Avfärd
Nu står gubbarna och klampar i dörren. Ska bli skönt att få coola ner kroppen så den får återhämta sig. Nås på mobilen
Bloggpaus
Det blir datastrejk fram tills imorgon kväll. Datorn bråkar så njuter istället av en lugn, feberkureranade kväll med film och eventuellt kommer Maria. Hade verkligen sett fram emot att få festa, var så länge sen (jag minns inte ens när det var sist..:/ ) Men det kommer en ny chans, kanske nästa vecka. Vi får se hur alltind blir. De närmaste två veckorna ska jag hinna fira en födelsedag, åka till Maria i Uppsala, hälsa på farmor (i fyra dagar:/vill jag i alla fall), och träffa Maria här hemma. Det blir en massa tåg, men vi får helt enkelt se hur jag löser det Det hade ju varit lite enklare om resplus fungerat. Men nej då, hela deras affärsidé är slopad - jag söker på resa i nästa vecka men det finns ingen tidtabell? När ska folk börja planera att åka då? Dan innan eller vad fan då? Jävla idioter, idag blev visst en hata dag igen.
Igår hatade jag allt. Högtider hatar jag allltid hatat efter nov 05. Vilket är typ nu. Farfar skulle fyllt 83 på tisdag. Och dog för fyra år sen på måndagen därpå. Julen är snart här, den värsta helgen på året. Bara för att det var den bästa innan. Snön fanns alltid där, min egen säng bakom farmor och farfars dubbelsäng, köket med de stora blommorna och utsikten över det som återstod av Korså Bruk och det fanns alltid skoterspår jag kunde åka skidor med hundarna på och farfar och pappa och farmor bakade och mamma lagade mat och jag fick alltid göra potatisgratäng för jag gjorde den alltid bäst (det enda jag är bra på att laga) Jaja ni fattar, allt det där med att fira, vilket vi gjorde alla högtider hos farmor och farfar, så är det inte roligt längre. Charmen som fanns där när man var ung och dum finns inte kvar.
Så nu ska jag hata hela den här jävla pissvärlden för att den inte funkar för just nu gör den inte det och jag vill helst springa tills jag dör just nu.
Grannfejden
Nu är vi inne i igen. Vi har flytt mamma, hon har kommit igång ordentligt med allt målande och städande och hej och hå. Vilket straffar siug för oss andra, sopor ska ut, golv ska torkas , garderober ska flyttar och tavlor ska upp och ja ni fattar. Vi andra är dessutom marionettdockor som gör det också. Nej så illaär det inte, men ibland blir man lite trött på det, särskilt som man har feber då. Jag och Micka flydde så fort vi fick chansen och sitter nu uppe hos oss och dricker cola för att stilla mitt illamående och Micka roar min hund som har dampryck just nu.
Yo yey
Mamma målar där hemma. Hon ska hämta mig snart. Lillebror ska skjutsas. Inte för att jag förstår varför hon gör det, jag skulle tvingat han att vara inlåst på rummet hela veckan. Men det är ju jag, och jag har inget att göra med saken, mer än att ge honom straffarbete. Det var trots allt jagsom betalade så jag tycker att jag borde ha mest makt i frågan, har jag inte rätt då? Men men, fortsatt arbete med ingenting. Det är ingen som vill roa mig.
Tidig morgon
Idag var klockan åtta när jag släpade mig upp. Skönt att få njuta av höststrålarna på morgonen. Och dessutom hinna med att träffa grannen innan hon åker. Och dessutom att hinna slänga undan alla räkningar så långt bort ifrån mig som möjligt så jag slipper se dem. Det är bra, jag orkar inte deppa över dem mer. Det är tre byggubbar som sitter i köket och dricker upp det lilla kaffe jagskulle fått. Men de behöver dte nog bättre än mig så jag får väl nöja mig med kaffet i eftermiddag.
Annars så. Surar fortfarande. Känslan av att allt går åt helvete finns kvar och sätter ångest på nivån På-mycket-ångest-knappen och jag försöker låta bli att nöja mig över att hungern växer, fort också. Det är en undabar frihet, jag älskar den, då är jag duktig, då får jag vad jag förtjänar.
Växthuseffekten
Ett eko ropar
på att du ska
skratta åt att
maskrosorna
dör en efter en
En himmel blå
Bara dö
Elden rimmar
på ljusnande
sagor men
regnskogen
slocknar
Du gröna skog
Flyg
Dalande kurva
Japp. Från 8579 kronor har jag nu 3911 kronor kvar. Efter att ha betalat lillebors telefonräkning och min egen hyra och försäkringen på Tischa och min hemförsäkring. Det kommer bli knapert. Riktigt, riktigt knapert. Men har inte så mycket kvar att betala. Kommer förhoppningsvis får jag lillebrors studiebidrag så det jämnar ut sig. Kanske. I alla fall, alla tyck synd om mig nu. Jag ska deppa med en flaska vitt ikväll. Och jag skiter i om det gör mig till alkoHOList eller inte. Ikväll spelar det ingen roll.
Smaksatt ångest
Lillebror har blivit ivägskickad, han kommer nog inte hem förrän sent. Han lär vara mycket hjälpsam den närmaste tiden, vilken jag inte tackar nej till. han ska få smaka på konsekvenserna av att ha förträngt sin och min och mammas budget, och han lär få smaka på en ännu värre citron eftersom han dessutom försökte lura oss. Det bultar lite extra mycket ångest, jag hatar, hatar, hatar pengar. De försvinner ändå bara. Och julklapparna blir lidande de också. Fan. Ska sluta klaga nu.
Till något roligare
Det var lite småkul, i fikapausen satte jag igång telefonen. Ett nummer jag inte känner igen har messat. "Kommer du på halloweenfesten? I så fall kanske du vill vara min fånge i bojor? Kram Jonas". Den enda Jonas jag känt är död, väldigt död, han hoppade från ett höghus. Jag skriver tillbaka att det var nog inte jag som skulle ha det. "Oj. Pinsamt." "Ingen fara^^". Han undrar vem jag är och jag är nitton år i Västerås. Han är 25 från Gbg. Han frågar om jag ändå inte vill vaar hans fånge, och kanske ha litemysiga kläder. Så var den perversa konversen igång. Han verkar trevlig, om än omogen. :P To be continued.
Kris
Mamma sitter i köket och gråter. Fan vad jag avskyr min bror just nu. 2316 kronor i mobilräkning. Normalt ligger den på 400. Han glömde bort att stänga av internet så den gick och gick i timmar. Den räkningen får jag ta. Mamma får mindre pengar än mig. Och lillebror kommer få en avbetalning i månaden i tre månader. Det kommer svida länge den här. Han har gjort tabbar förr men denna var otroligt korkad. Jag får helt enkelt klara av det. Det måste gå. Bort med mobilräkning, bara samtal till tele2-människor, bara billigare mat, inge skämda-bort-saker som kaffe eller godis eller juice eller ja ni fattar, försäkringen på hunder får tas på två månader så det blir dubbel nästa månad men det går. Jag klarar det. Jag kan hantera pengar. Tack godu gud för det.
Slips
Jag är lite konstig jag vet. Eller ja ganska mycket konstig egentligen. Men hela dagen har varit fylld av ångest och nu hela kvällen, verkligen hela tidnhar paniken jagat mig. På tele2 s hemsida, mina sidor, finns mina fakturor. Den för denna månaden, september står som "obetald". I min räkningshög är det på tele2s kuvert ett stort gult och ett stort rosa kryss. Det gula för att det är en räkning som ska betalas och ett rosa för att jag betalt det. På baksidan är det ett svart kryss över hela och så står det den 16 oktober. Jag HAR betalt den, men varför står det inte så enligt mina sidor? Jag vet att det bara är att ringa imorgon och visa dem att det enligt mitt konto på internetbanken visar att jag betalat det. Det är ingen förmögenhet men jag vet ju att jag betalat det.
Ångesten för i lördags hänger kvar. Jag vill ut och springa men det känns inte som att jag orkar det. Så vi får se, kanske läser jag vidare i min Paulo Coelho bok. Segraren står ensam, en toppenbok, men Coelho kan inte misslyckas, han har för mycket talang för det. Min absoluta favvo. Men hans bästa bok är fortfarande Veronika bestämmer sig för att dö. Och Elva minuter. Och Zahiren. Eller ja, alla hans böcker är bra.
Skrivlust
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För en minut sen tänkte jag att det här vill jag dela med mig av, men jag glömde bort det på en gång. Jag har hittat en ny dryck jag gillar. En måltidsdryck i hallon smak. Den är mumma. Så den knarkar jag ikväll. Kanske ska ta och skriva lite till på någon rolig novell eller liknande. Känner skrivsuget, den där känslan att mina fingrar vill knappra på tangenterna och hjärnan vill repetera adjektiv i oändlighet. En ny längre text? Jag vet inte riktigt. Den förra texten jag verkligen var så här laddad inför var boken, den slutade i panik, den slutade med 180 sidor. Men denna gången har jag ingen press, varken tidsmässigt eller psykiskt, jag kan göra precis så mycket jag vill och strunta i resten. Orkar jag inte så gör jag inte, men min hjärna, mitt hjärta behöver få skriva av sig all energi, all längtan att få ur sig ord som gnager. Jag vill skriva, det är det jag kan. Kanske inte ens det, men det är det jag tycker om att göra.
Toast
En macka med skinka och salsasås med oregano på blev dagens middag. Det var faktiskt helt okej. Massa kolhydrater och jag som inte springer någonting längre. Men jag försöker, jag försöker verkligen att inte kompensera med maten för det, men jag käner själv hur de 32/34 byxorna blir allt mindre. Det är äckligt, jag vill vara smal, sådär vacker som alla andra är. Jag vill vara smal smal smal. Jag vill vara fjäderlätt och ha kläder som hänger och slänger. Jag vill att revbenen ska synas, att ryggen böjer sig och att jag svimmar i trappen. Jag vill bara vara som jag var förut. Det känns inte viktigt att vinna mot sjukdomen för den gör det enda som är viktigt. Det är egentligen det enda som är viktigt. Vem bryr sig om att jag inte tjänar en förmögenhet på att arbeta eller att jag inte äter på stan med kompisar. Det känns som att det enda jag vill är att vara smalare igen. Det är det enda som betyder något.
*gnag* *gnag*
Den lilla skrämmande tanken från igår sitter kvar. Jag låg fram till halvfem och försökte släppa hur pinsamt det kommer bli att träffa Frida och Irene nästa gång. Det är äckligt att bli så full som jag blev. Jag dricker mycket, det gör jag, det ska jag inte hyckla med, men det händer inte ens två gånger per år annars att jag blir så full som jag blev i förrgår. Jag har självdisciplin, trodde jag, men i lördags var den borta. Men utan självkontrollen hade jag aldrig klarat av att vara utan mat, låtit hungern smärta, i veckor, i månader. Så kanske är jag bara generad över hur det blev?
Det är i alla fall bestämt att vi åker till Örebro på onsdag och hälsar på Rickard och Lena. Ska bli roligt att träffa dem igen, sist vi träffades var jag inte hemma, då var jag hos farmor så var evigheter sen vi sågs.
AlkoHOList
Igår var jag full. Riktigt jävla äckelfull. Jag minns inte hela kvällen, jag sov hela filmen och jag diskade inte en tallrik. Jag skäms idag, Jag skäms över mig själv. Hur ska jag bete mig nästa gång vi ses? Det avr en trevlig kväll i alla fall, fick en underbar present och åt mat som var god och dyr. Det är äckligt att spy, särskilt om man är för full. Vilket jag var igår. Det fanns mycket gott kvar att dricka idag, men jag har legat i smak och i vånda och hela tiden tänkt att jag kanske inte alls har kontroll över mitt drickande. ? Är jag mer sjuk, är jag kanske en alkoHOList? Jag är verkligen äcklig. Jag orkar inte tänka mer. God natt.
Myspyslördag
Vi ska strax in till stan och handla mat. Som jag med väldigt små medel kan betala. Men det ska nog gå. Ikväll kommer Engvall, vi ska ha italiensk kväll. Tomatsoppa, pasta, egen glass blablabla. Vi ska fira ikväll. Två boxar vin och jag ska inte tvivla en sekund på att jag förtjänar den här kvällen. För det gör jag. Jag har kämpat, och visst, jag har förlorat, men till slkut vann jag mot spriten på toaletten, mot salarna som var för ljusa, matsalen som var för öppen och rakbladen i hörnen på skolan. Alla hemska platser, alla hemska minnen därifrån gör inte lika ont längre för jag behöver inte se alla ställen där jag brytit ihop. Så nu ska jag fira, fira, fira med allt vad jag vill, för att riktigt pränta in att det är över nu. För det är över. nu
Herreherregud.
Jag har ett papper i min hand, med massa bokstäver på. Med sämre betyg än jag trodde jag kunde få, för ett antal år sen. Men idag fick jag pappren som bevisar hur mycket sjukdomen förstört. Men faktiskt, jag har betygen i min hand och de är godkända och lite till. För sjukdomen tog mig inte. Den äger mig, men den har inte vunnit över mig. För jag lever än, jag dog inte där när hjärtat egentligen skulle slutat slå. Jag hoppade inte från bron, jag ställde mig inte framför tåget, tabletterna blev inte för många, rakbladen skar aldrig för djupt. För nu är jag här, fredagen den 23 oktober och har ett slutbetyg som kan ta mig någon helt annanstans än där jag är nu. Jag känner mig stark idag. Jag känner mig som en vinnare. Vinnare över anorexin, vinnare över döden och vinnare över mig själv. För idag är jag en vinnare.
STUDENTEN!
JAG ÄR KLAR! KLAR KLAR KLAR! DET ÄR ÖVER NU!
Torsdag
Om tre minuter bär det av mot staden för att träffa Madde och titta på golv och mattor. Sedan är det Maria klockan halvtolv. Det ska bli kul. Få s om pplånboken tycker det också.
Några tuggor senare
Kanske, kanske ja. Det är många kanske idag. Dock blev kansket på köpa böcker inte av. Men resten känns verkligt. Vi ska dock se om kansket vad gäller att sova gäller. Betvivlar det men har ju favvoboken att läsa så.
Är det verkligen sant?
Har jag tryckt på bfogaknappen för sista gången nu? Har jag tryckt klart tangenterna nu? Är det verkligen slut nu? Frågan allt gäller:
Är skolan slut nu?
Kanske, kanske har jag tagit studenten nu. Kanske kanske har jag mina betyg i hand på fredag. Kanske, kanske är alla dessa år över. Nu är jag kanske fri.
En trevlig dag
Det har varit en givande dag, en föreläsning som var riktigt rolig, den andra delen var lite seg, men den var sent också.
Två utropstecken efter det!! Ett. De vet hur svårt jag har för buss, jag åker buss kansketre gånger i månaden och klarar av hela vägen kanske två av dom. Men nej, de orkade inte vänta. Och DET ENBART på grund utav att min bror är för viktig enligt sig själv för att bry sig om någon annan. Och två. I onsdags stt jag och mamma och väntade i brorsan på 1 timmer och 13 MINUTER. Utan att mamma ens frågade mig om det var okej, om jag orkade det. Tyvärr så tolkar jag det som att han är viktigare än mig. Både enligt sig och enligt mamma. Vad annars kan vara orsaken till att vi/jag kastar bort massa tid på honom men jag är inte så pass viktig. Tack för den. De kommer få höra idag, jag vill inte se dem. De kan ju visa lite respekt först kanske.
Mälardalens högskola
Idag är det mycket att göra. Jag ska vara inne i stan tolv och innan det ska jag ha skrivit klart båda labbrapporterna och har en hel del kvar att göra. Vid tolv ska jag möta Maria utanför Mälardalens högskola för att lyssna på föreläsning, ska bli intressant. Studieteknik var ömnet i alla fall. Sedan bär det av mot rekryteringsmässa i Friidrottshallen och lämna CV och sedan hem för att städa och också hinna tvätta klart. Och just det, en ny kamp har startat - tvättkampen. Tvättmaskinen vill vinna kriget genomatt inte funka, men jag har tänkt vinna och just nu står det 4-5, till min favör. Så håll tummarna för mig nu.
Frusna tår
Ja nu var natten här igen. Och jag mår faktiskt bra. Tandskenan som är trasig sitter i och gör halva nyttan i alla fall. Jag känner ångesten gnaga, men inatt har den inte en chans, jag kommer äga den ikväll. Jag kommer krossa den inatt. För inatt är en riktigt bra dag. Jag har fått lagom många timmar för mig själv, då jag kunna heala mig själv (och jag vet att hushållssysslor inte räknas dit, men det gör dom för mig), jag har gjort saker jag inte vågat göra många gånger de senaste åren. Och jag har haft trevligt sällskap, jag har ätit lagom, jag har inte sprungit och jag har inte spytt. Jag har haft en BRA dag. Och nu ska jag ha en BRA natt.
Shopping
Nu är jag hemma igen. Det blev två tröjor, ett svart långt linne, och en svart långärmad ribbad nertill. Var nära att köpa en blå stickad också men vet inte. Har så många stickade. Men man kan aldrig få för många av dem heller. Så jag ska nog köpa den i alla fall. Senare. Vill köpa nya böcker också. Funderar på att beställa några nu på en gång, men ska nog lugna mig tills de nya pengarna kommit.
Avfärd
Nu bär det in mot stan för att träffa grannen och shoppa. Det behöver hon. Så jag ska åka buss. Den ni!
I himlen viskade dem att du var min
Jag mötte dig i
soffan på
Västerås
tågstation
och såg
hur din kind
var kroniskt
blå fastän du
slagit bort
ärren där
och trodde
att jag inte
såg hur din
blick var sårad
men i himlen
viskade dem
att du var min
bara min
Tvättmaskinen vs Elin 1-0
Den vann. Denna gången. Men jag ska snart ner och bråka med alla knapparna en gång till - och då jävlar så ska jag knocka den så den aldrig vågar bråka med mig mer. Tvättmaskinen har alltså gått i strejk. Den vill inte centrifuigera. Det har aldrig hänt förut. Men, jag ska vinna. Den vill bara få mig på dåligt humör. Den har lyckats. För dessutom missade jag bussen in till DBTn och dessutom har Mistra stuckit. Usch det kunde ha börjat bättre den här dagen.
Vad hände med den vanliga verkligheten
När var det egentligen som allt det där vanliga försvann? Kan man säga att här, nu, exakt då, försvann det där vanliga, det där självklara som vi glömmer bort? Vi, dom sjuka, dom utstötta, dem svarta. Någonstans så tappade jag bort att handla mat, att åka buss, att vinka på grannen, att äta med familjen, att gå i skolan, att ens komma ihåg hur man samtalade.
Och vet ni, jag fick månadsbladet av min bostadsbolag, Mimer för övrigt som dessutom är bäst i mellansverige på miljösatsningar *stolt*, *stolt över mitt deltagande i detta dessutom*. Det fanns ett nytt bostadsförslag - två stycken delar på en trea. Det skulle jag vilja göra. Bo med någon annan, bo med någon som jag kan ty mig till och som kan vårda mig och som jag kan vårda och krama och laga mat åt.
Ja, nog drömt. Jag ska vårda ett inflammerat finger, en sur hund och sönderspydda tänder.
Första julklappen - vem var först!
Nu är debatten igång. Jag bokade min första julklapp för en månad sen faktiskt
MEN
Nu kommer Maria och säger att hon är först, för hon köpte sin i förra veckan, men jag bokade min före? Vem fixade då sin julklapp först?
(Och nåde den som inte ställer sig på min sida!)
Jag lever
Jag lever. Förlåt för dålig update men här kommer en kort.
Jag sitter just nu med min almenacka. Jag vill gå på två föreläsningar på onsdag och fredag, på Marias på högskolan, men på onsdag ska sista labben vara inne (om jag inte gör den inatt, så måste jag göra den då) Jag ska försöka få med mig Engvall på studentmiddag på fredag och gå på bio sen och ska försöka planera v44, bror har lov men vi ska försöka få det så att alla får lite lov här hemma. Vill träffa farmor men vet inte när jag har tid. Ska upp till Falun (typ) och hälsa på födelsedagsbarn. Och sen försöka få ordning på julen. Och på tal om den köpte jag en julklapp idag. Känns bra att komma igång med det. Och sen då. Eh, inget mer tror jag. Eller ja grannarna här nere på gården då. Dom har kommit in ordentligt och de har hittat lite ljus någonstans där borta.
OCH ett beslut. Jag ska spara pengar till ett gymkort.
Förtydligande
Barn passar inte, inte, inte in nu. Och det passar i tid. Men min kropp är inte som den ska så att räkna utifrån den är ologiskt. Det ska jag inte göra.
Försöker plugga till provet men vette fan hur det går.
Och jag har fixat MSN!!
Hemkomst
Så var vi hemma. Hemma i mörkret. Dock ska vi iväg så fort karlarna är hemma igen. Jag vill ha hamburgare ikväll. Fråga mig inte varför men jag håller på att få graviditetsnoja. Kom på det imorse, var tvungen att sätta mig och räkna. Och jag borde känna igen tecknen. Vissa saker från den tiden minns jag väl. Och signalerna från då har jag inte nu. Har jag inte haft.. Det har jag inte.. Det passar i tid. Men nej. Nej. Nej nej nej. Vi släpper det.
Hm. Det var något jag skulle säga mer men jag kom liksom av mig. Någonstans där på vägen. Ferm sitter här på golvet och vi spekulerar i hus för familjen och för flickorna. Vi alla försöker att få det att rulla nu. Hela byn har ringt, alla familjer med barn har lämnat kassar med kläder och köksredskap osv. Det är en helt annan mentalitet här ute i byn där alla finns och alla vet namnen på varandra. Jag är glad att jag är uppvuxen i det.
Räddaren
Nu bär det av mot stan för att köpa kläder till töserna, de behöver stimuleras. Jag ska ta ut massa pengar som försäkringskassan inte ska lägga vantarna på. 3000 närmare bestämt, jag lägger undan det mesta till julklappar och lillebrors 18-årspresent. Den blir dyr så.
Höstglädje
Idag känns det bättre. Jag är snart klar med biologilabrapporten, jag kommer inte klara provet imorgon,solen skiner och töserna nere i det omgjorda kontoret ville visst bo där allihop så nu slipper de diskussionen om vart de ska bo. De har köpt en soffa, fått en ny teve, fått allt till köket och vi har köpt en ny säng till bror, en stor dubbel, så får Jossan brorsans gamla, vi ska byta allt det idag. Idag önskar jag att jag visste hur man kunde ta vackra bilder, men det kan jag inte (eller vad tror ni som varit med ett tag? ^^) Solen skiner, hur underbart som helst. Jag älskar hösten. Jag älskar mörkret som alla klagar på, för då gör det inget om jag mår dåligt och allt är svart hos mig också, det är inte lika stora kontraster som folk ser så lätt. Jag älskar vindarna som drar med sig lerlukt. Jag älskar löven som byter färgskala. Jag älskar de tjocka jackorna man måste leta länge efter. Jag älskar filtarna man får krypa ner under. Jag älskar morgnarna när regnet silar ner. Och jag älskar mig själv lite lite mer på hösten.
Fallet psykos
Varför varför säger jag saker hela tiden? Stadiga ben jo visst. Har sprungit nu ikväll. 12 kilometer. Jag vill springa 12 till och 12 till ändå. Och jag har spytt. Det var riktigt äckligt. Jag hör hur mina tänder fräter sönder. Jag hör hur jag själv fräter sönder just nu.
Möblering
Nu har vi gjort om, flyttat runt, målat, burit, kastat och allt annat man kan tänka sig. Soffor nerflyttat, hyllor uppsatta, lampknappar lagade så nu är det inflyttningsbart där nere. Tack gode gud att gamla kontoret fanns, nu är det omgjort till ett hem. Ett tillfälligt hem, men ett hem där de kan sätta nya rutiner som de kan känna sig trygga i.
Det känns som att det här är hela mitt, vårt liv nu också. Laga, stötta, köpa, trolla för att det ska gå runt allting, så att de lyckas hålla sig upprätta. Jag tror att de kan fixa det, det tror jag verkligen. Annat i mitt liv? Eh.. Ingenting? Det lättaste med livet nu är det inte finns några krav. Kraven från familjen innan har glömts bort mitt i allt nu, vi alla hjälps åt, det finns inga krav från de runt omkring, det här behöver vi inte göra men vi vet hur väl det behövs så därför gör vi det. Jag kan gå undan, jag kan smita från maten, men det finns inget behov just nu av att springa flera mil varje natt. Det är jag tacksam för, att jag har möjligheten att ge igen för allt det så många runt omkring har gett mig. Däribland grannarna vi nu hjälper. Jag gör vad jag kan, inte för att jag måste utan för att det här är det jag vill och det är det jag mår bäst av just nu.
Gah
De är iväg och köper soffa och kläder nu. De försöker bygga upp ett nytt liv, deras gamla är aska. Jag tror inte ens att jag vill föreställa mig hur det känns. Det är hemskt. De blev kvar länge igår kväll, pratade, försökte få igång någon slags rutin.
Min hund hoppar på mig, hon vill ha uppmärksamhet men jag har två laborationer kvar att skriva. Usch. Jag vill att det ska vara över. Har en fråga kvar att skriva på provet till på måndag.
Och annars då. Jag har inte ätit idag. Jag åt igår och spydde inte upp det. Det var dumt. Idag mår min kropp skit. Ryggen hugger, huvudet bankaroch det svartar för ögene. Men som sagt, idag handlar ingenting om mig eller min ångest. Den får komma långt långt längre ner på listan.
Jäsp
Nu så, har familjen granngårds gått ner till kontoret för att lägga sig i den enorma dubbelsängen som står där. Det trerumskontor som snart ska få en dusch, en ugn och entill vägg för att bli fyra rum, där familjen Tens ska bo i ett år framöver, eller i alla fall tills deras nya hus, som de inte visste igår att de skulle behöva bygga, nu är byggt. Tänk att behöva tänka på decimetern vart köksväggen ska stå, hur stor toaletten ska vara, vart bokhyllorna ska få plats, hur breda trapporna ska vara. Det är helt sjukt. Jag tjatar jag vet. Jag ska sluta.
Till något bra, eller dåligt, beroende på vem man lyssnar på. Anorexin säger att jag är ett äckel som bara tänker på mig själv. Jag har ätit en halv bulle, nästan hundra gram ris, fyra köttbitar och ett äpple och nu ikväll godisbitar. Några. Några för många. Det var gott. Så otroligt gott. Jag önskar att jag kunde lyckats vara frisk under hela min uppväxt och också fått vara med och minnas hur gott godis var förr. Men det kan jag inte, för allt det godis mina jämåriga saknar från förut, det var jag för sjuk för att ha ätit då. Jag kan inte minnas banana skids, eller kinderägg, eller hubbabubba. Min bror älskade allt det där. Jag åt det aldrig. Jag ångrar mig så bittert att jag lät mig fastna i den här skiten som det verkar som att jag aldirg kommer kunna ta mig ur. Jävla jävla mig. Jävla jävla skitdag
Nästa vecka ska jag ta med mig Micka ner på stan så vi ska köpa lite nya kläder till henne. Det utrymmet kan min plånbok överleva, nu när det inte blev semester. Det känns bra, få visa att jag finns där.
Dagens enda ämne
Det händer inte. Det här händer verkligen inte.
Allting är så sjukt fel, vridet, det är som att spela i en film, en evighetslång film där allting handlar om elden. Om de stora lågorna som sprider rök i hela byn. Där alla familjer spelar en roll där de ska bry sig, gråta, ringa, hålla hand. Men det här ändå. Människor ringer, folk gråter och alla ägnar sina tankar åt den familj som inte har någonting kvar.
Jag har i alla fall ätit idag. Utan att ha spytt. Det har inte funnits rum för ångesten eller demonerna eller sjukdomen. Ingenting handlar om mig idag. Ingen kan skada mig idag. Det finns ingen tid eller chans för det idag. Kanske inte imorgon heller. Kanske sitter chocken i också senare
Dagen blev inte som jag tänkt mig
Sannerligen inte. Madde och Kenneth har precis åkt, de ska in till en annan familj som redan varit här ute och äta, medan jag och mamma gör i ordning huset där nere så de ska sova där. De får använda våran källare och duschen och toaletten och tvättmaskinen där. Mat kommer de nog äta här hemma närmaste tiden. Det enda primära för dom är att hålla ihop familjen, se till att de hjälper och stöttar varandra. Det praktiska får vi andra tjugo pers som varit här idag, de som varit med i krisen, kramat, torkat tårar och matat familjen, ta hand om. Allt det där med tandborste, kläder, sovlakan, schampoo, skor, telefonladdare allt det där som behövs. Allt de där de kommer säga "jag ska bara ta på mig den klänningen.. men nej just ja, den har brunnit upp." "jag ska bara hämta den" och den är uppbrunnen den med". Det är så overkligt attdet enda som finns kvar av hela det huset som bestod av sju rum och kök finns nu bara en tio meter hög skorsten kvar. Allting är uppbrunnet. Förstört, raderat, borttaget. Från födseln samlar man på sig saker, minnen, grejer, favoriter. Det tar ett helt liv att bygga upp. Nu har de inte ens det. Inte ens bilderna på sina mor och farföäldrar, av sina dop, av den julen och av den kräftskivan och den födelsedagen. Allt är borta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att se röken, elden som sprider sig i deras liv och stjäl allt.
Jag och mamma ska göra köttfärssås och spaghetti till brandmännen som blir kvar ikväll och inatt så det får äta. De har varit här sen halvelva och jobbat hela tiden. De behöver överleva dom med. Dem har räddat många liv, även om de slapp göra några livräddningar idag. Tack och lov. Även fast det var nära, alldeles för nära. Mne jag är tacksam för att de överlevde alla fyra, utan några som hellst fysiska skador. Men de psykiska kommer sitta kvar länge. Det kommer ta lång tid innan de smält de åttahundragraderna vars rök bestående av deras liv de andats in.
Det har sprungit här cirka tjugo trettio pers och ingen har inte fällt tårar. De har alla gråtit, hållt andan, tappat rösten. Vi har alla lidit av deras förlust.
Kanske överdriver jag, men det är svårt att smälta chocken över dagen som gått.
Eldtrauma
Det är hemskt. Jag är helt chockad. Hela byn är chockad. Huset som ligger bredvid oss är brunnet till grunden. Det finns inte en träbit kvar, inte en tråd, inte ett enda papper. Lågorna går åtta, tio, tolv meter upp i luften. Ägarna står femtio meter bort, ser hur livet förstörs, ser hur det brinner upp i hundratals grader. Det är hemskt, Vi har gett dom nyckeln till huset därnere, det finns en dubbelsäng, sa till Micka att hon gärna får komma hit där hon vill, om hon vill sova här eller hos Amanda inne i stan. Jossan stannade i skolan, men hon slutar ett så vi vet inte ritkigt hur vi gör med henne. Nu gäller det att hålla ihop deras familj, ge dem så mycket vi kan. De kommer behöva otroligt mycket stöd och hjälp.
Bakdag
Godmorgon bloggvärlden!
Vi sköt upp bakandet igår, så idag ska vi göra bröd hela hela dagen. Det ska bli skönt. Dock är mamma hemma, inte lika kul. Hade varit skönt att få vara ensam lite grann. Är det nästan aldrig, känns mig så beroende av sällskap och av någon som håller kontrollen. Jag måste verkligen lära mig nu . Skolan är slut och jag behöver, även om det skrämmer mig, träffa nytt folk, vara social och lära mig att umgås med folk igen. Det var så länge sen att jag glömt det. Det finns verkligen ingenting kvar av de lärdomar jag gjorde innan anorexin. Cykla kan jag, halvt, men prata, skratta, vilja, be om hjälp, gå på bio, äta ute, våga äta godis, anförtro. Allt det där är långt långt borta.
Så här förklarar man anorexi
Att leva med en ätstörning
Att leva med en ätstörning. Att leva med en ätstörning finns egentligen inte. Att överleva med en ätstörning heter det. Eller att leva med ärren av en ätstörning. När dagarna går, en efter en, och man fortfarande lever märker man inte hur många dagarna blivit. De är alla likadana. Varje morgon kämpar man för att tycka att dagen är mer värd idag än dagen som var igår. Desto längre man kommer i kampen mot att leva istället för överleva blir dagarna då man faktiskt tycker att det är värt att gå upp fler och fler. Varje tidig morgon utkämpas ett krig mellan sjukdomen och, om det finns något sådant, friskheten. Om vi ska äta, om vi ska våga äta ett äpple. Om vi förtjänar det, om vi kan överleva med att ha ätit det, om vi kan springa bort alla kilon som kommer med det, om någon ser att jag ätit det, om någon ser hur smutsig jag blir om jag äter. Och varje gång jag faktiskt tar det där äpplet kommer alltid samma tankar. ”Jag är äcklig äcklig.” Och samtidigt växer sig sjukdomen stark och skriker Sluta ät, ditt fetto. Ut och spring. Spring tills du dör. Spring bort det du inte fick äta. Döda dig fort. Spy. Spy tills du spyr upp tarmarna, spy, spy. Ge inte upp nu. Du ska bli smal smal. Du är äcklig. Hur tror du att du ska bli lite mindre dålig om du äter? Och efter de många timmar det tar att få tyst på ångesten så pass mycket att jag kan möta någons blick försöker jag att inte räkna stegen jag tar, för varje ett av dem tar mig ett steg mot smalheten, mot den där viktlösheten jag så gärna vill ha. Jag försöker att inte räkna kalorierna, räkna sekunderna. Jag försöker att inte tänka ut den bästa lögnen för att slippa lunchen också. Men jag vet att jag kan lura mig bort från den. Den kan jaga mig hur länge som helst, men mot maten vinner jag. Det är det enda jag kan kontrollera – svälten. Jag vill vara bra på något, känna mig bäst på något. Det blev svälten. Ingen kan lura mig att något är viktigare än att svälta. För ingenting är viktigare än att vara smal och att kontrollera svälten. Hjärtat som hotar att sluta slå, håret som riskerar att falla av, huvudet som hjärnskadats – ingenting av det är i närheten av vad synliga revben, kutiga ryggar och för stora kläder betyder. Jag kan inte bli för liten. Allt som händer i huvudet är kcal, springa, spy, laxermedla, dödslängta, skära, och fly undan maten. På dagarna äter jag så lite som möjligt, jag räknar, väger, tänker vad som minst behövs för att de som skriker, slår, tjatar om att jag ska äta. Bort med det omättade fettet, bort med kolhydraterna, bort med mejerivarorna , bort med allt som inte behövs. Vattniga grönsaker, magert kött och hårdsmält mat som går långsamt att bryta ner för att lättast kunna spys upp. Nätterna igenom springer jag ute i mörkret på grusvägen jag redan sprungit upp djupa spår i. Inlåst på rummet gör jag sit-ups tills det blöder från ryggraden som skaver mot golvet. Alla gånger i trappan springer jag en extra gång i, låtsas att jag glömt något. Varje dag är likadan. Jag kämpar med eller mot sjukdomen, ibland både och för att till slut hamna långt därnere där jag glömmer att bry mig om någonting annat än att långsamt dö av svälten. Det är det enda viktiga, det är det enda jag är värd. Allt det är kampen om överlevnad. Allt det är att överleva med anorexi.
Pengastöld
Fan ta Tele2 som tog 600 kronor från mig idag, fan ta Resursbank som tog 420, fan ta Agria som tog 640, fan ta Mimer som tog 2291 och fan ta Bokus som tog 292. Fan ta räkningar. Det suger att behöva ta ansvar för sig själv. Jag vill vara liten, oskyldig, ansvarslös och okontrollerande. Men det är jag inte, inte något av det. Jag är en anorektisk 19 åring med kontrollbehov, hund och räkningar. Yey vilket liv. Har en fattig students ekonomi fastän jag inte är student. Men de har ingen hund, det har jag. Så det så!
Provet idag gick åt helvete, jag har ätit en ruta kexchoklad och den var god och jag åt köttbullar det var inte lika gott. Jag hade saltat sönder dem. Idag lämnar jag också in ansökan till Västerås stads kulturpris, lämnar in boken får se, har ju redan blivit rekommenderad så de har ju boken men ser väl snyggt ut om man själv vill ha priset också? Sedan är det sista dag att ansöka till högskolan, jag ska söka nu, Vet inte vad, eller hur, eller när, men söka måste jag ju. Jag vill läsa engelska, turism, littertur och egentligen folkhälsa. Får se vad det blir.
Hur förklarar man anorexi?
Fick ett mejl av en tjej igår som vill göra ett arbete om ätstörningar. Hon var vidareskickad till mi av en gemensam vän. Hur skriver man en sådan text? Skriver man tankarna man tänker, skriver man om alla fula ord sjukdomen skriker, skriver man om rädslan för maten, skriver man om tvången att gå ner i vikt, om orsakerna till sjukdomen från början? Hur skriver man det med ord så att det är förståeligt? Hur förklarar man en sjukdom maninte förstår är en sjukdom alla gånger?
Gamla hjulspår
Jag har ätit nu ikväll. Har en krypande, smärtsam ångest men jag ska inte ut och springa. Jag har lyckats att behålla den, första dagen sen fredags för snart två veckor sen som jag inte spyr. Så dålig är jag. Och jag vet inte om jag ritkigt bryr mig. Jag känner inte igen mig. De nya hjulspåren jag går i är inte som de förra, jag går i dem i nya skor som är för små, för stora, för breda, för fina för att jag ska vilja ha dem på mig. Jag vill ha mina vanliga gråa skor som går i samma fotspår som de alltid gjort. Jag längtar tillbaka till sjukdomen där inget ansvar fanns, inga krav och det enda som betydde något var smalheten.
Sedan har jag varit på skolan och gjort de sista labbarna och ska lämna in det imorgon. Ska dessutom göra ett prov imorgon och göra de andra två på måndag. Känns bra, kände själv att jag hunnit stressa upp mig inför studenten lite för fort. Nästa fredag blir bra, jag har ingenting annat att fokusera på. Kan ta det lugnt i min egen takt.
Kallduscha
Idag hade jag tänkt skämma bort mig och stå länge i varmvatten. Men ja, jag är hos mamma och pappa= vedeldning för att få varmvatten. Och det fanns inga omtänksamma människor i detta hus så hade ingen eldat och jag, som var i stort behov av att duscha, fick vackert ställa mig i kallvatten och försöka röra på mig för att inte frya till is. Och inte finns det tid tid att värma upp sig heller. Avfärd om tio minuter. Blä. SKola idag igen. Tråk, tråk på det. Men det är NÄST sista dagen idag. Imorgon är det två timmars prov. Sedan är jag klar med skolan, Jag tar studenten då! Mina fjorton år i skolan är över.Bara sådär. Plötsligt en dag. Hm ja
Böcker
Idag kom mina fyra böcker. Två av Anna Gavalda, Da Vinci koden och Paulo Coelhos nya. Jag väntar spänt på att få börja med den sistnämnda. Har Nalle Puh att läsa ut först, inte så mycket kvar i och för sig men det kan jag lägga på ett kol med nu i veckan.
Annars har jag varit på ät idag, gruppsamtalet, det gick på halva tiden mot vad det brukar så det var skönt., Dock är det möte på torsdag igen. Det är nästan det värsta. Mamma och pappa, jag, psykologen och läkaren. Det vill jag inte. Det kan komma fram vad som helst. Det får vekligen inte hända. Mamma och pappa ska inte få veta vad som sägs om dem, även om jag är trött på att de sårar varandra, och Anna ska inte få veta om maten. Och läkaren ska inte få reda på någonting. Förhoppningsvis har hon inte sett alla provsvar än. Då går det en hel månad till utan att jag behöver ta diskussionen och då kanske hon har glömt det tills dess. Jag vet att det är dumt att jag tänker så men jag kan inte låta bli att ta till flykten och slippa ta upp det. Jag vill inte veta.
WTF
Det är så grisigt tungt när mina planer går i stöpet. Det visar hur ensam jag är. Hur jag alltid, varenda gång, blir nedtryckt när jag väl tagit mig upp en bit. Så vad är då syftet med att försöka ta sig upp igen? För att bli slagen på lite till? För att en elak kommentar ska göra illa? För att få bevisat för mig att jag är ensam? Se hur obetydlig jag är? För att ärra mig själv ännu mer? För att göra själen lite trasigare? Nej jag tror jag stannar kvar här på botten för vad jag vill spelar ingen roll, jag är ändå inte värd vad det nu är jag försökt orka vilja göra. För det kommer ändå aldrig bli verklighet. Det är ändå inte meningen att jag ska få det bra.
En bra dag
En bra dag ska jag inte göra ett jävla skit för då förstörs allting. Dagen kommer sluta i blod. Och vet ni, jag skiter i det. Jag skiter fullständigt i vad som händer. Jag kommer ändå aldrig komma ifrånd det här jävla fittlandet och jag kommer aldrig varken förtjäna eller få en helt igenom bra dag.
Och jag hatar Sveriges jävla fittmoderatsystem. Inte konstigtr att självmorden ökar när de enda som får pengar är de som redan har det. SÅ dra åt helvete. Screw this shit. Jag bryr mig inte. Jag kan lika gärna leva på mina hundra kronor då slipper jag i alla fall äta ett jävla skit, för Tomas Bodström har tagit mina pengar. Dra åt helvete hela världen.
Hur kunda dagen bli så bra?
Den 20 oktober kommer jag ha 11.800 kronor. Efter hyra, hund, försäkring, dator och mobil har jag då 8700 kronor kvar. Resan, boende och resa, kostar 6000 kronor, resa till malmö kostar 900 och utflykterna i London kostar 2000 kronor. Det blir typ några hundra kvar.. Mat osv får mamma ta. Grejen är ju att mamma är arbetslös så det är det största problemet. Men jag vill, och vi behöver det. Jag ska inte förvänta mig för då händer det verkligen inte. Men kanske kanske kan det bli bra. Om jag har megatur. Om arbetsförmedlingen ställer sig på min sida. Vilket de troligtvis inte gör. Men positiv var det.
Och studenten blir på fredag. Idag är faktiskt en bra dag.
Ceremoni
Japp. Min dosa har lagt av, så att betala räkningar kan bli svårt ett tag. Ska försöka hinna dit idag om jag orkar. Men vet ni, det var det enda negativa jag hade att säga för dagen, än så länge i alla fall, jag kommer säkert få skit av psykologen också men det känns inte som att den tar något längre. Men i alla fall, idag lämnar jag in alla de papper som gäller för projektarbetet. Vartenda ett. Inte en bokstav behöver läggas till senare. Så idag avslutas det evighetslånga arbetet som det varit med det. Det känns nästan lite ceremoniellt att lämna över dem till Anne senare.
Ja, ni får väl dela den glädjen med mig, för idag ska jag må bra hela dagen.
Plugg
Nu har jag pluggat och pluggat hela dagen Tänker inte göra mer än så Ska dra mig mot sängen och läsa bok.
Saknar dig Sandra
Msn
Jag kommer lämna in projektarbetet imorgon. Jag ska sätta punkt för det. Vet ni. Jag kanske tar studenten på fredag? Jag kanske får mitt sista betyg då? Den där sista bokstaven, eller ja det blbir nog högre än G också, men det skiter jag i. Det var nästan inga som trodde på attt jag skulle överleva ända fram tills nu. Det trodde jag inte själv heller. I mer än ett år var jag så inriktad, fastetsad vid döden att den borde ha kommit. Men det gjorde den aldrig, och dom få som trodde att jag skulle överleva tills min artonårsdag finns faktiskt kvar, nästan alla. Det kanske är just därför det är dom som är där. Dom som försöker stå ut med mig utan att ge upp hoppet om att jag kan bli en bra människa. Eller ja, i alla fall bättre. Jag tror inte det kommer hända men det är mycket jag trott som inte blev så och vice versa. Det har hänt. Om två månader är jag nitton. Ni som varit nära döden, en fråga bara, (jag vill inte ha svar, eller ja, bara tänk) visst är man rädd att nu när man vill leva att man helt plötsligt tas ifrån allting. Ditt sargade hjärta slutar slå, din alkoholiserade lever kanske ger upp, dina sönderrökta lungor kanske protesterar, dina trasiga njurar kanske orsakar njursvikt? Tänk om. Har man kämpat alla dessa år för att sluta så. Det känns så hemskt. Att det finns en stor chans att det händer, så som vi behandlat våra kroppar.
Jag ska snart komma in på msn. Okej okej, jag ska fixa det. Men är det någon som har en bra länk att hämta det ifrån? En säker en, som jag fattar^^ (varning: låg förståelseförmåga)
Studenten
Kanske får jag gå ut på fredag och fira att jag tagit studenten. Kanske, kanske. Kan ni förstå. För ett år sedan var jag inlagd, försökta dagligen ta livet av mig och var nära att lyckas så många gånger. Det var många som trodde att jag inte skulle överleva alla självmordsförsök, att jag svältit sönder hjärtat, att jag sprungit sönder kroppen, druckit sönder levern och krossat mina ben för alltid. Men jag överlevde, det fanns alltid någon eller något där som stoppade mig, räddade mig i sista stunden. Och nu sitter jag här, lång tid efter alla andra, för att ta studenten. Kunna fira att de här snart 15 åren är över.
Vet ni, jag har kommit på en annan sak, en inte lika rolig men intressant: jag lyssnar bara på radio i bilen, inte ens då oftast, men jag och mamma har suttit vid varsin dator här i rummet och haft den på. Vi har suttit här sen halvtio och nu börjar det bli tredje, fjärde gången vi hör samma låt. Och för tredje gången får vi höra dem presenteras. Sara Dawn Finder eller vad människan nu heter, har vi hört sägas många gånger nu. Lika så det isländska Eurovisionbidraget, är nog femte gången vi hör nu. Jag förstår varför jag inte lyssnar så ofta. Jag har hört min ranson av radion för många veckor framöver.
Var tvungen att springa upp och kolla att min studentmössa ligger där den ska. Längst in, under julsakerna där jag gömde dom när den värsta hysterin var. Nu är den över, och 91 kullen börjar redan planera för fester, kryssningar, partyn, mössar, baler, läger, klassresor osv. Jag har lärt mig att koppla bort det mesta av det snacket. Behöver inte bli påmind av mitt eget misslyckande har jag sagt innan. Men nu kanske misslyckandet är över?
Projektarbete
Vet ni. Jag kanske tar studenten denna veckan. Kanske, kanske. Om jag har tur, tur, tur. Vilketjag inte haft senaste tiden men jag vill försöka hoppas på det. Inte vänta mig det, hoppas på det. Då kanske det inte gör lika ont att misslyckas. Men jag är i alla fall nära nu. Bara döden kan hindra mig att klara det här. För jag ska klara det. Jag ska. Det kommer nog komma några yrselanfall och kanske svimmar jag några gånger på vägen, men maten får komma i andra hand fram tills jag är klar med det här. Jag vill verkligen kunna sätta punkt för dessa fjorton år i skolan. Ha en fullständig utbildning som räcker till att komma in någonstans. Ha något att utgå ifrån.
Misslyckat igen
Jag åt. Jag åt och åt. Äckligt äckligt. Men jag spydde upp det. Äckligt det också. Svart brun sörja med doft av frän magsyra. Smaken sitter kvar i munnen, trots borstning av tänder, och ja jag vet att det är dåligt för tänderna men jag är som sagt hos mor och far och då finns det inga alternativ. Jag försöker verligen men jag kommer ingenstans. Känns som steg bakåt hela tiden. Som att något håller hårt i midjan på ig medan jag tar steg framåt men till slut tar mjölksyran tag i benen och den drar mig tillbaka. Jag måste hämta nya krafter för att få uppleva samma resa igen. Jag försöker hitta mening i det men förlåt, jag gör inte det. Jag kan fortsätta gå runt i mitt schema. Svälta -> springa -> äta när jag måste -> spy -> springa -> svälta.
Middag
Om tre minuter är det mat. Eller ja, brödet är klart då. Jag ska försöka äta då. Och kanske spy upp det. Jag kan inte mer än göra allt jag kan för att inte göra det. Det känns ganska svårt. Spiralen neråt har inte vänt håll. Men jag måste kämpa, annars kommer jag ingenstans. Men godis är det många veckor kvar till igen. Dagen har varit lugn, pluggat nästan hela tiden. Det går ganska bra
Igen då
Jag undrar hur många gånger jag tagit det här beslutet och jag lär mig inte av det misstaget någon gång, därör hamnar jag i den här sitsen varje gång. Alla gör allt de måste för att få det så bra som möjligt för dem själva, om det så är på bekostnad av någon annan. Och ja jag är självisk, vill vara det, för jag är den som gör mest för någon annan i den här kåken, där jag inte ens är inskriven. Någon har slarvat bort mitt internet och någon har förstörd mina mjukisbyxor och någon har plockat ur tvätten ur tvättmaskinen, utan att starta en ny, men ställt korgen mitt i trappan. Jag är den enda hemma fram till fem ungefär - så jag tror knappast de hade tänkt hänga den tvätten själv? Eftersom jag då är den enda som gör något för någon annan ska jag sluta diska varje kväll, jag ska sluta dammsuga bilar och jag ska sluta hänga tvätt och jag ska sluta duscha deras hundar. Den manliga skaran tror jag inte ens klarar av hälften utan en instruktionsbok.
Nog klagat. Dagen suger. Jag vill ha sällskap, jag vill slippa tänka, jag vill springa men lovade mig sälv att jag inte ska springa nu. Så ja det är jättesynd om mig. Nog klagat.
Spiral
Alldeles rätt, jag falleroch faller. Jag vet ite när jag når botten men det måste väl finnas någon?
God natt
Mentalt jämfotahopp
Nu är sladdarna borta, alla utom en, men den är inte så farlig, den behöver inte hänga från ansiktet och ner på magen, löst hängande, alltså över tröjorna. De på bussen trodde jag var ett sjukvårdsbarn. Ursäkta men titta på er själva när ni knappt kan gå upprätt och se hur fina ni blir då. Dumma tant på bussen. Det är ungefär vad jag gjort. Hade förväntat mig att få hoppa jämfota (i alla fall i tanken) när jag öppnade min dörr. Det borde och skulle ligga där en avi för att jag får hämta ut mina fyra böcker. Beställde dom i söndags, och de sa att de skulle skicka dem efter två dagar. De har konstiga benämningar på två. Men i alla fall, jag ringde och de sa att de skickade det idag, men en jättecharmig kille sa att bara för att jag var så trevlig, och inte snäste som alla andra gjorde (de hade varit sent med mycket denna veckan tydligen) så fuskade han med mina pengar så jag fick en till bok^^ Hoppas han inte råkar illa ut för min skull, det är jag inte värd. Jag fick i alla fall mitt mentala jämfotahopp till slut ändå.
Nålar i magen, ja, det är för att dom ska kolla hur hjärtat fungerar. Eller ja snarare, OM det fungerar som det ska. Nästan godkänt fick jag. Måste vänta tre dagar innan jag får ta bort limplattorna bara. Det är dessa plattor som sitter ovanför de tre sprutor de tagit för varje platta. Åtta gångertre sprutor. Så nåde den som tycker synd om sig själv för sprutor för de kommer aldrig upp i min klass ändå^^ Men det värsta är över nu. Tack och lov.
Mer smärta
Jag kan inte ligga, jag kan inte stå, jag får inte sitta. Det blev nästan två timmars sömn. Har gått framåtböjd mellan köket och vardagsrummet sen tre. Det suger. Det suger suger suger. Dessutom vill pappa att vi ska gå ut och äta ikväll. Äta? Sitta ner? Äta ute? Omringas med folk? Människor som tittar? En stor jävla dosa som piper en gång i kvarten? Sladdar som går runt hals, runt midja, runt benen?
Men om de andra vill, ska jag försöka. Det kommer bli svårt. Det är inte många gånger senaste veckorna som jag behållt maten. Men jag ska försöka. Jag vet att jag måste. Jag vet att det måste gå. Även om jag inte förtjänar det och även om jag blir tjock. Då får jag väl svälta extra resten av helgen och springa extra så får det gå bra. Idag är det i alla fall fler sprutor på kemi labb. Tur för dem att jag inte har någon sprutfobi. Den försvann för massa av år sen. Nu kan jag titta på vad jag vill, tänka på vad jag vill för nålarna gör mig ingenting.
Smärta
Fy fan vad ont det gjorde att sätta i nålarna. Nålar över hela magen nu alltså. Med lim, limplatta och tejp. Det ska inte gå att dra sönder det sa dom. Får se om det stämmer. Jag vill riva sönder allt som sticker i min kropp. Fobin sitter i sen sonden sprutades in överallt och plåtas och ryggmärgsprov och allt äckligt jag kan komma på. Vanliga sprutor fixar jag, de är vardagsmat, varje vecka i princip i flera år. Men när jag inte ser, då går det inte. Jag vill vara duktig men jag kan inte. Det går bara inte. Jag vill inte jag vill inte. Bara dra bort det och slippa det, det skrämmer mig. Ska sitta i tills imorgon kväll. Får ta ut det själv sen. Lite skräckslagen inför det också.
och för er som försöker nå mig, gamla numret som gäller ett tag.
Ett litet PS
Sitter i skolan nu, med råpanik och rakbladslängtan. Mamma sitter i rummet bredvid och väntar på handledaren som vi ska träffa prick ett. Plus fem minuter för hon är alltid sen. Kanske kanske överlever jag denna dagen.
Lugnt lugnt
Jag undrar hur det kommer gå att försöka leva idag. Klockan halvett ska jag vara på skolan för möte med min handledare klockan ett. Har papper att skriva ut till det så måste orka vara där i värsta lunchruschen. Det känns tufft. Att vara med fem andra var svårt det med. Två, tre eller max fyra är nog lagom för att jag ens ska kunna hänga med. Tre är nästan det bästa. Strunt samma ska inte svamla. Det är som det är, jag måste klara det här. Tänker bara plugga naturkunskap nu så kanske jag kan göra provet tidigare. Innan jag fallit ner i mörkret och fastnat där. Så typ nästa vecka tisdag onsdag? Hoppas kan jag.
Hoppas ni får en bra dag,
Hej då mat, nu ser jag dig inte mer
Mamma försöker få i mig lite kassler. Vägrar potatis, det vet hon redan. Men kassler är äckligt. Allting är äckligt just nu. Mitt nya favoritord. För allting är äckligt. Men ingenting är mer äckligt än jag. Fettet som spränger sönder byxorna, de byxor som var för små nyss men alldeles för stora för ett år sedan. Dit ska jag igen. Då är jag lite mindre dålig. Då är jag bra på något, något jag har kontroll över. Att svälta. Det gick så fort denna gången. Jag har verkligen kämpat i flera veckor nu, ibland har nätterna slutat ute i mörkret men de har varit tillfälliga dippar. Den dippen som är här nu har gripit mig fullständigt, fäst fast mig i min maktlöshet. Jag var inte alls beredd på den. Den kom som en chock förra veckan. Det var inget som kom smygande, det anföll mig, högg mg i ryggen. Det har mig redan fast.
Och ja, allt jag har att göra är att göra som demonerna säger eller, ibland, försöka göra tvärtom. Hur procenten fördelas är jag osäker på.
Fy fan ditt äckel.
Jag är äcklig äcklig. Jag spyr mer blod än mat. Det vill säga ganska mycket. Det är blod överallt. På mig, blöder näsblod, halsen blöder, mina armar blöder, mina ögon blöder. Jag blöder. Min själ blöder. Jag är äcklig. Jag minns när Adam sa så. När jag inte ångestdampar och mina händer krampar sig och kropper dör i spasmer ska jag berätta den mycket fina historien om det svinet. Han sa alltid på nätterna att jag var äcklig. Alltid när jag åt. Och alltid när jag umgicks med andra tjejer. Jag var äcklig äcklig. Han hade rätt, det visste jaghela tiden. Jag vet det nu. Jag åt två köttbullar och rödbetssallad. Mamma försökte med potatissallad - och leverpastej? Hur äckligt är inte det..? Jag åt köttbullarna. Eller två av dom. Och rödbetssalladen fick mamma, jag fick en tugga. Den var äcklig. Stark, frätande, gör hål i min äckliga kropp.
Sluta ät, ditt fetto. Ut och spring. Spring tills du dör. Spring bort det du inte fick äta. Döda dig fort. Spy. Spy tills du spyr upp tarmarna, spy, spy. Ge inte upp nu. Du ska bli smal smal. Du är äcklig. Hur tror du att du ska bli lite mindre dålig om du äter?
Jag vill skrika. Skrika högt. Skrika bort smärtan.
Jag vet inte.. Kanske.. Eller.. Njae..
Alla ord som sammankopplas med jag vet inte stämmer nu. Ångesten är inte som igår, den är bättre, faktiskt en stor skillnad. Idag är jag mest rädd. Den här ångesten har inte hållit i så länge som i flera dagar sedan typ december. Det är länge, länge sen. Och den är tillbaka? Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag ge upp? Be om hjälp? Låtsas som ingenting? Jag kommer falla, jag vet, men då kanske jag ska ta det då? Det finns egentligen inte så mycket att göra. Ber jag hom hjälp är jag patetisk, säger jag ingenting är jag misslyckad och faller jag är allt hopp ute. Det spelar ingen roll vad jag gör? Jag tror att jag inte klarar det ensam. Jag har gått ner två kilo sen två veckor sen. Ändå har jag ätit (men spytt jag vet jag vet, men jag får ändå i mig) och inte sprungit så många gånger. Från 46 till 44. 46 var mer än jag vägt sedan jagbörjade gymnasiet. Jag är inne på min sjunde termin nu så det är ett tag sen. Men 44 är alldeles för mycket. De där tankarna om att mat är farligt, att det dödar mig, att bara lukten gör mig tjock och att jag inte förtjänar mat finns där, växer allt mer och hur jag ska få dem att försvinna förstår jag inte. Jag vet verkligen inte.
Anar oro
Detta kan sluta illa. Detta kan gå illa illa. Jag faller. Maten försvinner. Spydde just upp yoghurt. Det var värdelöst att försöka. Plugg hela dagen gäller.
Hjälp mig Gud
Det finns ingenting som kan rädda mig nu. Nu faller jag. Jag längtar bara bort. Dosetten ligger därnere, full. Jag fyllde på den idag igen. Det ligger tiotals, flera flera tiotals tabletter där. De hjälper mig inte till döden. Det vet jag. Men jag vill bara att någon ser mitt rop på hjälp. Jag vill aldrig mer behöva kämpa, jag vill aldrig mer behöva andas. En liten liten nål i armen och jag seglar iväg. En liten liten tablett kan däcka mig för lång tid. Ett kort drag över handleden och det är över. Dödslängtan är där mer än på flera månader. Ångesten är där under, längtar efter att få förgöra mig. Den lyckas alldeles snart..
Hjälp mig. Hjälp mig något. Gör allting bra.
För att vara riktigt frisk
Jag känner hur jag alltmer faller. Nätterna som består av kilometer efter kilometer räknas inte som en dålig natt. Det räknas som en bra natt. Teet som ersätts med kaffe med mjölk tas bort allt oftare. Det känns tryggt. Mackan till middag ersätts med en frukt och maten som jag äter, nästan varje dag, spyr jag upp. Senast jag behöll maten var i fredags, det var enda gången på hela förra veckan. Jag försökte förneka hur illa det är på väg att bli. "Jag spyr bara lite grann, bara denna gången, bara sista natten på grusvägen, bara en middag till som jag hoppar över, bara räkna denna gången, sen ska jag bra igen. Sen ska jag göra bra. Sen ska jag orka kämpa. "
Jag vill skrika högt. Jag vill att någon ska se vad som borde lysa i min panna. Jag vill att någon ska ta tag i mig och säga att "Jag vill hjälpa dig, jag lyssnar och jag vill försöka finnas där, jag vill finnas där och hålla fast dig när du vill spy, jag villnas där och ta bort rakbladen ur mobilen, jag vill finnas där och torka tårarna, jag vill finnas där" Jag vill att någon skriker tillbaka att JAG SKA HJÄLPA, när jag skriker HJÄLP. För jag skriker så högt jag kan. Jag skriker. Jag skriker HJÄLP. För nu är det bara ett steg kvar och det är rakt in i döden.
Lite lycka
Idag är en mycket bättre dag, jag känner mig ganska pigg. Jag känner lite höstglädje, precis sådan som de flesta andra verkar få över våren. Jag älskar hösten för då är det snart vinter. Jag tänker mycket mindre på maten, jag tänker mindre på hur alla tittar, jag tänker mindre på hur mycket jag äter. Eller ja, jag ska egentligen inte säga något, eftersom förra året vid denna tiden låg jag inlagd på barnpsyk, avd 99, och hade legat där i en månad, och då fanns det inga alternativ. Jag vande mig vid att inte tänka så mycket på det. Så länge jag var smalast. Och alla gånger Agneta inte jobbade kunde jag spy hur mycket jag ville. Vilket blev en del, en måltid varje dag. Frukost, lunch eller middag. Frukosten kunde jag kasta, jag var den enda som fick ha sovmorgon på vardagarna också. Jag sov varannan eller var tredje natt så när jag väl sov lät de mig sova längre om jag inte hade något att gå upp till. Tack vare Agneta det med. Så jag åt frukost senare än alla andra och då satt ingen med mig (utom Agneta när hon kunde) och då kunde jag kasta en färdedel i varje sopkorg. En i komposten, en i pysselrummet, en i matsalen och en i toaletten. Kvällsmackan försökte de aldrig få i mig. Så den slapp jag. Om inte Agneta jobbade sent. Lunchen kund ejag slippa, eftersom det ofta blir mycket larm från de andra matsalarna. Vi inlagda hade en slälvklar, osagd pakt. Man hjälpte varandra, oavsett hur illa det egentligen var. Vi valda själva att kämpa och när vi inte gjorde det hjälptes vi åt. De som ville skära fick skära, så länge vi andra visste att det var icke dödande, det hände bara en gång att det inte var så. Men också det var en tyst uppgörelse, så länge vi höll oss på rätt sida om livet så gjorde vi var vi kunde för varandra. Stiftpennor att sätta i låren, glasbitar från glas som man turades om att förstöra, smörknivarna från köket, telefoner att ringa ifrån, musik att lyssna på på nätterna, filtar med gömda fickor osv osv. Vi var en enda liten familj och jag levde i den, länge, så länge att den blev självklar. Så länge jag var smalast kunde jag äta de nyttiga delarna av vad som erbjöds. Så länge jag var smalast. Så länge det var till mig alla sa att jag var smal. Så länge jag fick veta att jag var bäst på någonting - att svälta.
Kapitel: Andreas
Konstigt nog så saknar jag sällskap. Någon att hålla masken inför. Någon att luta sig emot, en enkel kram, som gör så stor skillnad. Jag saknar det. Jag sakar att kunna göra det. Kunna få en liten kommentar om att jag faktiskt blivit bättre. Någon som säger sådär som Andreas gjorde på sin tid, för flera flera år sedan. Jag minns en gång när jag stod, sent sent en torsdag och längtade till honom. Jag visste inte då att jag skulle ångra att jag inte uppskattade den mer när den fanns där. Jag drömde om den natt jag natten innan fått dela med den kille jag skulla komma att älska mest, Andreas. Vi hade suttit ute på balkongen, i september månad, och tittat på stjärnorna. Vi pratade om augusti månads punkt som sattes på båda våras livslinjer. De är fortfarande viktiga. En av de största katastroferna jag upplevt. Smärtan sitter i så fruktansvärt mycket. Hur utsatt jag blev, hur sårbar jag var. Livet kunde på en mening starta en process som skulle leva länge, länge. För den pågår än. Kraven som följdes av alla mina misstag. Den där stunden som snart skulle följas av många timmar på tåg, på väg mot att ta bort en del av mig. Andreas blev kvar, jag ville åka ensam. Eller jag vet inte nu, men då ville jag ta hand om mig själv. Jag vände ner till Trelleborg och Malmö på fredagen, vände hem på söndagen och ägnade hela söndagen åt att ligga i kval. Hade jag gjort rätt? Hade vi gjort rätt? Men det var för sent. Klockan gick inte att vrida tillbaka. Några veckor senare ringer mobilen, jag sitter i klassrum 34, där jag suttit så många gånger innan och skulle komma att sitta efter det också. Jag skyndar ut, visste att jag ville svara, att det skulle betyde stor skillnad på att svara och inte svara. Andreas ringer. Skriker, gråter, svär, stammar. Orden kommer ur stötvis. "Vi ska flytta... Vi ska bort.. Vi är slut" En meteorit föll ner på mina axlar. Själen färgades mörkgrå. På något sätt visste vi båda, att självklart var det en punkt. Vi hade kämpat mot så mycket, med så mycket. Med småbarn, med distansförhållande, med hemligheter, med kampen mot klockan, med smärtan och med de hinder som verkligheten la i vår väg. Vi hade tagit oss igenom dom, men på något sätt kändes det som att det var en värdig avslutning på det liv hade levt. Vi föll inte, vi gick bara därifrån. Det skadade oss båda, oändligt mycket. Min tid som anorektiker tog sig en ny början. En starkare sådan. En starkare makt än någonsin tidigare tog tag i mig och kampen mot viktminskning började så sakta. Som för så många andra så började det med att räkna kalorier, äta mindre och mindre godis och sött, kompensera när man väl åt onyggigt o mättat fett. Andreas, med sina fyra småsyskon och sin ensamstående mamma, flyttade upp till Luleå, tiotals timmar bort.
Ännu en fail
Japp. Del tre av bakterie labben skulle göras idag. Men kan ni tänka er, labben blev inte av. Någon har glömt att mejla att han var sjuk så det blev ingen. Mötet hos ät var ingen höjdare det heller. Mattankarna som växer och växer tar över allt mer och mer. Det märktes, tydligen, trots att jag ägnade mesta tiden åt att svära över det manliga könet. Det är ett ämne jag inte behöver mår bra för att diskutera. Jag kan till och med bli upprörd ändå, det är så lätt att ta ut den del av aggressionerna på det viset. Ingen ser, anar eller märker att det är en underbart stark fasad, den är väl uppövad. Natten slutade med en lång nattlig promenad. Det var skönt. Lite frihet under fötterna. Det behöver jag.
God morgon
Idag är det Anna på ät klockan elva som ska besökas och klockan ett är det skoldags. En timme. Usch, det vill jag verkligen inte men det finns inga alternativ så bara att dra mig dit, dock är mamma med så det går lite lättare då. Det känns ändå lite bättre, vet att det bara är nästa måndag också. Idag en timme, en timme på fredag, en timme nästa måndag, nästa fredag en timme och tre timmar fredag vecka 43. Det är ju egentligen inte mycket även om det känns så. Inte ens tio timmar. Därmed håller jag skenet uppe, även om matfronten faller bakåt. Jag ska kämpa mot den också. Senare, när allt är slut v.43.
Udda
Kvällen har varit konstig. Inte mycket alls gjort. Mer än tagit beslutet att jag ska ut och springa. Inatt. Hur illa än de andra tycker om det så behöver jag det. Hur besviken mammas än blir. Hur menande Irenés blick än blir. Jag behöver det verkligen. Allt äckligt fett. Tänk hur mycket smalare jag var. Dit ska jag igen. Jag ska bli smal, smal, smal. Bli viktlös. Ni vet sådär jag var på väg att bli. Jag måste springa. Jag måste bli smal.
Siffror siffror tala mitt språk
Det var en väldigt trevlig kväll igår, ända fram tills det inte var det längre. Vi lyckades spela kort, det gick bra, jag vann till och med och jag och pappa började inte bråka. Vi gjorde dock misstaget att sätta oss vid en fotbollsmatch. Och pappa, ja, en del vet väl om hans tävlingslystnad. Det slutade som vanligt, med att pappa var den enda som ansåg att domaren var den värsta han någonsin sät. Tänk att han säger det varje gång? Hur dåliga kan de bli? Och hur aggressiva kan fotbolsspelare bli? Och alltid i det lag han inte hejar på? Så det slutade, också det som det brukar, med att pappa gick härifrån för han "inte får öppna munnen och gå så ni slipper höra". Mamma gråter, lillebror kryper under täcket och håller för öronen och jag sitter här, lika hopplös som alltid. Vad finns det att göra? Det blir samma sak varje gång och efter varje gång är pappa alltid lika sur, mamma lika tyst och brorsan lika frånfarande och inför varje nästa match så är pappa "lika tyst som vanligt" enligt sig själv. Och tja. vart jag befinner mig i det hela lär väl knappast vara så svårt att gissa.
Det känns nästan tomt idag, inget sällskap att hålla ihop inför. Det gör mig nästna mer trött mentalt. Eller ja annorlunda i alla fall. Istället för att vara helt slut mentalt när jag lägger mig ner är jag halvslut hela tiden. Men allt slutade med nya skärsår och en natt, den första gången på länge, slutade ute på grusvägen. Och det lär också den kommande göra. Jag har spytt så länge jag kan minnas, men det har kunnat gå att behålla lite mat om dagen i flera veckor nu, nästan två månader, men varken igår eller idag har jag lyckats med det. Och jag vet inte längre om jag vill. Timmarna igår med Irené fick mig båda att vilja fly till och fly från sjukdomen som ägt mig så länge. Hon minns, och jag minns, om än knappt och i dimmor, hur det var. Hur mycket mindre jag var för ett år sedan. För ett år sedan var då min långa kamp för viktuppgång började. Jag gjorde allt mindre antal sit-ups på nätterna i min säng i sal 4 på barnpsyk. Jag hade ingen möjlighet till att springa på flera månader och jag behöll maten allt fler gånger. Från 34 kilosdagen fram tills idag är det mer än tio kilo. Och det är hemska kilon, och alltför många och alltför mycket mat som ätits, som jag inte alls förtjänar. Allt det där känns som en evighet, men också som igår. Alla nätter har varit alltför lika för att jag skulle hålla isär dem.
De har alla lett fram till idag. De har gett mig dalar och de har orsakat och orsakats av tankar, tvång och tid. De har orsakat sså mycket smärta.
En underbar dag
Efter en lång och underbar dag (med vissa hinder på vägen) med Irené och Frida, där jag och Irené spenderade tre timmar ensamma och köpte kläder. Jag önskar jag hade deras ekonomi. Då skulle mina antal dagar i Sverige ligga på lägre siffror än vad de gör idag. Jag skulle vilja se hela världen, se alla okända områden, bo i alla hemska förhållanden, stå längst upp på berget, cykla runt öar och båtkryssa över haven. Jag skulle vilja handla på torgstånd som bara finns där, bo på de minsta hotellen, se de vackraste sjöarna. Jag skulle till och med vilja äta alla rätter vi inte har här, som vi bara kan äta där. Jag vill leva i en värld där Sveriges gränser inte är mina gränser.
Och jag kom ifrån ämnet. Jag lyckades fly undan lunch på stan, det blev en pannkaka (med sylt. Typ i alla fall). Eller okej, nästan en pannkaka då. Den intogs i min lilla stol i hörnet i deras kök. Jag tror jag börjar känna mig hemma i den stolen. Och jag har vant mig vid deras nordpolstemperatur och jag har vant mig vid att krypa in en stor mysig stickad tröja. Jag har vant mig vid dem. Det är inte längre pressat att vara med dem. Det finns bara ett krav och det är att försöka. Och det måste jag, så som jag måste det alltid annars. Om jag tappar kontrollen finns det alltid någon där med en lugnande blick eller en axel att luta mig emot. De dömer inte, de frågar och förstår inte alltid, men de försöker. Och jag försöker. Ibland går det, ibland inte, men jag försöker ändå. Så nu ska jag försöka sova, en lång dag tar mycket på krafterna, särskilt de psykiska.
Sovmorgonslös
Inte heller idag blev det sovmorgon, Irené ringde halvåtta och nu ska ag alltså upp och roa henne medan Frida klipper sig. Det ska bli skönt, men samtidigt vet jag inte om ag falller Jag är så ostadig eller vad man säger att jag inte vet hur mycket jag kan lita på mig själv. Men jag ska ju försöka, träffa folk i min egen ålder igen.
Lycklig lördag på er
Livstecken, glada sådana
Jag lever, jag mår riktigt bra ilväll. Tack Frida och Irené
Räddning
Ska strax börja promenera mot Frida och Engvalls hus. Vi ska baka, och jag tackar verkligheten för att den kom på att Frida och Irené för att de vill rädda mig från ensamheten. Jag hade nog inte klarat den idag. Tabletterna ligger fortfarande väldigt lättåtkomligt vid kaffebryggaren. De ropar genom väggarna att de finns där, att de är trogna vänner som alltid stöttar mig när verkligheten är mig allt för främmande och smärtsam. Att de kommer rädda mig undan allt ont. Och jag börjar alltmer tro på att det är sant det de menar.
DBT
Idag är ingen vidare dag heller. Tvingade mig upp till DBT men somnade i sängen igen. Vaknade 09.08, jag skulle vara på ät halv och det tar 27 minuter att åka dit. Riktigt bra start. Hade inte tänkt gå dit alls. Orkar inte engagera mig i det. Orkar liksom inte försöka att jobba för den långa framtiden när jag helst vill dö. Det tog mig all kraft att inte låsa upp låset inatt och svälja alla tabletter som låg därnere och väntade. För en gångs skulle jag tagit så mycket att det skulle bli slut. Jag skulle vilja kasta mig utför det där höghuset som Jonas föll från. Jag skulle vilja hoppa från den där bron jag var på väg att falla ifrån med en älskad vän. Jag skulle vilja springa ihjäl mig så som jag nästan lyckats göra förut. Jag längtar enkelt sagt bort. Det vore så enkelt att bara ge upp och aldrig mer behöva engagera sig i något.
Nu räcker det med dödslängtan.
Fastkedjad
Nu är jag fysiskt bunden till sängen. Kanske står jag ut. Om jag vill stå ut? Jag kanske har gett upp nu, igen? Bara väntar tills chansen att dö är som störst? Kanske har jag fått nog av att ta ansvar, vara sansad och normal och stark och vuxen? Kanske är det dags att säga hej då nu.
När det inte finns någon som torkar mina tårar. När det inte finns någon som lyssnar eller viskar lögner i mitt öra. När jag är totalt ensam. Då gör jag som minst skada. Då är jag som mest så som jag förtjänar.
Inte gå dit, inte ta tabletter, inte svälja, inte tänka
Den värsta ångesten jag haft på flera veckor. Jag kan inte andas, mina händer skakar, det sticker i kroppen och andnöden sätter snart in. Jag försöker stimulera mig. Inte gå ner till diskbänken, inte ta veckans alla tabletter som ligger där i dosetten. Inte ta tabletter.
Inte idag heller
Trots de bra resultaten är det tungt. Mamma mår bra, den enda goda nyheten nu. Vet inte hur hon kommer må ändå dock. Skolan går inte rätt väg, lärare som inte håller kontakten, lektioner som inte blir av och korridorer alltför människofyllda. Sociala kontakter där jag försöker höra till, försöker förstå hur man gör, hur man pratar, hur man går, vem man kramar, vad man pratar om. Allt jag känner till är sjukdomen spel med alla dess regler. Jag hör inte till någonstans längre, Så hej då, jag ska försöka undvika en jobbig kväll.
och inte heller idag svarar jag på kommentarer
Ingen cancer
Läkaren har bekräftat att det inte var cancer, hon får komma hem i helgen. Hon är fortfarande lite svamlig efter morfinet så pratade inte med henne. Spelar ingen roll, hon kommer hem, levande. Tyvärr har hon börjat bli gammal, 52 år, det känns hemskt, tredje gången inlagd på drygt ett år. Under alla mina årinnan har hon varit inlagd två gånger totalt. Det skrämmer mig. Det skrämmer bror ännu mer och pappa kommer fylla all tom tid med telefontid för att slippa tänka på det. Men nu gläds vi åt de goda nyheterna. Jag har längtat efter dem.
Mamma
Om några timmar vet vi om det verkligen var så illa som vi befarat. Vi har alla tre väntat och väntat, hägrat vid telefonen och så imorse, ringde mamma. Ganska pigg men fortfarande dimmig av morfin. Med tanke på tumören förra året har vi fasat över att det som pressade gallblåsan mot levern kunde vara ännu en tumör. Det har bara gått ett drygt år sedan sist och det hade vi färskt i vårt minne. Kanske, kanske är det en gallsten och då är hon hemma typ lördag, är det värre vet jag, och ingen annan heller, hur det slutar. Är smått livrädd men lillebror tar det ännu värre. Sedan alla gånger jag legat i en sjukhussal är det ett av dom ställen han hatar mest. Det var inte lätt för min del heller att se kanalen i vänsterarmen, droppställningen bredvid, plastmuggar med tabletter och ultraljudsapparater. Det brukade vara jag, fast med sond utöver droppet, det brukar vara EKG slangar överallt, det brukar vara spypåsar som ligger på hög när de vet att de kommer användas, drycker med kol och tredubbla täcken. Allt det där, jag vet precis hur mamma känner sig, och nu vet jag precis hur de andra känner sig när de desperat försöker fötränga att allt piper, låter, väsnas.
Det var ungefär vad jag orkar med för ett tag idag.
