Said I remember
Lyssnar du, gamla ängel? Finns du där uppe och lyssnar på min skräckslagna viskning? Hör du att mina händer skakar, att mina tänder skallrar, det springer i benen och det rycker i min kropp, det sticker i armarna. En liten, liten smärtsam ångestattack och jag vill tugga alla 70 tabletter jag vet ligger i väskan. Men nej, jag vet att det är långt innan jag tappar den kontrollen att jag tuggar dem alla. Det är faktiskt väldigt långt dit. Desto närmare till rakbladen men skulle inte vara någon hit att komma ner med blodet rinnande till grannen som jag nu ska träffa igen. Grannen jag åkte till Danmark med och som jag sedan på ett elakt sätt dissade. Så jag är hypernervös, ångestfylld och vet inte alls om jag pallar att träffa människor alls. Jag har inte hämtat mig från helgen, som varit trevlig men fasansfullt mycket människor. Hela tiden, om och om igen, tills jag stupat av tabletterna. Det har inte funnits chans att visa sig dålig. På sätt och vis är det bra, men mentalt är det en smärre breakdown vad gäller ork. Jag vet inte, jag mår nog egentligen inte särskilt dåligt utöver ångestattackerna. Så vad är det jag har ångest över? Det vette fan. Den kanske bara kommer av ren rutin. Undra hur fan jag någonsin ska bli ångestfri i så fall.
Whatever, jag ska alltså dra mig ner till grannen strax. När jag vågar. När jag andats lite till.
http://foreverhopeless.blogg.se/mer
elinbjork_12@hotmail.com för lösenord
Whatever, jag ska alltså dra mig ner till grannen strax. När jag vågar. När jag andats lite till.
http://foreverhopeless.blogg.se/mer
elinbjork_12@hotmail.com för lösenord
Besök
Nu sitter jag hos en vän och pratar och dricker kaffe. Vi har det mysigt men vi har nog lite ångest båda två över att prata om jobbiga saker. Saker från det förflutna. Det är alltid jobbigt. Jag slipper i alla fall äta. Det är viktigt. Jag orkar inte kämpa emot tankarna. Så idag får det räcka med kaffe. Det räcker bra. Är ju faktiskt mjölk i. Så ja, det var väl typ det.
Lördag och söndag
Idag är det söndag, igår var det ju lördag. En ganska bra lördag. Eller ja, den började bra men slutade dock sämre. Jag åt både av skinkan och av efterrätten, men spydde upp både och. Så bra är jag. Ångesten gnagde och jag kände mig bara sämre och sämre desto mer Lena tittade på mig. Med tanke på hur jag kände mig från början så är det ganska botten. Känner mig fetare och fetare, mer och mer trasig, alltmer malplacerad. Det känns som att jag skiter i vad jag gör, bara jag blir smal av det. Vilket betyder typ, sväter, räknar, springer, spyr, svälter mer. Det låter som en oerhört lockande vardag just nu. Har inget att hålla mig till eller passa tider till så bara att svälta vidare.
Typ så.
Ikväll kommer det mer folk, mer mat och mer ångest. Ska dock bli roligt att träffa dem allihop. Särskilt Emelie. Var längesen vi träffades sist. Så önska mig lycka till nu
Typ så.
Ikväll kommer det mer folk, mer mat och mer ångest. Ska dock bli roligt att träffa dem allihop. Särskilt Emelie. Var längesen vi träffades sist. Så önska mig lycka till nu
Schweitzernötkaka
Sista minutenbakning nu då. Kakan med namnet ovan görs nu. Mums på den, smakade förra gången vi gjorde den. Ska äta den idag igen. Jag ska klara det. På något vis. Så ja, en ny kamp ida. Varje dag är en sådan numera. Eller ja, sen jag hamnade där jag nu hamnat och inte tagit mig ur.
Ibland vet jag inte om jag ens vill kunna äta potatisgratäng, pizza, pommes, godis och chips utan att spy upp det. Tänk om man kunde slippa ångesten men kunde spy ändå? Nej, jag vet. Det i sig är sjukt. Men ibland vore det så mycket enklare att falla ner i den där gropen där jag vet att jag inte behöver riva och klättra på väggarna. Där kan jag lägga mig på botten och göra ingenting utan bara fortsätta vara likgiltig inför världen utanför och bara leva ut smalheten istället. Det vore så mycket mer underbart än det jag har nu. Vad är det jag egentligen kämpar för? För att bli det jag allra mest vill slippa bli?
Jaja, ni fattar poängen
Ibland vet jag inte om jag ens vill kunna äta potatisgratäng, pizza, pommes, godis och chips utan att spy upp det. Tänk om man kunde slippa ångesten men kunde spy ändå? Nej, jag vet. Det i sig är sjukt. Men ibland vore det så mycket enklare att falla ner i den där gropen där jag vet att jag inte behöver riva och klättra på väggarna. Där kan jag lägga mig på botten och göra ingenting utan bara fortsätta vara likgiltig inför världen utanför och bara leva ut smalheten istället. Det vore så mycket mer underbart än det jag har nu. Vad är det jag egentligen kämpar för? För att bli det jag allra mest vill slippa bli?
Jaja, ni fattar poängen
Lördagkväll
Huvudvärk, huvudvärk. SÅ ska gå och lägga mig. Har faktiskt ätit lite chips ikväll. Det var gott. Riktigt gott. Världens ångest men det var det värt. På söndag är jag fri igen så då gör det ingenting. Imorgon är det ju Örebro som ni alla stackare redan vet så vi hörs väl sent imorgon eller liknande
Pust
Nu så. Brödet är alla klara, fyra sorter blev det som sagt. Vi har handlat inför morgondagen och nu ska vi göra kyckling som ska serveras kall imorgon. Den ska stå i minst sex timmar så vi gör den nu. Sedan är det bara att göra ihop alla sallader imorgon, sen är allt klart. Vi har förresten sweizernötkakan som ska göras också. Det var väl allt. Kommer säkert på något mer senare.
Hur jag mår då..? Det vet jag faktiskt inte, lillebror och pappa har varit hemma en timme. Och det är oftast en timme för mycket vid denhär tiden på dagen. De kommer hem från ett stressigt ställe - skolan för brors del och jobbet för pappas, sedan ska de hem, göra husarbete som de inte orkat prioritera annars, vilket idag blev köra in ved så jag och mamma kan göra allt det arbetet vi brukar göra när de är borta så de inte märker att det finns något sådant hushållsarbete - som diska eller tvätta hundfiltar eller städa källare och så vidare. De ska alltså inte stressa ner efter en vanlig dag, de ska stressa upp med en syssla emellan för att sedan ligga på maxpuls med det de ska göra sedan - vilket kan bli skjuta i hallen, men idag var det att åka ut till jaktmarken för att skjuta ner ett av vildsvinen som förstör herrgårdens trädgård. De kommer komma hem vid nio, om det är som vanligt, för att sedan kriga upp kvällen med en puls på ungefär 80% för att kunna lägga sig vid teven och däcka mellan halvtio och tio. En vanlig dag hos familjen Björk. Tack och lov har jag och mamma lärt oss koppla bort. De får göra vad de vill när de vill bara jag och mamma inte dras in i det. Vi lunkar gärna på i vår egen takt och gör våra saker i vilken ordning vi vill.
Ni stackare som läst hela vägen ner - GRATTIS till att just ha läst dagens mest värdelösa blogginlägg!
Hur jag mår då..? Det vet jag faktiskt inte, lillebror och pappa har varit hemma en timme. Och det är oftast en timme för mycket vid denhär tiden på dagen. De kommer hem från ett stressigt ställe - skolan för brors del och jobbet för pappas, sedan ska de hem, göra husarbete som de inte orkat prioritera annars, vilket idag blev köra in ved så jag och mamma kan göra allt det arbetet vi brukar göra när de är borta så de inte märker att det finns något sådant hushållsarbete - som diska eller tvätta hundfiltar eller städa källare och så vidare. De ska alltså inte stressa ner efter en vanlig dag, de ska stressa upp med en syssla emellan för att sedan ligga på maxpuls med det de ska göra sedan - vilket kan bli skjuta i hallen, men idag var det att åka ut till jaktmarken för att skjuta ner ett av vildsvinen som förstör herrgårdens trädgård. De kommer komma hem vid nio, om det är som vanligt, för att sedan kriga upp kvällen med en puls på ungefär 80% för att kunna lägga sig vid teven och däcka mellan halvtio och tio. En vanlig dag hos familjen Björk. Tack och lov har jag och mamma lärt oss koppla bort. De får göra vad de vill när de vill bara jag och mamma inte dras in i det. Vi lunkar gärna på i vår egen takt och gör våra saker i vilken ordning vi vill.
Ni stackare som läst hela vägen ner - GRATTIS till att just ha läst dagens mest värdelösa blogginlägg!
Brödbakdag
Jag gör just nu, grissini, foccasia (stavning?), pizzadeg som ska bli till pizzabullar och aprikosbröd med valnötter. Det blir nog bra för alla människor till helgen. Något borde väl passa?
Det var väl typ det. Fler brödsortersrecept tas gärna emot via mejl elinbjork_12@hotmail.com
Julmust och choklad
Ja så såg min planerade kväll ut. Det gick väl sådär. Spydde upp det mesta. Inte all julmust dock så tänderna mår väl kasst om några år. Men who cares? Eller ja, då kommer jag väl ångra mig, men det är mycket jag redan ångrat i efterhand. Så som svälten. Som jag sa till dig Sara, så mycket händer med kroppen som man inte inser förrän efteråt. Vissa saker och symptom och trasigheter i kroppen sitter i för alltid. Som tandemaljen som fräts sönder av all spya, eller hjärtklaffarna som överarbetas och hormonrubbningar och lungceller och hjärnceller som dör osv. Kan prata i evigheter men många vet ju vad jag pratar om.
I alla fall, jag är mindre bitter nu, även om det är trist att vardagen fylls utav sådana problem också, jag har tillräckligt många av dom ändå. Så nu till sängen
I alla fall, jag är mindre bitter nu, även om det är trist att vardagen fylls utav sådana problem också, jag har tillräckligt många av dom ändå. Så nu till sängen
Så var det nu över
Idag hämtade jag ut det giltiga slutbetyget som ska lämnas in till högskolan, få se hur det blir med det sen. Sedan vet jag inte hur det blir med att börja. Var på Försäkringskassan och fick dåliga besked. Alla ansökningar måste göras om för att få ett annat ekonomiskt stöd, utan det är det slut med behandling och studerande och ja, då finns det inga alternativ än att flytta tillbaka till mamma och pappa. Känns jättebra när man bott i eget i flera år nu och måste flytta hem pga att de samhällsenliga besparingar som endast gäller de redan fattiga. Men men, jag ska inte vara bitter nu. Det finns mycket att göra än för att inte leva under existensminimum. Sluta handla mat kanske? Sluta äta för att komma i de för små byxorna? Låsa in mig i lägenheten så jag slipper betala för en ny cykel eller bussresor? Inte bitter var det.
Idag ska jag göra avokadopaj, rekommenderas - den är super.
Idag ska jag göra avokadopaj, rekommenderas - den är super.
Försäkringskassan och nya betyg
Så ser dagen ut, inte särskilt spännande direkt men måste göras. Handla inför helgen också. Örebro på lördag som sagt. Kallskuret som gället och söndag trerätters. Som jag faktiskt ska försöka äta. På något vis. Good luck till mig själv.
Suck suck
God natt då, jag ska försöka lära mig att inte lägga extra täcken under sängen och jag ska rikta bort lampan ikväll. Det ni!
Ångest och blogghjälp
Känner mig som världens sucker, funkar inte när jag ska fixa en underblogg men någon snäll varelse kanske hjälper mig vis Msn sen. Känner mig allmänt skit ikväll. Ljög för mamma, hatar det, men bättre att säga att jag sov dåligt än att jag valde att inte sova utan göra annat. Och ja pappa, jag vet att du kommer säga det, men shoot, så whatever. Och ja, ångest är riktigt fint när det leder till rätt håll. Så ja. Jag är kluven. Som till allt annat.
Ikväll blir det äta. Tacos. Ganska bra räknat ur vissa synvinklar i alla fall. Och kanske lite godis om jag vågar.
12.01
Och jag springer runt i panik för att hinna klart med allt. Swedbank funkar inte riktigt så blir panik med att betala räkningarna sen. Men men whatever.
Har dessutom hört av ett ex, han var trevlig, i alla fall för tio år sen. Och ett annat ex från typ fem år sen. Han gillade jag mycket. Eller gör än, men inte på samma vis. han var bra för mig. Så där hör ni, jag har inte bara varit ett luder som legat runt med folk för pengar, jag har haft stabila förhållanden också. Yey på mig!
Har dessutom hört av ett ex, han var trevlig, i alla fall för tio år sen. Och ett annat ex från typ fem år sen. Han gillade jag mycket. Eller gör än, men inte på samma vis. han var bra för mig. Så där hör ni, jag har inte bara varit ett luder som legat runt med folk för pengar, jag har haft stabila förhållanden också. Yey på mig!
Skyldighet vs rättighet
Jag har funderat på det här med flyktingpolitiken. Själv står jag som så i frågan att de som kommer in i landet, ska precis som alla vi andra redan boende i det här landet leva på de pengar landet och vi människor i det sätter i rullning, har sina skyldigheter. Arbetslösa får ingen semester alls, de får ledigt på röda dagar men alla andra dagar, till och med den 27 december måste de vara hemma i sin hemstad för att gå på "yrkesförberedande utbildningsdagar". De har inga rättigheter, de får mindre pengar än de kan leva på, de kan inte försörja sina barn utan att ha en äkta hälft som tjänar mer pengar. De har ingen timme att ta ut när dotter tar sin examen för nej då måste hon åka till grannstaden och gå på en teknisk mässa trots hennes enda utbildning är miljö. Men de som lyckas ta sig in, olagligt, i landet är det synd och tack vare att det är födda på "rätt" ställe får de mer pengar av staten än de 75-åriga tanterna som bott i samma svenska håla sen de föddes och arbetat för det svenska riket i hela sitt liv. Hur går det ihop. Dessa tanter går med rullatorer som vilka är de enda resurser de tar från samhället de så länge arbetat för. Men de som hade oturen, vilket nu blivit deras tur, att vara födda i en annan del av världen har de nu rättigheterna att få mer pengar av att bo i rätt område i Stockholm utan att ens behöva göra annat än att röka cigaretter nere vid den lokala kiosken, men för de pengar vi, det svenska folket arbetar ihop, har de endast rättigheter. För de pengar, som är fler än vad en svensk student får att leva på i månaden, och för vilka han måste studera, behöver de inte ens gå längre än hundra meter. De behöver inte gå på ens en svenskalektion i veckan, vilket kommer göra att de för alltid kommer ta de pengar vi arbetande skattar varje månad, utan att göra något alls mer än att sprida fler problem som skapar motsatt effekt än integration. Och ja, en del av dem kommer från en del av världen där de upplevt mycket hemskt. Men varför då inte ge dem en annan sak som vi skattebetalare bekostar nämligen sätt att bearbeta allt det hemska de upplevt? Lär dem svenska
Och NEJ jag menar inte att alla invandrare fungerar på detta viset. Och NEJ jag säger inte att de ska radera ut sina egna vanor eller sin religiösa tro, jag säger inte att de ska sluta prata arabiska, eller swahili, jag säger inte att de ska sluta få pengar av staten. Och NEJ, jag säger inte att jag tycker illa om invandrare, jag säger att jag inte tycker om den DEL AV invandrarna som bara kommer hit för att det är lättare att leva här. Och NEJ, jag behandlar inte invandrare mer illa än andra jag tycker illa om. Det jag säger är att alla ska ha rättigheter men alla ska också ha skyldigheter.
Och NEJ jag menar inte att alla invandrare fungerar på detta viset. Och NEJ jag säger inte att de ska radera ut sina egna vanor eller sin religiösa tro, jag säger inte att de ska sluta prata arabiska, eller swahili, jag säger inte att de ska sluta få pengar av staten. Och NEJ, jag säger inte att jag tycker illa om invandrare, jag säger att jag inte tycker om den DEL AV invandrarna som bara kommer hit för att det är lättare att leva här. Och NEJ, jag behandlar inte invandrare mer illa än andra jag tycker illa om. Det jag säger är att alla ska ha rättigheter men alla ska också ha skyldigheter.
Vilken vecka det har varit
Oj oj vad jag hann med mycket fastän vi inte gjorde något alls där uppe, jag och farmor. Vi löste 48 sudoko tillsammans, jag läste ut två böcker, jag började skriva lite på en ny idé till skrift jag tänker leka lite med senare, jag skrev massa dagbok, jag och farmor var upp till Hinsen, den stora sjön jag växte upp med. Det är egentligen lite långt för farmor att gå, och hon vill inte gå dit ensam om hon skulle orkat så vi var ute i nästan en timme, det tar knappt tio minuter att gå i min takt , och tog pauser på vägen. Sista gången för i år hon kommer upp dit, är glad att vi gick dit. Vi var ute på fler promenader, farmor tycker om det mer och mer nu när hon klarar det bättre.
Och jag lyckades just ta bort hela min spellista på Spotify! Yey!
Och jag lyckades just ta bort hela min spellista på Spotify! Yey!
Andas andas lilla jag
Det har varit en lång dag, och en händelserik sådan. Varit hos LM, underbara fröken som jag pratat med i timmar och timmar. Det var jobbigt för oss båda. Mycket att prata om för oss båda och det blev en del tugga naglar och bita sönder läpparna men det var nog nyttigt för oss båda (eller?). Kaffe, te och kaffe.
Och för övrigt är resten kaos. Jag är ensam, en, två, tre, fyra vänner mår kasst och här sitter jag maktlös. Och oinformerad. Riktigt underbart men de vet vart jag finns (right? )
Jag själv då..? Eh, tomt utan farmor och mycket fullt på en gång efter lugnet hos farmor. Jag ska försöka sova snart men det lär verkligen inte funka alls. Känns inte som att det är värt det, vill helst ut och spy, svälta, skära, springa, dö. Vet inte varför, men varje gång jag blir ensam kommer allting ifatt. Det finns något som säger att de där sexton kilona jag är från min minivikt så är det inte evigheter bort, jag vill dit igen. Jag gör ingenting om dagarna och egentligen vill jag kanske kunna göra något så dags att ta tag i livet igen.
Och för övrigt är resten kaos. Jag är ensam, en, två, tre, fyra vänner mår kasst och här sitter jag maktlös. Och oinformerad. Riktigt underbart men de vet vart jag finns (right? )
Jag själv då..? Eh, tomt utan farmor och mycket fullt på en gång efter lugnet hos farmor. Jag ska försöka sova snart men det lär verkligen inte funka alls. Känns inte som att det är värt det, vill helst ut och spy, svälta, skära, springa, dö. Vet inte varför, men varje gång jag blir ensam kommer allting ifatt. Det finns något som säger att de där sexton kilona jag är från min minivikt så är det inte evigheter bort, jag vill dit igen. Jag gör ingenting om dagarna och egentligen vill jag kanske kunna göra något så dags att ta tag i livet igen.
Måndag
Idag är det mamma dag. Stan, shoppa lite, mysa runt bland lampor osv. Jag mår okej ändå, trots att det är mycket ångest. men den är hanterbar än i alla fall.
Jag lever!
Och jag mår bra, har just kommit hem från farmor och en underbar semester. Vi har haft det varmt och kallt och regningt och kyligt och alla väder som tänkas kan. Hagel och snö också till och med. 11.8 grader som varmast. Den dagen gick vi upp till Hinsen, sista gången farmor kommer upp dit innan vintern. Det uppskattade hon. Hon har blivit så mycket bättre. Hennes höftkula åker inte snett lika ofta, hon får på sig skorna själv, hon kan gå i trappan, hon kommer ihåg mycket bättre och hon säger inte samma sak en gång i halvtimmen längre, hon klarar av att lösa den svåraste graden av sudoko och hon kan ta sig i och ur bilen. Det, DET, är enorma framsteg. Och jag är så glad att det faktiskt går åt rätt håll. Hon är starkare mentalt. Hon vågar mer. Hennes knä är lite mer rörligt och hon pratade till och med om att VÄVA. Bara väva tror jag faktiskt att hon klarar, det är bara det där förarbetet som hon inte kan. För insatta människor heter det spola (vira upp trådar så de inte trasslar sig? :/ ), och räkna trådar så att varven blir lika långa och så breda som man vill ha dem och sedan var det varva/varpa, eller liknande (man virar tråd runt, runt för att bilda någon slags kropp av trådar som man sedan kan väva in tyget i). Hon har inte ens rört väven sen hon ramlade i augusti förra året. Jag tror det vore bra för hennes knän och ben om hon använde dem lite mer. Så som andra använder simma och liknande för rehab rör hon fötterna på samma vis när hon väver. Och det är mycket tryggare med att väva. Hon kan inte ramla, inte göra illa sig, drunkna eller böja för mycket så det trasas sönder. Jag har till och med lite förhoppningar. Hon är lika envis som jag (därifrån jag fått den genen^^) så om hon bara vill tror jag hon fixar det galant.
Så, det var en kort update om läget. Återkommer senare.
Så, det var en kort update om läget. Återkommer senare.
Sen update
Det är inte alltid jag är med i svängarna. Nu har jag i alla fall haft en väldigt blandad dag. Vaknade full av förväntan och glädje. Men den försvann fort. Jag har aldrig sett Nemo så förstörd, så rädd som nu. Hon grät. Försvann in i sin egna lilla värld, dit inte vi nådde. Jag följde henne med hem till Melvin och släppte av henne där. Har ännun inte hört något om hur det gick och det lär dröja innan jag får veta något alls skulle jag tro. Men jag hoppas innerligt att hon hör av sig. Att hon vågar be om hjälp. För jag älskar henne så otroligt mycket.
Det är ett år sen ganska exakt sedan vi träffades första gången, på avdelning 99, barnpsyk. Vi satt i varsin ände på den stora röda skinnsoffan och låtsades som om vi inte fanns. Vi satt där, väntade på att tiden skulle gå, att de gula väggarna skulle trolla oss till lyckan och friheten. Vi låtsades inte om att vi visste att vi skrev exakt samma saker i våra kollegeblock, med våra svarta bläckpennor. Vi satt där, vred och vände på huvudet i huvudbry. Så plötsligt, gick en sköterska förbi, stressade mot köket för att duka fram för middag. Hon var strax efter fem en måndag. Det var mörkt ute och vi var båda utan föräldrar. Det var jag jämt, dock inte hon, men ändå nu var hon ensam. Sköterskan nästan skrek att visst väntade vi längtande efter maten. Det gjorde inte jag och uppenbarligen inte hon heller för hon vände sig mot mig och himlade med ögonen. Jag hade gjort exakt samma sak mot henne. Där och då klickade det. Hon var min, jag var hennes. Vi var vi. Vi mot världen.
Det är ett år sen ganska exakt sedan vi träffades första gången, på avdelning 99, barnpsyk. Vi satt i varsin ände på den stora röda skinnsoffan och låtsades som om vi inte fanns. Vi satt där, väntade på att tiden skulle gå, att de gula väggarna skulle trolla oss till lyckan och friheten. Vi låtsades inte om att vi visste att vi skrev exakt samma saker i våra kollegeblock, med våra svarta bläckpennor. Vi satt där, vred och vände på huvudet i huvudbry. Så plötsligt, gick en sköterska förbi, stressade mot köket för att duka fram för middag. Hon var strax efter fem en måndag. Det var mörkt ute och vi var båda utan föräldrar. Det var jag jämt, dock inte hon, men ändå nu var hon ensam. Sköterskan nästan skrek att visst väntade vi längtande efter maten. Det gjorde inte jag och uppenbarligen inte hon heller för hon vände sig mot mig och himlade med ögonen. Jag hade gjort exakt samma sak mot henne. Där och då klickade det. Hon var min, jag var hennes. Vi var vi. Vi mot världen.
Så var vi här igen då
Jag har verkligen sett bilder framför mig, hur bra allting kommer bli. Veckan som börjar med att Borlängetösen kommer och sedan åker vi tillsammans till Borlänge där vi släpper av henne och åker vidare mot farmor där jag kommer spendera veckan. Och dessutom fick jag vet att jag imorgon ska bege mig till Bäckby för att träffa Nemo igen. Det är som om hon målade hjärtan där Borlängetösen ritat grunden guldig. Så underbart fantastiskt vackert.
Och. Men.
Så kom fallet. Det luktar kräk om mina händer, det gör ont i min blödande hals, det dunkar hårt i mitt hjärta och mina fingrar skakar av ångest. Blev jag för glad? Det här är mer än jag förtjänar. Jag vet. Men kan jag inte få glädjas utav det ens en liten stund, få le av förväntan sådär vackert som det står om i sagorna. Men nej. Det fick jag inte. Så nu tänker jag kämpa emot, för hur lite jag än förtjänar det här bra så ska jag kunna säga att jag inte bara njutit utan att jag faktiskt varit rent lycklig för att få göra så mycket annorlunda. Så mycket annorlunda - roligt. För jag SKA ha det underbart i exakt en hel vecka nu. Ingenting ska få förstöra Nemo, Borlängetös, farmor och lukten av hemma. Ingenting.
Och. Men.
Så kom fallet. Det luktar kräk om mina händer, det gör ont i min blödande hals, det dunkar hårt i mitt hjärta och mina fingrar skakar av ångest. Blev jag för glad? Det här är mer än jag förtjänar. Jag vet. Men kan jag inte få glädjas utav det ens en liten stund, få le av förväntan sådär vackert som det står om i sagorna. Men nej. Det fick jag inte. Så nu tänker jag kämpa emot, för hur lite jag än förtjänar det här bra så ska jag kunna säga att jag inte bara njutit utan att jag faktiskt varit rent lycklig för att få göra så mycket annorlunda. Så mycket annorlunda - roligt. För jag SKA ha det underbart i exakt en hel vecka nu. Ingenting ska få förstöra Nemo, Borlängetös, farmor och lukten av hemma. Ingenting.
Du tog mitt hjärta
Visst är det svårt, det där med relationer. Det är svårt att prata med psykologen, där är svårt att lita på läkare som lovar och lovar men ingenting kommer. det är svårt att hälsa på en bekant som man umgicks med för tio år sedan och allt de vet är ryktena som viskar om att jag svimmade på tågstationen och bars ut, på darriga ben till ambulansen. En fd lärare såg mig komma ut från barnpsyk som nu spridit i hela samhället på 3000 människor som alla känner igen mig att jag inte alls kommer i vuxenkläder längre. Grannen som flyttat in till stan varken hälsade eller uppmärksammade jag och nu känner hela byn här hemma till hur ambulanserna kommit flera gånger i månaden och till slut börjat hitta utan att fråga om vilken hus som saknar nummerskylt på ytterväggen, för ingen i vår by har några sådana på husväggen. Jag har svårt för att prata med damen bredvid mig i kassan, jag har svårt för att berätta för mamma att jag inte alls vill trycka in mig i hörnet på en restaurang för att hoppas på att ingen ser hur jag, som inte alls förtjänar eller vill ha, äter kalorier, alldeles för många kalorier.
Men det svåraste av allt. De gamla relationerna jag inte längre kan uppleva, hur bra eller dåliga de än var. Adam. Svinet som inte längre sitter inlåst men som förtjänar att aldrig komma ut därifrån. Han som gjorde mig så illa, Skar in så många ärr i min hud, i min själ. Andreas, som försvann i juli (9/7) gjorde mig också illa. Han begick det största av alla svek jag upplevt, och jag har upplevt många. Men jag och Andreas lärde känna varandra i februari 20045. Sista gången vi sågs var den 3 januari, nere i hans nya hemort, och han förstörde så mycket. Några få ord, svider än. Han vände mig ryggen, trots allt vi upplevt tillsammans. Alla barn, alla misstag, alla dalar vi hållt i varandra, alla berg vi dragit varandra uppför, de betydde ingenting längre. De var värdelösa, smutsiga, fel. De krossade mig, och smulorna ligger utspridda lite här och var inuti. Han tog mitt hjärta, stampade på det, där och då den 3 januari, och gav mig ett trasigt, fult, fejkat hjärta medan han tog hjärtat som var facit.
Men det svåraste av allt. De gamla relationerna jag inte längre kan uppleva, hur bra eller dåliga de än var. Adam. Svinet som inte längre sitter inlåst men som förtjänar att aldrig komma ut därifrån. Han som gjorde mig så illa, Skar in så många ärr i min hud, i min själ. Andreas, som försvann i juli (9/7) gjorde mig också illa. Han begick det största av alla svek jag upplevt, och jag har upplevt många. Men jag och Andreas lärde känna varandra i februari 20045. Sista gången vi sågs var den 3 januari, nere i hans nya hemort, och han förstörde så mycket. Några få ord, svider än. Han vände mig ryggen, trots allt vi upplevt tillsammans. Alla barn, alla misstag, alla dalar vi hållt i varandra, alla berg vi dragit varandra uppför, de betydde ingenting längre. De var värdelösa, smutsiga, fel. De krossade mig, och smulorna ligger utspridda lite här och var inuti. Han tog mitt hjärta, stampade på det, där och då den 3 januari, och gav mig ett trasigt, fult, fejkat hjärta medan han tog hjärtat som var facit.
Glassmaskineri
Jag och mamma gör egen glass. Vi ska göra avokadopaj och tjäderbröst till huvudrätt-. Vi har köpt julmust, Paradisask, pepparkakor, glögg, juleskumtomtar, lussekatter ska vi göra när jag kommer hem från farmor.
Vlken toppendag
Fjorton dagar kvar till advent
Det är nu fjorton dagar till min favoritdag. Förra december var det den enda dagen jag var utskriven, resten var det permission. I år blir det bättre, och kanske sämre. Jag är inte inlagd alls. Det var flera månader sen. Hur kommer jag klara en av de värsta månaderna på året,utan att vara inlagd? Jag har ingen som ser när jag faller, ingen som håller min hand när jag gråter om nättera, ingen som skrattar fast jag deppar, ingen som håller mig tillbaka när jag springer. Ni förstår. Jag är ensam. Och det innebär att jag måste hålla kontrollen alldeles själv. Och det skrämmer mig.
Insikt
Alldeles för sent har jag nu kommit på, återigen får jag väl säga, att kroppen inte alls mår bra. Söndersprungen, söndersvulten, sönderknarkad, söndersårad. Nackspärr som bara blir värre och värre. För två timmar sen kunde jag vrida på den, marginellt. Nu kan jag inte ens titta snett. Att röra den sidles är hopplöst och ännu mer att titta upp och ned. Bara att sitta som en pinne hela kvällen och låtsas att jag mår jättebra av att bli lämnad ensam efter två dagars sällskap. Vilket jag inte alls gör men det vet jag knappt själv så ingen annan behöver heller höra det.
Men jag har en toppenhelg framför mig. Imorgon kommer det bli en lugn dag, kanske kanske, kan vi lura med oss Frida och Irene på bio, den med Meryl Streep. Gillar henne. Gjorde till och med innan jag såg Mamma Mia. På söndag ska jag tvätta. Tvätta min alldeles speciella tvätt - vilket betyder att allt ska tvättas, hängar och vikas. Själva poängen, för er som varit med ett tag, finns inte steget med stryka eller mangla med! Det är så tvätt ska vara. På söndag ska jag dessutom packa. För vet ni -
På måndag klockan 9.33 kommer en viss Borlängebo! Vi ska ha hela hela dagen för oss själva. Jag ska äta kebab - med flottiga strips! Och jag ska ha råd med att göra precis vad jag vill hela dagen. Jag ska tvinga med henne på äventyr hon inte tror finns. Det ser jag fram emot Och kvällen avslutas med att vi sätter oss i en grön Suzuki och styr våra fyra hjul med ryggsäck mot Borlänge för att lämna av denna flicka och sedan köra de sista 6.6 milen till Korså Bruk. För jag, JAG - ska till farmor. Och så blir det. Alldeles så som jag bestämt att det ska vara. Det kommer bli bästa veckan på evigheter. En HEL vecka av frid. Bara min frid, som jag visst förtjänar.
Men jag har en toppenhelg framför mig. Imorgon kommer det bli en lugn dag, kanske kanske, kan vi lura med oss Frida och Irene på bio, den med Meryl Streep. Gillar henne. Gjorde till och med innan jag såg Mamma Mia. På söndag ska jag tvätta. Tvätta min alldeles speciella tvätt - vilket betyder att allt ska tvättas, hängar och vikas. Själva poängen, för er som varit med ett tag, finns inte steget med stryka eller mangla med! Det är så tvätt ska vara. På söndag ska jag dessutom packa. För vet ni -
På måndag klockan 9.33 kommer en viss Borlängebo! Vi ska ha hela hela dagen för oss själva. Jag ska äta kebab - med flottiga strips! Och jag ska ha råd med att göra precis vad jag vill hela dagen. Jag ska tvinga med henne på äventyr hon inte tror finns. Det ser jag fram emot Och kvällen avslutas med att vi sätter oss i en grön Suzuki och styr våra fyra hjul med ryggsäck mot Borlänge för att lämna av denna flicka och sedan köra de sista 6.6 milen till Korså Bruk. För jag, JAG - ska till farmor. Och så blir det. Alldeles så som jag bestämt att det ska vara. Det kommer bli bästa veckan på evigheter. En HEL vecka av frid. Bara min frid, som jag visst förtjänar.
Mission: IKEA avslutat
Nu har vi varit på IKEA, vi ägnade enhalvtimme åt ögongodis, resten av tiden (drygt två timmar) satt vi i restaurangen och pratade. Vi diskuterade allt möjligt vettigt och ovettigt. Varför sitter aldrig två svenskar bredvid varandra på bussen om de inte måste? Varför är svensk och irakier inte samma sak? Vad är rasism? Hur stort är människans vanebehov? Vad gör uppväxten och uppfostran med människan?
Vi avslutade också samtalet med att diskutera med en kvinna bredvid oss om Flyga drake. Den är underbar. Vacker. Sanningsenlig. Träffande. Berörande. Bör läsas. Hon tipsade oss om Vita tänder av Zadie Smith. Ska nog ge mig själv en bok för 39 kronor och köpa den tror jag.
Vi avslutade också samtalet med att diskutera med en kvinna bredvid oss om Flyga drake. Den är underbar. Vacker. Sanningsenlig. Träffande. Berörande. Bör läsas. Hon tipsade oss om Vita tänder av Zadie Smith. Ska nog ge mig själv en bok för 39 kronor och köpa den tror jag.
IKEA
Nu tvingas jag iväg till IKEA, tyck synd om mig för det är inte mitt favvoställe, men som sagt, någon flyttar in i nytt snart så lär väl hamna där mer senare.
Höga ambitioner
SÅ här såg dagens middag ut. Gjord enbart för mig, inget sällskap, och jag ska inte spy upp maten hur mycket det än lockar. Men till mitt försvar för att behålla kalorierna är ju faktiskt att ingenting av det sätter sig på fel ställen och all energi är användsbär på rätt sätt. Kroppen mår bra, denkommer aldrig må bättre än bra efter den misshandel jag utsatt den för under så många år, men den kan må bra. Om jag tar hand om den nu. Jag måste ju börja någon gång, right? Så middagen bestod av, broccoli, zucchini, avokado, morötter, sparris, majs och till det kyckling och burgur. Så alla klappa mig på huvudet nu!
Bloggbråk
Just nu har jag kämpat med min egen blogg hela förmiddagen och sitter nu och kämpar med Rebeckas, får se om hon blir nöjd. Jag undrar jag, men det är ju bara att ändra i så fall.
Sedan är det förstås en Maria på ingång snart. Ikväll blir det också film tror jag. Hon pratade om popcorn men dom får hon allt tugga själv. Popcorn är riktigt äckligt.
Åter till bloggen
Sedan är det förstås en Maria på ingång snart. Ikväll blir det också film tror jag. Hon pratade om popcorn men dom får hon allt tugga själv. Popcorn är riktigt äckligt.
Åter till bloggen
Ensamhet, självhet
Nu har Maria åkt. Hon ska ner till Mimer för att skriva kontraktet för lägenheten hon ska flytta in i i februari. Tror det är bra fär henne. Hon är 19 trots allt nu. Hon verkar ta det ganska lugnt ändå.
Och det blir kanske bra till slut med min planering. Maria åker på lördag, jag åker till mamma och pappa då och sover där till söndag då hela familjen kanske går ut och äter allihop. På måndagen kommer kanske Marie över dagen, så åker vi tillsammans med mamma upp till Borlänge igen och släpper av henne där och sedan åker jag och mamma vidare mot Korså Bruk där jag dumpas för att stanna till lördagen eller söndagen. Det kommer gå så underbart bra om allt blir så. Långt långt bort från ensamheten och där jag tar steget in i självheten istället. En liten tyngd togs bort från mina axlar när jag sa det, det är stor skillnad på ensamhet och självhet. Hos farmor blir det läsa böcker, läsa mer böcker, promenera, rehabvandra med farmor, farfars grav, stänga ner stugan, koppla av allting i båthuset och dra upp ekan och putsa fönster, damma mattor, städa alla källare, lära mig sticka kanske och lösa sudoko. Vi kommer gå i leran på grusvägen tillsammans, jag kommer stå bakom farmor som sitter på sin rullaton och vi kommer blicka ut över det som jag kallar min barndom, farmor kommer kämpa för att vi ska kunna ta upp de sista blommorna från farfars grav, vi kommer sitta vid köksbordet i tystnad och lösa sudoko för att byta rutor med varandra när vi går bet, vi kommer åka på den stängda grusvägen dit bara vi har nyckel för att farmor ska få åka bil igen, vi kommer mangla lakan i sovrummet, hon kommer stå nedanför mig och ta emot alla saker i köksskåpen för att vi ska damma av dem, vi kommer tävla om att svara rätt först i frågesportsprogammen på teve och vi kommer stå vid dammen och se vilken skada bäven gjort denna hösten. Vi kommer leva. Vi kommer leva livet i all dess stillsamhet och acceptera att tiden står alldeles still. Precis som vi vill ha det. Precis så vi vill att livet ska vara för ett tag.
Och det blir kanske bra till slut med min planering. Maria åker på lördag, jag åker till mamma och pappa då och sover där till söndag då hela familjen kanske går ut och äter allihop. På måndagen kommer kanske Marie över dagen, så åker vi tillsammans med mamma upp till Borlänge igen och släpper av henne där och sedan åker jag och mamma vidare mot Korså Bruk där jag dumpas för att stanna till lördagen eller söndagen. Det kommer gå så underbart bra om allt blir så. Långt långt bort från ensamheten och där jag tar steget in i självheten istället. En liten tyngd togs bort från mina axlar när jag sa det, det är stor skillnad på ensamhet och självhet. Hos farmor blir det läsa böcker, läsa mer böcker, promenera, rehabvandra med farmor, farfars grav, stänga ner stugan, koppla av allting i båthuset och dra upp ekan och putsa fönster, damma mattor, städa alla källare, lära mig sticka kanske och lösa sudoko. Vi kommer gå i leran på grusvägen tillsammans, jag kommer stå bakom farmor som sitter på sin rullaton och vi kommer blicka ut över det som jag kallar min barndom, farmor kommer kämpa för att vi ska kunna ta upp de sista blommorna från farfars grav, vi kommer sitta vid köksbordet i tystnad och lösa sudoko för att byta rutor med varandra när vi går bet, vi kommer åka på den stängda grusvägen dit bara vi har nyckel för att farmor ska få åka bil igen, vi kommer mangla lakan i sovrummet, hon kommer stå nedanför mig och ta emot alla saker i köksskåpen för att vi ska damma av dem, vi kommer tävla om att svara rätt först i frågesportsprogammen på teve och vi kommer stå vid dammen och se vilken skada bäven gjort denna hösten. Vi kommer leva. Vi kommer leva livet i all dess stillsamhet och acceptera att tiden står alldeles still. Precis som vi vill ha det. Precis så vi vill att livet ska vara för ett tag.
Mariakväll och parlamentet
Maria dök upp vid halvåtta som bestämt och vi ha ägnat kvällen åt godis och Parlamentet och även en film om 11 september. "Flight 93". Sevärd, men dock lite vad man redan sett förut. Samtidigt finns det en poäng med det, 11/9 är ett av århundradets händelser, det tvivlar jag inte en sekund på. Så min kväll har varit bra. Riktigt bra till och med. Ingen ångest direkt och myspys. Och dessutom vet jag att det kommer vara så flera kvällar till. Hon stannar till fredag minst, kanske lördag också till och med. Så det blir fler filmer, fler myskvällar och imorgon ska hon tvingas ut på promenad därtill.
Vintermörker
Nu börjar det bli riktigt mörkt ute. Jag tycker om det. Då är jag ursäktad för inte vara lika solig som vädret. Och det är mysigt att vara inne och veta att jag är varmare än utomhus. Jag kan springa i tjocka vinterkläder så ingen ser hur fet jag är och jag kan klä mig i hur tjocka kläder jag vill inne och jag kan vira en filt om mig varje gång jag får sällskap. Ingen ser hur jag egentligen ser ut där längst in. Det låter säkert crazu men så är det jag också. Right? Men vi är väl alla, i alla fall vi av "min sort", lite av ett underbarn. Och ja, ibland kan vi använda det till vår fördel. Men det finns ytterst få fördelar med vår sjukdom. ÄS är ingen lek, det är ett spelbord där livet är vår insats och döden blir straffet för vår förlust. Vi glömmer bort vad våra synliga revben betyder. Vi låtsas inte om att vi svimmar i trappen. Vi förtränger vad det svags slående hjärtat vill säga. Vi ignorerar att håret ramlar av. Vi vågar inte erkänna att kroppen slutar fungera desto fler dagar som går utan något mer än iskallt vatten. Vi vill inte kännsa vid att vi när som helst kan falla ner döda, allt för att vi ville vara smalare. För att vi inte ville växa upp och behöva ta ansvar, för att vi inte ville vara den med bilringar på bussen som folk tittade på och tänkte att de aldrig ville bli, för att vi ville ha full kontroll över något, för att vi ville vara bra på något. Och kanske. Kanske inser vi en dag att insatsen kan bli för hög. Vår gravsten kanske blir uppställd många år för tidigt, för att det enda vi tror vi är bra på är att svälta. Kanske inser vi det, innan vi ligger i en bältessäng där med en sond genom en blödande näsa ner i magen med några ynka tiotal kalorier för vår kropp kan inte hantera vad vi från början inte skulle ha vägrat i vårt kontrollbehov och vår ansvarsrädsla. Allt detta är det vi lider av, det vi identifierar oss med, det vi vill ska göra oss bättre, det vi till stor del är. Allt detta är anorexin. Anorexin som bott i oss länge och som läne länge förstört oss och som kommer ta många fler liv. Men kanske, kanske kan du och jag vinna mot sjukdomen. Gå upp de där livsviktiga kilona, låta kroppen få de där viktiga kalorierna, låta hjärnan sluta kämpa med matdemonerna, få tankarna att bli mer positiva, ge våra söndersprunga ben några mil mindre att springa. Kanske kan du och jag vinna mot anorexin - som en dag kommer kunna ta vårt liv. Kanske kan vi ta oss till friskheten, om vi står enade, kämpar för våra liv och aldrig, aldrig ger upp.
Julkappar
Idag är det mental shopping. Julklappar ska inhandlas, julmat ska skrivas upp, julresor ska planeras och julkläder ska packas. Jag hatar julen. Mest för att den en gång i tiden var det bästa jag visste. Innan vi blev en person mindre. Farfar. Jag älskade påsken. Midsommar. Men midsommar älskar jag fortfarande. Halloween har vi aldrig firat, nyår är också okej. Eller jag vet inte, har inte firat det på två år nu. Varit inlagd då. Men i år ska jag fira det. Vi blir nog hemma då. Julen firar vi hos farmor. Om jag får som jag vill.
Så där då.
Idag kändes det bra att vara på ät. Inte så mycket jobbigt att prata om, inte så mycket skäll fick jag inte heller. Lämnade in alla papper jag skulle, lovade sake rjag tror jag kommer kunna hålla och vi pratade även om ett nytt kontrakt. Vet dock inte om jag klarar av alla de punkter som jag ska klara enligt det nya kontraktet. Men jag har inte så mycket val än att fortsätta. Jag klarar mig inte utan hjälp. Inte än på länge. Då blir jag ensam med problemen, tvångstankarna, demonerna, kaloriräknandet och hela ÄS.
Och GRATTIS Borlänge-töser för avslutat arbete med svenska-talet. Nu kan ni andas två andetag till.
Och GRATTIS Borlänge-töser för avslutat arbete med svenska-talet. Nu kan ni andas två andetag till.
Möte, möte, samtal
Så ser dagen ut. Om en halvtimme ska jag vara på ät och träffa min psykolog och sedan är det hem för att sedan åka in på möte i eftermiddag och sedan ha ett telefonmöte. Det sista blir nog värst, men bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
22.13
Kvällen börjar ticka iväg och jag har inte direkt gjort mycket alls sedan sist. Teve, bäddat sängar, hängt in höstgrejerna i garderoberna och planerat för en veckosemester hos farmor nästa vecka. Kanske är det det jag behöver. Ska försöka byta allt så jag kan komma iväg.
Tevefälla
Sitter nu och tittar på ett av dem program jag faktiskt tycker om att följa - Project Runway. Tittar inte mycket på teve men de program jag tittar på, dom följer jag gärna. Typ Hells Kitchen, So you think you can dance, Project Runway, och nu har det dessutom startat ett nytt program - How can you solve a Problem like Maria. Ett musikprogram, liknande Idols upplägg, med jury och veckoprogram där priset är att spela Maria i Sound of music, som Andreas Lloud Webber sätter upp i West End. Och jag älskar den filmen, så självklart måste jag följa det också.
Det känns lite bättre nu ikväll. Fick ett litet mess från Maria där hon påminner mig om att imorgon är jag inte ensam mer. Fram till lördag har jag sällskap och vi ska ha en lång weekend fylls med filmer, promenader och för min del långa förmiddagar när hon är i skolan. Men då blir det teoriplugg till körkortet och en del läsning och så ska jag försöka komma igång med tränandet med att skriva noveller. Har aldrig lärt mig det riktigt men
Senare ikväll kommer ett inlägg av seriösare slag - jag funderar kring "Vad är ett värdigt liv?" Läser just nu en bok, som jag starkt rekommenderar för övrigt, där frågan kommer upp. Eller inte frågan men ämnet läggs på bordet.
Det känns lite bättre nu ikväll. Fick ett litet mess från Maria där hon påminner mig om att imorgon är jag inte ensam mer. Fram till lördag har jag sällskap och vi ska ha en lång weekend fylls med filmer, promenader och för min del långa förmiddagar när hon är i skolan. Men då blir det teoriplugg till körkortet och en del läsning och så ska jag försöka komma igång med tränandet med att skriva noveller. Har aldrig lärt mig det riktigt men
Senare ikväll kommer ett inlägg av seriösare slag - jag funderar kring "Vad är ett värdigt liv?" Läser just nu en bok, som jag starkt rekommenderar för övrigt, där frågan kommer upp. Eller inte frågan men ämnet läggs på bordet.
Övningsköra
Det är mycket köra nu, fast vet inte om jag egentligen vill. Mest för att jag är så mycket sämre än lillebror. Jag hatar att vara dålig, så därför vill jag inte ens övningsköra. Men så är det att vara dålig.
Jag har lyckats sova ganska bra inatt så skönt att kunna se klart idag och inte ramla i trappan. Nu har jag nog inte mer att säga så ja, hej då då.
Jag har lyckats sova ganska bra inatt så skönt att kunna se klart idag och inte ramla i trappan. Nu har jag nog inte mer att säga så ja, hej då då.
Återfall
Alla har vi svaga stunder, jag har många sådana. Så också igår. Jag har, som många andra, misstag jag ångrar. Det finns vanor, många sådana, som inte alls är hälsosamma. Jag har gått ifrån en hel del av dem, särskilt dom som inte rör maten direkt. Igår, egentligen utan någon som helst förklaring, föll jag tillbaka. Tillbaka till en trygghet där jag kan sväva bland molnen utan någon som helst press från någon eller något. Det är ingen som når in dit när jag släppt taget om kontrollen. Jag behöver inte bry mig om klockan, om att räkna kalorier, om att fuskträna, om att klara av alla krav, om att hinna med alla måsten, om att laga alla hål och om att försöka överleva. Då spelade det ingen roll. Ingen roll alls. För tiden stod still, människorna var borta, ensamheten märktes inte, smärtan kändes inte och jag behövde inte vara jag alls. Det var alldeles underbart tomt och jag kände ingenting. Det var dit jag flydde igår. Tillbaka till allt det där trygga där jag inte behövde bry mig alls. Och det gör ont i mig för jag vet hur mycket det svider i dom jag svek genom att göra så, för jag vet hur mycket de vill att jag låter bli att skada mig själv så. Men samtidigt ångrar jag det inte alls. För den friden har jag inte känt på många år. Och det är en liten nystart - att ha fått känna det där lugnet. Och det är därifrån jag börjar nu.
Eftersom ..
Jag lever men det verkade inte som att det gjorde någon gladare så jag kan väl dra åt helvete igen då. Och eftersom jag inte alls anses räcka till så behöver ni ju inte heller påpeka allt jag gör fel. Ni har ingen rätt att berätta hur misslyckad jag är och hur värdelöst jag beter mig, när det enda jag duger till är att "inte finnas där".
Och, jag är inte ensam om att inte svara i alla lägen eller försvinna hela dagar eller inte orka logga in på msn eller kunna prata i telefon eller ha råd att åka någonstans eller inte duga tillräckligt för att få låna en säng över natten. Så våga inte klaga på mig mer.
Och, jag är inte ensam om att inte svara i alla lägen eller försvinna hela dagar eller inte orka logga in på msn eller kunna prata i telefon eller ha råd att åka någonstans eller inte duga tillräckligt för att få låna en säng över natten. Så våga inte klaga på mig mer.
Dagen efter
Usch usch, mår verkligen inte bra idag. Det var det förstås värt, kvällen igpr var riktigt riktigt rolig. Nytt folk, gamla vännen och för mycket alkohol. Jag blev en helt vanlig 18-åring för en kväll. Det var roligt, har saknat att kunna festa. Jag kunde glömma skärsår, rakblad, överdoser och ångest en hel kväll och fick träffa underbara människor. Jag fick vara fri. Tack Murr, för att du alltid finns
Svartfest
Jag har just sprungit runt i alla garderober för att leta efter mina svarta kläder. Till slut hittade jag dom. Bland pappas strukna skjortor? Och jag har inte börjat stryka än så det måste varit någon annan som lagt det där, men men, jag har hittat allting i alla fall. Får se vad Maria tycker duger, slänger ner lite blandat.
Idag är en bättre dag än igår, tack och lov. Glömmer bort just idag alla dokument som tillhör ÄS, de får ligga kvar tills jag bestämt vad jag ska göra med dem. De ligger där och gnager men jag kan inte göra så mycket nu, tack och lov.
Idag är en bättre dag än igår, tack och lov. Glömmer bort just idag alla dokument som tillhör ÄS, de får ligga kvar tills jag bestämt vad jag ska göra med dem. De ligger där och gnager men jag kan inte göra så mycket nu, tack och lov.
Anorexin vs Elin
Jag orkar inte riktigt idag. Imorgon tänker jag dricka mig full och glömma världens alla sorger. Det kommer bli roligt tror jag. Ikväll ska jag dock ut och springa och sedan ska jag väl eventuellt tugga några extra tabletter. Tror de kommer behövas. Fusk jag vet men lär knappast sova annars. Jag återkommer med en mer positiv inställning till livet för idag händer det knappast.
Efedrin
Nu har jag köpt Efedrin. Jag vill, men jag vill inte. Jag vet så väl hur det kommer sluta. Jag vet exakt vart jag hamnar. Men jag kan inte låta bli. Det ska hjälpa. Det kommer hjälpa. Det måste det.
Proana
Sitter vid den ena proana sidan efter den andra. Läser att-göra-listor, skriver matschema, gör träningsplaner och kaloritabeller. Skriver tvångstankar och små lappar som ska hjälpa mig att låta bli maten. Jag vet jag vet att det är så fel men det känns ändå rätt. Ska sluta med datorn nu, det slutar inte bra, så återgår till tvätten. Skriv gärna att jag är dum i huvudet så jag tar bort alla dokument för viktminskning. Är osäker på om jag vågar ta bort dom själv.
Fredag
Japp, idag är det fredag. Och jag vet inte hur det känns. Sov länge, men behövde det. Det vore skönt att kunna sova vidare hela dagen och vakna upp imorgon och glömma bort problemen och springa lycklig till Dingtuna för fest. Jag tror nästan att jag längtar till fest och träffa människor. Var länge sen jag festade med mycket folk. Får se hur det känns, jag är övertygad om att jag måste räkna till tio ett antal gånger för att våga kämpa vidare med att prata med folk och dricka och så vidare. Men det känns ändå roligt. Är ett steg till i riktningen mot friskheten, och just nu behöver jag gå många steg åt det hållet, annars tappar jag snart greppet om kanten och faller.
Om Gud fanns
Jag behöver någon som håller min hand ikväll. Jag saknar att ha någon bredvid mig när jag somnar. Just nu skulle jag helst vilja sova men jag vågar inte. Jag vågar inte röra mig. Jag kommer leta fram de där rakbladen jag längtat efter hela dagen. De kommer gräva djupt i mina armar och ännu djupare i mina lår och jag vill helst bara falla ihop och gömma bort livet. Jag känner mig dålig. Jag känner mig tom. Pressad. Ensam. Förlorad. Förstörd. Jag känner mig som om jag är en enda stor Merkurius med ångest. Och lilla friska Elin är bara en liten Pluto.
Maria
Nu har jag ätit tre köttbullar. Försökte med rödbetssallad också men det var för kladdigt. Ångesten gräver lagom underbart, men jag ska träffa Maria nu, så då får jag något annat att tänka på.
Räddning
Idag handlar allt om Maria. Det måste vara så. Jag ska koppla bort sjukdomen. Ingenting ska få mig att gå och springa eller vägra äta eller fuskträna eller räkna kalorier. Allt det där gör jag redan. Men om jag tillåter mig att tänja på de får gränser jag har är jag snart nere på botten igen.
Jag skulle ha ringt Anna idag. Men efter natten som var så känns inte det som en så bra idé.
Jag skulle ha ringt Anna idag. Men efter natten som var så känns inte det som en så bra idé.
Mattabeller och träningsschema
Ikväll är ingen ingen bra kväll. Den gick liksom utför för si så där en timme sen. Ångesten har grävt sig djupare in, tagit ett fastare grepp. Jag sitter och ritar färger i min hemliga kalender. Gult för springa, rosa för jogga, orangde för cykla. Ett streck fyrtiofem minuter, två streck en timme, tre streck en och en halvtimme och ett streck vertikalt för valfri tid. Två pass om dagen. Inga kolhydrater. Bara fisk. Inget bröd. Ingen mjöl. Bara vatten. Blabla ni fattar. Det är inte rätt att andra ska vara vackra, smala, fina, lagom och jag sitter här som ett av de fetaste äcklen man kan hitta.
Och ensam är jag dessutom. Patetiskt egentligen. Ett ensamt fett äckel. Yey vad jag hatar livet.
Och ensam är jag dessutom. Patetiskt egentligen. Ett ensamt fett äckel. Yey vad jag hatar livet.
Varning: fallande människa
Varning! Se upp för fallande människa.
Två stora floppar! Och en flipp också faktiskt. Den största nyheten - ingen födelsedagsfest i helgen. Det var hundra hundra år sen sist. Av en mängd anledningar jag inte kan skriva här. Men det är i alla fall som vanligt. Vi borde uppfinna att stanna tiden när vi väl ses. Jag ska inte skriva om det mer för det gör ingenting bra för någon av oss. Men en fail var det i alla fall. Saknad är inte alltid av ett gott slag.
Flippen då - fest i helgen. På lördag blir det halloweenfest hos Malin, som jag inte träffat på riktigt på evigheter. Däremot har vi sprungit på varandra två gånger som hastigast. Hon är sig lik, det visste jag nog ganska säkert ändå - Malin kommer alltid vara Malin! Och det är med en mycket positiv klang jag säger det. :)
Nästa flopp - skolan har anmält att jag slutat skolan nu. Därmed fick tyvärr, oväntat, också kommunen veta det, så nu är mitt busskort indraget. Inte för att jag använde det särskilt väl men det var ändå en trygghet att det fanns där, särskilt nu inför vintern.
Så ja. Rebecka, jag litar på att du överraskar mig med några rader på msn och gör mig lite gladare.
Två stora floppar! Och en flipp också faktiskt. Den största nyheten - ingen födelsedagsfest i helgen. Det var hundra hundra år sen sist. Av en mängd anledningar jag inte kan skriva här. Men det är i alla fall som vanligt. Vi borde uppfinna att stanna tiden när vi väl ses. Jag ska inte skriva om det mer för det gör ingenting bra för någon av oss. Men en fail var det i alla fall. Saknad är inte alltid av ett gott slag.
Flippen då - fest i helgen. På lördag blir det halloweenfest hos Malin, som jag inte träffat på riktigt på evigheter. Däremot har vi sprungit på varandra två gånger som hastigast. Hon är sig lik, det visste jag nog ganska säkert ändå - Malin kommer alltid vara Malin! Och det är med en mycket positiv klang jag säger det. :)
Nästa flopp - skolan har anmält att jag slutat skolan nu. Därmed fick tyvärr, oväntat, också kommunen veta det, så nu är mitt busskort indraget. Inte för att jag använde det särskilt väl men det var ändå en trygghet att det fanns där, särskilt nu inför vintern.
Så ja. Rebecka, jag litar på att du överraskar mig med några rader på msn och gör mig lite gladare.
"Buhu"
Jag har ägnat större delen av kvällen åt att sörja att mitt busskort är indraget. Nu kommer det kosta hundratals kronor att åka varje månad. Så ja, Det blir damtrala-jakt nu för jag har inga 11 kronor per bussresa. Och då har jag dessutom en finfin anledning till att cykla varje dag. Dumt att man dessutom bor i en av de kommuner som har högst kollektivkostnader av alla i Sverige. Det är mycket fel med Västerås kommun. Visste ni till exempel att vi, dem av oss som är niondeklassare, är tredje sämst i matte i Sverige? Att dödligheten pga olyckor och misstag på sjukhusen är störst i hela Sverige? Och vi har mest missnöje bland äldrevården. Så ni som planerar flytt, välj bort Västerås. Det är en död håla, trots att det är sjunde största staden i vårt mycket tråkiga land.
Och Rebecka, du är tillagd på msn nu!
Och Rebecka, du är tillagd på msn nu!
Om du är den rätta Rebecka!
Ångesten gnager och biter och rivs i mig, men jag tänker inte gå ut och springa. Inte än. Det kommer snart. Men allt jag kan göra är att kämpa emot så länge det bara går. Ochdet gör jag. Jag försöker verkligen men huvudet bankar, jag vill ut, till något jag inte vet vad det är. Bara det är är annorlunda än hur det är nu. Jag vill också komma sådär långt som du har gjort, Sandra. Pommes och godis, vanlig mat, inga sprinturer, överätningen och andra tvångstankar och beteenden börjar upphöra nu. men vi ska dit, det ska vi,!
Väntar spänt här på ett besked. Med tanke på hur lång tid jag varit på 99an så är det troligt att du tvingats stå ut med mig i korridorerna. Där visar det sig vad world wide web kan göra med oss människor som en gång delade någit. Fortfarande gör. Minnena från tiden inlåst sitter kvar. Right?
Väntar spänt här på ett besked. Med tanke på hur lång tid jag varit på 99an så är det troligt att du tvingats stå ut med mig i korridorerna. Där visar det sig vad world wide web kan göra med oss människor som en gång delade någit. Fortfarande gör. Minnena från tiden inlåst sitter kvar. Right?
prestationsångest
Det var kul att jobba lite igen. Plugga. Leka med ord. Leka med tankar. Leka med idéer. Men det slutade i prestationsångest. Tänk att den kan finnas kvar i ett arbete på två sidor, med en recension. Inte ens den recensionen jag gjorde morgonen efter överdosen misslyckades jag med. Den var på närmare tio än två sidor och ändå vaknade ångesten till liv. Jag orkar inte skriva mer, ångest behöver jag väl knappast förklara för de flesta av er vet väl redan var det innebär. Stickande ben, huvudvärd, demoner, kalla fötter, andnöden, skakande händer blablabla. Inte förklara var det.
Stimulans
De senaste två veckorna har varit tomma, det har sprungit i mina ben och hjärnan har gått på högvarv. I fjorton år har jag läst böcker, texter, tankar, skrivit om dem, reflekterat över dem, skrivit mer, räknat, läst mer, lyssnat och gett min hjärna något att göra hela tiden. Bara under den tiden då jag var fastlåst i bältessäng gjorde jag ingenting. Läst har jag gjort i mängder under resten av tiden om jag inte orkat plugga. Men nu är allt slut. Jag mår för bra för att bara läsa. Och så idag, min lillebror kom till min räddning. Jag ska göra hans engelska. Det ska bli roligt. En bokrecension dessutom. Lite utmaning att läsa en engelska bok på 250 sidor på två dagar och skriva recensionen på sex sidor. Men det ska bli kul. Riktigt roligt och jag känner redan hur mina ögon pilar över texten som ännu inte finns framför mina ögon, och hur det kliar i mina fingrar att få skriva igen. SÅ gratulear mig för min lyckliga stjärna.
Nyttigdag
I två timmar ska jag stå ut med att vara på ät. Jag vet inte hur det känns. Inte längre. Känner mig dålig. Förvirrad. Hjälplös. Hopplös. Men jag måste ju dit, en dag kanske jag förstår och en dag kanske det gör det där underverket som jag så länge behövt och som jag så länge väntat på. Så dit ska jag. Tjugo minuter efter det är det hos tandläkaren jag ska vara. Det kommer bli dyrt, dyrt. Jag hatar landstinget. Eller ja, jag hatar deras sätt att sköta vissa saker. De kan hantera vissa ärenden lite fel, ur många synvinklar. Men men, de måste ju finnas dem med, tänderna, så de får väl kosta de där pengarna.
Så, hoppas er dag blir bra.
Farfar 2/11-1926-9/11-2005
Idag är det årsdag. Jag hatar november och december. Alla människor som lämnat, alla minnen som skapats och alla ärr som ristats. Så otroligt mycket har hänt genom åren just under november och december. Jag hatar dom här två månaderna. Men de kommer, varje år, och gör lika ont varje år. Idag skulle fafar fyllt 83 och om allt varit som det var förut, innan han dog, skulle vi suttit, just nu, strax före elva med två stora Paradisaskar och tävla om de sista av de godaste bitarna. Bror och pappa vann alltid. Vi skulle ha ätit glass med päronsmak på förmiddagen och vi skulle ha haft en nap, jag, farfar och farmor i deras stora dubbelsäng där jag alltid sov, där jag tillbringade så många nätter. Jag somnade på farfars arm, med ansiktet vänt mot farmor som sov på högra sidan av sängen.
Farfar skulle snarkat, farmor skulle läst tidningen och jag skulle bara legat stilla under tidningen farfar lagt på magen. Samtidigt skulle pappa och bror varit till båthuset och stängt för vintern, lagat och trimmat igång skotern och tagit fram skidor och sparkar medan mamma gjort smörgåstårta i köket. Mitt på eftermiddagen samlades alla i det gröna köket, farmors och min favvofärg, med de stora köksfönstrena som hade vy över hela byn. Vi skulle tagit kort, vi skulle tävlat om hörnen på smörgåstårtan och vi skulle druckit lemon-lime läsk till. Vi skulle firat slutet på hösten och förväntansfullt hälsat slutet på året välkommet och vi skulle skrattat och vi skulle ja ätit dajmtårta och nougatkakor och hallongrottor och kolakakor till. Vi skulle firat. Firat att vi var vi sex, vi sex som hörde ihop.
Jag skulle varit hel. Vi skulle ha varit hela familjen. Alla sex. Alla de sex som bara är fem nu.
Farfar skulle snarkat, farmor skulle läst tidningen och jag skulle bara legat stilla under tidningen farfar lagt på magen. Samtidigt skulle pappa och bror varit till båthuset och stängt för vintern, lagat och trimmat igång skotern och tagit fram skidor och sparkar medan mamma gjort smörgåstårta i köket. Mitt på eftermiddagen samlades alla i det gröna köket, farmors och min favvofärg, med de stora köksfönstrena som hade vy över hela byn. Vi skulle tagit kort, vi skulle tävlat om hörnen på smörgåstårtan och vi skulle druckit lemon-lime läsk till. Vi skulle firat slutet på hösten och förväntansfullt hälsat slutet på året välkommet och vi skulle skrattat och vi skulle ja ätit dajmtårta och nougatkakor och hallongrottor och kolakakor till. Vi skulle firat. Firat att vi var vi sex, vi sex som hörde ihop.
Jag skulle varit hel. Vi skulle ha varit hela familjen. Alla sex. Alla de sex som bara är fem nu.
Fotbotbollshjärtat bankar
Just nu är det förbannade, avskydda övereklamerade, fusktränade AIK svenska mästare. Om det händer är hoppet om den svenska fotbollen över. Om de lag som får absolut mest pengar vinner, får de mer pengar och lag som till exempel Sundsvall och Elfsborg osv som inte har samma ekonomi som STockholm har, som tar en tredjedel bara dom av de pengar som finns för fotbollen. Yey vad jag hatar stockholm. Yey vad jag hatar 48 åriga män som bestämmer över saker de inte kan. Och yey själviska, störst-bäst-och-vackrast-filosofin 08-människor. Ursäkta för mitt Stockholmshat, men det växer av en anledning. Av flera till och med. Så dra åt helvete alla fula avskalde stockholmsgator, de flesta ev er har ändå skadat mig.
Hopptändning
Jag mår skit idag. Kroppen vill att jag lägger mig ner och dör, huvudet vill bli avhugget, jag fryser, jag ramlade i trappen och en fot är svullen, nacken blev mosad mot en bänk och min mage skriker efter mat. Men hey, vet ni? Jag skiter i det! Jag tryckte i mig fem alvedon och hoppas på att det hjälper. Det kanske det gör men min kropp är nog för tablettvan för det, men kanske är mitt huvud stört på det viset att det låter sig luras av bara faktumet att jag tagit dom. Men egentligen skiter jag i det med. För idag är en dag då jag tror på mig själv. Jag är inte död, jag lever, jag har överlevt så många smällar. Jag mådde kasst i fredags. Vaknade med feber och insåg att nej, när jag väl vågat ta chansen att fråga om jag får träffa människor så kommer det ändå bakslag. Jag vet att mamma har rätt när hon säger att jag träffar folk för lite, men det är svårt. Jag är feg. De enda människor jag träffat är de som är lika störda som jag själv. Sjuka, trasiga, skadade, avdankade. Men som en liten ängel kom Maria. Vi åt köttbullar med ketcup som jag inte spydde upp, vi låg och smekte varandras händer, fingrar i drygt två timmar, vi tittade på A walk to remember vilket egentligen inte var så smart, farfars alla årsdagar är nu så cancer är det sista jag behöver tänka på. Jag låg och grät i Marias knä i nästan en timme. Vi åt Dumleglass i busskuren, vi åt Magnusglass i korridoren där vi smetade chokladglass i ansiktet på varandra och vi gick en nattlig promenad där vi gjorde en jättestor lövhög som vi låg i och mosade löv innanför kläderna på varandra. Vi blev "jagade" av en fullis och vi tittade på The holiday, den var mysig.
Avvinkning av Maria och sedan bar det av till Nemo och LM, jag älskar verkligen den första. LM känner jag inte. Men det gick! Jag kunde träffa människor, trots att jag levt instängd i bur i flera år och glömt bort hur man kallpratar. Jag kunde sitta i fyra timmar och träffa tre människor, varav jag inte känner två. Men jag pratade, jag skrattade, jag drack kaffe, jag drack te, jag försökte lära mig sticka, jag pratade böcker med LM och jag kom på att jag faktiskt inte saknar sexlivet särskilt mycket. Sedan var det avvinkning av Nemo på tågstationen också. Men vet ni?! Jag har insett att jag kan vara människa jag med. En helt nästan vanlig kvinna som träffar människor. Som kan göra normala saker.
Avvinkning av Maria och sedan bar det av till Nemo och LM, jag älskar verkligen den första. LM känner jag inte. Men det gick! Jag kunde träffa människor, trots att jag levt instängd i bur i flera år och glömt bort hur man kallpratar. Jag kunde sitta i fyra timmar och träffa tre människor, varav jag inte känner två. Men jag pratade, jag skrattade, jag drack kaffe, jag drack te, jag försökte lära mig sticka, jag pratade böcker med LM och jag kom på att jag faktiskt inte saknar sexlivet särskilt mycket. Sedan var det avvinkning av Nemo på tågstationen också. Men vet ni?! Jag har insett att jag kan vara människa jag med. En helt nästan vanlig kvinna som träffar människor. Som kan göra normala saker.
