Maraboutårta
Jag har ätit en ny sorts almondy tårta. Tre tuggor. TRE. Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå, jag vill skära, jag vill spy, jag vill springa. Men jag gör det inte. Ikväll ska jag vinna. Ikväl ska jag knyta fast mig i sängens spjälor för jag ska inte förlora ikväll. Inatt är jag den starka, den som vinner.
Må Gud hjälpa mig för ikväll blir det en tung kväll.
Må Gud hjälpa mig för ikväll blir det en tung kväll.
En trött mig
Nu sitter jag med småpanik och fasar för middagen som är en halvtimme för sen. Det tar emot lite grann. Men jag måste ju kämpa nu. Jag får kyckling som vanligt, det är typ det enda jag orkar få i mig, fastän det är svårt. Och potatissallad, mamma tvingar i mig det. Men det stod mellan det och stekta potatisklyftor. Vadå jobbigt val? Jag vill inte tänka på vilken kamp det kommer bli för att behålla det.
Jag har i alla fall sovit en dryg timme nu. Sovit skit i natt så är inte så konstigt. Somnade vid tennisen skönt att vakna att sportmummel. Annars brukar jagha tendensen att vakna till den blodigaste operationen som går att hitta på teve. Men icke idag alltså.
Lillebror ropar - mig hör ni något från om några timmar igen
Jag har i alla fall sovit en dryg timme nu. Sovit skit i natt så är inte så konstigt. Somnade vid tennisen skönt att vakna att sportmummel. Annars brukar jagha tendensen att vakna till den blodigaste operationen som går att hitta på teve. Men icke idag alltså.
Lillebror ropar - mig hör ni något från om några timmar igen
Champis
Idag är det en lång kamp med läsk. Jag har druckit en halv Champis, det är en av barndomens favoriter. Och minns du Blå Hallon - den här klarblåa läsken som tungan blev blå av? Och Lemon Lime också - frän och osockrad. Det fanns många ljusa stunder i min barndom också.
Skara sommarland, en hel vecka med bara bad - det var år före alla problem och tvång och förbud. Leksands sommarland - wow vad stort det var då när man var liten. Danmarksresor två stycken, Kolmrården, Järvsö zoo, Gotland, Halmstad, Trelleborg, alla badturer, alla glassar, alla cykelturer, alla bygga kojor, alla grilla korv i stugan, alla midsomrar, alla vänder till skidbackarna, alla picknik på baksidan, alla kortspel, alla tre rätters middagar och all dyr mat.
Jag hade en bra barndom också. På många sätt. Frågan är bara om det bra väger upp mot det dåliga..? Någon som känner igen sig?
Skara sommarland, en hel vecka med bara bad - det var år före alla problem och tvång och förbud. Leksands sommarland - wow vad stort det var då när man var liten. Danmarksresor två stycken, Kolmrården, Järvsö zoo, Gotland, Halmstad, Trelleborg, alla badturer, alla glassar, alla cykelturer, alla bygga kojor, alla grilla korv i stugan, alla midsomrar, alla vänder till skidbackarna, alla picknik på baksidan, alla kortspel, alla tre rätters middagar och all dyr mat.
Jag hade en bra barndom också. På många sätt. Frågan är bara om det bra väger upp mot det dåliga..? Någon som känner igen sig?
Sen uppdatering
Datorn har strejkat hela dagen, och jag har hunnit med att skaffa internetbank också. Det är välbehövligt kan jag säga. Särskilt nu när jag fått en kontakt på försäkringskassan. Det behöver jag har jag insett. Har lekt med Tischa, har tvättat och har hjälpt mamma med att fixa grusgången så den är fin nu.
Jag är 165 cm lång för er som undrar. Och bloggen går att ändra och trixa men det är ett helt företag att fatta sig på det, det är därför jag ber om hjälp.
Mamma har däremot lyckats starta en komplott mot mina matvanor när mamma och jag kommer ner till henne på tisdag. Jag vet att youghurt och kyckling är det enda jag äter. Och ibland lite dinkelris men det är var tredje vecka eller så. Men jag äter. Varje dag. Bara inte grillat, sötsaker, stekt, mackor, salt ätbart, chark och oljebaserad mat. Ja ni fattar. Mormor kommer bli tungt att vara hos.
Jag är 165 cm lång för er som undrar. Och bloggen går att ändra och trixa men det är ett helt företag att fatta sig på det, det är därför jag ber om hjälp.
Mamma har däremot lyckats starta en komplott mot mina matvanor när mamma och jag kommer ner till henne på tisdag. Jag vet att youghurt och kyckling är det enda jag äter. Och ibland lite dinkelris men det är var tredje vecka eller så. Men jag äter. Varje dag. Bara inte grillat, sötsaker, stekt, mackor, salt ätbart, chark och oljebaserad mat. Ja ni fattar. Mormor kommer bli tungt att vara hos.
Neggo
Jag ska börja med att vara lite neggo. Jag HATAR den nya designen på blogg.se. Så gräsligt 1999 stil. Hallå vi lever i 2009?! Ja nog sagt om det.
Jag tittar på SO you think you can dance. Det är verkligen otroligt?! Wow, tänk om man var så duktig på något.
I alla fall, återkommer senare. Ska försöka fixa om bloggen lite nu. *Host* Jag ska hjälpa Sandra göra om min blogg. Eller inte ens det XD Jag säger vad jag vill ha och hon försöker göra det :P Men men, hon ska faktiskt få en present nästa torsdag av mig.
Jag tittar på SO you think you can dance. Det är verkligen otroligt?! Wow, tänk om man var så duktig på något.
I alla fall, återkommer senare. Ska försöka fixa om bloggen lite nu. *Host* Jag ska hjälpa Sandra göra om min blogg. Eller inte ens det XD Jag säger vad jag vill ha och hon försöker göra det :P Men men, hon ska faktiskt få en present nästa torsdag av mig.
Miss Marple
Går på teve nu, jag har bänkat mig för att få slappna av, släppa iväg ångesten som tog tag i mig när jag mindes barndomen. Den gör jag allt för att trycka undan annars. Men men det är nyttigt att tänka över det ibland. Inte för att jag ska ha glömt det, för det gör jag aldrig, men kanske kan jag lära mig något nytt när jag lärt mig något annat på vägen som gör att jag tänker annorlunda om det som varit.
I alla fallm, det finns många luckor att fylla gällande min barndom och uppväxt. Den var speciell, på både bra och dåliga sätt. Men, men tillbaka till teven
Just det, om någon har lust med att komma med idéer till bloggförändringar vore jag glad. Jag har tröttnat på min
I alla fallm, det finns många luckor att fylla gällande min barndom och uppväxt. Den var speciell, på både bra och dåliga sätt. Men, men tillbaka till teven
Just det, om någon har lust med att komma med idéer till bloggförändringar vore jag glad. Jag har tröttnat på min
Barndomen
Jag växte upp i en liten by några mil utanför Västerås, en timmes resa västerås från Stockholm. Mina föräldrar var och är ännu gifta, de firar 20 år nästa år. Jag har en lillebror som är ett åt yngre, 17 år. Han går alltså första året på gymnasiet och ska börja andra nu till hösten. I alla fall, jag är nu 18 år, blir 19 i december. Jag har spelat fotboll sedan jag var tio och innan det var jag bland de bästa i Sverige inom voltigesporten. Det minns jag ännu med glädje. Då var jag inte förstörd än. När jag var tio rökte jag min första cigg, när jag var elva blev jag fúll för första gågen och förlorade oskulden, när jag var tolv rökte jag på för första gången. Pappa var aggressiv, arg och sönderstressad (det sistnämnda är han fortfarande). Mamma var sjuk, ensam och paranoid. Det var ständiga bråk om pappas felprioriteringar och mammas oföretagsamhet. Jag vande mig vid skriken men de gjorde ont och gör på sätt och vis än. Jag börjar sjuan och helt plötsligt minns jag åren innan. Tjejerna i klassen nämnde varje gång vi bytte om vid gymnastiken hur smal jag var. Jag var smal och när jag började sjuan och också började ta P-piller regelbundet skrämde mig de där kilona upp livet ur mig. Helt plötsligt räckte det inte med att vara duktig i skolan, en normaltränande tjej som tog hand om lillebror och hjälpte mamma. Jag skulle vara bättre än så. Jag skulle vara så smal jag var när jag var yngre och det skulle jag förbli. Sötsakerna blev förbjudet, en dag utan träning blev skräcken och kaloriräknandet tog sin början. Jag var fast i ätstörningarnas boning. Skriken hemma fick broder att sluta sig helt, ingen nådde in, inte ens jag. Jag blev krossad, ensam och bitter på livet. All bit av min naiva tro fanns ingenting kvar. I februari när jag gick i åttan (2005) träffade jag Andreas. Han bodde i Fagersta med sina fyra småsyskon. Vi fann varandra direkt och livet lekte. Jag var drogfri, jag var ätglad och jag var inte ensam. Augusti 2005, veckan innan skolstarten föll jag ner i mörkret igen. Senare i november flyttar Andreas med sin ensamstående mamma och fyra barn upp till Luleå. Vår tid var över. Jag var inte drogfri längre, även om jag hade kontrollen över fixarna.
Sedan dess har jag börjat gymnasiet, inom Kunskapskoncernen, vilket var ett misstag. Alla löften man var kovad från skolan och dess "personliga utbildning" har inte visat sig på de tre åren som gått. Jagt tillhör de där två procenten som bor i ett område där det inte finns nåra bredbandsmöjligheter. Inom Kunskapskoncernen är det en dödsdom, hela skolan bygger på en egen stor hemsida med 50.000 sidor. All utbildning kommer därifrån. Att inte ha internet då och kunnaplugga hemifrån, vilket skolan är tänkt för, är ganska kört. Andreas och jag har hunnit bo i Stockholm, jag i Enköping och hunnit träffa Adam, första klassens svin som numera sitter inlåst för tre år framöver. Jag sörjer inte det. Jag hann börja leka med rakblad, jag hann väga 31 kilo när jag var 15 år gammal och jag hann få sönderslagna ben, brutna revben och ömmande kroppsdelar. Maten var trots problemen den största fienden. Jag har varit inlåst efter ett antal överdoser, promenader till tåget, springturer till bron och för djupa sår i handlederna. Pappa har fortsatt att prioritera bort familjen, han har alltid valt jobbet före. Det beror mest på att han jobbar med sitt stora intresse, sin stora passion. Hela hans liv kretsar kring jakten, kring skyttet. Skillnaden mellan jobb och fritid finns därmed inte, inte med någon ordning som någon annan än han själv fattar. Mamma har hunnit få cancer, hunnit bli frisk, hunnit få jobb och hunnit sluta.
Jag har funnit min stora räddning, min stora passion. Ord. Att leka, trolla, ändra, lära mig ordens stora makt. Jag har skrivit närmare 3500 dikter, skrivit en bok och ska börja med en andra, jag läser varenda bok jag kan komma över och jag har jobbat som korrigerare för informationsblad och föreläsningsmaterial till olika företag. Jag har hunnit se stora delar av Europa, jag har hunnit se Brasilien och jag har hunnit hitta drömmar jag vill leva ut. Men innan jag kan ta mig till mina drömmar måste jag nå mina mål. De där basic som sjukdomen har raderat bort. Jag måste lära mig leva igen.
Men jag ska vinna. Jag ska vinna över viktkontrollen, över kaloriräknandet, över de springande benen, över skriken, över demonerna, över de låsta dörrarna och de stora doserna tabletter, över ångesten. Jag ska vinna över anorexin. Jag ska vinna mot min barndom.
Sedan dess har jag börjat gymnasiet, inom Kunskapskoncernen, vilket var ett misstag. Alla löften man var kovad från skolan och dess "personliga utbildning" har inte visat sig på de tre åren som gått. Jagt tillhör de där två procenten som bor i ett område där det inte finns nåra bredbandsmöjligheter. Inom Kunskapskoncernen är det en dödsdom, hela skolan bygger på en egen stor hemsida med 50.000 sidor. All utbildning kommer därifrån. Att inte ha internet då och kunnaplugga hemifrån, vilket skolan är tänkt för, är ganska kört. Andreas och jag har hunnit bo i Stockholm, jag i Enköping och hunnit träffa Adam, första klassens svin som numera sitter inlåst för tre år framöver. Jag sörjer inte det. Jag hann börja leka med rakblad, jag hann väga 31 kilo när jag var 15 år gammal och jag hann få sönderslagna ben, brutna revben och ömmande kroppsdelar. Maten var trots problemen den största fienden. Jag har varit inlåst efter ett antal överdoser, promenader till tåget, springturer till bron och för djupa sår i handlederna. Pappa har fortsatt att prioritera bort familjen, han har alltid valt jobbet före. Det beror mest på att han jobbar med sitt stora intresse, sin stora passion. Hela hans liv kretsar kring jakten, kring skyttet. Skillnaden mellan jobb och fritid finns därmed inte, inte med någon ordning som någon annan än han själv fattar. Mamma har hunnit få cancer, hunnit bli frisk, hunnit få jobb och hunnit sluta.
Jag har funnit min stora räddning, min stora passion. Ord. Att leka, trolla, ändra, lära mig ordens stora makt. Jag har skrivit närmare 3500 dikter, skrivit en bok och ska börja med en andra, jag läser varenda bok jag kan komma över och jag har jobbat som korrigerare för informationsblad och föreläsningsmaterial till olika företag. Jag har hunnit se stora delar av Europa, jag har hunnit se Brasilien och jag har hunnit hitta drömmar jag vill leva ut. Men innan jag kan ta mig till mina drömmar måste jag nå mina mål. De där basic som sjukdomen har raderat bort. Jag måste lära mig leva igen.
Men jag ska vinna. Jag ska vinna över viktkontrollen, över kaloriräknandet, över de springande benen, över skriken, över demonerna, över de låsta dörrarna och de stora doserna tabletter, över ångesten. Jag ska vinna över anorexin. Jag ska vinna mot min barndom.
Hjärtat bultar
Pappa skriker. Mamma svär. Mattias har gråten i halsen. Han sprang sin väg just. Jag förstår honom. Han är inte typen som klarar av skrik och bråk. Jag har vant mig. Någon måste stanna emellan dem innan fönster slås sönder eller dörrar smäller. Jag är van vid det också.
När mina händer inte skakar av växande ångest ska jag förklara varför min barndom inte var samma solskenshistoria som många andra har.
En höjd röst visar att orden tagit slut
När mina händer inte skakar av växande ångest ska jag förklara varför min barndom inte var samma solskenshistoria som många andra har.
En höjd röst visar att orden tagit slut
Lite lagom nervös
Japp, för det första så har jag gjort en Sandra-tabbe, jag har bränt mig i solen, och har dessutom gjort det på Sophie-vis, med axelbanden kvar så nu är det underbara vita linjer som går över halva ryggen. I love it! Mamma har suttit och tittat på mina armar, i tron att hongör det när jag inte ser, men jag är nog så paranoid att jag letar efter bevis på att de tittar. Vilket de också gör, jag vet, och det är inte konstigt egentligen. En sjuk människa som har en sjukdom som inte går att förklara väcker frågor, nyfikenhet (?). Det är en gåta för "normala" människor varför en helt vanlig människa börjar göra sig ila, söka smärtan och beter sig tvärtemot djurens alla instinkter. De undrar varför man inte härdar ångesten, den går över, för de flesta, men vi sjuka är inte de flesta. Vi är extremister. Vissa av egen vilja, andra har inget val, de leds dit. Den ångest vi sjuka bär på är en helt annan slags ångest än den I-lands ångest som Mr VD känner när han måste säga upp sin mest omtyckta anställda. Den går över, om en månad, om två månader är det glömt av alla utom den anställde. Men vår ångest, den dödar. Den river inuti, den är allt vi kan tänka på, den är allt vi har, den äger oss. DET är verklig ångest.
En sjukdom är ingen sjukdom när den är smärtfri
En sjukdom är ingen sjukdom när den är smärtfri
Sol, hund, bok
Solen steker mig, mina lår men det är skönt. Smärta förtjänar jag. Jag använder bikini, det var flera flera år sedan. Mest för att jag då blivit påmind om alla saker jag tvingat mig själv att låta bli, om ala saker anorexin tvingat mig att straffa med att inte göra. Hur roligt eller tråkigt det änvarit. Hur lätt eller svårt det än varit. Ni vet, mångta av er vet exakt vad jag pratar om. Men i år ska jag bada, på riktigt, inte bara ensam, mitt i natten, mitt i sommarmörkret så mörkt det nu kan bli, utan att någon ser, utan att någon vet. Uppe i stugan, där jag oftast är ensam eller med famor som sover genom natten. Jag delar mitt ensamhetsdopp med myggorna och deras enträgenhet. Men i år ska jag bara på riktigt, jag ska bada, förhoppningsvis med min terapeut. Hon är duktig. Jag litar på henne, hon är bra. Hon försöker verkligen förstå och hon gör det bra.
Boken är bra, har kommit till sidan 645 nu. Trehundra sidor kvar då alltså. Min hund har däckat under utebordet och dvalar sig igenom den 26 gradiga värmen. En svartpälsad hund som är enlekande valp är ganska utsatt kan man säga. Men hon är lycklig, hon har lekt med en trädgårdsvante på förmiddagen och sedan var vi och spelade lite boll på baksidan. Jag har börjat fundera på helgens äventyr, vad jag ska ha med. Jag blir alltid lite nojig när jag ska iväg längre turer. Men det ska bli kul. Förutom lite kärleksproblem, vilka vi alla drabbas av, men jag återkommer om det senare.
So long!
Boken är bra, har kommit till sidan 645 nu. Trehundra sidor kvar då alltså. Min hund har däckat under utebordet och dvalar sig igenom den 26 gradiga värmen. En svartpälsad hund som är enlekande valp är ganska utsatt kan man säga. Men hon är lycklig, hon har lekt med en trädgårdsvante på förmiddagen och sedan var vi och spelade lite boll på baksidan. Jag har börjat fundera på helgens äventyr, vad jag ska ha med. Jag blir alltid lite nojig när jag ska iväg längre turer. Men det ska bli kul. Förutom lite kärleksproblem, vilka vi alla drabbas av, men jag återkommer om det senare.
So long!
Soldag
Idag lyser himlen och jag ska njuta av den på riktigt, utan att förstöra mig. Solskyddskrämen är på och datorn är på väg ut till madrassen med min hund. Musik, bok och hund - kan det blir bättre?
Smoothie till frukost blev det också, blåbär och hallon. Och vet ni - jag hade i lite krossad müsli också. Så om ni vill veta sörplade jag i mig närmare 200 kalorier. Bara till frukost? Det är egentligen äckligt men jag vet att jag gör andra nöjda och det är väl det som räknas.
Smoothie till frukost blev det också, blåbär och hallon. Och vet ni - jag hade i lite krossad müsli också. Så om ni vill veta sörplade jag i mig närmare 200 kalorier. Bara till frukost? Det är egentligen äckligt men jag vet att jag gör andra nöjda och det är väl det som räknas.
Nya fynd
Jag har nu druckit en smootie. Den var god. Tror jag. Eller om det var jag som försökte intala mig att den var god bara för att jag ätit den. Det var jordgubbssmak. Lite ångest nu. Eller ja, mycket ångest. Men nu är den där den är och jag får väl vara glad för det.
Bloglovin är faktiskt riktigt smidigt - rekommenderas!
Bloglovin är faktiskt riktigt smidigt - rekommenderas!
Kväller
Jag är kissnödig så jag vet inte gudarna. Jag och mamma har druckit en flaska vitt ikväll. Ska leta på namnet på den senare. Barndomsminnena flödade när Morden i Midsummer. Jag känner mig riktigt äcklig av någon anledning. Ni vet sådär att man vill klippa av sig allt hår, duscha en gång i timmen och raka bort fler hår på benen än man har. Jag vill ha bruna ben, smala lår och ärrfria armar. Jag vill vara normal. Usch.
Boken jag läser också, fick en fråga om den, Shantaram, den är skriven av Gregory David Roberts år 2003, är 928 sidor lång och läsvärd till max. Det finns otroligt många budskap och lärdomar. Man får en ny bild av så många saker, platser och människor. Fängelselivet, livet i Indien, livet i en av världens folktätaste städer, livet på flykt, livet som kärlekskrank, ja livet i livet - du får allt. Till priset av 99 kronor. Ett av de få bevisen som finns på att författare är värda så mycket mer än vad de får.
Boken jag läser också, fick en fråga om den, Shantaram, den är skriven av Gregory David Roberts år 2003, är 928 sidor lång och läsvärd till max. Det finns otroligt många budskap och lärdomar. Man får en ny bild av så många saker, platser och människor. Fängelselivet, livet i Indien, livet i en av världens folktätaste städer, livet på flykt, livet som kärlekskrank, ja livet i livet - du får allt. Till priset av 99 kronor. Ett av de få bevisen som finns på att författare är värda så mycket mer än vad de får.
Datageniet!
Japp, jag har lyckats få igång min gamla, den stationära, datorn och fått över alla bilder och musik därifrån till den här nya, min bärbara. Det tog en hel evighet. But I maid it! Är faktiskt ganska stolt över mig själv. Ja det är jag faktiskt! Det känns bra att få tillbaka de senaste åren på riktigt. Så mycket av dte ligger där. Dagböcker, dikter, musik, bilder - det fyller luckorna som minnet har trollat fram. Dagar jag vill minnas minns jag, skämten vi skrattade åt på en bild vet jag varför det var kul när jag läser i dagboken. Det är så underbart.
Lite tråkigt, Maria är i Danmark och kan inte roa mig heller. Så fortsätter läsa min bok (är ännu på Shantaram, sidan 500 nånting)
Lite tråkigt, Maria är i Danmark och kan inte roa mig heller. Så fortsätter läsa min bok (är ännu på Shantaram, sidan 500 nånting)
Försäkringskassan
En lång dag idag, mycket har hänt men jag har orkat med ganska bra. Lyckades till och med hålla skenet uppe när jag skulle till försäkringskassan och träffa en jättetrevlig ung tjej som verkligen satt sig in i min journal, hon valde mitt ärende utav de som fanns på bordet. Vet inte om det känns bra eller dåligt - känner hon med mig och kanske förstår att det inte är ett vanligt fall eller är det ett hopplöst fall som hon bara valde för att det ska se ut som att det ligger mycket som hon ska göra? Men hon lät förstående och ville verkligen veta relevanta saker, lika mycket för sin egen arbetsroll och för sitt personliga vetande. På en timme är det svårt att ta fram allt som är viktigt att veta men hon visste allt hon kunnat få reda på om mig utan att ha fått min tillåtelse. Jag gav henne alla papper och fullmakter hon behövde, jag tror att jag kan lita på henne.
Nu ska jag börja tvätta till de två nästkommande veckornas semester. Blir ju borta ett tag!
Nu ska jag börja tvätta till de två nästkommande veckornas semester. Blir ju borta ett tag!
Avfärd
Liten uppdatering, en kort sådan. Har sovít riktigt bra inatt. Det var längesen. Nu ska det bära av mot ät för två timmars gruppterapi sedan är det till banken för att få ut uppgifterna om kontoutdrag sedan är det till kommunen och flörta till sig mer pengar i stöd per månad.
Och just det, jag ska vara omslagsflicka på sex nya skivor. Det ska bli kul. Är inte direkt kameravan så får se hur det blir. Mer om det senare, när informationen har nått mig också. Vilket den gör ikväll tror jag.
So long!
Och just det, jag ska vara omslagsflicka på sex nya skivor. Det ska bli kul. Är inte direkt kameravan så får se hur det blir. Mer om det senare, när informationen har nått mig också. Vilket den gör ikväll tror jag.
So long!
God natt gott folk
Efter en tom och ensam kväll ärdet nu natt. Äntligen dags för mig att krypa till kojs och dra täcket över huvudet.
Någon som har en favvo disneyfilm? Behöver nya måsten på den fronten.
Ett fettoäckel står till buds
Jag är äcklig. Jag är fet. Tjock tjock tjock. Jag förtjänar inte att äta. Jag förtjänar inte att må bra. Jag måste vara smal. Jag får inte äta. Jag får inte skratta. Jag får inte ha det bra. Jag vill fly. Men jag kan inte. Det är omöjligt att vilja leva när man bara är fel fel fel. Jag vet att det är precis så här man inte får, ska eller behöver tänka. Det är då man faller och tro fan att jag faller. Jag vill egentligen inte kämpa mer men sommaren är redan förstörd för tillräckligt många ändå. På grund av mig. Så därför ska mitt lov fokuseras på att hålla masken, fortsätta kämpa för att slippa undan.
Jag behöver hjälp.
Jag behöver hjälp.
Äntligen
Nu arbetar datorn med mig igen, vilket den inte gjort på hela dagen innan. Men idag då, varit på ät och träffat Anna, hon har många kloka saker att använda sig av. Tror att jag bestämt mig för att ge det tre månader till, jag har ju inte så många andra alternativ. Ikväll vill jag egentligen äta bort min ledsamhet, jag vill äta massa kalorier bara för att visa världen att jag kan, att jag inte alls är något hopplöst misslyckande. Jag vill vara bra, äta som man ska, träna som man ska och tänka som man ska. Men jag har glömt hur man gör det, jag har glömt allt självklart, jag har till och med glömt hur man cyklar. Hur man äter godis på rätt sätt i lagom mängd, hur man kokar potatis till en potatisgratäng och hur man har sås till köttbullarna. Jag vill kunna bada på stans bästa badplats, kunna äta en hel måltid på en uteservering, åka buss längre än en hållplats, drömma drömmar när det ligger blommor under kudden, visa kroppen utan att skämmas för hur fet den är och för hur ful den är. Men allt det där har jag glömt hur man gör.
Nedan är bild på halva presenten från Maria, den andra får ni senare.
Nedan är bild på halva presenten från Maria, den andra får ni senare.
Fyrkantiga ögon
Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande och gör ingenting. Jag försöker hitta något roligt på teve men misslyckas ganska rejält.
Jag känner mig tom, hjälplös. Ingen finns där som jag kan ringa till mitt i natten och den enda makt jag har är makten över misslyckandet. Resten av mig ägs av något, någon. Demonerna, vampyrerna, liken, monstrena.
HJÄLP MIG
Jag känner mig tom, hjälplös. Ingen finns där som jag kan ringa till mitt i natten och den enda makt jag har är makten över misslyckandet. Resten av mig ägs av något, någon. Demonerna, vampyrerna, liken, monstrena.
HJÄLP MIG
Barndomen i mina ådror
Nu är jag hemma igen. Det har varit en underbar helg, om än att det är svårt att orka med att vara normal under så många dagar. Jag är van att kunna gömma mig och tänka bort ångesten. Men jag har hela tiden haft någon som funnits runt mig. Men det har varit Maria så det var den bästa personen jag kunnat ha som sällskap. Myggen har bitit sönder mig men det var tack vare vårt första sjöbad. Och för noterande - det var 12 GRADER. Fy fan, men jag verkar ha sluppit förkylning.
Det har varit en fantastik helg. Farmor har varit med mycket och vi har hunnit med att fira midsommar på tre ställen: hemma på bruket var vi med och band kransen också. Det var mycket folk, trots att det var många år sedan det firades i Korsån. Det regnade men det var närmare 100 personer som trotsade oddsen för en trist midsommar. Några timmar senare var vi till Torsång, utanför Borlänge där Marie och Emma väntade. Det var evigheter senvi träffades sist. Dagen efter var det den riktiga midsommarn som firades, igår alltså. Vi åkte till Karslby fäbodar, där vi firat i nästan alla år. Folk i riktiga sockendräkter och många utländska turister som var fascinerade över de tre generationer som farmor, mamma och jag utgjorde. Jag blir så lycklig när jag får använda den.
Nu får vi se hur det blir med Köpenhamn men jag hoppas än.
Det har varit en fantastik helg. Farmor har varit med mycket och vi har hunnit med att fira midsommar på tre ställen: hemma på bruket var vi med och band kransen också. Det var mycket folk, trots att det var många år sedan det firades i Korsån. Det regnade men det var närmare 100 personer som trotsade oddsen för en trist midsommar. Några timmar senare var vi till Torsång, utanför Borlänge där Marie och Emma väntade. Det var evigheter senvi träffades sist. Dagen efter var det den riktiga midsommarn som firades, igår alltså. Vi åkte till Karslby fäbodar, där vi firat i nästan alla år. Folk i riktiga sockendräkter och många utländska turister som var fascinerade över de tre generationer som farmor, mamma och jag utgjorde. Jag blir så lycklig när jag får använda den.
Nu får vi se hur det blir med Köpenhamn men jag hoppas än.
Sockendräkts-provning
Sådär ja. Paniken vällde upp inom mig när jag insåg hur liten dräkten var. Och jag är INTE liten. Ångesten grep tag i mig och innan jag hunnit tänka en tanke själv hördes herren över mitt liv, min slavdrivare. Du är FET FET FET. Du kommer aldrig komma i den där och även om du gör det är du ändå inte smalast, du är ändå FUL FUL FUL. Nu kommer din mamma se hur dina valkar väller över tightslinningen under underkjolen. Håll in magen för helvete.
Men lyckan när jag kände doften från den lyckades till slut vinna. Och jag kom i både underkjol, skjorta, dräkten, sockenstrumporna och förklädet. Underkjolen var för stor. Den var vi tvungna att sy in. Hur kommer det gå? Mamma tittade långt på mig och jag kände hur blicken trängde in djupt i mig. Jag försökte att inte se den. Det gick ganska bra men det finns där bakom och gnager.
Men jag hade på mig en av de saker som mest symboliserar farfar. Han hade aldrig sockendräkt själv men farmor har och farfar ångrade sig ibland att han inte hade det. Det var bara han och min lillebror som inte hade det. Broder har det inte än heller men han hade aldrig heller det band till Korsån som jag hade och har.
Men nu är lyckan i alla fall där och ångesten kan inte överrösta den glädjen som nu bubblar allt starkare inom mig. Jag ska till Dalarna, till Korsån. Jag ska åka dit jag hör hemma.
Men lyckan när jag kände doften från den lyckades till slut vinna. Och jag kom i både underkjol, skjorta, dräkten, sockenstrumporna och förklädet. Underkjolen var för stor. Den var vi tvungna att sy in. Hur kommer det gå? Mamma tittade långt på mig och jag kände hur blicken trängde in djupt i mig. Jag försökte att inte se den. Det gick ganska bra men det finns där bakom och gnager.
Men jag hade på mig en av de saker som mest symboliserar farfar. Han hade aldrig sockendräkt själv men farmor har och farfar ångrade sig ibland att han inte hade det. Det var bara han och min lillebror som inte hade det. Broder har det inte än heller men han hade aldrig heller det band till Korsån som jag hade och har.
Men nu är lyckan i alla fall där och ångesten kan inte överrösta den glädjen som nu bubblar allt starkare inom mig. Jag ska till Dalarna, till Korsån. Jag ska åka dit jag hör hemma.
Klädproblem
Vit botten med blommor i alla de färger, markerad byst och spetssydda kant nedtill och axelbanden.
Vit klänning i lager med mönster i paljett
I grunden ljus skogsgrön med rosa och blåa stora blommor på, inga axelband med markerad byst
En skogsgrön klänning med spets och bandad under bysten.
Så jag ska ha med mig en upp till farmor, åsikt? Och det är ett smultronställe där inga människor tittar så jag kan gå klädd hur som helst, det smutsigaste vi gör är att plocka jordgubbar om det nu finns några än.
Får det plats tre rubriker?
Ja, för det har varit en sjukt intressant dag.
Varit på ät vilket resultade i en del missöden, ångest och avslöjade hemligheter för Anna som jag hållit inne med i mer än ett halvår nu. Hon tog illa vid sig men hon klarade det bra och jag klarade av det bra. Vi kom fram till att jag ska slippa whiteboarden genomgångarna för de får mig att minnas barndomen då lärarna skrev svart på vitt hur dålig man var och allt man borde göra bättre för att vara "en duktig flicka". Det sitter verkligen i och Anna vet redan att det var en av de avgörande tingen som fanns med när min historia började svartna. I alla fall, kanske kan det här vända till något gott. Bara hon pratar med Lotta nu, så att min kropp kan börja lugna ner sig, för innan det orkar jag inte kämpa med det inuti också.
Sedan är det lite drogdimma. Efter 42 timmar utan sömn är det svårt att orka tänka klart, så sömntabletten nu drogade upp mig - inte ner - utmattadheten är katsatrofal och den lugnande effekten tog ut varandra och jag svävar högt högt upp bland molnen.
Sedan är det massa saker planerat nu. Härnärmast blir det avfärd mot farmor, en del pyssel med henne för min och mammas del innan pappa och Maria kommer på torsdag. Det ska bli så kul att visa henne hur en riktig midsommar ser ut. En viktig del i den svenska kulturen med riktig stång som smyckats med rätt blommor coh ringar i rätt storlek och sockenklädda musiker som kommer gående med sina instrument av alla de slag och sjunger midsommarvisor och män som bär stången in på gräsplanen medan kvinnorna och barnen bär ringarna och svansen på kransen. Små barn som springer runt i sockenkläder och leker kurragömma i de gamla stugorna som numera inte är bebodda. Små grodorna med varv på varv på varv med folk i alla åldrar och storlekar som dansar till den riktiga bondfrun på orten som hejar igång sång efter sång med sina spelmän. Jag säger WOW för andra gången på två dagar (WOW på det, jag brukar inte sprida sådana totala extrema åsikter med sådana ord). För det finns så många saker som den svenska kulturen står för och som visas utåt. Lucia, Falu rödfärg, Visby, alla festivaler, dalahästar, leksandsknäcke, spettekaka, ost ja ni fattar. Men ingenting av det vore riktigt på riktigt svenskt vis utan en riktig midsommar. Det är årets största högtid i Dalarna - och det är inte undra på. Det är min absoluta favorithelg. Det är den enda helgen jag kan hylla min farfar utan att sakna honom för just där och då, i kioskkön, busandes med barnen, med mig i min sockendräkt tillsammans med mamma och pappa i samma dräkter, så vet jag att han finns med. Han är den och det som får symbolisera min barndom.
Varit på ät vilket resultade i en del missöden, ångest och avslöjade hemligheter för Anna som jag hållit inne med i mer än ett halvår nu. Hon tog illa vid sig men hon klarade det bra och jag klarade av det bra. Vi kom fram till att jag ska slippa whiteboarden genomgångarna för de får mig att minnas barndomen då lärarna skrev svart på vitt hur dålig man var och allt man borde göra bättre för att vara "en duktig flicka". Det sitter verkligen i och Anna vet redan att det var en av de avgörande tingen som fanns med när min historia började svartna. I alla fall, kanske kan det här vända till något gott. Bara hon pratar med Lotta nu, så att min kropp kan börja lugna ner sig, för innan det orkar jag inte kämpa med det inuti också.
Sedan är det lite drogdimma. Efter 42 timmar utan sömn är det svårt att orka tänka klart, så sömntabletten nu drogade upp mig - inte ner - utmattadheten är katsatrofal och den lugnande effekten tog ut varandra och jag svävar högt högt upp bland molnen.
Sedan är det massa saker planerat nu. Härnärmast blir det avfärd mot farmor, en del pyssel med henne för min och mammas del innan pappa och Maria kommer på torsdag. Det ska bli så kul att visa henne hur en riktig midsommar ser ut. En viktig del i den svenska kulturen med riktig stång som smyckats med rätt blommor coh ringar i rätt storlek och sockenklädda musiker som kommer gående med sina instrument av alla de slag och sjunger midsommarvisor och män som bär stången in på gräsplanen medan kvinnorna och barnen bär ringarna och svansen på kransen. Små barn som springer runt i sockenkläder och leker kurragömma i de gamla stugorna som numera inte är bebodda. Små grodorna med varv på varv på varv med folk i alla åldrar och storlekar som dansar till den riktiga bondfrun på orten som hejar igång sång efter sång med sina spelmän. Jag säger WOW för andra gången på två dagar (WOW på det, jag brukar inte sprida sådana totala extrema åsikter med sådana ord). För det finns så många saker som den svenska kulturen står för och som visas utåt. Lucia, Falu rödfärg, Visby, alla festivaler, dalahästar, leksandsknäcke, spettekaka, ost ja ni fattar. Men ingenting av det vore riktigt på riktigt svenskt vis utan en riktig midsommar. Det är årets största högtid i Dalarna - och det är inte undra på. Det är min absoluta favorithelg. Det är den enda helgen jag kan hylla min farfar utan att sakna honom för just där och då, i kioskkön, busandes med barnen, med mig i min sockendräkt tillsammans med mamma och pappa i samma dräkter, så vet jag att han finns med. Han är den och det som får symbolisera min barndom.
Nollvision
Mina demoner har uppsatt en nollvision mot sömn för mig nu. Jag har legat i sängen och läst 300 sidor plus lite till. Jag tror den är på väg att segla upp i topp - förbi Coelho, Gavalda, Forss, Pålsson, Ekman, Lugn, Ernestam och Tolstoj, ja ni vet hela listan. Det finns ingen bok hittills som har gett mig en sådan full vidd av det han vill säga. Hela budskapet och lite mer av budskapet än vad som egentligen finns får han ut. Han skriver ut sitt livs historia och vilken historia det är bakom historien och också boken. Jag är - trots min läsvana och vida bredd på bokfronten (som nog är det enda jag kan skryta med och stå för fullt ut) - fullkomligt fascinerad - av precis ALLT. Det har hänt fyra gånger tidigare, Paolo Coelhos Elva minuter, Ernestams Caipirinhia med Döden, Jonas Gardells Jenny, Tolstojs Anna Karenina. Det finns en lång, lång favoritlista som jag har och tio i topp kan jag nog i huvudet - mäkta stolt - men jag får nog redigera den efter de 400 sidor jag har kvar av boken nu.
WOW upplevelse som jag verkligen hoppas ni tar er an trots att den är 940 sidor lång.
WOW upplevelse som jag verkligen hoppas ni tar er an trots att den är 940 sidor lång.
Vaggvisa
Any dream will do, (kanal 80 på min teve, BBC Entertainment) ett sångprogram där en av de största musikerna genom historien - Andrew Lloyd Webber, letar efter en ny Joseph som ska sättas upp i en musikal. Det var 12 killar från början, från olika länder i Europa GB, Irland och Holland men de är nu sju. Jag och mamma följer spänt, men jag har ägnat hela natten åt att titta på de program jag missat under 91-tiden. Lite glädje för mitt största "hatobjekt" bland pojkarna åkte ut =) - skadeglädje på hög nivå.
I alla fall, rekommenderas för det är tusen gånger bättre klass på det än på nåt B-program där IDOL bimbosar leker duktiga.
I alla fall, rekommenderas för det är tusen gånger bättre klass på det än på nåt B-program där IDOL bimbosar leker duktiga.
Som tidigare nämnt
Lilla mamma tillfredställde min Nalle Puh mani nu när jag var inlagd, den och en liten chokladbit som slank ner låg på min bänk en kväll när jag vaknade
Jag har bara två nallar som jag verkligen vårdar och ser efter så inte hundarna tuggar på den (och tro mig, det är en bedrift i sig). Den ovan blev nummer två men den nedan fick jag första dagen jag var inlagd på avdelning 91. Av Agneta, så klart. Det är det enda jag sparat förutom alla texter och böcker osv som jag skrivit och fått under tiden. Men till och med flesta kläderna är borta eller ivägskickade till vänner, stugan eller till klädinsamling.
Ångesten gräver ja, men jag ska gå och röra mig mot sängen. Och jag ska visa för lilla pappa två saker imorgon. Dels att klockan är så här mycket och jag skriver rättstavat - normalt när jag är trött skriver jag sluddrigt och missar och lägger till fel bokstäver och orkar inte ändra. Så - sömntabletterna fungerar inte., som jag sagt hela tiden nu i två veckor.
Och dels så hade jag väldigt RÄTT och han FEL när vi diskuterade om Sverige hade lyckats bättre än Portugal sedan 1994 i herrfotboll. Jag röstade Portugal, som SJÄLVKLART var bättre som jag sa, medan pappa skrek (som vanligt eftersom han vet allt bäst i hela världen enligt sig själv) att Sverige självklart vann den ligan. (För övrigt (VM/EM: Portugal 1 final, 2 semifinal, 2 kvartsfinal Sverige, 0 final, 1 seminfinal och 1 kvartsfinal) Lite lycka att försöka trösta sig med i sängen då.
God natt
Jag har bara två nallar som jag verkligen vårdar och ser efter så inte hundarna tuggar på den (och tro mig, det är en bedrift i sig). Den ovan blev nummer två men den nedan fick jag första dagen jag var inlagd på avdelning 91. Av Agneta, så klart. Det är det enda jag sparat förutom alla texter och böcker osv som jag skrivit och fått under tiden. Men till och med flesta kläderna är borta eller ivägskickade till vänner, stugan eller till klädinsamling.
Ångesten gräver ja, men jag ska gå och röra mig mot sängen. Och jag ska visa för lilla pappa två saker imorgon. Dels att klockan är så här mycket och jag skriver rättstavat - normalt när jag är trött skriver jag sluddrigt och missar och lägger till fel bokstäver och orkar inte ändra. Så - sömntabletterna fungerar inte., som jag sagt hela tiden nu i två veckor.
Och dels så hade jag väldigt RÄTT och han FEL när vi diskuterade om Sverige hade lyckats bättre än Portugal sedan 1994 i herrfotboll. Jag röstade Portugal, som SJÄLVKLART var bättre som jag sa, medan pappa skrek (som vanligt eftersom han vet allt bäst i hela världen enligt sig själv) att Sverige självklart vann den ligan. (För övrigt (VM/EM: Portugal 1 final, 2 semifinal, 2 kvartsfinal Sverige, 0 final, 1 seminfinal och 1 kvartsfinal) Lite lycka att försöka trösta sig med i sängen då.
God natt
Efter nio timmar
Efter nio timmar utanför psykiatrins väggar har jag redan insett att jag hör hemma bakom lås och bom. Jag vill dö. Jag vill inte kämpa mer för jag gör det så förbannat dåligt. Jag gör illa människor. Jag gör illa mig själv. Men jag vill bara ge upp. Jag är inte skapad till att leva helt enkelt.
Några timmar senare
Och jag har fortfarande ilska i kroppen som måste ut men det får vi ta sen. Jag har försökt äta lite chips ikväll. Det var svårt, svårt svårt.
Tänkte ta den korta varianten på alla felbehandlingar jag råkat ut för sedan i tisdags.
Det hela började med att de skulle tvinga i mig kol för tabletterna på onsdag morgon. Att det dröjde till onsdag berodde på att mamma inte hittade mig förrän morgonen där. Kolet spydde jag upp och senare skulle det visa sig att min mage inte tål kol efter all svält. Men att jag spydde upp den och fick svårt att andas tog de bara som ett tecken för att jag ville vara motsträvig, allmänt jävlig och aggressiv och inte för att det faktiskt var något fel. På torsdag morgon återfår jag medvetandet och vid lunch låses jag in på akutpsyk för ett bedömningssamtal. Två timmar senare dyker det upp en läkare som frågar varför jag tog tabletterna, är tyst i tre minuter, frågar hur jag mår, är tyst i tre minuter, frågar vad jag vill göra, är tyst i tre minuter, säger att han ska kolla vart jag kan komma in. Min egentliga destination skulle varit 95an, men det fanns bara en plats och det var en till som väntade på inläggning där och eftersom jag är yngst så blev jag bortprioroterad. SÅ efter ytterligare en halvtimme kommer en skötare från 91. Där jag aldrig varit och jag blev livrädd, så mycket jag nu orkade det, det är nämligen en beroendeavdelning. Och en del av de fördomar, vilka är väldigt få, kring missbrukare (trots min egen erfarenhet jag vet) och det var svårt men jag blev väl bemött och la mig genast.
De visiterar min väska, mig och mina kläder i jakt på vassa föremål (inte för att jag har en bakgrund där självskadande ingår utan för att det ingår i rutinen för att de letar efter droger. Ursäkta, men ska de inte anpassa sin vård för mig lite efter min historia - inte som en missbrukare då jag inte är missbrukare? Men nej jag behandlades hela tiden som en misbrukare - första dagen tvingades jag till urinprov? Kortkat då jag varit inlagd i två dagar, jävla svårt att inte få i sig mediciner som visar sig på prover? I alla fall, de glömde att kolla mobilen, de visste ju inte att de skulle leta efter rakblad. Det ledde senare till en del missöden men jag är ett enda stort fail. Sedan uppstår det som visar sig bli en vanlig rutin för dem där - att tvinga i mig mat. Vilket inte är riktigt sant, den enda sköterskan som orkade läsa min journal tvingade i mig mat nästan alla gånger då hon jobbade. Att tvinga i en anorektiker mat när de inte alls vet hur de ska hantera det är ingen bra strategi för att hon ska klara av att kastas ut några dagar senare. Två gånger tappar jag kontrollen helt - jag får en minneslucka på ett antal timmar och vaknar upp med blodigt huvud, rispig hals och en grym ångest. Under hela tiden har de försökt få kontakt med mig, alla utom den ansvariga läkaren, för han ansåg tydligen att ångest som orksakar apati inte är tillräcklgit stark ångest. Jag vägrade äta efter det så har som sagt gått ner lite grann. Varje natt gick jag tre, fyra, fem timmar runt runt i korridoren förjag grät för att det kröp så smärtsamt av rastlöshet när jag låg ner. Jag fick inget dämpande på hela tiden jag var inne. Inget lugnande, inga sömntabletter, inga ångestdämpande, inga vitaminer. Jag fick ingenting utöver det som står på schemat.
Tänkte ta den korta varianten på alla felbehandlingar jag råkat ut för sedan i tisdags.
Det hela började med att de skulle tvinga i mig kol för tabletterna på onsdag morgon. Att det dröjde till onsdag berodde på att mamma inte hittade mig förrän morgonen där. Kolet spydde jag upp och senare skulle det visa sig att min mage inte tål kol efter all svält. Men att jag spydde upp den och fick svårt att andas tog de bara som ett tecken för att jag ville vara motsträvig, allmänt jävlig och aggressiv och inte för att det faktiskt var något fel. På torsdag morgon återfår jag medvetandet och vid lunch låses jag in på akutpsyk för ett bedömningssamtal. Två timmar senare dyker det upp en läkare som frågar varför jag tog tabletterna, är tyst i tre minuter, frågar hur jag mår, är tyst i tre minuter, frågar vad jag vill göra, är tyst i tre minuter, säger att han ska kolla vart jag kan komma in. Min egentliga destination skulle varit 95an, men det fanns bara en plats och det var en till som väntade på inläggning där och eftersom jag är yngst så blev jag bortprioroterad. SÅ efter ytterligare en halvtimme kommer en skötare från 91. Där jag aldrig varit och jag blev livrädd, så mycket jag nu orkade det, det är nämligen en beroendeavdelning. Och en del av de fördomar, vilka är väldigt få, kring missbrukare (trots min egen erfarenhet jag vet) och det var svårt men jag blev väl bemött och la mig genast.
De visiterar min väska, mig och mina kläder i jakt på vassa föremål (inte för att jag har en bakgrund där självskadande ingår utan för att det ingår i rutinen för att de letar efter droger. Ursäkta, men ska de inte anpassa sin vård för mig lite efter min historia - inte som en missbrukare då jag inte är missbrukare? Men nej jag behandlades hela tiden som en misbrukare - första dagen tvingades jag till urinprov? Kortkat då jag varit inlagd i två dagar, jävla svårt att inte få i sig mediciner som visar sig på prover? I alla fall, de glömde att kolla mobilen, de visste ju inte att de skulle leta efter rakblad. Det ledde senare till en del missöden men jag är ett enda stort fail. Sedan uppstår det som visar sig bli en vanlig rutin för dem där - att tvinga i mig mat. Vilket inte är riktigt sant, den enda sköterskan som orkade läsa min journal tvingade i mig mat nästan alla gånger då hon jobbade. Att tvinga i en anorektiker mat när de inte alls vet hur de ska hantera det är ingen bra strategi för att hon ska klara av att kastas ut några dagar senare. Två gånger tappar jag kontrollen helt - jag får en minneslucka på ett antal timmar och vaknar upp med blodigt huvud, rispig hals och en grym ångest. Under hela tiden har de försökt få kontakt med mig, alla utom den ansvariga läkaren, för han ansåg tydligen att ångest som orksakar apati inte är tillräcklgit stark ångest. Jag vägrade äta efter det så har som sagt gått ner lite grann. Varje natt gick jag tre, fyra, fem timmar runt runt i korridoren förjag grät för att det kröp så smärtsamt av rastlöshet när jag låg ner. Jag fick inget dämpande på hela tiden jag var inne. Inget lugnande, inga sömntabletter, inga ångestdämpande, inga vitaminer. Jag fick ingenting utöver det som står på schemat.
Potatis, farmarbiff och inlagd gurka
Japp, efter fem dagar på 91an, där de inte ens orkat läsa min journal, där jag ätit två skedar rödbetor och fyra skivor paprika så känns det tungt att äta en hel middag nu. Men ändå vet jag att det finns inga andra alternativ nu. Jag vet att jag måste kämpa nu, kilona har redan rasat (fyra kilo ner på fem dagar). Och ja, nätterna har inneburit 12000 sit-ups och 18 timmars vandrande i korridoren. Det första mest beroende på att det sitter så djuot rotat att jag måste göra det när jag är inlåst innanför psykatrins väggar igen. Det sistnämnda pga. sömnsproblemen som växt sig allt större de senaste veckorna men som ändå inte resulterat i bättre mediciner.
Det leder mig till de funderingar jag burit på senaste veckan. Den enda hjälp jag får av psykiatrin är den min psykolog ger, Anna, hon är otroligt duktig, absolut, hon förstår mig, hon tar mina problem på allvar och är ambitiös att göra något åt mig. MEN, det stora men, är att hon kämpar ensam. DBT, färdighetsträningen är jag för korkad för att fatta eller orka, och den ansvariga läkaren (Lotta) vill inte att jag ska kosta pengar - det leder till att de bättre ( = ) dyrare tabletterna uteblir, hur väl jag än behöver dem. Så, jag ska träffa Anna imorgon kl 13, och ska egentligen skriva ett nytt kontrakt för tre månader. Men som ni förstår av mina negativa bild av läget känns det svårt att just nu ge psykiatrin tre månader till när den just nu inte räcker till. Eller inte har räckt till alls.
Så ett smärre dilemma - några råd? : /
(Det kommer sedan ett inlägg om hur riktigt förbannad jag är på 91ans personal - detär den värsta personalen jag mött under mina år inom psykiatrin = dvs väldigt många fel och lögner och brister och ja ni fattar)
Det leder mig till de funderingar jag burit på senaste veckan. Den enda hjälp jag får av psykiatrin är den min psykolog ger, Anna, hon är otroligt duktig, absolut, hon förstår mig, hon tar mina problem på allvar och är ambitiös att göra något åt mig. MEN, det stora men, är att hon kämpar ensam. DBT, färdighetsträningen är jag för korkad för att fatta eller orka, och den ansvariga läkaren (Lotta) vill inte att jag ska kosta pengar - det leder till att de bättre ( = ) dyrare tabletterna uteblir, hur väl jag än behöver dem. Så, jag ska träffa Anna imorgon kl 13, och ska egentligen skriva ett nytt kontrakt för tre månader. Men som ni förstår av mina negativa bild av läget känns det svårt att just nu ge psykiatrin tre månader till när den just nu inte räcker till. Eller inte har räckt till alls.
Så ett smärre dilemma - några råd? : /
(Det kommer sedan ett inlägg om hur riktigt förbannad jag är på 91ans personal - detär den värsta personalen jag mött under mina år inom psykiatrin = dvs väldigt många fel och lögner och brister och ja ni fattar)
Överleva mot alla odds
Här är jag igen då. Efter 280 blandade sorters tabletter som det blev till slut så är jag numera utskriven från Mava (medicinsk akutvårdsavdelning) och senare avd 95/91. 95 är sluten psykiatrisk avdelning och 91, slutenvård för missbrukare, där jag inte alls hör hemma men dit jag till slut kom ändå efter många om och men. Jag har trivts där otroligt bra. Jag kom dit på torsdagen, efter Stesoliddimma och riktigt kaos mentalt. Då var vi fyra stycken. Björn, Dob, Nicklas och jag. På fredagen kom också Erica. Under de tre dagar vi fick bara var vi hade vi otroligt roligt men också de mest givande samtalen jag hatft i mitt liv. På lördage kväll kom också Bosse, den äldste av oss som jag kände mest samhörighet med. Varje dag, varje timme kom en ny diskussion upp. Kloka, eftertänksamma åsikter kring Gud, tro, krig, makt, girighet, missbruk, hemlöshet, SOC, psykiatrin, livet, glädje, resor, sociala kretsar, människans psyke och inuti, hur människor påverkas av olika saker och annat - social samhörighet, miljöpåverkan, genetiska arvsanlag osv. Jag har aldrig, och tror inte jag kommer få chansen till samma sak igen, upplevt sådan klokhet, mod och glädje till livet. Ja, det är konstigt att jag säger det - alkoholister som älskar livet? Men det alkoholister vill fly ifrån är inte livet - de vill fly från verkligheten. Efter de här fem dagarna har jag lärt mig så mycket och jag har lärt känna mig själv och människan bättre. Jag har fått en fråga att ta med mig, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ta under beaktande. Är missbrukarna de som förstått hela vidden, som inte vi "normala" insett, av verklighetens ondska?
Det kommer lite utdrag ur dagboken som som alltid följt med mig in på avdelningarna. Men inte nu. Jag måste kämpa mig igenom 216 blogginlägg och försöka att coola ner mig efter den ilska som uppkom vid min utskrivning.
Det kommer lite utdrag ur dagboken som som alltid följt med mig in på avdelningarna. Men inte nu. Jag måste kämpa mig igenom 216 blogginlägg och försöka att coola ner mig efter den ilska som uppkom vid min utskrivning.
Jga orkar intemer
Nu tar jag all,a tabletter
I feel like shit
Nu är det några timmar senare, jag har inte sovit inatt men är inte trött. Är bara sliten. Men det bär iväg om en kvart, får se om jag överlever sjukuset denna gången också.
Inre dialog
Jag faller, det har jag gjort mycket nu det sista och jag vet vart det kommer sluta. Det slutar alltid med det. Så nu pågår en inre dialog om hur jag ska göra. Ska jag lägga in mig frivilligt eller ska jag ge upp på en gång? Det skulle kännas så bra, så enkelt att bara lägga mig ner och ge upp.
"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."
"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."
Jag är kär
Erkänn söt?
Tack lilla mamma
Hur underbar är inte den då? En musmatta för er som vill ha mer information.
Mamma har lovat att dela filmmaraton-natten med mig, vi ska tydligen in till stan och handla något att tugga på ikväll och inatt. Vad ska jag säga? : / Jag behöver en väldigt fin lögn nu.
...
Ingen mat idag. Ångesten är för stor för det. Jag ska skylla på att jag har den där hjärtkollen imorgon, då ska jag inte äta innan. Då är jag lite bra.
Nyvaken
Sådär, då är jag uppe. Helt slut men nu är det alltså att vara vaken i sexton timmar som gäller. 7.45 imorgon.
För övrigt känns det ganska skit. Det känns som att jag faller. Jag vill inte se mig själv, såg kort på mig själv för ett år sedan. Då var jag smal, smal smal. Det är jag inte idag, det känns lite svårt så valde att inte försöka tänka på det. Det går sådär. Jag har också lite problem med att se mig själv i framtiden. Jag hör inte hemma där.
För övrigt känns det ganska skit. Det känns som att jag faller. Jag vill inte se mig själv, såg kort på mig själv för ett år sedan. Då var jag smal, smal smal. Det är jag inte idag, det känns lite svårt så valde att inte försöka tänka på det. Det går sådär. Jag har också lite problem med att se mig själv i framtiden. Jag hör inte hemma där.
Om man får önska
Jaha, så var det dags för mig att gå mot sängen, jag hoppas att jag kan somna fort, men det lär jag väl inte kunna som vanligt. Jag borde vara helt slut nu, men det är jag inte.
I alla fall, för er som ska upp snart så är solen redan på väg upp. När jag tittar ut genom fönstret ser jag hur himlen närmast trädtopparna har blivit rosaorange. Det är vackert.
I alla fall, för er som ska upp snart så är solen redan på väg upp. När jag tittar ut genom fönstret ser jag hur himlen närmast trädtopparna har blivit rosaorange. Det är vackert.
Tyck synd om mig
Jag sitter här än, försöker verkligen peppa mig till att hålla mig vaken till omkring fyra. Imorgon ska jag nämligen vara vaken hela natten., Jag får sova mellan 18.00 och 21.00, sedan ska jag vara vaken till 7.45 på tisdag morgon då jag ska vara inne på fysiologen. Så jag ska alltså vara helt slut fram klockan sex och sova och sedan försöka hålla mig vaken. Fy fan. Lid med mig tack?
Jag är en människa. Bara en. Men jag är inte ensam om att äga min hjärna. Anorexin är oftast starkare än mig. Det påverkar min syn på mig själv, men inte på andra människor. Den gör mig svag, den gör mig maträdd, den gör mig svagare än jag är, den gör mig rädd för att låta mig få mer än jag är värd och förtjänar. Och den gör mig just nu ensam. För att jag inte orkar kämpa emot den. NÄr jag inte vet hur jag ska bete mig, för min insida är i kaos, drar jag mig undan och det blir alltför mycket om andra människor kommer i närheten också. Jag klarar inte av att umgås med folk när jag inte har kontroll över mig själv. Jag orkar inte med mig själv, det gör jag sällan, men särskilt inte när anorexin är stor. Det kommer leda till, har redan lett till, att jag tvingats prioritera, vad jag gör och vilka jag träffar. Det betyder att jag väljer dom som står mig närmast. Självklart vill jag träffa så många som möjligt, när jag orkar. Och det kommer jag att få kämpa för. Men jag måste tro på mig själv, att jag kan orka.
Jag är en människa. Bara en. Men jag är inte ensam om att äga min hjärna. Anorexin är oftast starkare än mig. Det påverkar min syn på mig själv, men inte på andra människor. Den gör mig svag, den gör mig maträdd, den gör mig svagare än jag är, den gör mig rädd för att låta mig få mer än jag är värd och förtjänar. Och den gör mig just nu ensam. För att jag inte orkar kämpa emot den. NÄr jag inte vet hur jag ska bete mig, för min insida är i kaos, drar jag mig undan och det blir alltför mycket om andra människor kommer i närheten också. Jag klarar inte av att umgås med folk när jag inte har kontroll över mig själv. Jag orkar inte med mig själv, det gör jag sällan, men särskilt inte när anorexin är stor. Det kommer leda till, har redan lett till, att jag tvingats prioritera, vad jag gör och vilka jag träffar. Det betyder att jag väljer dom som står mig närmast. Självklart vill jag träffa så många som möjligt, när jag orkar. Och det kommer jag att få kämpa för. Men jag måste tro på mig själv, att jag kan orka.
Uppgång
Det är lite bättre nu i alla fall, men ångesten gräver inuti än. Det är svårt att känna sig bra när anorexin fortfarande slår till med full kraft ibland trots att den blivit så mycket bättre. Hittade gamla texter jag skrev när jag var inlagd, då var jag rädd för lukten av mat - jag trodde att kalorierna kom in i mig bara jag luktade på mat. Så illa är de inte idag, men fortfarande kan den slå mig hårt när den väl kommer sådär starkt.
Nu är det Poirot på teve så jag ska bänka mig.
Nu är det Poirot på teve så jag ska bänka mig.
Ägd och låta sig ägas
Ångesten äger mig. Jag är bara en dålig underordnad. Åt mat. Det var äckligt. Det smakade ingenting. Eller jo, spya.
Nu går jag och drar täcket över huvudet.
Nu går jag och drar täcket över huvudet.
Gamla vänner och EU-val
Så, då är det i alla fall röstat. Blev centerns Johansson som jag sa. Att rösta för förstagången kändes bra, nu är man med i statistiken äntligen.
Det var ju gamla grundskolegänget som träffades, vi från samma område som skule rösta ihop. Det började bra, men det sprack fort. Redan första stundne insåg jag att det skulle bli svårt. De hade en grym sammanhållning, de behövde inte leta efter varandra - de hade redan varandra intill sig. Mina år som fast i min ensamhet med anorexin och tiden inlåst har gjort att jag inte längre hör till. Jag har en massa tid att hämta ikapp. Jag harmissat så mycket. Vi skulle cykla den kilometern det var till vallokalen i låg och mellanstadieskolan vi gick i för så många år sedan. Jag har inte varit där sedan jag slutade för sex år sedan. Den var mycket mindre än jag mindes den, men det är ju logiskt. I alla fall, vi cyklade ju dit - och jag fick en cykel som det var punktering på. Vilket gjorde att jag hur mycket jag än trampade hamnade efter. De andra skrattade, och om jag haft en bra dag hade jag skrattat med i deras skämt om hur seg jag var. Men dagen idag var tung, redan från början. Så att höra att jag var seg, efter, inte lika bra tränad som dom andra fick anorexin att vakna och ångesten att växa sig stor. Vad som egentligen inte är något heller men som också gnager är att jag blev lämnad ensam där, de cyklade skrattande vidare och lät mig kämpa med en cykel som inte gick att trampa på. Och väl tillbaka hemma hos Maria var det dags för fika. Köpta gifflar, Singoalla, Bragokex och ja. Ni fattar. Efter en tung början, en tung fortsättning så var det dömt att bli jobbigt det här också. Lyckades äta en giffel dränkt i kaffe. Resten klarade jag inte av. Försökte verkligen att inte tänka men jag mådde illa, ville bara springa och trycka fingrarna i halsen. Men jag stod på mig. Dags för Jeopardy. Tungt. Jag skulle försöka hänga med men anorexin skrek högre än vad Maria ställde frågorna och högre än vad Malin och Johanna skrattade.
Ingen bra dag. Nu ska jag försöka äta lite middag, vilket jag inte tror att jag klarar och sedan försöka vila bort ångesten och se om kvällen kan bli lite bättre.
Det var ju gamla grundskolegänget som träffades, vi från samma område som skule rösta ihop. Det började bra, men det sprack fort. Redan första stundne insåg jag att det skulle bli svårt. De hade en grym sammanhållning, de behövde inte leta efter varandra - de hade redan varandra intill sig. Mina år som fast i min ensamhet med anorexin och tiden inlåst har gjort att jag inte längre hör till. Jag har en massa tid att hämta ikapp. Jag harmissat så mycket. Vi skulle cykla den kilometern det var till vallokalen i låg och mellanstadieskolan vi gick i för så många år sedan. Jag har inte varit där sedan jag slutade för sex år sedan. Den var mycket mindre än jag mindes den, men det är ju logiskt. I alla fall, vi cyklade ju dit - och jag fick en cykel som det var punktering på. Vilket gjorde att jag hur mycket jag än trampade hamnade efter. De andra skrattade, och om jag haft en bra dag hade jag skrattat med i deras skämt om hur seg jag var. Men dagen idag var tung, redan från början. Så att höra att jag var seg, efter, inte lika bra tränad som dom andra fick anorexin att vakna och ångesten att växa sig stor. Vad som egentligen inte är något heller men som också gnager är att jag blev lämnad ensam där, de cyklade skrattande vidare och lät mig kämpa med en cykel som inte gick att trampa på. Och väl tillbaka hemma hos Maria var det dags för fika. Köpta gifflar, Singoalla, Bragokex och ja. Ni fattar. Efter en tung början, en tung fortsättning så var det dömt att bli jobbigt det här också. Lyckades äta en giffel dränkt i kaffe. Resten klarade jag inte av. Försökte verkligen att inte tänka men jag mådde illa, ville bara springa och trycka fingrarna i halsen. Men jag stod på mig. Dags för Jeopardy. Tungt. Jag skulle försöka hänga med men anorexin skrek högre än vad Maria ställde frågorna och högre än vad Malin och Johanna skrattade.
Ingen bra dag. Nu ska jag försöka äta lite middag, vilket jag inte tror att jag klarar och sedan försöka vila bort ångesten och se om kvällen kan bli lite bättre.
God morgon
Inatt gick det som det gick, jag var trött men kunde inte sova. Låren har nu fått nya inristningar i olika rader och mönster. Vackert. Men men, jag faller ganska ofta och då blir det så. Idag bär det av mot Maria, valfest har vi döpt det till. Vi ska samla ihop det gamla Dingtuna-gänget och rösta. Kenneth Johansson, må du sätta dit Marit Paulsen! Ursäkta mig men jag har verkligen lite småhat mot henne. Ja sorry för politikskit. Hoppas dagen flyter på utan alltför mycket ångest.
Eran dag, vad händer?
Eran dag, vad händer?
En sista rad för idag
Idag har varit en konstig dag, men den är snart slut. Jag ska svälja mina tabletter, för ja, det gör jag numera, och sedan röra mig mot sängen. Jag är mycket trött numera, fastän jag inte gör något. Men i alla fall, i morgon är det inte mycket på tapeten. Mamma ska sy, hon har inte fått sy på länge, så hon kommer nog bli glad. Själv har jag ätit chips ikväll. I massor. Det är äckligt. Men jag har ätit det. Och mat. Kyckling, men klarade inte av potatisen.
Jaja, god natt på er
Sommarchoklad
Prövade just en ny Marabousort som heter sommar tror jag. Jordgubbar var det i i alla fall. Det var gott, men ångesten tog över innan jag hunnit bryta loss en andra bit. Sitter nu och dricker mineralvatten och försöker känna citronsmaken av citronen jag slängde i. Men känner ingen smak alls. Det smakar torrt, bubblorna svider i halsen och jag mår illa. Ändå vet jag att jag inte dör av ångest, att panikångesten inte äger mig eller kan krossa mig. Att jag överlever ändå, fastän det inte känns så. Det känns som att jag pressas sönder och samman, blir smalt som ett papper och mina organ trycks sönder. Det är svårt, men jag försöker andas.
EN enda liten chokladbit? Är jag inte ens värd det..? Är jag dömd till evig svält?
EN enda liten chokladbit? Är jag inte ens värd det..? Är jag dömd till evig svält?
Barndomens frågetecken
Jag vet inte hur många som vet det men jag säger det igen i alla fall. Jag har aldrig riktigt fattat det där med barnfilmer och barnsaker så filmer och figurer och sånt har jag väldigt dålig koll på. Tänkte att du kunde hjälpa mig lite. Tittar på Musse Pigg och Kalle Anka nu. Har sett Lejonkungen, Snötvit, Askungen, Björnbröder, Nalle Puh, Emil i Lönnerberga, Rasmus på Luffen, Pippi Långstrump och Barnen i Bullerbyn.
Så vad viktigt är det jag missat? Det finns ju så mycket.
Så vad viktigt är det jag missat? Det finns ju så mycket.
Den enda som behöver det enda
Känns lite små surt. Mamma och pappa skulle skjutsa in brorsan och jag blev därmed ensam med alla fyra hundar. Inga problem, de har spridit ut sig så den gamla taxen och mammas lajka Mistra i den lilla soffan inne i rummet och Stina här vid mig på en filt på golvet, min bebis har krupit ner under filten jag har över mig. De är lugna. Sover, de vet att om de vaknar och för väsen åker de ut i hundgården, och det regnar, vilket de också vet, så de håller sig på lagom nivå. Skönt att vara ensam, då kan jaggöra vad jag vill, det gör inget om jag skriker högt av ilska, smärta och ångest.
SKulle hur som helst då duscha tänkte jag så behövde jag inte bära och släpa kläder och mig själv och duschgrejer mellan källaren och övervåningen. (Vi har dusch däruppe, vägg i vägg med mitt rum, men jag klarar inte av den duschen) Kan ju inte springa hur som helst, jag har inte vågat visa mina ärr för de andra än. Inte öppet så i alla fall. Men när jag då sorterat all min smutstvätt och ställt mg i duschen står jag där, länge, och väntar. Men inget varmvatten kommer. Så, liksom alltid annars, så är det jag som får duscha i kallvatten för ingen har haft ork till att elda åt mig också. det är så självklart att de eldar åt sig själva utan att be varandra göra det. Men mig är dte tydligen inte värt att komma ihåg. Men jag tänker fan inte sitta där och gnälla när dom kommer hem utan att ha duschat. Så nu sitter jag med tre par raggsockor och två filtar för att få upp värmen igen. Blir så arg. Vet att det är ett I-landsproblemn, men det stör mig ändå att jag är så lättglömd. Anorexin tar sin chans och vaknar till liv fort. "Du förtjänar inte mer. Du får väl ta hand om dig själv, ingen annan kommer göra det åt dig. Du är värdelös. Vrid på kallare. Gör dig illa. Låt det göra ont." Men nej, du ska inte få som du vill. Jag ska vinna.
Jag vill vara bra
SKulle hur som helst då duscha tänkte jag så behövde jag inte bära och släpa kläder och mig själv och duschgrejer mellan källaren och övervåningen. (Vi har dusch däruppe, vägg i vägg med mitt rum, men jag klarar inte av den duschen) Kan ju inte springa hur som helst, jag har inte vågat visa mina ärr för de andra än. Inte öppet så i alla fall. Men när jag då sorterat all min smutstvätt och ställt mg i duschen står jag där, länge, och väntar. Men inget varmvatten kommer. Så, liksom alltid annars, så är det jag som får duscha i kallvatten för ingen har haft ork till att elda åt mig också. det är så självklart att de eldar åt sig själva utan att be varandra göra det. Men mig är dte tydligen inte värt att komma ihåg. Men jag tänker fan inte sitta där och gnälla när dom kommer hem utan att ha duschat. Så nu sitter jag med tre par raggsockor och två filtar för att få upp värmen igen. Blir så arg. Vet att det är ett I-landsproblemn, men det stör mig ändå att jag är så lättglömd. Anorexin tar sin chans och vaknar till liv fort. "Du förtjänar inte mer. Du får väl ta hand om dig själv, ingen annan kommer göra det åt dig. Du är värdelös. Vrid på kallare. Gör dig illa. Låt det göra ont." Men nej, du ska inte få som du vill. Jag ska vinna.
Jag vill vara bra
Regnyrande droppar
Regnet öser ner idag. Ja är lycklig över det. Jag älskar regn. Få stå i fönstret i evigheter och iaktta hur de smattrar mot taket och sjunker ner i det gröna gräset. Fönsterglaset täcks med droppar och himlen är enkelt grå. Jag älskar regn, bara jag får göra vad jag vill i det. Nu börjar det nästan hagla i och för sig men man får väl vara nöjd med det lilla. Natten har varit svår, har vaknat av mardrömmar nästan hela tiden, har sprungut i trappen lite också. Läste igenom gamla blogginlägg igår också, det var verkligen svårt att läsa hur det var när det var som värst, när jag inte orkade med livet. Idag händer inte det inte mycket, ska läsa lite rill körkortet tror jag, sedan ska vi nog titta på matchen ikväll om jag gissar.
Sänggående
Jag säger väl godnatt då, känner mig inte trött. Men morgonfåglarna har böjar sjunga falskt utanför här så antar att jag inte har så mycket att välja på. Ångesten gräver så kommer dröja innan någon sömnängel kommer till min säng. Jag kommer drömma hemska mardrömmar och jag lär inte heller slippa vampyrernas andetag, demonernas skrik och mina panikslagna flämtningar. Gamla gubben lär ligga vid fotändan som vanligt också. Men han skrämmer inte längre, han är en trygghet att falla tillbaka på - allt som egentligen inte finns utan som bara jag ser och hör är inte hemskt, elakt och ont, gamle gubben har aldrig gjort mig något mer än tagit upp plats i sängen eller fåtöljen eller stört min ensamhet, som jag oftast inte ens velat ha. Så han får gärna vara kvar, annars blir det nog tomt. Kanske..?
Till sist var han ändå min
Den där tomheten som gnagt senaste dagarna vet jag vad den kommer ifrån nu. Jag, en gång lyxhora, har levt i celibat sedan inläggningen i september. Jag saknar mig själv, inte som den slampa jag var, utan som den normala människan jag var. Jag trivdes med män, jag trivdes med sex. Men framför allt, jag trivdes med Andreas. Han var jag, jag var han. Vi var vi. Han betydde så mycket för mig. Vi fick många dagar ihop, vi fick ta många slag ihop men vi reste oss alla gånger. Hans mörka hår, hans ljusa ögon, hans solbrända hy, hans mjuka händer, hans muskelspända mage. Han var vacker. Han var sagolikt vacker. Jag förtjänade aldrig honom. Men jag fick honom ändå. Han var alltid så mycket klokare än mig, alltid så mycket starkare än mig, så mycket viktigare än mig, så mycket helare än mig, så mycket vackrare än mig. Han var bättre än mig. Jag önskar att vi tagit ett enda kort på oss ihop. Men det finns inget. Alla försvann i branden. Allt som finns kvar av oss är minnen och ärr som finns inuti mig. Allt som återstår av honom är det vi gör honom till, vi som minns honom. Ändå har jag så många smärtsamma minnen tillsammans med honom. Vi gjorde varandra illa också. Vi löste det alltid, lagade alltid hålen. Ända fram till den där gången då det gjorde som mest ont. Han vände ryggen till, vände och gick, bildligt talat. Jag vände ryggen till, vände och gick, bokstavligt talat. Och det var så allt slutade. Vi lagade aldrig det där sista hålet riktigt. Vi träffades aldrig mer. Men vi skulle. Han skulle komma hem till Sverige igen, och vi skulle laga hålet vi gjorde i varandra i januari, ett halvår tidigare. Men det var så allt slutade. Hålen är lagade, men vi lagade inte varandras. Vi sågs aldrig mer. Men ändå slutade det på något vis vackert trots allt. För till sist. Till sist var han ändå min.
Efter några godisbitar
Ångest, ångest, ångest, Jag vill ut och springa, jag vill bli smal, skära bort allt fett. Jag vill kunna andas igen, dfrömma vackra drömmar utan tablettöverdoser varenda kväll. Jag vill vara alldeles normal och gråta över pojkvänner som jag älskat men som jag inte passar med längre. Jag vill också svära över att jag missade bussen, jag vill också räkna mynt i plånboken i kassan på Ica.
Men
ångesten
dödar
den dödar mig
Tennismummel
Japp, Robin Söderlings semifinalmatch mumlar i bakgrunden medan jag kollar de 72 blogginlägg jag missat eftersom jag inte orkade läsa dem igår. Det går sådär för honom just nu, men vi hejar vidare.
Igår då.
Var på ät och träffade Anna, det var ganska jobbigt. Med tanke på förra veckan då döden satt i samma fåtölj, och hon såg det, så var det nästan tvunget till att jag var överdrivet glad ochlycklig denna veckan för att det inte skulle uppstå några problem. Har ingen lust med akutsamtal för inläggning. Men det gick ganska bra, sedan var det dags för att träffa läkaren med pappa. Det gick mindre bra. Vill byta läkare, hon vägrar lyssna på vad jag säger.
Annars igår. Mindes tillbaka ganska mycket till barndomen och mycket som hände då och vad som påverkat mig och vad som finns kvar och berör mig. Mycket gräl, mycket tvång och krav, mycket stress och självnedvärderande. Det var inte lätt att vara barn heller.
Igår då.
Var på ät och träffade Anna, det var ganska jobbigt. Med tanke på förra veckan då döden satt i samma fåtölj, och hon såg det, så var det nästan tvunget till att jag var överdrivet glad ochlycklig denna veckan för att det inte skulle uppstå några problem. Har ingen lust med akutsamtal för inläggning. Men det gick ganska bra, sedan var det dags för att träffa läkaren med pappa. Det gick mindre bra. Vill byta läkare, hon vägrar lyssna på vad jag säger.
Annars igår. Mindes tillbaka ganska mycket till barndomen och mycket som hände då och vad som påverkat mig och vad som finns kvar och berör mig. Mycket gräl, mycket tvång och krav, mycket stress och självnedvärderande. Det var inte lätt att vara barn heller.
En ny dag
Nu sitter jag här igen. Datorn är en trygg plats. Men ändå känns det tomt, en bit av mig fattas. Jag försöker förstå vad det är men det står still i mitt huvud. Kanske kommer jag på det tids nog, kanske är det inte meningen att jag ska kunna göra något åt det. Mattankarna är på gång, de rullar alltid in vid den här tiden. Men idag är det nästan ingen ångest alls, trots att jag åt en grillad macka. Usch på mig, men ska inte tänka på det mer. Då kommer ångesten defintivt. Idag är det ju också fredag. Skönt, då har jag snart överlevt en vecka till. Det är starkt gjort, särskilt med tanke på hur de senaste veckorna varit. Pappa kommer hem ikväll, då lär det väl bli en lång debatt om mötet på ät igår. Lyckades smita undan det igår genom att ringa Pehr. Mamma är lite grinig också, vad jag nu gjort för det. Men kanske går det över nu när det är helg.
Återkommer med gårdagens händelser senare.
Återkommer med gårdagens händelser senare.
Remember remember the fifth of november
Är bara så trött. Spelat match, blev 3-3 och jag fick spela nästan en halvlek. Men det var kul Träffat Maria också, det var kul, vi ska träffas imorgon och äta på stan coh sedan är det hem igen och göra ingenting. På lördag är det inte heller något planerat men på söndag är det EU-valsfest. Gamla kogänget ska ne och rösta i samma lokal då vi bor i samma område. Vi tänkte grilla och dricka lite gott i samband med det bara för att få göra något.
Jag var på ät idag, jävla kärringläkaren fattar inte att de ångestdämpande jag får nu inte hjälper. Anna, terapeuten, har också kommit på hur mycket jag tänker på döden osv. Så det har inte varit någon toppendag men helt okej. Nu ska k
Och ja, jag åt en HEL chokladkaka!
En liten bebis
Hela morgonen har Tischa vägrat att öppna ögonen. Vet inte vad som hänt med henne idag. Jag ska i alla fall röra mig mot bussen och staden. Har tvingat Murr att möta mig på stan en timme.
Take care
Dagen efter
Dagen efter igår då. Jag somnade flera timmar innan jag brukar, även om det tog fyrtiofem vridningar åt olika håll och kanter och jag har mått bättre än vad jag gör idag kan jag säga. Men det var det värt. Tischa har legat med mig i sängen och tröstat sig med mig och sitt gosedjur. Snart ska jag också tömma ur bottenslammet ur mitt vinglas och sedan är det sista tvätten och sedan packa för att åka BUSS in til stan. Det ni?! Jag ska försöka åka buss. Och nu har jag inget annat val än at sitta kvar för det finns inga hålplatser mellan här och centralen så tjugo minuter inklämd med ångesten. Ujuj få se hur det går.
ful full full
god natt kan knappts stå
go natt
go natt
Vinbox och rejäl fylla
Elin är kanonfull och sörjer över den 3-litersbox med vitt vin som nu är tömd inpå sista glasdet.
Jag dräglar jkänner jag och jg trycker på fel knappar på tangenterna och min hund tycker att jag luktar för mycket alkolhol. Japp det är en sån kväll jag vill ha me dbästa kompisen för då är det värt baksmällan men ensam är det lite för mlyxigt.
Så Murr, tagga till för det ska fan bli riktigt fest. Har redan tänkt ut allt.-
1. Cider i parken och grilla marschmallows
2. Mer vcieder hemma på Vallby med tacos ute på gräsmattan
3. Godisregn och grogg inne ui lägenheten
Jag är värsta bäst på alkoholparty!
Jag dräglar jkänner jag och jg trycker på fel knappar på tangenterna och min hund tycker att jag luktar för mycket alkolhol. Japp det är en sån kväll jag vill ha me dbästa kompisen för då är det värt baksmällan men ensam är det lite för mlyxigt.
Så Murr, tagga till för det ska fan bli riktigt fest. Har redan tänkt ut allt.-
1. Cider i parken och grilla marschmallows
2. Mer vcieder hemma på Vallby med tacos ute på gräsmattan
3. Godisregn och grogg inne ui lägenheten
Jag är värsta bäst på alkoholparty!
Kvällen är ung
Nu så, fjärde filmen är slut. Nu är det dagboken som ska spelas upp så fort gubbarna flyttar sig till sängen.
Det ska bli skönt att få luta sig tillbaka lite till. Men jag har i alla fall ätit lite Paradisgodis och dricker nu mängder med vin. Det är box så ingen vet hur mycket det var i den från början så tänkte tömma den, det blir cirka 1,5 liter men jag ska bara till ät imorgon så det gör inget om huvudet dunkar med lite högre decibel.
Det är lugnt annars, har tagit alla 50 kort som ska till portfolion, vette fan hur dom ska se ut, men hon sa att det var hälften på olika lägen och positioner och hälften ansiktsuttryck. Så bara att satsa! Får väl se om det är någon som önskar att se fler bilder på hur den feta Elin ser ut. Finns en del av er som minns mig som tolv kilo lättare. Och ja, det är en enorm skillnad på då och nu. Och ibland önskar jag att det inte fanns någon, att mina armar var lika tunna som då, mina lår lika beniga som då och min mage lika revbenstunn som då. Men ibland önskar jag att jag aldrig blivit sån, att jag aldrig fallit så långt. Men dom dalarna och topparna har vi alla drabbade.
Det ska bli skönt att få luta sig tillbaka lite till. Men jag har i alla fall ätit lite Paradisgodis och dricker nu mängder med vin. Det är box så ingen vet hur mycket det var i den från början så tänkte tömma den, det blir cirka 1,5 liter men jag ska bara till ät imorgon så det gör inget om huvudet dunkar med lite högre decibel.
Det är lugnt annars, har tagit alla 50 kort som ska till portfolion, vette fan hur dom ska se ut, men hon sa att det var hälften på olika lägen och positioner och hälften ansiktsuttryck. Så bara att satsa! Får väl se om det är någon som önskar att se fler bilder på hur den feta Elin ser ut. Finns en del av er som minns mig som tolv kilo lättare. Och ja, det är en enorm skillnad på då och nu. Och ibland önskar jag att det inte fanns någon, att mina armar var lika tunna som då, mina lår lika beniga som då och min mage lika revbenstunn som då. Men ibland önskar jag att jag aldrig blivit sån, att jag aldrig fallit så långt. Men dom dalarna och topparna har vi alla drabbade.
Kalla mig vad ni vill
Pappa skriker, mamma svär, ät suckar, kompisar vänder rygen. Jag är verkligen inte värd något alls. Jag förstår inte vad jag fått det ifrån att jag förtjänar att äta och må bra. Jag är verkligenm bara värd misslyckande och misär.
Till råga på allt måste jag ta kort på alla vettiga kläder jag har i garderoben för de ska göra en portfolie till mig av någon underlig anledning. Så ångesten är på topp. Måste ta på mig massa kl'der som hängde i trasor på mig förr. Som inte hänger lika löst längre. Lite tungt men får väl ta smällen.
Till råga på allt måste jag ta kort på alla vettiga kläder jag har i garderoben för de ska göra en portfolie till mig av någon underlig anledning. Så ångesten är på topp. Måste ta på mig massa kl'der som hängde i trasor på mig förr. Som inte hänger lika löst längre. Lite tungt men får väl ta smällen.
Religion
Hade visst lite kvar på religionen så ska lämna in den i eftermiddag. Suck på det. Men men jag är ändå körd vad gäller skolan så det kanske inte spelar så stor roll. Filmen rullar på i alla fall och tvätten är hängd. Pappa påpekade att det inte finns några strykna skjortor heller så få rväl roa mig med det senare.
Filmmaraton
Jag har tittat på När hjärtat blir varmt, en romantiksaga som man skrattar sig igenom och utspelar sig i Toscana. Jag har tittat på PS Jag älskar dig, en romantiktragedi i stadsmiljö som man gråter sig igenom och nu går Sound of Music, Alpernatema på 30-talet. Vackra miljöer och underbar musik. Sedan ska jag slå på Fantomen på Operan och så hinner jag med V för Vendetta och kanske Dagboken innan gubbarna kommer hem. Sedan är det bara Stolthet och fördom kvar av alla mina favvisar. Jag tror jag ska sätta mig med tvätt på golvet och göra lite nytta samtidigt.
Jag behöver lite distraktion för att slippa tankarna som jag pratade om tidigare. Jag ska förresten vara lite öppenhjärtlig och lägga in några av de senaste dikterna som jag skrivit. Har saknat att få dem svart på vitt och kunna trolla med rader och ord och bokstäver och språktrolleri.
Jag behöver lite distraktion för att slippa tankarna som jag pratade om tidigare. Jag ska förresten vara lite öppenhjärtlig och lägga in några av de senaste dikterna som jag skrivit. Har saknat att få dem svart på vitt och kunna trolla med rader och ord och bokstäver och språktrolleri.
Dagens outfit
Idag kände jag för att visa hur jag ser ut. Fick en förfrågan om det så får väl offra min lilla värdighet som är kvar. Och ta bort si så där 12 kilo så vet nu hur mycket finare jag var förr.
OBS! DET ÄR EN ENGÅNGSFÖRETEELSE, jag är absolut inget fan av att visa upp mig eller min klädsel. Den brukar oftast bestå av tights och lång tröja ändå så är inte så inspirerande precis.
Vad om idag då
Idag har jag verkligen ingentig planerat. Väga massa mat och sedan kanske ut och springa en vända. Sedan är det väl bara att få dagen att gå utan alltför mycket ångest.
Det är mycket tankar som far omkring inuti men jag vet inte riktigt hur jag ska få ordning på dem. Vad är det jag vill med mitt liv? Eller har jag redan gett upp? Hela mitt liv har de senaste åren gått ut på att bli smal, räkna kalorier, springa fort, skära djupt, väga mat och längta efter döden. Vad är det för liv? Det känns som att alla mina kapitel är slut, att jag skrivit klart min bok. Jag vill vara sådär bra som alla andra.
Det är mycket tankar som far omkring inuti men jag vet inte riktigt hur jag ska få ordning på dem. Vad är det jag vill med mitt liv? Eller har jag redan gett upp? Hela mitt liv har de senaste åren gått ut på att bli smal, räkna kalorier, springa fort, skära djupt, väga mat och längta efter döden. Vad är det för liv? Det känns som att alla mina kapitel är slut, att jag skrivit klart min bok. Jag vill vara sådär bra som alla andra.
Nya beslut
Jag är arton år nu. Jag vill ta mina egna beslut. Och jag ska ta dem. Jag tänker vägra att ta mina tabletter. Jag vill välja själv vad jag gör och inte gör. Jag tänker flytta tillbaka full tid in till stan igen. Jag vill vara ifred. Jag vill leva mitt sk liv på egen hand.
Om jag kunde trolla
Jag vill rädda hela världen, jag vill trolla fram leenden och lösningar för alla jag möter. Men det är svårt, jag kan inte ens fixa mitt eget liv, hur ska det gå till att ordna andras? Varför kan inte livet vara bra och enkelt
Men Nemo, jag tror på dig. Jag vet att det kan lösa sig, trots allt som är nu. Jag älskar verkligen dig.
Tickande bomb
De har hittat mina tabletter. Jävla äckelskit. Kan jag inte få bli lämnad ifred. Jag vill inte se människor mer, jag vill inte vara i närheten av dem mer. Alla sviker, förstör, krossar mig. Jag vill inte leva mer. Jag vill verkligen inte.
Och den jävel som ringde pappa ska bara veta hur mycket hon skadade. Och nej, i framtiden kommer jag inte vara tacksam för det du gjorde. Jag hatar det du gjorde. Jag vill bli lämnad ifred. Det blir bara en chans till för sedan blir det lösenord på bloggen. Jag vill vara anonym, jag skriver här för att slippa ifrån vardagen, för att ta itu med den, inte för att människor ska kunna kontrollera mig. Jag är redan tillräckligt fast i alltför många grepp.
Och nu jävlar, är det slutätet. Kan jag inte dö, ska jag i alla fall inte leva bättre än vad jag är värd.
Nemo jag saknar dig..
Och den jävel som ringde pappa ska bara veta hur mycket hon skadade. Och nej, i framtiden kommer jag inte vara tacksam för det du gjorde. Jag hatar det du gjorde. Jag vill bli lämnad ifred. Det blir bara en chans till för sedan blir det lösenord på bloggen. Jag vill vara anonym, jag skriver här för att slippa ifrån vardagen, för att ta itu med den, inte för att människor ska kunna kontrollera mig. Jag är redan tillräckligt fast i alltför många grepp.
Och nu jävlar, är det slutätet. Kan jag inte dö, ska jag i alla fall inte leva bättre än vad jag är värd.
Nemo jag saknar dig..
Totalflopp
Jag faller.
Jag faller långt ner.
Min Italienresa med mamma grusades sönder till obefintlighet. Hon har inga pengar efter i lördags, då vi skulle ha tjänat pengar men det inte blev så. Vi fick inte ens igen pengarna så vi har alltså betalat klubben för att få laga mat åt dem. Jag hatar 2009, jag hatar modernismens fasader. Inte fan lever vi i bättre tider.
Jag faller långt ner i mörkret
Jag faller långt ner.
Min Italienresa med mamma grusades sönder till obefintlighet. Hon har inga pengar efter i lördags, då vi skulle ha tjänat pengar men det inte blev så. Vi fick inte ens igen pengarna så vi har alltså betalat klubben för att få laga mat åt dem. Jag hatar 2009, jag hatar modernismens fasader. Inte fan lever vi i bättre tider.
Jag faller långt ner i mörkret
Slav under 2000-talet
Jag är en självmordsbenägen rakbladsälskande anorektiker som tappat hoppet.
Jag är 18 år sedan i december, bor ensam inne i Västerås tillsammans med min hund. Tack vare SOC står jag däremot skriven hos mina föräldrar som bor utanför stan. Jag har haft anorexi i ett antal år och har väl egentligen inte mått bra på många år. De senaste två åren har jag ägnat åt att tänka på självmord och senaste tre åren har jag spelat dödliga spel med rakblad. Jag har varit halvtidssjukskriven i ett halvår men har ändå gått ut gymnasiet nu i veckan. Alltså, om tio dagar ska jag vara inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag vet ingenting. Jag har två kurser som måste läsas upp från gymnasiet. Om jag läser upp dem i höst så är det inte ens en halvtidsstuderande. Vilket betyder att jag inte får något studiebidrag. Skrivs jag in för a-kassa får jag inte vara sjukskriven, varken hel eller halv, då får jag inte heller några pengar. Om jag hittar ett jobb måste det vara full tid för att ekonomin ska gå runt och då får jag inte heller något bidrag. Det svenska samhället räknar med att jag ska ligga i sängen hemma hos mamma och pappa fram tills jag är tjugo. Så jag är för sjuk för att få a-kassa, jag är för frisk för att få sjukpenning och jag är för dålig att studera för att få studiebidrag?
Vad jag därav vill få fram är: hur kan de tro att människor vill bo kvar i ett land som detta? När man inte är värd en vanlig lön om man inte är medelålders man? Allt utom det får halvlön, halvtidsjobb med dålig betalning och ingen trygghet. Vi som inte kan jobba allt är inte ens värda att ha tak över huvudet, mat att äta eller en trygghet att leva av. Det svenska styret vill trots alla dessa odds få fram att de tycker att det är underligt att människor i våra "goda tider" ökar statistiken för självmord och självmordsförsök? Om man inte ens är värd att ha något att leva för, inte ens det som står i de mänskliga rättigheterna har man rätt till om man inte är en slav under 2000-talet.
Någon som känner igen sig, någon som vet hur man gör?
Morgon, morgon
Nu är det en nya dag. Jag har sovit ut, varit tungt de senaste dagarna. Igår började jag tugga tabletterna men det kändes inte rätt igår. Jag försöker hålla ut. Men det är svårt. De lockar. Usch usch på tankar.
Dags för ätstörningsenheten idag igen, Blä
Dags för ätstörningsenheten idag igen, Blä
Barnasinnet Agneta
Det är en trevlig sak, det måste jag ju nämna mitt i misären. Jag hittade engångsgrejer med Nalle Puh motiv. Tallrikar, glas och servetter. Tack vare Agneta har jag blivit lite småkär i Nalle Puh. Lilla boken med hans kloka ord är med överallt. Den ligger tryggt i handväskan. För er som inte vet så har jag väldigt få minnen från barndomen vad gäller sagor och berättelser och filmer osv. Så jag har MASSOR att ta igen. Så jag har bänkat mig vid Shrek nu. Vet inte riktigt hur första intrycket tedde sig men jag ska se hela.
För din skull då, Agneta
För din skull då, Agneta
Föräldraskapets dilemma
En av de värsta dagarna på länge. Har IG i tre kurser. Helt plötsligt. Hade bara ett för tre veckor sen. Men mitt liv suger, jag är inte värd att leva. Ja, det är ytterliga ett steg mot den där katastrofen jag inte vill komma till. Men det är bara dit vägen leder.
En mamma till en barndomskamrat ringde till pappa i fredags o berättade om tabletterna o ringde igår o frågade om jag levde. (ge sig till känna tack?) Pappa och mamma försökte förklara för mig att de inte kan släppa att jag faller. Att de kan låta mig falla utan att tänka på det, oavsett var jag är. Jag förstår inte riktigt. Låt mig gå, jag är för misslyckad för att någon ska bry sig.
En mamma till en barndomskamrat ringde till pappa i fredags o berättade om tabletterna o ringde igår o frågade om jag levde. (ge sig till känna tack?) Pappa och mamma försökte förklara för mig att de inte kan släppa att jag faller. Att de kan låta mig falla utan att tänka på det, oavsett var jag är. Jag förstår inte riktigt. Låt mig gå, jag är för misslyckad för att någon ska bry sig.
In the deepest darkness
Jag faller. Faller, faller och faller. Allting blev kolsvart på ett ögonblick. Hela skolgången är förstörd. Jag kan lika gärna ge upp på en gång. Jag orkar inte riktigt kämpa mer nu. Det har inget syfte när allt ändå går åt helvete.
