Nostaligt och sentimentalism
Malin, Müsli Apelsin Vindruvor, biatch osv är en liten person som utgör ett ganska stort kapitel i mitt liv faktiskt. Jag i princip bodde på deras soffa. Den var liksom min, mitt revir. Tack och lov behövde jag aldrig kämpa om den för den var min ändå, men jag lovar det dyrt och heligt jag hade vunnit kampen i så fall. Somna i Cattas knä, dricka te mitt i natten. Tomas politiksnack, sena deckare och långa nätter när jag hör alla andetag, verkliga andetag. Från alla håll. Jag och min soffa bodde i mitten av allt på övervåningen. Oj oj, det var tider det du Malin. Vart tog allt vägen? Jag saknar Elin-fredagarna.. Björkman-humor som verkligen var toppen av toppen på humorlistan..
Malin och familjen B, det var tider det.. Och jag saknar den..
Malin och familjen B, det var tider det.. Och jag saknar den..
En riktigt dålig dag
Jag vaknade halvsex av ångest. Den grävde djupt. Och det gjorde ont. Det skrämmer mig att jag tappar kontrollen så lätt, så ofta, utan att jag vet att det verkligen händer på riktigt. En timme senare drar jag mig till duschen som bara innehöll kallvatten. Tack pappa säger man då. Inget duschande alltså och mamma försöker få mig att planera dagen.- Det var inte lockande det heller men till slut bestämde jag att jag skulle ta mig till skolan och gå på min enda lektion. Jag tänkte bara titta förbi Vallby och hämta och lämna lite saker, men nycklarna tapapde jag i bilen och det tog en halvtimme att hitta dem, väl inne i lägenheten var dte kaos, disk och tvätt och obäddad säng. Jag mår illa bara jag ser sånt. Jag hittar inte plånboken som jag hade busskortet i, alltså kommer dagen innebära närmare 60 kronor i busskostnad. Bråkar med mamma i bilen, kommer till skolan där jag inte pallar lektionen och datorerna funkar inte. Lilla jag sätter mig på bussen i hopp om att hinan till Vallby innan mamma lämnar detsamma. Vilket jag otroligt nog gör. Vi åker hem, jag degar framför teven i massiv ångest och vägrar åka till ät. Om jag redan pillar med rakbladet under täcket hur fan ska det gå då om jag tar mig fram och tillbaka till ät också? Adjöss kampen mot rakblad. Men nej nej, jag tar mig dit, gråter på toa och tar mig in dit. Det finsn en sak, och en sak ensamt, som gör att jag orkar - det är att jag har fasaden av att orka. Och den fasaden sviker mig inte många gånger. Inför Marie eller Agneta jo visst, men inför Anna? Nej inte en chans. Kort sagt, jag har redan gett upp kampen mot ångesten ikväll. Jag är redan långt över gränsen.
Maten då. Mitt stora dilemma. Min stora kamp. Och jag har kommit fram till ett beslut. Jag döms som "skyldig till misslyckande i varenda kamp. Straffet blir evig förlust" Japp. Jag kommer aldrig kunan äta utan ångest, ska jag då kämpa för alltid? Är det verkligen värt det? Är jag värd det? Är denna bittra värld fylld av svek och mörker verkligen värt den kampen? Blä, jag vill ha Marie, jag vill ha Agneta. Jag ill ha svar. SÅdana där svar som normala, andra människor också säger men när de säger det så låter det bara klyschigt. När Marie och Agneta säger dte låter det nästan trovärdigt, det låter logiskt, det låter hanterbart. Och ja, till och med Margareta, på sin tid, kunde det. Ulla kunde det också. (Ett nytt kapitel som jag tar någon annan gång, otroligt nog är hon också död så hennes ord lever endast kvar i alla sparade brev). Men idag behöver jag någon som viskar ömt... Som viskar alla lögner som låter sanna, just ikväll.
Maten då. Mitt stora dilemma. Min stora kamp. Och jag har kommit fram till ett beslut. Jag döms som "skyldig till misslyckande i varenda kamp. Straffet blir evig förlust" Japp. Jag kommer aldrig kunan äta utan ångest, ska jag då kämpa för alltid? Är det verkligen värt det? Är jag värd det? Är denna bittra värld fylld av svek och mörker verkligen värt den kampen? Blä, jag vill ha Marie, jag vill ha Agneta. Jag ill ha svar. SÅdana där svar som normala, andra människor också säger men när de säger det så låter det bara klyschigt. När Marie och Agneta säger dte låter det nästan trovärdigt, det låter logiskt, det låter hanterbart. Och ja, till och med Margareta, på sin tid, kunde det. Ulla kunde det också. (Ett nytt kapitel som jag tar någon annan gång, otroligt nog är hon också död så hennes ord lever endast kvar i alla sparade brev). Men idag behöver jag någon som viskar ömt... Som viskar alla lögner som låter sanna, just ikväll.
Fredag kväll
Jag och Murr ligger i min dubbelsäng och gör ingenting. Jag äge henne i streass och jag får väl erkänna att jag blev lagom utspelad i vändtian. Snart kommer resterande halvan av sällskapet som ska ut på krogen. Det känns lite nervöst men det ska säkert gå. Körskolan gick bra, skolan råkade vi glömam bort i all hast och Murr sirrade in i väggen när hon väl var där. Snart ska jag tvinga in henne i duschen och börja laga mat till de fyra damerna.
Jag kan inte garantera mitt tillstånd senare under dagen (och förmodligen inte för morogndagen heller) men det kommer nog en liten uppdatering. Have a nice fridag!
Jag kan inte garantera mitt tillstånd senare under dagen (och förmodligen inte för morogndagen heller) men det kommer nog en liten uppdatering. Have a nice fridag!
Råpanik och nattångest
Kanske är jag inte så frisk som jag trott. Smalhet är fortfarande den vackraste man kan se på, lätträknade revben är det närmaste perfektion man kan komma, springande ben är ännu beviset på succé. Jag hittade en bild på mig själv när jag var som smalast. 36.1 kg. trettiosexkommaenkilo. Varför gav jag upp det? Varför lät jag mig bli så kallat frisk? När det enda som är vackert är den absoluta nollpunkten.
Hej grusväg mitt i nätterna, dags att ta tag i mitt liv
Hej grusväg mitt i nätterna, dags att ta tag i mitt liv
Just call me angel of the morning
Just call me angel of the morning, angel
Just touch my cheek before you leave me, baby
Just call me angel of the morning
Then slowly turn away from me
Just touch my cheek before you leave me, baby
Just call me angel of the morning
Then slowly turn away from me
Det fanns någon som sa allt det där, och lite till, varenda morgon. Trots att jag vägrade, strejkade, glömde att vara trevlig och glad när hon kom varenda morgon och viskade att jag överlevt en natt till. Hon log så där hoppfullt så till och med jag trodde att denna dagen kunde bli. Hon var bara där, fanns till, försökte och lyckades. Jag skrattade, jag log, jag hoppades, jag gick till och med upp ur sängen, jag trodde, jag ville och jag kröp tätt intill. För det fanns en trygghet där. En falsk sådan. Men då fanns den där, verklig och sann. Den höll mig uppe, höll mig kämpandes.
Och nu finns det ingen som viskar varenda morgon längre...
ÄnnuennattutandigA..
Torsdag natt
Träning avklarat - inte bara kul, megakul. Möten avklarat - tungt men intressant (får ju till och med som jag vill^^). Konståknings-VM avklarat - alltid lika kul, det är verkligen värt lugn och ro när man stänger dörren om sig och bara iakttar vackerheten. Sitter nu och pluggar, det är riktigt tråkigt men vad gör man inte för att kunna stänga bort all skit som kommer sen om jag inte gör det nu.
Maten går bra, eller ja bra, om man frågar normala människor. Själv har jag svårt att fatta att man blivit så mattokig och äter kanske ibland två gånger om dagen. Det var 1,5 år sedan jag gjorde det flera dagar i rad utan att spy upp det. Och jag vet, det räknas inte ritktigt om man kompansationstränar, men jags pringer ju inte flera mil varje natt längre. Det känns osäkert. Som om marken under mig gungar och vrider och hoppar och jag riskerar att slungas ut i det tomma intet. Det här är okänd mark, jag vet ingenting om det normala livet. Det var alltför länge sedan. Jag har glömt allt det där. Och som sagt, höjden av normalitet för min del, på flera år, kommer imorgon. Jag ska ut på krogen. Det vette fan hur det kommer sluta, det känns också lite så där att det kan sluta hur som helst. Tänk om jag misslyckas? Faller? Tappar kontrollen? Försvinner ut i tomma intet där ingen når mig? Ja ni fattar, jag är inte osäker. Jag är rädd...
Så fruktansvärt rädd. Och ingen finns och tar emot mig om jag faller.
Maten går bra, eller ja bra, om man frågar normala människor. Själv har jag svårt att fatta att man blivit så mattokig och äter kanske ibland två gånger om dagen. Det var 1,5 år sedan jag gjorde det flera dagar i rad utan att spy upp det. Och jag vet, det räknas inte ritktigt om man kompansationstränar, men jags pringer ju inte flera mil varje natt längre. Det känns osäkert. Som om marken under mig gungar och vrider och hoppar och jag riskerar att slungas ut i det tomma intet. Det här är okänd mark, jag vet ingenting om det normala livet. Det var alltför länge sedan. Jag har glömt allt det där. Och som sagt, höjden av normalitet för min del, på flera år, kommer imorgon. Jag ska ut på krogen. Det vette fan hur det kommer sluta, det känns också lite så där att det kan sluta hur som helst. Tänk om jag misslyckas? Faller? Tappar kontrollen? Försvinner ut i tomma intet där ingen når mig? Ja ni fattar, jag är inte osäker. Jag är rädd...
Så fruktansvärt rädd. Och ingen finns och tar emot mig om jag faller.
Torsdag kväll
Kvällen tar vid nu, efter en soft eftermiddag som inte blev så mycket plugga utav. Sådan har jag blivit, katastrof men orkar inte engagera mig i frågan mer. Mamma och jag har softat framför teven och konståknings- VM. Vi har bosatt oss vid det denna veckan. Pappa kom hem fly förbannad, skönt att han åkte lika fort.
Nu bär det av mot träning. Skoj, skoj
Nu bär det av mot träning. Skoj, skoj
I-landsproblem
Ångest ångest ångest,. Ska som sagt ut imorgon. Hur ska det gå? Musik, hög musik, människor som skriker, febrilt söker efter en partner som har samma sorts galenskap som en själv, främmande kåta killar som ställt in siktet på sitt bute, fjortisar i urringningar som når till naveln, vänner som försöker i smyg försöker kontrollera att jag lever. Överlever. Gah hur ska detta sluta. Jaja, får helt enkelt se vart det slutar. Och det största I-landsproblemet, för alla tjejer ooch också jag, kläderna?!?! Panik, har slitit ut hela garderoben. Eller vad som återstår hos mamma och pappa. Har slitit ner allt svart som finns i trådarna. Det går inte så bra. Så det slutar i aen snodd jeanskjol från Murr och något fynd jag ännu inte hittat i tröjväg. Svart bolero med luva? Med något färgigt, eller grått under? Äsch vette fan, kommer som vanligt bli att jag tar fram det som ligger underst i högen.
Idag är för övrigt matfri dag. Det känns skönt att veta att jag kan göra mig själv och demonerna nöjda för ett ögonblick. Det är så oerhört lätt att misslyckas. Det kan jag. Det är jag världsbäst på.. Jag kan helt enkelt inte vinna, vara bra, räcka till, vara stark. Men imorgon blir det tacos om brudarna så önskar. Så då är det tillbaka till dåligheten som måste döljas.
Lilla Murr, imorgon så smäller det. Högt också. Wish me good luck
Idag är för övrigt matfri dag. Det känns skönt att veta att jag kan göra mig själv och demonerna nöjda för ett ögonblick. Det är så oerhört lätt att misslyckas. Det kan jag. Det är jag världsbäst på.. Jag kan helt enkelt inte vinna, vara bra, räcka till, vara stark. Men imorgon blir det tacos om brudarna så önskar. Så då är det tillbaka till dåligheten som måste döljas.
Lilla Murr, imorgon så smäller det. Högt också. Wish me good luck
Torsdag härliga torsdag
Första dagen i skolan för denna veckan. Känns lite.. wierd? Skolan tickar på utan mig, lämnar mig kvar här bakom. Det känns.. ensamt? Men men Maria tvingade i väg mig till stan. Skönt att få en paua från skolans skrika och stress. Redovisat engelskan, gick mindre bra. Sitter med historia, det kan bli ett kul arbete. Mamma kommer vid tolv så ska vi röra oss mot Lillhärad. Och morgondagen ska jag tvingas ivär ut på krogen. Det var.. år sedan sist? Eller typ så. Får se hur det går. Förhoppningsvis bra. Vad händer mer? Träning ikväll, ska bli skönt.
Just nu går jag på mellanting, vet inte riktigt vart jag står. Vet inte om jag tycker om det eller inte. Men det får väl gå. Så länge jag lever typ. Eller övelever i alla fall.
Take care
Just nu går jag på mellanting, vet inte riktigt vart jag står. Vet inte om jag tycker om det eller inte. Men det får väl gå. Så länge jag lever typ. Eller övelever i alla fall.
Take care
Jaha..
Kvällen har ägnats åt plugg. Religion och engelska. Ondskans problematik sög. Men den är gjord. Ska snart dra mig mot joggingrundan, var två dagar sen nu så inte alls bra. Sedan då, jag är trött på mig själv. Jag förstår inte riktigt vad jag vill och vad jag borde göra. Perfektionisten Elin har två meter tvätthög att vika. Inte ens när jag hade lunginflammation, hjärnskakning, brutna revben eller var inlagd hade jag det så. Jag har ALDRIG, jag menar ALDRIG, i hela mitt liv haft det. Och jag vet det, och jag ser högen, vet om och täker på att det aldrig hänt, och egentligen aldrig borde hända senare heller. Men när jag står där och ska börja så skriker mitt huvud ifrån, det smärtar, svartnar för ögonen, benen viker sig och jag omringas av mörker och dess demoner. Varje andetag i närheten av den eller dammtussarna eller läxhögen får mig att kollapsa, jag kan inte andas, jag går under av ångest. Och ungefär likadant ligger det till med maten. Den går sisådär får jag väl erkänna. Jag äter, varje dag, men hur mycket är en normal tallrik? Är det fortfarande åtto tuggor om jag äter lite, tio om jag äter normalt och tolv om jag vill göra andra stolta? Eller är det som broder säger, äter jag fortfarande "ingentig", trots att jag känner mig som ett fetto? Allt som inteär kaos men i oordning gör att bloggen hamnar vilande tyvärr. Men det kommer nog en uppdatering varje dag i alla fall..
Och ja, jag minns hur man använder msn, har bara glömt hur man använder prat. Det där med att vara normal, prata om blått och grönt och igår och imorgon. Det där dagliga är borta. Jag är inne i mig själv. Så vänta er inga pep-talk från mig. Men ja älsk, om jag hittar mobilen (högst osäkert) så ska jag ringa.
Och ja, jag minns hur man använder msn, har bara glömt hur man använder prat. Det där med att vara normal, prata om blått och grönt och igår och imorgon. Det där dagliga är borta. Jag är inne i mig själv. Så vänta er inga pep-talk från mig. Men ja älsk, om jag hittar mobilen (högst osäkert) så ska jag ringa.
Fredagkväll och livlöst
Dagen idag har varit så söndenrtrasad så jag vet ine vad som har hänt idag och vad som tillhör en annan dag. Skolan någon timme, arbetsförmedlingen med mamma, lunch med mamma och Anette, gemensam arbetskollega till oss, ehmm, fotbollsskorinköp med broder, firande av Meta, min och broders gamla dagmamma och numera vän till mamma. Det har allt varit trevligt faktiskt, hos Meta var vi gamla Lillhäradsgänget med någhra få som fattades. Vad barndomen kan vara glatt att minnas trots alla dess svarta hål för min del. Men i alla fall, gamla barndomskamrater och minnen sen vi var sju. Ibland är jag glad att jag föddes mitt ute i åkermarken där alla känner alla. Gemenskapen med samma rötter är faktiskt speciell. Imorgon bär det av mot bandyfinal i Uppsala, pappa tyckte vi kunde visa att vi stöttar vårt hemmalag ^^
Tänk, vi ska göra något normalt.
The deep-shit också antar jag. Maten går åt helvete, eller är på väg dit. Idag har det funkat men har å andra sidan inte varit ensam en minut. Vi får se vart det slutar, jag kanske tar mig uop själv för en gångs skull, vore ju första gången. Det är jobbigtr att se alla sår som blöder i familjen som jag gjort, som jag skurit. På tal om det så har jag jättefina armar nu. Det ser i alla fall friskt ut att det bara är ärr och inga sår. Tyvärr sviker jag väl mig själv som ni skulle kalla det, för så bra som att sluta skära kommer jag aldrig bli. Nej skärsåren får vara någon annanstans tills det är tillåtet att falla igen. Plugget dödar mig, harkommit igång igen, tack och lov. Sedan har vi väl inte mycket att göra åt mitt kaos. Jag vill så mycket men mitt inuti, mitt bagage, mitt skadade hjärta och själ gör att jag inte kan. Min drömutbildning finns i Falun, distans 180 p. Det är precis vad jag vill läsa. Men jag orkar inte läsa i höst. Och jag vill inte. Men tänk om det tills då jag ska läsa är försvunnet? Men när ska jag få tid att resa och se och uppleva allt det som Sverige och min lilla värld inte har? Är jag ens redo att börja leva igen? Eller börja leva alls? Vet jag hur man gör? Mitt inuti har satt s många gränser som gjort att jag aldrig låtit mig sväva fritt, så kallat leva och vara fri så vet jag ens ur man gör, hur man vågar?
Ja, hur vågar man?
Hur vågar jag?
Tänk, vi ska göra något normalt.
The deep-shit också antar jag. Maten går åt helvete, eller är på väg dit. Idag har det funkat men har å andra sidan inte varit ensam en minut. Vi får se vart det slutar, jag kanske tar mig uop själv för en gångs skull, vore ju första gången. Det är jobbigtr att se alla sår som blöder i familjen som jag gjort, som jag skurit. På tal om det så har jag jättefina armar nu. Det ser i alla fall friskt ut att det bara är ärr och inga sår. Tyvärr sviker jag väl mig själv som ni skulle kalla det, för så bra som att sluta skära kommer jag aldrig bli. Nej skärsåren får vara någon annanstans tills det är tillåtet att falla igen. Plugget dödar mig, harkommit igång igen, tack och lov. Sedan har vi väl inte mycket att göra åt mitt kaos. Jag vill så mycket men mitt inuti, mitt bagage, mitt skadade hjärta och själ gör att jag inte kan. Min drömutbildning finns i Falun, distans 180 p. Det är precis vad jag vill läsa. Men jag orkar inte läsa i höst. Och jag vill inte. Men tänk om det tills då jag ska läsa är försvunnet? Men när ska jag få tid att resa och se och uppleva allt det som Sverige och min lilla värld inte har? Är jag ens redo att börja leva igen? Eller börja leva alls? Vet jag hur man gör? Mitt inuti har satt s många gränser som gjort att jag aldrig låtit mig sväva fritt, så kallat leva och vara fri så vet jag ens ur man gör, hur man vågar?
Ja, hur vågar man?
Hur vågar jag?
Ångest
Sitter i skolan, bland massa folk. Det är jag inte bra på. Så det går som sagt inte så bra. Jag vill hem. Glömma att det finns en verklighet. Glömma att jag måste leva, att jag måste kämpa, att jag måste vilja leva. Saknaden gräver hål i mig. Jag vill inte, jag orkar inte. Det är lite för mycket just nu, jag orkar inte mig själv.
SÅg en intervju med förfatatren till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (?). Vartenda ord, och jag menar vartena ett är jag på pricken. Ensamheten, pendlandet, manin, depressionen, tankarna, kämpandet, självmordsförsöken, tomheten, mörkret, förtvivlan. Har aldrig känt igen mig på det viset. Det skrämmer. Vet int om jag orkar läsa boken, men känns som att jag kanske måste. I alla fall mamma och pappa skulle förstå så mycket bättre om de läste den. Men det kan gå fel också. Åtminstone jag.
Skolhat på hög nivå
SÅg en intervju med förfatatren till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (?). Vartenda ord, och jag menar vartena ett är jag på pricken. Ensamheten, pendlandet, manin, depressionen, tankarna, kämpandet, självmordsförsöken, tomheten, mörkret, förtvivlan. Har aldrig känt igen mig på det viset. Det skrämmer. Vet int om jag orkar läsa boken, men känns som att jag kanske måste. I alla fall mamma och pappa skulle förstå så mycket bättre om de läste den. Men det kan gå fel också. Åtminstone jag.
Skolhat på hög nivå
Vad kan man säga
Ja,jag vet inte. Egentligen har det nog hänt massor men i min lilla tomma hjärna käns det tomt. Blivit sjukskriven halvtid nu, så behöver bara plugga halvtid oh sedan halvtid distans. Det är nog bra. Jag gillar inte människor. Inte folk heller, de är flera och okända då. Då kanske jag också kan lägga fokus på ätstörningsenheten och deras program. Jag fattar inte vad jag ska göra, vad ag borde göra eller hur ja ska ta mig dit. Det är jag för dum för, så därför ger jag upp. Men nu är det alltså det jag ska försöka med. Och det där med ät känns för övrigt skit. Jag har ätit åtta dagar i rad. Och det har faktiskt känts okej. Men idag var det första träningen utomhus. På grus. Förr om åren har jag vid just det tillfället känt mig fri. Det tillsammans med första vårsolen innebär att snart är det grässäsong, seriepremiär och svettiga träningar. Och vid just detta tillfälle har jag alltid fått krypa in i min egen förnöjsamhet, och demonerna som för en gångs skull är nöjd med mig - för jag är alltid den med bäst kondition och med mest ork och med bäst träningsvilja. Men idag, frösta grusträningen var det kallt, blött, isigt, smutsigt, men inte svettigt eller kämpigt. Det var avskyvärt. Från den tid som gått sedan jag var vid just samma dag fast för ett år sedan så har mycket hänt. Världen fick vetskap om att det bodde demoner inuti mig och de fick veta att jag sprang om nätterna, matstrejkade i veckorna och skar mig trasig. Så därför har jag satts i den sk behandlingen. Kort sagt, de sk hjälparna har förstört allt jag en gång stod för, allt ag en gång ansåg mig själv vara. Jag är ätstörde Elin utan kondition. Ursäkta men då är man ju inte sjuk längre?!
Jag vill bara vara bra och smal...
...
Jag orkar inte, har inte plugagt på en vecka. Det har jag absolut inte råd med. Orkar helt enkelt inte. Det får gå som det går. Att saker går åt helvete är jag van vid. Det blir så när man är värdelös.
Jag orkar inte vara dålig jämt...
Jag orkar inte vara dålig jämt...
Ordlös
Jag kan inte koncentrera mig. Mina tankar faller, jag faller. Jag saknar Marie. Ja Marie, jag SAKNAR DIG. Och just nu behöver jag dig. Mer än någonsin. Dina andetag tar mina, dina ögon möter mina, dina händer i mina, dina skratt med mina, dina godispapper med mina. Du med mig.
.
Flyg älskade flyg innan du faller
.
Flyg älskade flyg innan du faller
Så där ja
Listan på nattens göromål är lång, för att inte säga extremt lång.
Äta, titta på tråkfilmen Troja (som jag råkade sova bort när den visades i skolan), en religionsuppgift, en engelskauppsats, en filosofiförberedelse inför seminarie på torsdag, försöka se 78 minuters evigt tråkdebatt (om länken funkar vill säga), hm vad mer projektarbetet kommer aldrig ta slut så det vore ju också bra om man fick ner någon rad på, där kanske jag kan få in ett äpple för klockan närmar sig nog en hands antal fingrar. Duscha ska hinnas med och sedan blir det nog ehmm.. Vad som nu står på listan, ja just ja historia, alltså skriva om filmen, det kan vi förstås ta imorgon det ska inte vara gjort än.
Ja nni fattar poängen.
Och förresten ja, jag äter, galet mycket och det är massa ångest men just nu kämpar jag inte ensam mot demonerna och ÄS, just nu är det någon som får mig att fortsätta kämpa även om det inte håller för evigt. Och för er som varit med ett tag nu, tappa hakorna, för det är ingen mindre än mamma. Min mamma, hon som aldrig riktigt förstått, som aldrig velat se, som alltid velat försvara någon annan, oftast då pappa. Den mamman står i alla fall för stunden bredvid och står med sin rygg mot min. Och ärligt talat är det nog hon som har sitt svärd högst för jag har inte riktigt orken att se fienden i ögat. Inte än. Jag är för skör för det. För liten.
Äta, titta på tråkfilmen Troja (som jag råkade sova bort när den visades i skolan), en religionsuppgift, en engelskauppsats, en filosofiförberedelse inför seminarie på torsdag, försöka se 78 minuters evigt tråkdebatt (om länken funkar vill säga), hm vad mer projektarbetet kommer aldrig ta slut så det vore ju också bra om man fick ner någon rad på, där kanske jag kan få in ett äpple för klockan närmar sig nog en hands antal fingrar. Duscha ska hinnas med och sedan blir det nog ehmm.. Vad som nu står på listan, ja just ja historia, alltså skriva om filmen, det kan vi förstås ta imorgon det ska inte vara gjort än.
Ja nni fattar poängen.
Och förresten ja, jag äter, galet mycket och det är massa ångest men just nu kämpar jag inte ensam mot demonerna och ÄS, just nu är det någon som får mig att fortsätta kämpa även om det inte håller för evigt. Och för er som varit med ett tag nu, tappa hakorna, för det är ingen mindre än mamma. Min mamma, hon som aldrig riktigt förstått, som aldrig velat se, som alltid velat försvara någon annan, oftast då pappa. Den mamman står i alla fall för stunden bredvid och står med sin rygg mot min. Och ärligt talat är det nog hon som har sitt svärd högst för jag har inte riktigt orken att se fienden i ögat. Inte än. Jag är för skör för det. För liten.
Friheten att falla och flyga i sin egen värld.
Tryggheten som jag så lätt lät mig vaggas in i är borta nu och det har lämnat ett stort tomrum i min själ, som jag inte vet hur jag ska kunna fylla. För det smärtar. Låsta dörrar, förstående sköterskor, stora fönster, sex filtar, stor bredbildstv, kaffemaskinens burr, soffans kant, målarrummets kaos, skolsalens ihålighet. På något sätt avr det där ändå fulländat, så perfekt och passade min trasiga själ så väldigt väl. Jag saknar att vara den lilla och det tillåts att jag är liten och får gråta, får dunka huvudet i väggen, får skrika ut min ångest, får skratta ohämmat, och får kämpa i min takt, med någon som stödjer mig tills jag kan gå själv. Men Västerås, Centrallasarettet, Division Psykiatri, Barn och ungdomspsyk, Avdelning 99 finns inte längre. När jag har tid öre eller efter en tid hos Anna. brukar jag gå dit, ställa mig utanför och spela upp mitt liv som jag hade därinne under alla månader. Jag kan se alla människor som spelar en pjäs de inte förstår. Sköterskorna plåstrar om det blödande hjärtat och desperat olyckliga patienter tyr sig till väggarna och till sin säng, de enda ägodelar de kan ha nytta av. Och när jag ser på det utifrån känns det så avlägset, att det där var jag för en månad sen drygt, jag var den som kröp utmed väggarna och satt i hörnet på soffan och tvingades i fem mål mat om dagen. Är det verkligen så här det var? Var det så här.. tyst? fridfullt? i ytterlighetens anamn? För det är ett annat liv där inne, där är det liv man ahr hamnat i och som man vill ur. Och det saknar jag. Sköterskorna som lärt sig mitt personnummer utantill, väggarna som vaggar mig till en orolig vila. Ja, kalla det vd ni vill men för mig var det friheten. Friheten att falla och flyga i sin egen värld.
Tisdag
Japp, japp. Men hur jag mår är mer tveksamt, igår var en bra dag. Pratade med Sophie, så skönt att änligen få veta vad som hänt och vad som kommer hända och hur hon känner. Det är viktigt för mig också. Hon är i alla fall inlagd på barnpsyk ett tag till, det behöver nog hon. Pratat med en lika pratglad och sexsugen Nemo. Hon är söt, och jag tror på henne på fredag i rätten. Det ska ordna, sig också för henne. Om SOC tillåter förstår, vilket är tveksamt om de följer sina sk rutiner. Träffade Evve igår, var ett halvår sen sist, mer ändå, men hon var sig lik. Och hade go kille också. Dom pratar norrländska så man måste tänka vad det är man hör.
Efter överdosen i förra veckan är det fortfarande spänt, och jag har insett att jag aldrig kommer bli fri från demonerna, från de döda människorna, från rösterna från väggarna, från maten som inte vill ner, från benen som springer av sig själv, från drömmen om alla revben synliga., från trasigheten som är mitt inuti, från ångesten som bor i mitt hjärta eller döden som sitter i min fåtölj. Nej de kommer aldrig lämna mig, det vet jag, men en dag kanske jag kan lära mig att leva med dem. Nu är jag van vid dem men kan inte hantera dem.
Det är svårt, det är liksom inte riktigt så lätt som jag trodde att det skulle vara att leva. Det är så väldigt svårt att ens överleva.
Efter överdosen i förra veckan är det fortfarande spänt, och jag har insett att jag aldrig kommer bli fri från demonerna, från de döda människorna, från rösterna från väggarna, från maten som inte vill ner, från benen som springer av sig själv, från drömmen om alla revben synliga., från trasigheten som är mitt inuti, från ångesten som bor i mitt hjärta eller döden som sitter i min fåtölj. Nej de kommer aldrig lämna mig, det vet jag, men en dag kanske jag kan lära mig att leva med dem. Nu är jag van vid dem men kan inte hantera dem.
Det är svårt, det är liksom inte riktigt så lätt som jag trodde att det skulle vara att leva. Det är så väldigt svårt att ens överleva.
Lååång helg
Efter en lång helg med enormt skolk från allt vad plugg heter kommer det bli jobbigt att ta ikapp. Dumma mig. I övrigt har den varit ganska lättsam,. jobba för ett ordesällskap med trerätters och därmed tjänas in några välbehövliga kronor. Annars är det som det brukar. Folk klagar, vi bråkar, kompisar tar dödensteg och jag är frtfarande fast i maten. Men nu äter jag i alla fall. Eller ja, mer än tidigare, vilket kanske inte är så mycket som folk vill att det ska vara. Jag förstår bara inte hur de får ihop det. Vore så lätt att bara ge upp, men tror det är nog för de flesta runt mking nu. Jag har svikit tillräcklgt så bara att kämpa vdare trots att den döda gubben fortfarande ligger i min sän
Ursäkta röran
Jag bygger om i mina betyg så skolan är under reparering. Hoppas ni har överseende med bloggtystnaden.
Tack på förhand
MVH
Den misslyckade studenten
Tack på förhand
MVH
Den misslyckade studenten
Hunger, du dödar mig inte
Hunger, du dödar mig inte
Ingenting kan vara mer
Magiskt än när det hörs
Över hela vardagsrummet
Att min värsta fiende
Och min bästa vän
Är matstrejken som varje
Gång förlängs
Bara lite, lite till
Så är jag perfekt sen
I mitt huvud är allting
Så fel och felvridet,
Sjukt som de kallar det
Men alla gånger jag
Lyder order så är det
En normal, men bisarr
Verklighet jag lever i
Den lyder oskrivna men tydliga
regler av en osynlig hand
Hela min värld går ut
På att räkna kalorier,
Väga mig en gång i
Kvarten och springa tre
Gånger i trappen istället
För en för på något sätt
Ska jag bli alldeles perfekt
Det måste gå, bara lite
Fler revben man kan räkna
Ingenting är mer magiskt
Än när hungern ger upp
Kampen den aldrig kan
Vinna och tystnar bort
I ekona av lyckans tårar
Men jag förblir oberörd,
Jag ska vara en duktig flicka nu
Hunger, du dödar mig inte,
Du är beviset på att jag är bra
Fiolsträng gå inte av
Fiolsträng gå inte av,
Fiolsträng gå inte av,
Jag ber dig
Jag vill ha dig hel,
Behöver dig
Hel
Och stark
För att hålla
Min svaga
Låga
Vid liv
Fiolsträng gå inte av,
Döda inte min
Trasiga utdöende hög som kallas själ
Den är
Dömd
Redan bortom
Allt hopp och
För evigt
Stämplad mördads
förväntan
Fiolsträng gå inte av,
Sluta inte spela
Orka bara lite lite mer
Spela långsamt
Men
Bara överlev
För när dina
Toner dör
Så dör
Jag
Ensam kan man vara fastän man är två
Ensam kan man vara fastän är två
Någons andetag
River murarna in
Till min värld
Där jag långsamt
Förtvinar bort till
Något ingen vet
Vad det egentligen är,
Vi ser föreställningar
Luften går inte att
Andas för dess
Lukt är outhärdlig
Och monstren som
Är mina tyranniska
Härskare som slår
Mig med piskor,
De är gjorda av stål
De som tagit sig in
Försöker med rätta
Fly undan min värld
Där är ju ingen plats
Att bo men jag har
Ingen dörr och inte
Heller hål att fly genom,
Denna värld är min dom
Alla rymmer i hastig
Men dold panik som
Ändå syns i deras
Ögon när de tittar
På det misslyckade
Försök till människa
Jag faktiskt har blivit,
Och alla ser på,
Genom bubblan där jag är kvar
Ensam
kan
man
vara
fastän
man
är
två
Jag ser varenda människa men alla ser på mig som om jag inte fanns
Jag är för mörk, för försvunnen för att synas
Lite lycka var det här
Japp japp, ett lovat inlägg om än väldigt sent. Ska ta det hela från början. Min kära mor skickar mig på måndag morgon ett vidarebefordrat mejl. Från tjejjouren sk, där de inbjuder till en föreläsning med Mia och vad hon nu hette i efternamn. Från Stockholm i alla fall och skulle prata om "maktfördelningsprincipen". Vilket är en modell som olika mer eller mindre extrema feminister. Jag bestämmer mig för att följa med min mor och vara "support". Sådär lagom neutralt och jag behöver aldrig låtsats att jag varit där om jag inte tyckte om det. Men men väl anlända bjuds vi på fika och/eller mellanmål. Eller mamma bjöds på det, jag låtsades som att det var ett otroligt intressant papperhav där olika artiklar, föreläsningar osv var uppsatta. Vi blev varmt välkomnade och kände oss faktiskt ganska hemma på en gång. Det var sådär osvenskt och folk hälsade och visade sig och ja, vi trivdes. Mia är en till synes ganska diskret, lite småliten i sättet. Men när hoon tar till orda märker i alla fall jag att det är någon som kan sin sak och som står för sin sak so pratar. Hon börjar verkligen med att fånga oss och får oss till aktiva lyssnare. Hon visar fyra cirklar.
Den första: kvinnorna utgör 51 % till antalet i världen.
Den andra: kvinnorna utför 80 % av allt arbetet (ideelt och betalt)
Den tredje: kvinnorna får för sitt arbete 10 % av all lön
Den fjärde: kvinnorna har 1% av allt kapital och ägande - hus, båta, bilar osv.
Vi fortsätter diskussionen med statistik och olika modeller och undersökningar för att visa på hur samhället ser ut i just denna fråga. man kan vara olika mycket aktiva eller passiva i olika gruppr, vissa är inte ens medvetna om var de befinner sig. Hon visade en mindmap där den minst utsatta, den som styr alltså är de medelålderns männen i den stora cirkeln. Sen utanför i mindre rutor kommer olika utsatta grupper. Den största gruppen som har mindre makt är ju kvinnor. Homosexuella, yngre och äldre, sjuka, arbetslösa, osv är olika andra utsatta grupper. Och tänk efter: hur många är de procentuellt de där i mitten, de som har den största makten? Alltså, 51 procent hamnar i den stora utsatta gruppen, sedan hur många procent är inte homosexuella, sjuka, yngre, äldre eller arbetslösa? Så kontentan blev ungefär; en enda front för mer jämnfördelad makt, främst i Sverige. Och när man hörde och såg akltl detta, fick det klart för sig hur det faktiskt ser ut, så är man HELTAGGAD för att göra en skillnad, för att hjälpa till, för att förändra.
Och jag är inte bara peppad, utan för en gångs skull känner jag att jag hör hemma någonstan, att jag betyder något och att min röst blir hörd. Så tjejjouren here I come. För jag är faktiskt LYCKLIG. Ett ord jag inte använt på mycketm, mycket länge.
Och ja, jag får nog kalla mig feminist!
Den första: kvinnorna utgör 51 % till antalet i världen.
Den andra: kvinnorna utför 80 % av allt arbetet (ideelt och betalt)
Den tredje: kvinnorna får för sitt arbete 10 % av all lön
Den fjärde: kvinnorna har 1% av allt kapital och ägande - hus, båta, bilar osv.
Vi fortsätter diskussionen med statistik och olika modeller och undersökningar för att visa på hur samhället ser ut i just denna fråga. man kan vara olika mycket aktiva eller passiva i olika gruppr, vissa är inte ens medvetna om var de befinner sig. Hon visade en mindmap där den minst utsatta, den som styr alltså är de medelålderns männen i den stora cirkeln. Sen utanför i mindre rutor kommer olika utsatta grupper. Den största gruppen som har mindre makt är ju kvinnor. Homosexuella, yngre och äldre, sjuka, arbetslösa, osv är olika andra utsatta grupper. Och tänk efter: hur många är de procentuellt de där i mitten, de som har den största makten? Alltså, 51 procent hamnar i den stora utsatta gruppen, sedan hur många procent är inte homosexuella, sjuka, yngre, äldre eller arbetslösa? Så kontentan blev ungefär; en enda front för mer jämnfördelad makt, främst i Sverige. Och när man hörde och såg akltl detta, fick det klart för sig hur det faktiskt ser ut, så är man HELTAGGAD för att göra en skillnad, för att hjälpa till, för att förändra.
Och jag är inte bara peppad, utan för en gångs skull känner jag att jag hör hemma någonstan, att jag betyder något och att min röst blir hörd. Så tjejjouren here I come. För jag är faktiskt LYCKLIG. Ett ord jag inte använt på mycketm, mycket länge.
Och ja, jag får nog kalla mig feminist!
Jaså du
Gamla gamla texter jag skrev för många många år sedan gås igenpm nu till boken, Har ungefär tre veckor kvar tills den är färdig. Tror jag. Ska jag sikta på i alla fall. Det känns verkligen bra nu. Har koll på allt och det börjar synas ett slut på det här. Äntligen. Tror det kan bli bra och tror på mig själv för en gångs skull. Mycket man går igenom o tänker igenom nu som man förträngt, av naturliga o onaturliga skäl. Vad mycket man varit med om ändå. Killar hit och dit, rättegångar och våldsamheter dit. Ätstörningar hit och överdoser dit. Bråk och svek hit och dit. Resor fram och tillbaka. Inte konstigt att man förträngt, medvetet och omedvetet en hel del av det som hänt. Jag förstår varför jag mentalt anses vara 27.
Vidare till projektarbetet och boken då.
Vidare till projektarbetet och boken då.
En bra titel?
Dagarna är långa, men samtidigt vet jag att jag helst vill att klockkan stannar helt. Det vore skönt att kunna få sätta punkt efter allt som hänt senaste åren. Börja om eller sluta helt. Men mina chanser till döden har sumpats lika mycket som mina chanser till liv ochså är sluträknade, så vart hamnar jag egentligen? Jag skulle vilja svälta mig igen, bli smal, smalare för att till slut bli smalast. En tanke som varit med i så många år nu. Det känns.. lockande? Viktigt och riktigt. En sådan där visshet som bara känns så rätt fastän det är alldeled ologiskt i verklighetsmått mätt. Mina revben syns ju faktiskt nästan inte, och mina lår är en stolrek större än de varit på två år. Jag vet att ni inte förstår men om det är det ända som finns i mitt medvetande så är det svårt att låta bli att lockas av dödsbetet. Några kilo bara, lite lite mindre så jag blir osynlig igen. Med det går inte, det är så sjukt mycket som jag måste klara av för att kunna komma ur det här.
Just nu gräver ångesten. River sådär smärtsamt inuti. Sådär så att händerns skakar och lungorna dör. Andetagen kommer stötvis, oregelbundet och det dansar döda katter på min diskbänk. Det blöder ur med. De hostar upp sina avstängda organ på mina spisplattor och jag vet att det inte finns så mycket kvar att göra än att låta sig ägas. För jag har ingen chans på att vinna, på att ens komma levande ur striden. Det får vara ångest som äger mig, jag kan inget annat. Det är jag inte värd heller. Så döda mig långsamt döden, jag vet att du tar mig. Någon gång. Men lek en ägande sadist med mig du, jag är van. Och på något sätt så gillar jag dig. Så jg lär väl vara en masochist då också. Men ingen har kallat mig normal, right?
Just nu gräver ångesten. River sådär smärtsamt inuti. Sådär så att händerns skakar och lungorna dör. Andetagen kommer stötvis, oregelbundet och det dansar döda katter på min diskbänk. Det blöder ur med. De hostar upp sina avstängda organ på mina spisplattor och jag vet att det inte finns så mycket kvar att göra än att låta sig ägas. För jag har ingen chans på att vinna, på att ens komma levande ur striden. Det får vara ångest som äger mig, jag kan inget annat. Det är jag inte värd heller. Så döda mig långsamt döden, jag vet att du tar mig. Någon gång. Men lek en ägande sadist med mig du, jag är van. Och på något sätt så gillar jag dig. Så jg lär väl vara en masochist då också. Men ingen har kallat mig normal, right?
