Do not forget your regret
Det är nu kylan från fönstret sätter sig i mina ben och ångesten river sönder mina organ. Kvällen är ung och mina tabletter i färgskalans alla färger ligger på bordet. Jag vill så gärna slippa den här ångesten, slippa alla tyngder och slippa alla tvång. Men det är svårt. Som sagt klarar jag inte skolan som jag ska, får inget slutbetyg, jag vill träna men hjärtat orkar inte. Jag vill kämpa men jag ser liksom ingen mening i det. Någon som kan finna någon ny åt mig? För hur många gånger jag än vill leva så faller jag tillbaka i dödsfällan.
Jag har i alla fall kommit fram till att jag ska delge mina föräldrar bloggens innehåll. Går det åt helvete så vore det intet nytt - det gör det jämt - men det kan ju inte bli en everlasting katastrof om det nu blir så.
Tabletter i tiotal, dussintal, hundratal väntar på mig. När helst jag vill
En alkoholists vanor
Jag och Marie har en liten dispyt här gällande alkoholism. Vi definierar det lite olika. Okej,okej, kag dricker en hel del. Dels med min kära mor, men inte i några mängder. Jag dricker ofta men lite. Och ja jag dricker ett antal gånger i veckan och ja jag njuter av det och ja jag skulle gärna dricka det dubbla, tredubbla och till och med fyrdubbla. För den alkohol jag drickerm den gillar jag. Däremot bär det mig starkt emot att dricka det jag inte uppskattar. Det är i så fall whiskey eller jägermeister, men endast en hutt när jag är sjuk.
Så vad säger ni, hur definieras en alkoholist?
Önskan om hjälp
En liten fundering, som i mitt huvud är väldigt stor. Jag tar det hela från början så ni förstår sammanhanget.
När jag för så många år sedan började tappa kontrollen över ätandet och självskadebeteendet som tog sig i mängder med olika former var det ingen som såg att jag inte längre var ensam om att bo i min kropp. Jag kunde leva med fasaderna, de var mina vänner, de räddade mig från att vara onormal. Inte ens när somrarna kom och jga gick i långärmade, om än tunna, tröjor och inte badade förstod de. Jag levde mitt eget liv i dödligheten. Inte förrän för två år sedan insåg min mamma och pappa, när självmordsförsöken blev offentliga, officiella, så att folk hittade mig medvetslös, någon plockade upp mig vid bron eller när det var blod i sängen. Jag blev inlagd, jag tvingades i mat och jag ljög mig ur psykiatrins grepp om mig. Mamma och pappa stod hjälplösa brevid, de förstod inte vad som hänt, varför allt blev så fel för så många år sedan. De leter fel i sig själva och i sina handlingar. Men det finns inga. Eller ja, det finns en del men inte så många som de tror. De var förstörda, jag förstörde familjen, jag tog dem till en annan värld där de fick kämpa med sina fasader, med att orka leva fastän jag var nära döden. De skulle jobba, träna, ta hand om bror och mormor och farmor och alla vardagliga ting som jag glömde att de existerade. De var verkligen förstörda. Deras blickar fyllda av hjälpslöshet glömmer jag aldrig.
Jag har alltid haft svårt att prata med mina föräldrar om mina problem, om mina tankar som de inte förstår. Och jag tror inte att jag kommer kunna tala om det än på länge. Så ska jag istället låta dem läsa bloggen, kanske inte hela tidne, men att de får kolla i den när det är något de inte förstår? När jag får det extra tungt så att säga? Tror ni det skulle hjälpa dem, eller mig, eller vår relation? Mycket fundersam
Trött, tröttare, tröttast
Jag kämpar på. Försöker låta bli att tänka på alla siffror. Vikten, vikten på maten jag äter, alla kalorier, antal tabletter osv. Jag försöker verkligen, men det är svårt. Utmanade mig själv till att gå bland tusentals folk på marknad. Det gick bra till en början. Innan jag insåg att det fanns ett stort antal unga tjejer och kvinnor som var smala nog att gå i bara bikiniöverdel. Deras höftben syntes om de sträckte på sig och deras lår var lika smala som mina armar. Så jag lät bli glassen som pappa försökte få i mig och jag spydde upp mackan som mamma tvingade i mig. Men jag slipper nog sjukhuset imorgon i alla fall.
Annars är det lugnt faktiskt. Hoppas ni njuter av solen, själv flyr man den
Ännu en dag fylld av ångest
Jag är så trött. Jag orkar inte stå längre stunder. Jag kan inte sitta utan att sova, särskilt inte när jag ha rnågon med mig, det känns tryggare då. Jag hör verkliga röster också, även om de andra hörs också. Men då kan jag fokusera på att jag faktiskt har inslag av normalitet också. Mamma är sur på mig för att jag inte orkar något. Om jag orkade så skulle jag väl för helvete må bra? Jag har inte valt att falla.
Vägrat äta i några dagar nu, följer med att må dåligt. SÅ det blir sond på måndag. Vilket jag inte pallar. Jag vill verkligen inte. Så lite har jag inte ätit. Jag har ätit flera gånger om dagen innan. Väger redan apa så vet inte om hag tänker låta sonden sitta i.
kram på allt folk, hoppas ni mår bättre än mig <3
Bloggpaus
Sorry för en dag utan en endaste rad. Vaknade sent, varit vaken av mardrömmar hela natten. Värdelöst. Men vänjer mig aldrig. De kommer nära inpå. gör at jag inte kan andas. Tränger in mig i ett hörn där jag inte kan slå mig ut, jag måste vänta tills nattmonstren lämnar mig att förtvina i mina egna skrämda tårar. Jag mår inte alls bra nu. Dåliga dagar, dåliga nätter. Jag försöker verkligen se något ljust, något bra men finner inget. Skolan vet jag inte om jag klarar, jag får nog inget hållbart jobb, jag kommer nog inte ibäg på någon resa, jag slipper inte någon DBT och får därmed inget längre uppehåll så jag kan åka iväg någonstans, som till farmor. Vad har jag att leva för? Vad har jag att se fram emot?
Jag orkar inte med mig själv, jag är tjock, jag är ful, jag är ensam och jag är totalt förvirrad.
Idag då, jag och mamma har bakat 200 bullar tills på lördag och skjuttävlingen, vi har hämtat kött för nästan 4000 kronor. Jag har varit och tränat, det gick sådär, mitt hjärta krånglar än. Min mamma är arg och min pappa stressad. Och snart är det mors dag .Usch. Hatar sådana där överskattade påhittade dagar som inte har något syfte.
Men men, god natt
Trött trött
Är hemma hos mamma och pappa. Det känns blä. Vill sova men går inte. Så vete fan. Det är varmt, jag har ätit, jag mår illa. Ska in till stan och hälsa på Pehr sen. Jag är inte sugen på att träffa folk men får väl bli så. Min hund är asocial och vill bara äta melon. Hon är faktiskt duktig på det, det är ganska sött.
DBT och ät
Jag skulle vilja vara duktig och ringa till Anna och gråta. Skrika att jag inte orkar mer. Att hon hade rätt när hon undrade om jag tänkte på att ge upp. Att hon visst ska krama mig hårt och viska att allt kommer att bli bra, att jag visst behöver 95 an, att jag nog vill vara ärlig och säga till mamma och pappa hur svårt det är att överleva. Varför tar jag aldrig det där steget och vågar testa? DBTn är till för just det, att jag ska ringa när det blir svårt, visa att jag lever. Men jag vågar inte.
DBTn vill få mig att sluta skära, försöker hitta sätt för mig där jag kan stå ut i kris, kan hantera ångesten och inte behöver skära utan hittar andra sätt att överleva på. Den vill att jag tillsammans med min behandlare ska använda de metoder jag får av färdighetstränarna för att klara av vardagen. De vill att jag ringer alla de där telefonnumren när jag får svårt att andas, att jag håller hårt i isbitarna när rakbladsångesten blir för stor.
Ge mig ett andetag
Sista gången jag kollade på klockan var hon kvart i fem. Får skylla mig själv. Förmådde inte ta de där tabletterna jag skulle igår kväll heller. De hamnade bland de 267 andra som väntar på mig. Nu är det ju några till då men ja. Låg och tänkte på alla saker jag velat göra i mitt liv. Alla saker jag drömde om, alla saker jag jobbade in pengar till. Det var en massa saker. Se Australien, spela en hel fotbollssäsong, se operetter, skaffa en till hund, förstå mig på pappa, börja jobba igen, bli sk frisk, gå klart skolan, träffa alla gamla kompisar, äta ute, en dag utan ångest, ta körkort, ja ni fattar. Jag vill leva, jag vill ha ett liv. Men jag faller hela tiden när jag är på väg dit.
Och ja, sammanfattat - jag gjorde inte provet för jag hade tänkt dö.
Hunger, svält, skrikande mage. Jag är dålig.
Blä
Jag vill gråta högt. Jag vill att någon viskar att allt kommer att bli bra fastän jag vet att det inte blir det. Men det finns ingen. Mitt huvud dunkar. SÅ jag går nog och lägger mig.
God natt
En massa tunga tankar
Jag är hungrig. Så där äckelhungrig som jag bara är när jag lyssnat alltför mycket på mitt sjuka jag. Det där jaget som är hela jag just nu. Längst in finns bara det friska jaget, den friska Elin, som motsvarar hela mitt samvete just nu. Mamma, pappa, Marie, Maria, Sophie, Sandra, Nemo, Kajsa, brorsan och ja alla ni nu som jag glömt namnet på, ja alla dem betyder för mycket. Efter en timmes samtal med mamma och pappa där mitt sjuka och mitt friska jag spelat en ödesmatch inuti. Jag vill så gärna bara skrika ut alla känslor men mitt friska jag är alltför litet för att det ska hända. Jag vill bara skrika rakt ut att det ligger 267 tabletter i mitt skrivbord och väntar på att jag, dvs mitt sjuka jag, ska ge upp och svälja dem alla med en flaska whisky. Men friska jag är för liten för det. En del av mig hoppas att mamma och pappa ska läsa det här och låta mig bli tre år och ta över allting. Jag vill inte göra saker själv. Jag vill ge upp. Jag har inte orken till att göra något. Har suttit och pratat med mamma och pappa i en timme nu ikväll som sagt. Mamma är besviken över provet jag skulle gjort igår. Hon kämpade för att jag skulle få göra det. Men som sagt så hade jag redan gett upp då. Mamma har sagt att det är bättre att jag säger att jag inte orkar innan jag låter bli det där som jag skulle gjort om jag orkat. Men hur säger jag att "mamma, jag orkar inte mer" Hela mitt sjuka jag förbjuder mig att göra precis det. NÄr mamma sa det så ville jag skrika ut att jag hade tänkt följa med döden ikväll. Pappa sa att jag måste våga bli inlagd igen för ingen orkar om allting börjar om igen där det var för 1,5 år sedan. Men hur ska jag göra det? Jag vill ju inte kämpa mer. Jag har redan kämpat och det hjälper inte. Jag vill ge upp nu. Mina fasader och lögner som får mig att orka genom dagen gör mamma illa. Hon förstår inte att lögnerna är det enda val jag har. Jag kan inte starta en morgon med att jag inte mår så bra idag. Så gör människor som förtjänar att inte orka. Inte jag. Det friska jag planerar för morgondagen, för alla saker jag ska göra medan den sjuka i samma stund, exakt samtidigt, planerar och bestämmet att allt verkligen är slut.
Men de har förklarat och pratat hela kvällen om att jag måste ta ansvar för mig själv. Jag kan inte dö den dagen. Jag älskar mamma och pappa för mycket för det.
H.J.Ä.L.P M.I.G
...
Jag är bara så trött på mig själv, på att leva. Jag vill inte mer
...
Jag mår illa. Jag vill spy. Pappren där alla provfrågor står är söndervikt. Jag vill inte mer.
Stora klumpar
I min hals värker det. Det dunkar och gör ont inuti mig. Ångesten som alltid bor inuti mig har växt sig stor, så väldigt stor. Jag orkar inte med den. Jag vill glömma att jag lever. Jag vill inte leva, Så låt mig försvinna långt, långt bort.
En stor punkt
Jag mår illa. Mina fötter är kalla. Såren på låren gör ont. Det blöder från såret i huvudet. Låt mig dö.
Fortsättning följer
Jag har tappat kontrollen. Jag vet inte vad jag gör. Jag gör som demonerna säger för att ibland vakna upp, inse att jag har förlorat spelet, och försöka komma på ett sätt att komma undan. Men det finns inga. Jag är fångad i den här dödsfällan. Har sprungit runt i fyra timmar och letat efter tabletter. Jag har tappar viljan och orken att kämpa mer. Jag ska till apoteket och köpa de starkaste tabletterna jag kan hitta.
Jag orkar inte mer
Har inte mått så här kasst på ett halvår. Men nu faller jag.
Hårt.
Ångest..
Dörren stängs bakom mig. Lampan i rummet släcks och skenet som nådde mig utanför fönstret försvinner. På ett ögonblick. Jag lämnas ensam. Jag springer, springer och springer. Allt är osammanhängande. Jag vill ge upp. Jag orkar verkligen inte mer. Har spytt upp chokladen. Det smakar sopa i min mun. Tvål med chokladsmak var ingen femstjärnig kvällsmedicin. Jag springer hem från tryggheten där jag var gamla Elin, gamla jag. Där jag kunde äta glass och jordgubbar. Där jag kunde skratta.
Döda mig
7 juni
För övrigt ska jag rösta på Kenneth Johansson i EU-valet. En av få centerpartister som fortfarande har ståndpunkter som gäller för Centern. Och han är karl, enda platsen där karlar är bättre än fruntimmer. Carl Schlyter är förstås okej han också, men han är miljöpartist så det bär lite emot trots att han är vettig i åsikter. Då är det bättre emed mitt eget Centern.
Människan är ett svekfullt ting
Jag önskar att något som människan inte funnits till. Kunde vi alla inte ha blivit djur, som följer sina naturens lagar, kämpar för det essentiella, mat, sova och en plats i rangordningen. Men människan ska var så förbannat mycket mer. Och just på grund utav det följer också så mycket annat med. Som inte är bra. Det där begreppet vänner är liksom allt annat idiotiskt i människans värld relativt. Man kan ju vara vänner fastän man glömmer bort födelsedagen, fastän man inte vill umgås, fastän man ljuger. Vänner är inget begrepp som till exempel föräldrar innebär ett ansvar och vissa vinster. Nej vänner kan man vara när det passar en själv. När man vill få många sms på bussen, för att det ska ringa många gånger i klassrummet, för att vännerlistan på msn ska bli extra lång, för att man inte vill gå själv på stan och shoppa, för att man inte ska vara tyst i ett hörn i klassrummet. Då jävlar passar man bra som sällskap, men när det finns andra som passar att ha med på festen då fanime duger man inte längre. Tack för den.
Jag är arg
Jag är FÖRBANNAD
För det är lättare att vara ärg än ledsen när det gör ont inuti
Fastän alla vet att det gör ont när sveken är där
Hemkomst
Har som sagt varit hos farmor över natten. Korsån och Hofors är sig likt. Solen sken idag och regnet öste ner igår. Bättre kan man inte få det däruppe. Stugan var kall men ack så mycket atmosfär det finns där. Vattnet glänste och björkarna ven i vinden, gruset knastrade under tofflorna och hundarna sprang i det höga gröna gräset. Jag tror det brukar kallas lycka. Farmor körde bil för färsta gången sedan i augusti och det gick bra, faktiskt väldigt bra, så hon kommer nog köra en hel del upp till stugan nu igen. Hon var där för första gången sedan hon ramlade i augusti. Hon såg de vissna blommorna hon haft i så många år. De var döda nu. Farmor har aldrig haft döda blommor. Så det var nog tungt för henne, hon blev så påtagligt påmind om hur annorlunda allt varit det senaste året.
Hon och jag satt och pratade om farfar igår också, när pappa var ute och bytte däck på farmors bil. Det har gått några år nu sedan han dog. 3,5 närmare bestämt. Vi var till hans grav också och tittade. Och jag bestämde mig för att det är det jag ska bli begraven när det kommer också. Som sagt, det känns ju lite ovisst när det blir. Ibland känns det som att jag redan står på trappen in till kyrkogården. Ibland känns det som att jag väntar tills tiden för rullatorn också är förbi. Döden kommer så genomträngligt nära utan att jag märker det förrän han redan håller mig hårt i handen. Det skrämmer mig, och tydligen farmor också för hon påpekade det när vi stod vid minneslunden där farfar ligger. Hon hoppas att hennes död blir som hennes systers, som dog förra veckan. Det gick snabbt, bara några dagar, utan smärta och senildemens. Hon vill att jag ska vara den som läser den första vänen och håller det första talet. "Jag vill inte vara den som lägger den där röda rosen som växer utanför stugan på din grav" Nej jag vill inte vara den som lägger den på din grav heller farmor. (Det fanns tre stycken där från början men farfar fick den ena när han begravdes i november 2005)
Ja det har varit en ganska tung helg mentalt. Det är det alltid att bli påmind om en av de ting som påverkat mig och mitt liv allra mest.
RIP farfar, Enar Björk, 3 nov 1926 - 11 nov 2005
!
Och just det, åker som sagt till farmor och Dalarna
Kommer hem imorgon kväll
Ångest
Vaknade av ångest. Sovit mindre än en timme inatt. Vaknr av att det dunkar hårt inuti. Det skriker inom mig. Det gör ont ont ont och någon gräver i mitt hjärta. Jag vill riva sänder mina händer, skära bort armarna och springa bort låren. Men idag ska vi til farmor och se hur det går för henne. Om hon kan börja köra bil igen. Det vore skönt för henne. Sitter och väntar nu på att svinen ska bli klara någon gång. De väcker mig halvsju och säger att jag måste skynda mig för brorsan vill åka. Nu sitter jag här, klar och har väntat i fyrtiofem minuter. Så jävla bråttom var det. Alting ska varenda jävla gång anpassas efter dem. Hela livet kretsar kring dem och deras jävla presidentliv. Blir så förbannad. Mitt liv, mammas liv är helt värdelöst, de finns bara till för deras skull. Varje gång måste man vara klar på minuten dom är klara, och helst ska man ha gjort alla husets arbeten medan dom packar alla sina viktiga saker till alla deras viktiga möten och träningar och tävlingar. Man ska ha eldat i pannan, gjort deras matlådor, ställt fram frukost, bäddat alla sängar, gjort ordning i sängarna och kört fram bilarna. Blir så jävla förbannad.
Ursäkta allt gnäll idag, men jag är trött på att vara dörrmatta eller i bästa fall, när vi har tur jag och mamma, bara vara pigor från 1893. Det blir ganska omotiverande när det är det enda liv jag har att kämpa för just nu. Känns inte riktigt som att det är det jag kallar liv, men det är väl det enda liv jag kan få. Så det är nog inte så konstigt egentligen när det som väntar är manväldet och kvinnoförtryck. Vad jag hatar västvärldens samhällsanda.
Fuck the world
Ibland blir allt så fel
IKväll var det en sådan kväll. Jag nuddade bollen, det var fantastiskt, jag spelade fotbollen, jag skrek på lagkamraterna, dem skrek tillbaka och jag sprang. Precis som det ska vara. Snacket på planen är som det alltid varit. Vi finns där för varandra, peppar varandra och allt underbart som hör fotbollslaget och spelet till. Men efter matchen kom allt det där som jag inte varit med om på länge. Fester som utspelat sig, matcher som spelats och möten som varit. Allt det där jag missat. Alla krogkvällar, alla matcher, alla bilturer, alla cuper, alla artonårsfester, körkortsfester, filmkvällar, möten, samtal, shoppingturer, middagar, valborg, stugsemstrar, nyår. Allt det där som tog plats när jag var innanför låsta dörrar, låg under täcket eller sprang ute på grusvägen. Jag har helt enkelt missat livet. Jag har kämpat för överlevnad när Döden legat bredvid mig i sängen. Varför lät jag allt detta hända? Hur kunde allt bli så fel? Alla andra kämpade för att hinna med livets alla kapitel, jag kämpade för att gå upp ur sängen.
Jag är negativ jag vet. Men det är så mycket jag ångrar nu.
Och att spela i långärmat, fortfarande, när alla andra svettas i bara matchtröja tär på mig. Det är så svårt att vara glad när armarnas alla ärr och sår kliar och påminner mig om hur misslyckad jag är. Jag ska sluta skära nu, över sommaren, jag vill också spela i kortärmat. Jag villockså slippa frysa utan tre tjocktröjor. Jag vill vara normal. Jag vill bara vara helt vanlig.
Fan
Avfärd
Då är det dags för att leta på träningsjackan. Skorna är packade, understället påtaget och håret uppsatt. På väg, på väg. Det kryper i min kropp, det springer i mina ben och jag längtar ut till friheten. På ritkigt grönt gr's med vita linjer och stora nät i målen.
L.Y.C.K.A
En lång lång natt
Jag har sovit. En hel natt. Jag måste bara skryta, för det har inte hänt på år. Jag är nästan övertrött. Men jag har sovit. Jag har bara vaknat av mardrömmar en endaste gång. En endaste gång. Jag är så stolt över mig över mig själv och att jag lyckas vara glad över det. Hoppas bara att det håller i sig för min kropp behöver sova igne alla hundratals timmar som jag vaknat bort. Så många år, men nu fick jag sova. Ja, det låter jättelöjligt jag vet men det är så fruktansvärt chockerande.
För alla som undrar, så är min dag den lyckligaste på länge, länge. För ikväll är det premiär för mina fotbollsskor igen. Jag ska leka boll, i och för sig bara leka med den, men jag ska ändå få hålla på med den.
Lyckligaste dagen på länge, länge. Så wish me good luck
En riktig hemmakväll
Alla, inklusive en trött bror, en magsjuk mamma och en arg pappa, har rört sig mot toaletten vidare till sängen. Jag sitter kvar och väntar på att mina tabletter ska trilla ner genom halsen. De vill inte. De är för många för det brukar jag säga. Fast det är inte så många längre. Jag mår ju bättre. Jag tar bara tre sömntabletter istället för de normala sju. Så det går visst framåt. Men i alla fall, mina lår tycker synd om sig, de är inte vana vid 5 kilometer asfalt.
Jag har pratat minnen med Maria, vi harmånga har jag insett. Alla människor vi mött, alla ställen vi varit på, alla rätter vi ätit, alla telefonsamtal vi haft, alla tankar vi tänkt åt varandra, alla filmer vi sett, alla böcker vi diskuterat, alla nätter vi delat, alla vakentimmar, alla promenader, alla bussturer, alla pysselstunder, alla allt. Bara alla allt. Bara alla allt då det bara var vi som ägde världen, som inte styrdes eller ägdes. Vi bara var varandras.
Nu kämpar jag, vilket för de som känner mig vet vilken enorm kamp det är, med att få igång en film. Jävla dumma apparat. Teknik ska alltid bråka med mig,. Varför inte bara kunna trycka på en knapp så är det klart sen? Men nej då. Jag ska i alla fall se PS jag älskar dig. Igen. Men den är vacker och jag älskar boken. En av få filmer som kan äta sig med boken den är gjord utifrån. Är inte ofta man hittar sådana
Ett ögonblick senare
Lilla glada almenackan hittade hem igen. Det är ett tag sedan så har varit lite kaos i min mentala almenacka. Men nu är den framme och jag ser att det i morgondagens ruta står "A-lagskväll och fotbollsploj, grillning på kvällen" Jag ska leka med fotbollen. Jag ska röra på benen, böja på fötterna, hoppa för att nicka och ta sats för att skjuta. Det spritter i mina ben av lycka. Fast träningsvärken i dem gör att jag försöker sitta still just nu :P Men det ska bli kul att få komma igång igen, få släppa loss. Bollkontrollen ligger väl på noll men vi skyller på alla kilon jag tvingats på för att bli "frisk". Men jag väger mer, jag väger mer än jag vill, men mindre än vad dem vill. Så det är bara att dra på sig fotbollsskorna och överleva skavsåren som kommer blöda de första träningarna.
Så hurra för min toppendag imorgon.!
Två kräkningar och en godispåse senare
Lilla jag och lilla mamma ligger och mår illa. Själn har jag spytt två gånger och mamma kan knappt stå., Häller i mig salt men det hjälper inte. Inte cola eller sockerdricka heller. Var inte den bästa tajmimgen för att bli sjuk. Men men, man får väl ta den smällen.
Det är trist när nära vänner glider isät. De skriker, bråkar, sviker och vänder ryggen fastän de inte märker det. Jag önskar att det gick bättre när människor ska samspela men människan ter sig alltför komplex varelse.
An ordinary me
Klockan är 11.16 och jag sitter och funderar varför jag lovar mig själv saker som jag inte kan hålla. Bara skära på låren? Det verkar gå strålande hittils. Men men, nog med tråkigheterna, jag är på väg mot en manisk topp och då är man glad. Överdrivet glad. Så jag tänker njuta av solen och glömma att näsan rinner och ögonen svider av pollenför sol är vi inte överberikade med i vårt tråkland.
Dock verkar det lite jobbigt att åka buss igen. Det var länge sen. Någon som har tips om hur jag ska lösa den frågan kring paniken?
Jaja suck
Dags att glömma det där seminariet, det gick inte alls bra. Men men, godkänt och det var målet. Har inte ork till något annat.
Men nu är det avslutning på loggbokeb och sedan en utvärdering och sedan en komplettering och ett WS-möte så jag vet vad jag ska plugga till på måndag.
Yey yey
Ibland går allt bara så bra. Natten sög, jag vet, men bortsett från det lilla misslyckandet så har jag varit duktig i två dagar. Fick tillbaka geografiproven, godänt på det ena och väl godkänt på det andra. Puh, då är det bara tre prov kvar. Usch usch. Ikväll är det fest på Knivsta slott i Uppsala med klassen, studenfest. Jag ska ligga och smöra grogg med mammsen. Nu på morgonen är det religionsseminarie och sedan inlämning av tillbvehöer till projektarbetet. Sedan bär det av hem till mamma och pappa igen vid elva. Kort dag, eller ja, lång om man ämför med hur det har varit på senare tid. Eller ja, senaste åren blir det väl om man är petid.
Till den stora lyckan. Gårdagskvällen. Jag tvingade Louise att springa med mig, så jag fick springa 5 kilometer! Jag höll på att b örja gråta när jag sprang i mål. Jag avr fri. Jag var jag. Och ångesten trots alla 7000 personer var bara en gnagande känsla i bakhuvudet. Jag kunde andas, jag kunde tänka, jag kunde skratta. Jag kunde leva. Det låter jättelöjligt jag vet, men det kändes så rätt. Så lätt. Det betyder så mycket att ha fått börja komma igång. Jag vill så gärna ha mer.
Taggar till
Ligger i soffan och försöker tänds till inför kvällens vårruset. 5 km efter att inte ha sprungit eller gått en meter på fem veckor. Puh på det. Ska i alla fall hinna hälsa på familjen Burkman idsag. Länge länge sen. Pratat med Marie också, et var mysigt. Skulle egentligen behövt pluggq men jag orkar verkligen inte.
Om du bara visste älskling
Ikväll är en kväll då jag kommer somna längst in i garderoben brevid hyllan med träningskläder. Känna doften av de gula fotbollsstrumporna. Jagvilljagvilljagvill. Men imorgon är det vårruset, i och för sig bara 5 kilometer. Önskar att jag kunde springa fritt. Men jag tror inte jag vågar.
God natt nu ska jag vända mig uppåt i trappen
Allt är inte hugget i sten
Idag mötte jag sveket på min väg igen. Människor ter sig så avlägsna. jag har effektivt stängt dem ute. Jag har blivit sviken så många gånger. Varje gång växer sig mina murar lite högre och blir lite tjockare. Snart kan jag inte ens ta mig ut själv heller. Det gör ont att inse att jag faktiskt, fortfarande, har spricker i mitt omdöme. Jag är så säker på att jag känner mig själv och andra människor så väl att jag vet om de är bra för mig eller inte. Efter mer än ett halvår tillsammans med psyklogen Anna på ät, har jag börjat vara ärlig. Berätta om de tankar som får mig att göra alla dumma saker. Som jag tidigare nämnt har ångesten blivit värre och värre för att ha börjat nå toppen nu. Det är tungt att andas, det är svårt att prata, det är jobbigt att tänka. Ångesten idag hos Anna var mig hundradelars sekund från att springa in på toaletten och skrika högt. Alla dumheter som varit de senaste veckorna har ju hon inte hört om eftersom jag råkat missa några möten med henne. Det tog 45 minuter att få fram bara det om rakbladen. Kabbarna orkade jag bara inte få fram. Vilket var tur för hennes första kommentar, efter cirka 2 minuters tystnad, var att jag k anske bara sagt det för att jag visste att hon ville att jag skulle säga något? All tillit, den lilla som funnits, krossades totalt. Hur kunde jag vara så blind?
Jag fattar inte hur allt kan bli så fel.
Där drömmar lever
Sitter i skolan och försöker andas. Det gårinte så bra. Bråkar med skrivaren som inte fungerar. Jävla skit på den. Allt ska ju vara inne idag så vore bra om jag fick ut det alltså. Men så är mitt liv. Åt helvete. Vi får helt enkelt se om min dag blir något bättre. Men det hoppas jag. Det behöver jag. Har i alla fall lämnat in alla andra uppsatser.
Skitdag
Åter till fredagens beslut
Förra veckan var som sagt en vecka som mest innehöll tankar kring beställningarna i början av veckan. Rakbladen är fortfarande fint inpaketerade i sin låda. Men påsen med kabbarna ligger öppnade, men ej använda. Jag bestämde ju i torsdags att de ska bort. Men jag kan inte spola ner dem. Så så fort Sandra rört sig mot sängen ska jag gå ut och strö ut sockret ute i trädgården. Det tar emot. Så vädligt mycket men jag har tre personer jag sviker, eller redan har svikit, redandå jag köpte grejerna. Men jag ska inte krossa förtroendet igen. Så nu ska det slängas. Jag kan inte spola ner det i toaletten. Det är svårt de här, för jag faller alltid tillbaka. Jag återvänder alltid hit, för sjukdomens trygghet är alltid tryggast. Precis när jag börjat komma någonstans, börjar släppa taget så faller jag ihop på en gång. Jag är som en liten igelklott. Vågar inte sticka ut nosen förrän jag kryper ihop igen. I mitt lilla skal och stänger alla andra ute. Jag stänger livet ute. Jag Jag stänger maten, behandlingen, ute och stänger in mig med demonerna och deras regler och lagar.
nu gäller det.. jag spriner fort.. vänder påsen upp och ner.. tittar inte.. känner inte.. springer bara tillbaka.. fort.. skynda..
tillbaka.. dumma dumma mig. jag sprang. jag sprang så fort jag kunde.. hjärtat slog fel igen.. det gjorde ont i det också.. inuti. längst in.. pulvret var lika malt som alltid.. vackert.. lent.. vad har jag gjort.. allt 'är borta...
Jag har fel och dem har alltid rätt
Ångest. En grym ångest. Den blir bara värre och värre. Var länge sedan den greppade så hårt om mig. Jag önskade att det inte höll i mig så hårt. Jag vill så mig fri, bli frisk, vara den där glada tjejen jag avr när jag var liten, orka vara sådär envis som jag en gång var, kunna vara sådär pigg och trevlig och duktig som jag var när jag var hel, ha förmågan att få människor att vara glada, att uppskatta mitt sällskap. Det var så många år sedan. Jag vill bara vara ickefri. Jag vill vara trygg i friheten, inte sakna inlåstheten i något destruktivt som inteär bra. SOm jag i längden mår dåligt av. Gör mig fri.
Så då var det alltså här
MIn sista skoldag som skulle varit imorgon blir inte min sista skoldag för min dryga lärare har slarvat bort mina prov som jag redan skrivit så nu måste jag skriva om dem. Och får jag inte godkänt på proven i fredags så har jag två till att göra, alla den 25. Jag fattar inte. Varför händer det här alltid mig? Mamma tycker att det bara är att kämpa. Men det är det jag gjort i hela mitt liv, och nu faller jag, efter tretton år i skolan, på den sista veckan för att min lärare klantar till det. Jag har inte orken till att läsa över sommaren också för att klara av det här. Det orkar jag bara inte. Maten går det lite bättre med. Eller ja jag har ätit två dagar i rad.
Ångesten går det åt helvete med. Jag är så trött på att vakna pga ångest, dvala hela dagen med ångest, inte kunna äta utan ångest, inte kunna sitta still av ångest, inte kunna prata pga ångest, inte kunna somna pga ångest
det var då själva fan
tänk vad det vore lätt om inga toaletter fanns. jag önskar att jag vore bättre än det här. jag som betämt mig för att ta paus med rakbladen över sommaren, jag vill inte vara dålig
lämna mig ifred allaäckeldemoner. för jag orkar inte med er.
jag vill bort
jag vill bli smal
jag vill vara bra
jag vill vara fjäderlätt
jag ill helt enkelt bara vara fri.
inte inlåst på toaletten.. jag vill kunna vara fri
blä
blä blä blä
det är smärtsam ångest. har nog inte haft sådan här ångest på både en och två månader. Det gör ont ont ont. Jag vet inte om skoltoaletten klarar sig undan mig idag. Jag tror inte detl. Varför är allt så fel idag? Sista skoluppgiften avslutas i detta nu och provet igår gick bra. Mamma och jag är ensamma ikväll, det ska bli skönt att slippad edär två svinen till andra halvan av familjen. Och jag vet, så ska man inte säga, men de beter sig som om jag och mamma är trasdockor som de kan göra vad de vill med. Och vi gör det. Jag försökte förklara för brodern varför vi inte hoppa av lycka de få gånger vi ser dem. Men j, hoppas det går bra för dem på SM nu då.
...
Någon spelar med en såg mot mina revben. Det gör ont att andas och jag längtar bort. Jag vill bara att all smärta ska försvinna, att jag slipper mig själv. Ångest ångest ångest. Jag vill springa tills jag dör. Jag vill bli smalare än smalast. Jag vill bli sådär halvfin som jag var förut. 36, 1 kilo. Om jag bara kunde förvandla mig dit igen. Det skär i mitt hjärta när jag minns hur lätt allt var när jag var mitt uppe i matstrejken. Det var allt som låg vid mina fötter i min värld. Ingenting annat fick plats i min dimension och jag var ursäktad för att strunta i resten av min omvärld. Jag fick vara ifred med demonerna. Det får jag inte längre. Jag ska kunna hantera dem nu. Jag är sk frisk. Men det kan jag inte.
Så var det kväller igen
Ja ni, jag undrar hur allt kommer sluta. Att min sjukdom gör up och nedgångarna så mycket mer extrema gör det svårt att veta hur morgondagen eller ens kvällen kommer se ut. Vissa kvällar orkar jag inte. Ikväll är en sådan kväll.
Vit som snön
Jg fryser. Jag fryser så in i helvete. Mina händer är vita, mina läppar blåa som blåbär och fettet dallrar i takt med mina skakningar. Det är så förbannat svårt att orka med sig själv. Har geografiprov om en kvart. Får se hur det går. Är i alla fall mer förberedd än vad jag var inför biologin. Som för övrigt gick åt helvete om ni vill veta. Jag sov ingenting i natt. Så har sovit nu på morgonen mot en hård databänk. Min rygg värker. Jag har besämt mig för att gå ner till 45 igen. Det ska gå, Det måste det. Jag vill vara smal. Kabbarna kom igår. Låg på badrumsgolvet i tre timmar och bara höll det hårt i handen. Det var .. skönt? bra? lyckligt? Äh det kändes bra i alla fall. Men ska som sagt var inte röra det. Ska bara orka spola ner det eller ta med det till Maria på fredag. Ja det är väl en vanlig dag för min del, som ni kan märka.
varför
Varför varför. Allting går bara åt helvete. Jag orkar bara int mer. Varför ska det alltid vara jag som faller ihop av alla dåliga betyg och alla problem.
Jag orkar bara inte mer
Vissa dagar går bara inte
Idag är en sådan dag, huvudet dunkar, mamma är förbannad, pappa skriker och datorn segar. Jag orkar inte med idag. Men igår var en bra dag. En bra natt. Jag sprang för första gången på fem veckor. Och vilken frihet. Jag vill springa in i oändligheten.
Nya beslut
Alla bra, men inte alla som jag vill. Inatt börjar min hälsoperiod igen., Jag väger 48 kilo. Det är mer än vadjag vägt på fyra år. Jag ska gå NER. Helst 42 men vi börjar med 45. Få se hur mycket fett som är kvar då. Jag ska se smal ut. Mina ben ska inte se ut som stockar. Mina armar ska inte se ut som lår. Min mage ska inte se ut som tre magar. Höftbenen ska sticka ut, revbenen ska synas igenom tröjan, handlederna ska försvinna och ryggen ska krökas. Jag ska bli smal. Nu får det räcka med äckelheterna. Fattar inte att jag kunnat låta det gå så här långt.
Men jag ska i alla fall till Maria i helgen så de där kabbarna får helt enkelt ta vägen någon annanstans. Vart det nu ska bli. Jag vet så väl hur illa det kommer göra. Hur jag än gör. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vill bara bort. Jag vill bara få bort mig. Ta bort mig mig mig. Jag orkar inte.
Jag är körd
A struggle remains as a impossible mission
Ja, jag vet inte. Vad fan ska jag göra? Det känns så tryggt att falla tillbaka på det där, det där som Marie säger, har funnits så länge i mitt liv. Jag kan det, utan och innan och väl uppi det så är det så lätt. Med blodet fyllt svävar man på moln.Men Marie är värd så mycket mer än det. Jag vet bara inte hur det här ska gå till..
Jag vill ha de där..
Några minuter senare
Dags för uppdatering igen. Har faktiskt hunna hända en del. Morgonen har spenderats åt studentmöte. Det är typ tre fester på Silk o Elba och förfest och maskeradkväll, sedan är det mössmottagning i en vecka, maskeraden är sedan samma fredag. Vagnprydning och musikuppsättning och träning inför maskeraden och skit i havet. Hur nu allt detta ska få plats i min kalender med alla slutmöten inför sommaren. Så ja, hur ska detta sluta. Ska ju som sagt in te fira studenten alls, men har sagt att jag kanske dyker upp på någon av festerna bara över kvällen istället för att sova över. Är no g ungefär vad jag orkar med. Hoppas jag. I alla fall någon gång. Alla dessa dagar som innebär allt det jag inte orkar med betyder att jag alltså är klar i skolan nästa onsdag. Sedan börjar mitt sommarlov. Ska till skolan den tionde och säga hej då till alla bara, sedan bär det direkt upp till farmor. Oj oj vad det kommer bli skönt att krypa undan. Bara cykla mellan stugan och farmor. En mil, eller ja åtta kilometer,. Nåde den läkare som hindrar mig från det. Min sommar ska inte förstöras av paranioda läkare. Jag SKA vara fri i sommar. Jag SKA slippa långärmade tröjor (vilket betyder att mina nya rakblad från Frankrike får sparas, eller rit på låren. Men ska faktiskt försöka låta bli.
Och det leder mig in på nästa ämne. Marie och Maria hade långa samtal med mig igår. Jag sviker. Som alltid. Jag fattar inte att jag gör det om och om igen när jag vet hur ont det gör i dem. Jag vet det ju. SÅ förbannat väl. Det är alltid dem som får ta mina smällar. Så rakbladen från Frankrike ska gömmas hos farmor hela somamren. Nästan i alla fall. De gör mer nytta i höst i så fall. Sedan är det då de där kabbarna som jag beställde- Eller frågade efter och som jag vet att jag kommer få. Om jag alltså ber om dem. Det kliar i mina fingrar, de få ärren i armvecken och de betydligt fler som är i knävecken pockar på uppmärksamhet. Jag vill. Jag vill så väldigt gärna. Kroppen skriker efter det den nästan glömt att den behövde och gillade så väldigt mycket. Men det gör för ont att se smärtan jag sprider om mig. De har rätt. Marie har rätt. Hon orkar inte mer. Jag fattar inte att hon orkat hit ens. Men hon är min starka flicka, avd hon än säger., Ändå vill jag ta de där fyra, bara de där fyra och låta bli sen. Det har jag gjort förr. Och klarat mig undan sen. För ett tag i alla fall. Så nu är det alltså upp till mig. Det är ett enkeöt val. Marie väljs först. Det måste hon göra. Så de där fyra kabbarna vet jag fan inte vad jag ska göra med. Om jag säljer det vidare är jag ju öndå inne i kretsarna. Men att spola dem i toaletten? Jag vet fan inte. Jag ska nog till Maria på fredag. Så jag låter bli. Så får det bli.
Fasansfulla fasad
Det skrämmer mig liet. Jag är i skolan nu. Klockan 8.30. Det är inte så mycket folk men det är svårt att andas. Allt är så stort, så luftlöst, människor som tittar, demoner som målat sina ansiktet i taket, deras ögon som glänser i dataskärmen. Jag kan inte andas. Jag vet att jag är fast här i 1,5 timme till. Det är ungefär dubbla tiden mot vad jag brukar spendera här på en hel dag. Sedan är det körskola i en timme, knappt, sedan är det tillbaka till skolan, ska alltså vara här från 11 igen till två. All denna tid är ungefär vad jag spenderar på två veckor normalt. Det är det mest skrämmande av allt. Värre ändå i princip är att jag redan jag stängde bildörren och gick de 20 metrarna till skoldörren drog på mig det största och falskaste leendet jag möjligt kunde dra på mig. Det är inget jag tänker på, jag insåg det när jag glatt hälsade på koordinatorn som siotter i receptionen. Överdrovet glättigt, överdrivet tittande djupt i ögonen. Reflexmässigt drig jag på mig det. Det sitter så förbanant djupt inrotat. Hur fan ska jag bli en normal vettig människa om det här är det enda jag anser mig behöva göra..
Det gör ont att vilja
Jag vill. Men vill jag? Är det demonerna som vill att jag vill? Är hela mitt liv påhittat? Är allt som hänt mig bara bagateller som jag söker medlidande för? Vet jag vad jag vill? Vill jag något alls? Är all min smärta bara illusion? Är tomheten inuti egentligen överfull? Är det här verkligen rätt? Är det här vad jag borde göra?
De där fyra kabbarna som egentligen skulle kostat närmare 2000, är de värda att jag får en gratis kick tillbaka tre år? Att jag som Marie säger, fastnar i de där destruktiva vanorna jag hade som 14 åring. Är det värt det? Den där natten av frihet. Mig svävandes högt upp i en rosaglittrig sky med regnets guldiga droppar och molnen som luktar persika och pulver.
J
a
g
ä
r
f
ö
r
v
i
r
r
a
d
Jag. Behöver. Hjälp
Dumheter
Idag blev ingen bra dag. Ingen bra dag alls. Den var bra. Ända fram tills demoinerna slog till med full kraft. När de vilat ett tag slår de alltid tillbaka extra hårt. Så maten jag hade tänkt skulle bli tre gånger idag (riktiga mål, frukost, lunch lagat och middag lagat) Och det blev alla tre, efter en och halvtimmes kamp med middagen. Men det var bortkastade timmar för jag spydde upp både lunch och middag. Sedan blev det 1200 dit-ups nere i källaren. Det blev en sk långduschning, vilket de gick på. Känner mig så dålig. Äntligen har jah börjat gå upp igen, så att alla blir nöjda och min kropp inte vägrar att samarbeta utan dör i kassan på Ica. Men jag vill inte gå upp. Jag vill höra att jag är bra fastän jag vet att jag är dålig. Men jag orkar inte att människor skriker när jag inte äter upp middagen eller springer på nätterna. Men jag vill bli smal. Jag vill bli liten. Jag vill att kläderna hänger, att mitt huvud snurrar, att jag svimmar i trappen, att magen skriker fastän den vet att demonerna skriker högre. Men det är inte dit friskheten leder. Den leder till fetma, tårar, människor som tittar, som viskar bakom min rygg, maten som skriker kalorier, som blänker i solen av allt fett. Så jag har gjort något dumt. Jag har gjort flera dumma saker förresten. Jag har köpt nya rakblad. Från Frankrike, svindyra, som har tunnare och därmed vassare rakblad. Jag har beställt nya silar. Fyra kabbar. Också svindyrt men vissa utav de gamla är bara glada om jag börjar igen, då stiger skulderna igen, så jag slapp betala nu. Det kommer på fredag. Jag behöver fredag.
Stolt och stark
För stunden känns det bra, jag är i princip klar med psykologin. Sedan är det bara historia och ja,. vad mer. Geografiproven.
Och Ankis, du är duktig
För att vara ett onormalt stort misslyckande
Jag måste erkänna att jag kommit längre än jag trott att jagskulle göra på många, många år. Jag var elva första gången demonerna satte sin eldstämpel i min själv. I den själ jag knappt visste att jag hade. Men jag vet att den är trasig, men den lever än. På något sätt har den överlevt alla överdoser av allt vad det nu är jag tryckt i mig. Alla turer till bron. Alla för djupa sår i handlederna. Alla trasiga huvuden mot betongväggen. Jag har överlevt dem. Jag har kämpat som ett djur, och ibland har jag gett upp men då har jag blivit räddad. Av alla dessa människor som till slut rivit murarna jag lagt ner all min sista energi på att bygga. M, Agneta, Maria, Marie, Sandra, Maria, Amanda, Sanna, Jonas, Andreas. Men de har hållit emot en del i alla fall, Jag ha rnog blivit skonad från en del av alla äckel. Även om de varit alltför många ändå. Jag minns dem med avsky. Alla platser som gjort så ont, som skadat så mycket.
Men jag är jag och tack vare alla omständigheter är jag här nu. Hur är detta möjligt...
Tänk som en dam
Måndag igen, måndagsångesten som egentligen skulle ha varit söndagsångest igår. Men igår fyllde mamma år så då var det bara att hålla god min och le för stort. Så idag kommer allt jag inte orkade igår. Det är svårt det där med att vara bra och stark och normal. Men det är bara att kämpa på, nu är det i alla fall endast sex skoldagar kvar. Det känns lite konstigt. Sedan är det inget sommarlov längre. Det är början på något jag inte vet vad det är. Hru kommer det sluta, hur ska jag överleva det, vad kommer det att krävas utav mig, utav min ångest och mina demoner? Nu är jag inte sjukskrven och kan falla tillbaka på det. Trots sjukskrivningen så krävs det att jag gör något, jag kan inte ta en dag och ligga under täcket hela dagen. Eller kan jag? Gah, kan jag inte bara få ha det som det var, jag tror inte direkt att det kommer att bli bättre nu än vad det varit ändå. Men vad vet jag. Ingenting som vanligt antar jag. Vi får väl helt enkelt se om jag överlever det.
För att bara vara människa
Jag mår illa. Konstant, verkligen hela tiden. Jag är yr och mina ben krampar, jag känner ingenting i mina händer och jag hör mina hjärtslag, de som slår fel, som om de ropar genom megafon rakt in i mina öron. Något är fel,verkligt fel och jag vågar inte göra något åt det. Jag vill bara glömma att jag har en kropp för den gör ont. Verkligt ont.
Trött trött
To reach a goal you need to try
Jag undrar när man försökt tillräckligt mycket. Det verkar aldrig vara tillärckligt hur mycket jag än försöker. Det är väl då man egentligen ska ge upp. Och det är lockande. Men för en gångs skull känns det som att jag är på väg, även om jag faktiskt inte tror på att jag kan nå ända fram. Att det finns en total frihet. Men det vette fan. Jag antar att det bara är att fortsätta göra allt det där som kallas kämpa.
Operalyx
Jag och mamma har varit tre timmar på opera inne i stan. Jag drack vin och vältrade mig i skadeglädjen åt mamma som inte fick dricka. Har handlat studentpresen till lillflickan och vad mer.. Försökt peppa A-K till att plugga, vilket jag tror fungerade. Hoppas jag. Mentalt är det bra idag, lugnt, ingen ångest, eller ja lite ångest men den är hanterbar. Nu är det dock slut på skolkandet så dags att ta itu med litteraturvetenskapen. Känner mig inte taggad men det kan nog bli kul när jag väl kommit igång.
I vimlet av falska ansikten
En liten,
liten
punkt
blev så
oändligt
stor
och
mitt
i vimlet
försvann
du
En ljuv sång i mitt öra
Har inte sovit så värst bra inatt, mycket mardrömmar, som alltid, och tankar och ångest över all mat som tryckes i mig igår. Och jag vet att jag spydde upp det, men jag åt det ändå. Det är så mycket mer än vad jag brukar. Jag åt FYRA gånger på en dag, plus choklad? Det är äckligt. Riktigt äckligt. Men ska försöka skjuta undan det och gå på operakväll med mamma inne i stan. Ska bli skönt, bara det inte är för mycket folk.
Chokladångest och kvällsdrömmar
Fyra rader choklad. Det gick faktiskt ner - hela fyra rader. Och det gick bra. ångesten skriker, jag hör demonerna som skriker hur värdelös jag är, hur lite jag förtjänar att skämma bort mig med onyttigheter. Som jag efter någar tuggor och väldigt många "det är det är" tyckte smakade gott. Jag har saknat sådant, sådant jag bara kunnat äta med folk jag litar på, när jag inte är ensam, när någon funnits och sagt att jag är bra och att det är gott och at det inte göra något om jag äter, att jag är duktig och att det är ett steg i rätt riktning. Det är precis det där jag inte ska skriva, säga eller tänka. Men det blir alltid så fel. Det rinner ångest i mitt blod.
jag kan
jag ska
jag är värd
jag är bra
jag är duktig
jag är stark
jag kan...
Skrik, bråk och mattjafs
Pappa kom hem, vilket ledde till bråk och skrik. Han blir så förbannat otrevlig och skriker som en galning. Jag hör tillräckligt mycket bråk, alla stunder jag är ensam och ofta därutöver. Men jag borde ha vant mig. Men det har jag inte. Och mamma blir så ledsen, hon hamnar alltid i kläm och jag får alltid skulden. Han fattar inte att det gör ont att se hur han skadar. Att det tär på krafterna vi inte har. Att det skiljer oss isär det lilla vi kommit närmare varandra.
Har i alla fall ätit nu, fjärde gången på en dag. Det var flera, flera år sedan jag åt så många gånger. Jag gick nog i sjuan eller åttan det hände sist. Det innebär en smärtsam ångest och fler röster som skriker. Men jag försöker, jag försöker verkligen..
Ett utropstecken
Ja, då var vi hemma hos mamma och pappa igen. Efter en tung dag, ätit tre gånger, spytt två.
Och för ni anonyma som ändå läser (vilka är en hel del om man tittar på statistiken) om mina överdoser, rakbladsturer, springturer mitt i natten och alla andra självskadebeteenden som jag begår väldigt många gånger och ofta, om och om igen - det är inte att göra hemma - det är inget att vara stolt över. Använd det som ett avskräckande exempel för det är ingenting jag vill göra. Jag kämpar dag och natt för att inte begå alla dessa misstag, men jag faller ofta och hårt men ändå fortsätter jag, för en dag kanske det lyckas. Syftet med bloggen är inte att tipsa läsare om sätt att skada sig och försöka ta livet av sig. Men, jag skriver bloggen för egen skull och tänker därför fortsätta skriva som jag redan gör. Men snälla, om ni tvunget måste (vilket jag verkligen hoppas att ni inte behöver alls eller i alla fall så lite som möjligt) göra er illa på så använd inte mina metoder på grund utav att jag sagt det. Mitt samvete är redan tungt av så mycket annat.
Så snälla, tänk efter först, oavsett hur dålig man är på det. Jag är inte stolt, överhuvudtaget, över det jag gjort mot mig själv, och därmed indirekt mot andra, det är vekligen inget att vilja göra eller försöka göra för att jag gör det. Mitt beteende är att betrakta som dumt, mörkt, svagt och inte alls bra eller positivt. I det långa loppet håller det inte.
Några timmar senare
Nu sitter jag i skolan och väntar på ett värdelöst historiaseminarie. Får väl se hur det går, vet inte riktigt hur det ska utformas. nepp iväg mot seminariet nu då.n
God morgon
Jaha, idag blir blogginlägget inte skrivet av mig, utan utav min kära familj som sitter bredvid och tittar på hur jag har hanterat (host, det ska nog stå inte hanterat) det senaste året, vad jag tänkt, vad jag tyckt och hoppats och trott. Tillsammans har vi många gånger inte varit tillsammans, jag har flytt, brorsan har stängt in sig i sig själv liksom moder, medan pappa ägnat sig åt att skrika åt mig, eller alla system och folk som representerar dem. Jag tror att det är bra, att vi tagit några steg tillsammans, äntligen. Kanske, kanske kan jag trots allt, trots hur det känts de sista veckorna, och tiden innan det, klara det här. Jag har varit så rädd,nästam trott att jag inte skulle orka. Att jag när allt tog slut att jag skulle tappa fotfäset. Men jag vågade, tvingades våga, lite på mamma och pappa, och de närmaste. Och det var ett steg som räddade mig och hela familjen. Vi hade gått under annars. Men nu är vi trots allt på väg, och jag tror och vet att vi kommer falla ner igen, men kanske kan vi ta oss upp allt det där ändå. SÅ let's hope with me.
Jag saknar ...
Jag saknar mitt soffhörn, jag saknar min mjuka säng, jag saknar alla blåa landstingsfiltar, jag saknar mina tomflaskor efter ramlösa, jag saknar alla människor, jag saknar puzzlen, jag saknar målarrummet som var kalt, jag saknar medicinburkarna med svart text, jag saknar någon som knackar på en gång i halvtimmen för att se om jag sover, jag saknar att rycke till av larmet, jag saknar
att himla med ögonen åt alla läkare, jag saknar att torka tårarna utan att skämmas, jag saknar att vara fri innanför dess väggar..
jag vill vara svag, jag vill vara onormal, jag vill vara fri i min svarthet, jag vill vara tillåten att vara korkad o fel.. jag vill vara ursäktad till att skrika och slå o skära o gråta, jag bli kramad när jag är dålig, jag vill att någon tar bort smärtan o ångestennär den blir för stor och jag vill att någon finns där o skriker nej när jag är på väg mot bron för at de har de rätta svaren..
Tio skoldagar och en kväll
Nedräkningen har börjat. Tio skoldagar kvar. Och ikväll. Sedan är det slut. Allting är över. Jag behöver aldrig mer sätta min fot på skolan, men har ju de obligatoriska dödagarna då man ska fira och sociala med klassen som vi inte har någon samhörighet i. Och jag ska ju inte ta studenten heller. Har bråkat med mamma idag, hon tycker jag ska gå dit på morgonen och bara hämta kuvertet med betygen. Men jag tänker inte sätta min fot där. Jag ska vara långt långt bort. Känns lite elakt att lämna alla jämnåriga men tyvär känns min egen önskan mer värd just nu. Eller just i det fallet. Så jag tänker rymma. SÅ ingen kan hitta mig. Eller ja, några av er kan nog gissa men ja ni fattar. Jag ska vara far away från Västerås och den här glättigheten som bara döljer allt det som jag vet finns där. Jag vill inte ha massa människor som står tio meter bort och synbart mäter min tjocka mage jämfört med när den var lite mindre fet. Jag gillar inte människor.
Så ja, jag hoppas ni förstår - jag lämnar er inte, eller dissar er inte. Jag räddar mitt eget skinn.
Det går framåt
Det börjar likna något, alla tusen inställningar har reducerats till hundra så jag kanske kan skryta med att jag fixat allt detta själv. Jag som kan göra en miniräknare trasig (då räknas inte att stampa, krossa, eller kasta sönder den, även om det också hänt. Men allting flyter på finfint än i alla fall. Psykologin börjat likna slut och mamma ska skriva avslutningen på historian imorgon. Och jag har då två biologi prov imorgon, som jag dessvärre inte pluggat till. Men men, bara jag får godkänt så överlever jag. Men tänk om jag inte gör det? Vad händer då? Vad händer med kursen, betyget? Med mig? Jag har aldrig haft IG på någonting förut. Inte ens franskauppsatser. SÅ ja..
Ingen kontakt
Idag har jag gjort av med mina sista pengar från förra årets lön. Som egentligen skulle gå till en resa, men jag får resa ändå så de fick gå till en ny bärbar dator. Det behöver jag. Vi får helt enkelt se hur det går, men för en gångs skull har det flytit på idag. Är i princip klar med psykologin, och historian gör jag imorgon och på fredag, och litteraturen i helgen. Sedan är det två geografiprov och ett muntligt uppdrag på en timme. Sedan är det inget mer kvar.
Mentalt då. Maten idag har gått bra. Ätit två tuggor av en Twix tror jag det heter och sedan en pannkaka. Dock fick jag göra egen smet med råg och kli istället för den tradionella, men jag hade faktiskt lite sylt på. Småbarnsfasonerna med sirap på var det många år sedan jag klarade sist. Kanske ett framtida mål?
Fastän det var slutet som lät
Det krasar
i bakgrunden
men du bara
fortsätter
framåt
fastän jag
tappar fart
Du hör inte
musiken
som vår
verklighet
sjunger
att nu är
vi slut
Runt hörnet
försvinner
du och jag
står kvar
här bakom
här bakom
och härnere
Vi är inte
längre vi
för du
trotsade
bullrandet
fastän det var
slutet som lät
The winner takes it all
Agneta. Den räddande ängeln som kramade bort alla tårar den leende djävulen som tvingade upp en varje morgon, som tvinnade håret i glada flätor, som stängde dörren extra mjukt, som viskade genom alla filtar, som skrattade genom musiken, som flyttade benen för att jag skulle få sitta mjukt, som peppade i mig mat, som kämpade mot ångesten med mig. Vad jag saknar henne. Fortfarande glimtar hon förbi i mitt medvetna när minnen väcks till liv. Filmen Arn, the winner takes it all, Il divo skivan, min vita nallebjörn, nalle puh, blåa landstingfiltar, Narnia, matstrejk, stickade tröjan, sjukhusband, repor i mobilen. Skratt. Minnen att le och gråta till. Vad jag saknar henne.
Jag
saknar
någon
som
räddar
mig
I've been more calme
Det är mycket att göra, mycket som inte riktigt blivit somjag tänkt mig. Var på DBT idag, det är så svårt att hålla emot ångesten och allt jobbigt.
Men, men ,missade sluttentorna i geografi och naturkunskap idag. Jävla skit på mig. Dumma hjärta som förstör allt hela tiden. Har två prov på torsdag, som jag inte fattar nåt av. Jag är så körd. Blä på mig.Dessutom två prov nästa vecka också. Jag pallar inte tänka på allt just nu.
Asocial?
Jag kunde andas.Ända fram tills våfflorna åkte fram. Jag känner själv att jag håller på att tappa greppet.Det är 14 dagar kvar av mina skolår, jag måste stå ut. Inga fler övderdoser nu, inget matfusk, inga nattträningar, inga kaloriräkningar. Jag måste klara det här. Jag måste jag måste.
Det var trevligt ikväll. Har saknat dem, de var sig lika. Det är inte dom som förändrats, det är jag. Men ändå är det svårt. Mina nya fina rakbladssår blödde igenom,vilket inte mamma märkte, men så väl Lena. Vet inte ens omhon vet? Eller ja, nu gör hon ju i alla fall.
Handsome
Varför lyckas jag aldrig vara bra? Som en vän sa (en vän som inte vet vad ångest är) är det väl bara att kedja fast sig i sängen och andas djupa andetag så går det väl över. För det första så finns den oändligt med alternativ, även om ma ligger i sängen. För det andra kryper det i benen av ångest, och ångest går inte över bara för att man vill. Då hade ingen haft ångest får början. Så jag sitter här istället med nya fina sår som kommer bli konstnärligt vackra ärr sen.
Åh vad jag är bra.
Ren och skär panikångest
Jina händer skakr. Hela veckan har jag gått runt med min almenacka ara för denna vecka för att slippa se vad det står på mpndagen den 4 maj., För det skulle ha förs´tört varje gång jag tittat där, vilket är ofta för jag är beroennde av den. Men niu är veckan slu t och för nästa vecka gäller den en ny planering, som innehåller o måste inneh¨ålla måndagen den 4 maj. Det innebär något jag gjort så måmga gånger förr, men som jag aldrig kommer vänja mig vid. Jag kan varend a spricka i dess kala väggar, jag kan deras tunga ekon av andlösa andetag. Adam. Adam, Adam som jag en gång älskade. oom jag en gång var villig att göra allt för. För at sstilla hans ilska, hans hat, hans aggressitivtet. Han skrämde mig aldirg förr. För jag kunde hans melodi. Men niu. Jag vet inte hur han ser ut. Vilken av hans scizofrena sida är det som kommer ivsa sig? Jag vet att ha kan blixtra till och vara en vacker solskennspojke när han är skärpt nog at torka. Men jag ha rinte sett honom på länge. Väldigt länge. Och om jag har otur lyckas hans advolat tala sit till att Adam får sitta med när ochj om jg nu ska upp, vilket jag inte tror att jag ska, men ändå. Och jagvet inte. Vad händer med m ig? När jag ser de där ögonen jag drunknade i, den där smala kroppen jag kysste. Orkar jag hålla tårarna inne, låter ångeste mig vara så stark atr t jag inte faller ihop på golvet, ramlar isär framför ögonen på mig. Han skrämde mig aldrig då. Men nu.. Nu tappar jag andan av rädsla.
Forgive my stupid thought
Att äta ska vara så svårt. I alla djurs natur ligger dte att söka föda. I min natur ligger att ljuga mig ur matsituationer, fuska med portionerna, gömma toalettbesöken och räkna kalorierna. Vart blev det så fel? Jag kallar mig frisk, jag har alltid haft svårt att kalla mig sjuk, men ändå kommer jag ingenstans. Det blir inte lättare att äta. Tankarna finns där, ständigt. Demonerna som får mig att tappa andan om dagen, skära på kvällen och gråta om nätterna. Ingen människa är normal men jag måste ändå kallas onormalt onormal. Eller? Det ligger i min natur att förlora, att vara dålig, att misslyckas.
Älskling, du är inte ensam om att vara negativ.
Like a deep ground.
Religionen är klar också, och naturkunskapen påbörjad. har ätit lite också. Inte så jättemycket ångest men det får gå. Jag försöker i alla fall. Sedan har min bror varit lite sur, jag och mamma skickar han på straffarbete. Han råkade ju förstöra en glasruta igår när han lekte med fotbollen. Får pappa veta det tar det hus i helvete så ja, han blirlite utpressad men man ska ju ta chansen medan den finns. Enda sättet att få honom att sluta bo i skafferiet och sova i soffan.
Själv blev det dagens första panikångestattack när tränaren rigde och frågade hur allt går med hjärtat och så. Jag får ju inte träna. Så började gråta och han förstod faktiskt och försökte peppa. Känns bara så jävla typiskt mig. Varför, varför? varför alltid mig? Jag vill också få kämpa om en plats i startelvan, jag vill också falla ihop gråtandes efter konditionspassen, jag vill också skratta bort alla snedsteg och dåliga skott. Varför...
Jag vill också leva! Snälla döden, fatta det. Jag vill inte ha dig som enda sällskap.
Like a child in the time of dreams
Denna helgen har varit plugga, plugga och mer plugga. Det börjar likna slut. Har psykologi sluttenta, naturkunskap tenta, litteraturuppsats, geografi sluttenta och historia sluttenta kvar. Och tre prov förstås. Religionen är precis klar, samhäll b sluttenta och filosofi sluttenta är inskickade sedan igår. Herregud, jag säger verkligen det, det var fan inte tvåan som var värst. Ingenting i hela mitt liv har varit så fruktansvärt översållat med måsten. Många gånger har jag tagit på mig jobb, plugg, resor, hushåll och ja ni fattar. Men helt plötsligt ska jag vara en helt normal människa som ska plugga ihjäl mig, hinna andas mellan alla behandlingar och läkarbesök och samtal. Träna, när jag nu får det och ha hand om allt som det innebär at vara normal.
På tal om att träna så har läkarna sagt att de ska kolla hjärtat innan jag får träna igen. Allt slit under vintern är alltså som bortblåst. Blir så arg. Jag önskar att jag låtit bli att dra den där första gången med rakbladet, hur kommer jag ser ut om tio år? Lika ärrig, lika trasig. Jag önskar att jag aldrig låtit bli den där första måltiden, kommer mitt hjärta aldrig bli som nytt? Alltid dömt till halvfungerande. Jag önskar att jag aldrig bott den där första gången på parkbänken, kommer jag alltid vara lika ensam inuti? En evig tomhet. Jag börjar gråta. Usch nu går jag mot mörkret under sängen.
Grillkvällar med mat
Ikväll blir det mat, usch på det. Men med grannarna så det ska bli roligt. Få se om min sociala kompetens kan få sig ett litet uppsving. På ICA idag, som jag klarade av ganska bra tycker jag själv, försökte en barndomskamrats mamma prata med mig. Jag har glömt hur man kallpratar. Antingen har jag inte sagt något alls, eller så har jag skrikit ut det jag vill få sagt. Nu ska jag prata bara om ingenting, med ett påklistrat leende. Alltflör mycket på en gång. Tydligen vet också hela Dingtuna om att jag varit bosatt på psyk också. Det är samhället på tusentalet invånare, där jag gick mina 6 första skolår. Jag har inte varit på den skolan ens för att minnas på säkert fem år. Så, det varinite drömmen att få veta att hela den skolan, därmed också alla mina jämnåriga, vet om att jag var störd i huvudet som det kallas i den vanliga världen. Usch nej, det vill jag inte tänka på. Förra veckan fick jag veta att alla i byn här hemma redan gått skallgång med rykten om mitt senaste självmordsförsök. Vad jag inte ska ens röra mig ut till postlådan. Det var i nte det här jag menade när jag sa - komma ut i verkligheten igen.
Ja många av er känner väl igen sig. Men det är jobbigt. Att behöva börja om på något jag en gångkunde, bra till och med.
Tack
Jag har sovit inatt. Faktiskt riktigt bra, när jag väl somnade. Inte så mycket mardrömma rsom det brukar vara. Jag är tacksam, jag ser för en gångs skull inte dubbelt av trötthet.
Åter till filosofi då
Frosten natt
Det börjar märkas i min kropp, i mina ben, att jag innte fått träna på en vecka nu. Det kryper i dem, mer än bara av ångest. Det springer i dem., jag vill skaka bort dem, skaka tills det står still igen. Men det kan jag inte. Jag är fast här med mina tre sista veckor av mina 13 skolår. Om jag klarar det här, vilket jag inte kan lova att jag gör, så ska jag ge mig själv en sista chans. Jag har sumpat så många. Men det är bara att dygna på tills allt detta är klart. Tills det är över. Så den 19 maj är det alltså kämpa eller ge upp-valet.
Och för information så dricker jag cider OCH äter chips. Typ i alla fall. Försöker ska jag kanske kalla det.
En helt ny värld
Tänk, för tre månader sedan började mitt nya liv. Mitt liv som normal. Som icke hospitaliserad. Det är flera år sedan. Jag har glömt hur man gör. Det är inte alls som att cykla. Tänk att behöva stå i kassan och prata kallprat. Eller på på en konsert. Eller åka buss. Eller sitta på en föreläsning. Eller ja, allt det där normala ni vet.
Jaja, jag ska sluta pladdra, åter till studerandet.
Dålig uppdatering, förlåt
Mycket har hänt. Massor faktiskt. Inte särskilt myket positivt. Men vi tar det från början. Tisdag var inte lyckad alls. Har inte haft sådan ångest på länge. Åt frukost med broder så orkade inte åka buss så Jonas åkte från stan till mamma och pappa och hämtade mig. Tack <3 Jag skulle till ät, vilket jag inte orkade ta mig till själv heller, Jag ringde onas som satt i huset bredvid och hälsade på folk. Två timmar samtal om allt jag inte orkar och kan knäckte mig så var inte kvar hela. Sedan iväg med mamma men det var tungt. Den nya tjejer i gruppen var fortfarande inlagd. Hon har sitt sjukhusband på höger handled. Som det stack ut landstingsstrumpor från. Jag har varit jag. Det var jag så många, många gånger. Min ångest var total. Jag vill lägga mig och dö. Mamma förstod inte. Inte alls. "Men det är inte du, det där är över." ag vet väl för helvete att det var hela två månader sedan jag skrevs ut. Men det har fortfarande hänt. Det har varit större delen av mina år. Jag har sparat alla dessa armband. Jag har aldrig vågat räkna dem. Tror inte jag kommer göra det på väldigt länge. Har gömt dem hos farmor, där vet jag att de är trygga. I alla fall, en timme efter de där två timamrna var det dags för hjärtkoll, det har ju inte riktigt som det ska. Jag önskar att jag inte sagt Ska nog säga att det är bra igen, jag orkar inte med folk som tar på min feta kropp, på mina ärr, på mina tårar, på min ångest. JAG VILL VARA IFRED. Sedan var det onsdag, igår alltså. Då kom en barndomsvän och hälsade på men jag orkade bara en timme så sen fick han åka. En timme senare tryckte jag i mig 60 tabletter och somnade i blod på golvet. Så bra är jag. Imorse vaknade jag och skulle försöka ta mig till ät för att träffa Anna, men jag fick krypa till hissen, dit det är tio meter. Jag insåg att det inte skulle gå. Jag var förbi av trötthet. Mina händer tog fem inuter på sig att låsa dörren och ännu längr enär jag vände tillbaka. Jag grät, det hade inte slutat blöda från handlederna och jag kände mig fet, otymplig.
Idag har jag bara legat på toalettgolvet och tryckt fingrarna i halsen för att få upp gallan, men det gick inte bra. Tog lite barnsalt och hoppades att illemendet skulle gå över. Det gjorde det inte. Men ser inte femdubbelt längre och mina händer skakar inte. Men lyckades bråka med mamma ikväll, vilket gjorde pappa arg. Väldigt arg. Men slapp allt utom det sista. Men skrik har jag ju hört förr. Många gånger förr.
Nu hoppas jag på bättre tider och att det inte tar lång tid innan samhäll b uppsatsen är klar för jag går inte förrän den är klar. SÅ är det, så kämpa nu för fan, Elin.
