Förlorad i mig själv där jag ägs av demonerna.
Duktiga dagen
Har ätit en chokladruta. Har ni hört, jag som får kämpa i mig en halv macka, har nu ätit 12 kalorier choklad. Är nog stolt över mig själv, även om jag får kämpa för att inte förstöra den stoltheten. Är det ett steg i rätt riktning eller är det bara en engångsföreteelse tro? Vad tror ni, har jag en chans?
Sen måste jag erkänna att det är mycket minnen som kommer upp så här i kämpandet. Så mycket kan associeras till den här kampen, den har pågått så länge. Agneta framför allt, men det är väl för att den saknaden är så fräsch. Det var så fruktansvärt intensivt med henne. Dag ut, dag in i fem månader, och sedan en dag är hon plötsligt borta. Tomrummet blev större än väntat, hon var verkligen betydelsefull. Gjorde större skillnad än jag trodde. Det känns lite svårt. Att jag kan påverkas så mycket av en människa, det är liksom inte min stil att vara beroende av någon, av att ty mig till någon annan. Jag är märkt i filosofin att man till sist bara kan lita på sig själv, att inte be om hjälp för det är ett svaghetstecken. Men hon fick mig att orka, att vilja orka lite till, att göra allt det där jag skjuter upp och struntar i och kryper ner under täcket istället. Allt det jag inte skulle göra försökte jag faktiskt låta bli att göra, för hon fick mig att se ett värde i att försöka och se det som var bra med att göra saker jag inte gjorde som jag borde gjort och göra saker som jag borde göra men inte gjorde. Hon gjorde skillnad. En viktig skillnad. Jag saknar henne, så mycket.
Ruta ett
Fem dagar som gått åt helvete, jag har försökt, kämpat, slitit. Och lyckats i fem dagar. Men så är jag tillbaka där jag började för fem dagar sedan - ruta ett. Varför kan jag inte bara kasta rakblad, knivar, glasskärvor, konservöppnare, pennstift, saxar och pincetter? (ja jag vet, man ska inte ha så mycket, men de fungerar som min väg ut) Varför kunde jag inte bara kastat dem direkt jag kom hem och räknade igenom alla tillhyggen jag har förvarat? Så mycket enklare allt hade kunnat vara då. I alla fall möjligheten att kasta mig över självskadandet hade jag tvingats tänka efter ett ögonblick i jakten på tillhygge. Men så stark är inte jag, varför trodde jag ens det? Det borde jag verkligen gjort; ha tänkt till, varit förutseende, haft självinsikt. Eller kanske framför allt - erkänt. Erkänt för mig själv, för till sist är det ändå mig själv jag ska besegra, att jag i paniken, i ångesten, i förlusten inte ens överväger att låta bli. Oavsett hur mycket jag säger nu i förväg att jag ska sätta mig ner, då när stunden kommer då jag ska välja, och tänka efter om jag verkligen vill göra mig själv illa. Men det finns inte en chans, som det är nu, att jag pausar och funderar, tar i beaktande att jag kanske vill och borde låta bli att ta fram blodmissbruket.
Vänster under+överarm, höger underarm, höger lår och magen är numera inte bara ärriga utan såriga, igen.
Här skriver jag patetiskt
uppkastad i ansiktet
och den träffar hårt,
hårt
Det smärtar att se någon annans smärta
för jag vet att hur jag än suddar
kan jag inte ta bort den
Men den eviga kärleken kanske kan slicka dina sår
och torka dina tårar
för då vet du att jag ändå delar
smärtan med dig
att du inte är ensam
aldrig
någonsin
ensam
Jag älskar dig Marie
Hjälp, franska, hjälp
Det här känns tungt. Men jag är ändå pigg, glad och nästan duktig nu. Betygen går åt rätt håll, jag orkar mer än väntat och det enda som sätter käppar i hjulet är franskan. Så ska jag välja att läsa 100 p franska nu, på en termin och få en helt godkänd utbildning eller ska jag satsa på de kurser jag redan läser och bara får ett samlat betygsdokument? I så fall tackar jag på förhand för alla fransktalande människor som har lust att stötta mig i min totala förvirring när jag börjar läsa kursen.
Översikt Franska Steg 4
BLOCK 1 - OLIKA SORTERS TEXTER
Annonser
Film
Intervjun
Reportage
Projekt - Tidning "första utkastet"
BLOCK 2 - REALIA
Litteratur A
Litteratur B
Historia
Nöje
Projekt - Tidning/Dramatisering
Steg 1
Efter flera års franskstudier känner du att det nu är dags att testa dina språkkunskaper på riktigt. Du bestämmer dig därför för att plugga en termin i Frankrike. Du har sökt och fått en plats på ett utbytesprogram i Poitiers. Du ska under en termin bo själv och gå i skolan som helt vanliga franska gymnasieelever. Under din termin kommer du absolut att förbättra ditt språk och dessutom kommer du säkert lära dig mycket om det franska samhället, både hur det är idag och historiskt.
Efter en lång väntan och efter att ha packat är du äntligen på plats i Poitiers. Till att börja med bor du hos en kompis, men efter ett par dagar känner du att det blir lite väl trångt. Du vill bo själv och börjar leta i annonser efter en lägenhet .
Steg 2
Du har nu bott i Poitiers några veckor och du märker hur din franska utvecklas och förbättras. Även i vardagslivet börjar du märka att du får allt bättre flyt och förståelse. Därför bestämmer du dig för att gå på bio tillsammans med några kompisar.
Steg 3
På din skola har du av din lärare fått i uppgift att göra en intervju med en person. Du kan antingen genomföra intervjun på riktigt eller hitta på frågor och svar själv. Den kan handla om någon som du träffar på skolan, men du kan även välja att intervjua en känd person. (Se den strukturerade vägen för att få tips och idéer.)
Steg 4
Du har nu varit i Poitiers i nästan fyra månader och börjar få en allt bättre insikt i den franska kulturen. Du har blivit ombedd att skriva en artikel i er skoltidning. Man är intresserad av hur du som utlänning uppfattar den franska kulturen. Därför vill man att du skriver om en fransk kulturell företeelse som intresserar eller förvånar dig.
Steg 5
Du har blivit riktigt biten av tidningsvärlden tack vare allt arbete du har gjort med annonser, dina filmdiskussioner, din intervju och nu senast ditt reportage. Därför bestämmer du dig för att ge ut en egen tidning. Du samlar ihop det du gjort hittills i ett första utkast. När du kommer till slutet av kursen kommer du att utveckla din tidning till ett mästerverk!
God morgon
Ha en trevlig fredag folk
Boklista
Sådär Emma, bara att börja kämpa nu då! Och för er som undrar så har jag faktiskt läst alla dessa. Även om vissa var några år sedan så minns långt ifrån alla.
Leo Tolstoy Krig och fred, Anna Karenina
Hjalmar Bergman Markurells i Wadköping
Dostoyevsky Brott och straff, Spelaren
Max Stirner The ego and its own
Anne Appplebaum Gulag
Virginia Woolf Mrs Dalloway
Veikko Erkkila Det nedtystade kriget
Dickens Oliver Twist
Conrad Mörkrets hjärta
Carl Jonas Love Almqvist
Steinbeck Vredens druvor
Gogol Döda själar
John Steinbeck Möss och människor
Francoise Sagan Bonjour Tristesse
John Fowles Illusionisten
Thomas Mann Döden i Venedig
Orhan Pamuk Snö
Marguerite Duras Älskaren
Katarina Janouch, Våta spår, Anhörig
Strindberg Tjänstekvinnans son
Pär Lagerqvist Dvärgen
Cervantes Don Quijote
Anne Karin Elstad
Turgenjev Fäder och söner
J.K Rowling Harry Potter
Den store Gatsby F. Scott Fitzgerald
Oscar Wilde Dorian Grays porträtt
Dave Pelzer Pojken som kallades Det
Karin Boye Kallocain
1984 George Orwell
J.R.R Tolkien Sagan om ringen
Arundhati Roy De små tingens Gud
Carl-Johan Vallgren Den vidunderliga kärlekens historia
Jane Austen Stolthet och fördom
William Golding Flugornas Herre
Margaret Mitchell Borta med vinden
Albert Camus Främlingen
Emily Brontë Wuthering Heights
Patrick Süskind Parfymen
Vilhelm Moberg Utvandrarna
Barbara Wood
August Strindberg Hemsöborna
Ernest Hemingway Den gamle och havet
Camilla Läckberg Olycksfågeln
Karin Alvtegen Skam
D.H Lawrence Lady Chatterleys älskare
Trasy Chevalier Flicka med pärlörhänge
Evelyn Waugh En förlorad värld
Selma Lagerlöf Kejsaren av Portugallien, Gösta Berlings saga
Michael Bulgakov Mästaren
Paolo Coelho Veronika bestämmer sig för att dö, Alkemisten
Harry Martinsson
John le Carré Spionen som kom in från kylan
Harper Lee Dödssynden
Hjalmar Söderberg Doktor Glas, Den allvarsamma leken
Franz Kafka Förvandlingen, Processen
Moa Martinsson
Astrid Lindgren
Douglas Adams Liftarens guide till galaxen
Jostein Garder Sophies värld
Elizabet Adler Leonie
Dan Brown Da Vinci Koden,
L.M Montgomery Anne på Grönkulla
Stieg Larsson Män som hatar kvinnor
Jan Guillou Ondskan
Leif G.W Persson Den som dödar drakar
Berny Pålsson, Vingklippt ängel, Känn pulsen slå
Anne Frank Anne Franks dagbok
Framsteg
Annars är det fortfarande plugg som gäller. Nu engelska. Läsa en värdelös bok. Psykologin, historia och biologi klar som sagt. Disken inplockad, tvätten tvättat och hängd, nedervåningen dammsugen med torkade golv och hundar duschade, klor klippta och tänder borstade. Idag har varit en bra dag alltså. Upptäckte jag nu.
Söta hundar och mjuka täcken
Årsdag också ja
En psykisk sjukdom = sjukdom!
Kom på att jag glömt min lilla reflektion över hatatimmen igår. Men den var faktiskt befogad, för det är sjukt hur den svenska psykiatrin fungerar. Så många människor hamnar i kläm, glöms bort och raderas ut som ingenting mer än det som psykiatrin vill ha dom till - medicinkollon utan egna åsikter och utan ork eller framtidstro. Och ja jag vet, utan mediciner hade jag inte överlevt till nu, men det är inte det jag menar, Mediciner i LAGOM dos är ju bra, för de som behöver det. Sedan att jag inte får de rätta medicinerna behöver vi ju inte heller fästa så stor vikt vid, jag är säkerligen inte ensam, right? Men jag funderar lite, hur tänker man när man i 2000-talets västvärld tar bort en hel grupp med människor, för vi är varken mer eller mindre än det - psykiskt sjuka, är psykiskt sjuka. Sdan tillhör nog de flesta av oss sjukskrivna gruppen eller i alla fall deltidssjukskriven eller rent arbetslösa utan tillstånd för sjukskrivining. Men till vår gupp, psykiskt sjuka - dit kommer bara psykiskt sjuka. Ramarna är redan satta, normerna underligt säregna och vi förstår varandra alldeles utmärkt, men när det gäller att förstå verkligheten och vår relation till den är det många som brister. Inte minst jag själv. Men sedan har jag förstås haft "psykfalls-stämpeln" på mig i mer än halva mitt liv. Det är något tabubelagt, förbjudet över att vara psykiskt sjuk. Säger man bara psykiskt sjuk så är man direkt portad från halva verkligheten. säger man däremot ätstörd så får man medlidande blickar, som om man är fem år och inte fattar. "Nej, hon är bara så dum att hon inte börjar äta riktigt". VI VÄLJER INTE VÅRA SJUKDOMAR, lika lite som en cancersjuk valde sin bröstcancer för pauserna under cellgiftsbehandlingarna, lika lite som en diabetiker valde sin sjukdom för att hon ville ha sprutan i magen varje dag. VI VILL INTE VARA PSYKISKT SJUKA, vare sig det är anorexi, depression, biopolär störning, schizofreni, panikångest eller något annat. Det är en åkomma, så för helvete - det är en sjukdom, som vilken annan som helst.
Nu är lilla jag upprörd igen, så jag återgår nog till en värdelös biologiuppsats.
Om vi bara kunde låta något vara enkelt
*
Du
och
jag
är ingenting
mer än just
du och jag
och för oss
räcker det
med bara det
men verkligheten kräver mer
*
Natten segar sig fram
Fast det var ju inte detta jag skulle skriva om^^ Utan om bilden. Bilden som nu verkar vara tagen i en annan livstid men det är bara två och ett halvt år sedan. Ung och dum men märkt av livet redan då. Men faktiskt, någon räddade mig då och det var väl hon som satte den, omedvetet, norm som ännu följer mig. Man räddar livet på mig, torkar blod, torkar tårar, kramar bort smärta, krossar ångesten och skapar framtidstro - för att sedan lämna mig. Älskade M, jag glömmer dig aldrig, hur gärna du än ville tro det. Hon fanns där länge, minst sagt, men hon försvann en dag, långt, långt ut ur mitt liv, lämnade mig ensam med illusionerna av det hon skapat, av det vi lyckats bygga upp av alla de spillror som mitt liv bestod av.
Ser ni någon parallel till idag kanske? Agneta, hon lär inte heller bli glömd i första taget.
Hur kan allt ha blivit så fel
Ångesten är min värsta fiende, medan jag är hans bästa vän.
Jag hatar att jag känner igen detta så väl...
http://www.youtube.com/watch?v=K7f6Y-84m1U
Nattrus
Tabletter
nätter
och
rakblad
är väl en vacker kombination
som blir som
bäst när
man är så där
lagom svag
och när månader
av kamp mot
abstinensen
helt plötsligt
det är då man är som vackrast
säger ångesten
*
