Kampen för att överleva anorexin -

obetldigt

Just nu ör jag en full, helt värdelös tjej med för mycke svälttankar och för lie mat och för mycket alkohol och alltför många kilo på sina axklar. Om det slutar så att mamma blir kvar ett tag, vilket det ser ur osm just nu, så hamnar allt på mig. Pappas samvete för att han inte har tid art vara hos mamma, brorsans samverte över att han inte orkar vbara där. Och allt det där gör att jag blir ensam med alt annat. Alla deras samvetskval, mina egna, min ork för att orka med allt, alla krav från de utifrån, mnina egna krav, mammas hjälplöshet. Allting hamnar på mig Och jag är för full för attt skriva nu. Godnatt

2009-09-30 @ 22:02:44 Permalink Andnöd Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Fan ta det här stället

Fy fan, nu är jag här, IGEN, och väntar på en lektion som inte blir av. Blir så arg. Elle rnej det blir ja inte. Jag blir besviken. Jag tappar ork som är livsviktig för att jag ska hålla mig så här långt upp ovanför vattenytan. Jag t appar motivation och snart har jag förlorat hoppet helt.

Blä nu tänker jag låsa in mig med tårar och blod på toaletten. jag skiter i vad som händer. Mitt liv kan dra åt helvete.

2009-09-30 @ 10:52:23 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Håravfall

Det är en sak som kommit alltmer nu på slutet. Jag kan inte borsta året längre, jag tappar hela tussar med hår, långa rovor som sprider sig. Jag måste ha dubbelt så mycket balsam för att det inte ska följa med när jag duschar. Är det bara jag som har det så?

Annars då. Gav upp naturkunskapen, är så trött på den. Men är snart klar. Tror jag. Hoppas jag. Snart ska jag i alla fall sätta mig på bussen, hur det kommer sluta, för att ta mig ner till skolan. Där väntar labb med Martin och biologi.

2009-09-30 @ 09:33:04 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Mamma på akuten

Det var väl ganska väntat men det är ändå konstigt. Inte ens när hon hade cancer, innan hon fick diagnosen, åkte hon in. "Det är ingenting, några dagar till så är jag bra" Men nu är hon i alla fall inlagd, jag ska åka dit efter skolan. Ska vara ensam på skolan i en timme. Villinte. Villintevillintevillinte. Jag är inte säker på att jag klarar det. Men jag måste försöka, jag kan inte hoppa över idag. Labben ska vara i fyra steg, exakt en vecka emellan. Så det är bara att ta sig dit, andas låtsasluft och ta sig därifrån.

Jag ska dessutom ta mig ut till Maria i eftermiddag, damen fyller år.

2009-09-30 @ 08:07:37 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Draft: Sept. 29, 2009

Jag undrar hur många bokstäver jag knappat in sedan det förra inlägget. Jag har suttit här vid projektarbetet och naturkunskapet sedan dess och kämpar med att få det gjort. Måste bli klar idag. Kommer bli en sen kväll. Men bara att kämpa på, någon gång tar det slut. Hoppas jag. Men jag har faktiskt kommer en bra bit på väg. Pappa är borta, mamma är näst intill medvetslös och bror sitter på övervåningen och pluggar så jag får tid och rum och ro att göra det här lite snabbare.

Och för intresserade har jag faktiskt låtit bli att göra egen mat och åt istället - lyssna nu - pyttipanna. Enbart kolhydrater egentligen men jag åt. Och jag åt. Och jag åt lite till. För första gången, på länge, om ens någongång, fungerade det att ta en tugga i taget, bara den här sista, det är detta som gör skillnaden, ät denna så är du bra, då har du vunnit denna gången. Det gick. En tugga, en tugga till och så den sista. Jag vann. Jag satte dit sjukdomen. TROTS att den skrek högt, fula gåpord om hur tjock jag redan var, hur lite jag förtjänade att äta, hur äckligt det var och hur mycket jag skulle få ångra mig sen. Och allt det är sant. Ångesten gräver nu, jag förtjänade inte maten och den var äcklig och jag är tjock redan. Men so what? Denna gången får jag kämpa emot ångesten som vill att jag ska spy och som vill att jag ska skära och som tänker tvinga mig att springa inatt. Men jag ska kedja fast mig i sängen och jag ska inte ta fram rakbladen. Och jag ska inte spy. Idag ska det gå, om det så blir på bekostnad av några andra dagar - då vet jag att jag i alla fall kan, även om det är en kamp som inte hjälper så långt ännu. Men kanske är det ett steg?

mormor o mamma

Och dessa människor är min mor till vänster och till höger min mormor, min galna mormor. Pratade med henne ett bra tag innan idag. Hon berättade om morfars resa till Budapest som tog plats förra veckan, han hatar att resa men Budapest älskade han. Synd att han inte kom på det tidigare, mormor skulle älskat att resa. Mormor var galen på grannen, och hon var galen på systemet (hennes favoritaffär^^) som inte hade den sortens likör hon ville ha. Hon var galen på källaren som inte är i ordninggjord. Min mormor är lite smågalen. Energi för en hel familj och tusen saker att göra samtidigt. Hon är ganska krävande att umgås med ett längre tag, mest för att man inte hänger med i hennes tempo. Liksom att bara prata med henne. Från ett ämne till ett annat på tio sekunder utan att ha pratat klart om det förra ämnet. Hon är ganska lik mamma.

2009-09-29 @ 19:43:17 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

ICA

Det är ganska intressant, när det väl finns tid till att titta. Eller ja, när jag är så pass ångestfri att jag ser det. Männisor följer ett visst mönster. Äldre går sin runda, de stressade mammorna en annan och så de unga. De unga vimsar runt lite hit och dit och får stå länge och fundera på hur de ska handla. Särskilt killarna. Det stod tre killar, som inte kände varandra, vid yoghurthyllan och såg förvirrade ut. Det är väl i och för sig många som är utanför mallarna också men emelanåt är det lätt att läsa. Idag stod det dock ett äldre par och funderade på vilken sorts juice de brukar köpa. Så söta, de gick och höll i varannan halva av kundvagnens handtag. Tänk att få sluta där. Tänk att ens bli så gammal. (är alltid övertygad om att jag inte kommer bli gammal, jag kommer inte få gå med rullator eller behöva köpa starkare skärpa på glasögonen). Tänk om man hittar någon man (eller kvinna för den delen) som ens står ut med mig.

Vilka funderingar. Ska slua tänka nu. Åter till naturkunskapen.

2009-09-29 @ 13:08:08 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Göra-ingenting-dag

"Det är bra dag när man behöver göra ingenting"

Idag är en sådan dag. Mamma försöker hitta den minst smärtsamma ställningen men det verkar som att det inte finns några sådana. Hon var till äkaren igår, som inte ville he henne Losec men det får väl visa sig hur länge hon klarar sig utan. Men det betyder hur som helst att vi gör ingenting. Vi har just startat en film och ska väl fortsätta dagen i samma spår. Jag kanske ska försöka skriva några rader på boken, men det blir nog bra till slut.

Så, jag hörs väl av om några timmar elller så

2009-09-29 @ 11:16:59 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Jag delar med mig

Denna flicka har jag delat många nätter med (och då menar jag inte fortsättningen på vad bilden menar^^) Hur sönderlegad är inte deras soffa efter mig. Efter alla nätter jag spenderat där. Efter alla gånger jag öppnat det där köksskåpet. Efter alla kvällar ute. Efter alla gånger vi setts, gamla gänget. Malin har getts en fantastisk gåva. Eller två egentligen - hennes humor. Få människor vars humor jag uppskattar mer än hennes. Och hennes familj. Jag praktiskt taget bodde där tidvis. Jag var alltid välkommen, på något sätt blev jag insläppt där. Till och med katterna vande jag mig vid. Att ligga där sent en filmkväll och somna i Cattas knä minns jag. Att bosätta sig vid köksbordet med te och macka mitt i natten. Jag och Malin delade högstadiet, alla fredagar, alla fester och fotbollen och vi delade två Peace and Love festivaler. Och just det - vi har delat spyor. Vi delade "var positiv" vi delade "müsli" vi delade "kuckeliku", vi delade armemarschen. Vi delade skolbänkar. Vi delar minnen och jag är glad att jag får bära dom.

Malin,

2009-09-28 @ 23:35:04 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Ledsen, ledsen

Nu är jag inte bara ledsen, för att jag egentligen borde vara glad och lättad. Men jag är totalt utmattad. Hela dagen har varit i kaos, tusen saker, fram och tillbaka, upp och ner och tankar som maler. Har hunnit med att vara förbannad också. Vill helst läga mig under täcket och inte vakna förrän imorgon. Men valen är inte så många så det är dags att ta itu med naturkunskapen och kanske, eventuellt projektarbete. Ska försöka i alla fall men är tveksamt om jag orkar det.

Det är konstigt egentligen, hur vi mäniskor är funtade. Könsrollerna är det jag tänker på nu främst. Hur kommer det sig att de kvinor som är födda 47 har så svårt att släppa på sina roller? Är de skapta till att vara underlydande? Är de menade att prioritera andra? Är det tvunget så att de tar sitt ansvar? Vad hände med rosa är inte flickor och blått är inte pojkar. Grönt är kvällens färg och rött är dagens, oavsett kön? Jag blir så arg när jag hör kvinnor i kassan på ICA som säger "Nu måste jag skynda mig hem, min man är snart hemma" eller "Oj jag måste hämta barnen från dagis" eller "Ursäkta röran, JAG har inte hunnit dammsuga" Kan det kanske vara så att du är så ensam om att skynda hem, hämta, skjutsa, dammsuga, tvätta, handla? Gah blir så arg, att de påstår att de valt att ha den prioriteringen. En av tio som säger att de valt det har faktiskt valt det, resterande är fortfarande så insnöade i 69 att det inte finns några andra val. Hur kan det vara så? "dagens ungdom", hur kan vi gå in i de rollerna, tvinga in folk i dessa roller? För er som läst Jonas Gardells serie En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny så vet ni vad jag menar med roller (särskilt den första). I klassen, på jobbet, i sällskapet, överallt - där har vi alla roller, även pojker - men hur kommer det sig att den enda grupp av människor som klarar sig undan tvången är mannen. Mannen som i Mannen. Han som kan bli chef vart han vill, han duger som läkare eller advokat också, men han slipper hur som helst, även om han är vanlig telefonförsäljare, ansvaret att skjuts sonen till fotbollen, han slipper att vänta på barnavårdscentralen med en öroninflammationsdrabbad dotter, han slipper att stressa hem till klockan fem över fyra för att ha maten klar, han slipper att ringa svärmodern för att höra om hennes senaste promenad med grannen.

Ursäkta, men det är faktiskt sant detta. Ville bara få ut mina aggressioner.

2009-09-28 @ 17:39:29 Permalink Anmärkningsvärt Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Sömnlös

Jag är hungrig men vågar inte äta nu. Hunger skadar mig ju knappast så jag överlever nog tills imorgon. Jag har läst lite till biologiprovet nu, vet inte hur det kommer sluta. Tänk om jag inte klarar det? Då är jag körd. Fy fan, ångesten gräver i mig.

God natt

2009-09-27 @ 23:19:17 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Off

Har redan förträngt om jag redan skrivit inlägg idag eller inte, men tror inte det. (orkar inte undersöka saken) Det har varit en ganska tuff dag. Mamma är sjuk, jag är bakfull och jag har hela dagen försökt förtränga att jag inte alls mår särskilt bra. En slags dovhet har slagit in mitt inuti och mina tankar. Jag kan inte riktigt nå dem. Jag kan inte heller förtränga att jag lever på att göra allt jag kan för att stimulera mig och aktivera mig för om jag får en sekund för mycket att tänka på kliar det i mina fingrar för de vill gå på tablettjakt. Och jag vet exakt hur det skulle sluta. Jag vill inte hamna där, jag vil vara kvar här, några steg längre fram än inlåsthet och 95an. Men det känns avlägset, det känns som att varje steg jag tar, i tron att det är framåt eller i sidled, ändå visar sig vara bakåt, rakt in i elden som är för varm för mig. Det känns som att ensamheten vill mig illa och att den har alltför många knivar som tar sig igenom min tunna sköld som jag knappt orkar hålla uppe.

Imorgon är en tung dag. Jag blir ensam dessutom, mamma är ju sjuk. Klockan sju ringer klockan, måste åka med pappa in till stan, klockan elva ska jag vara på hjärtmottagningen, klockan ett ska jag vara hos Anna på ät och kl tre är det biologiprov jag är osäker på om jag klarar. Men jag måste försöka, last chance som sagt. Jag ska klara det, på något sätt. Sedan är det tack och lov slut på dagen. Jag tror inte jag orkar mer än det.

2009-09-27 @ 21:52:00 Permalink Ätstörningen Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Fyllehicka

Nu har Frida och Irené just lämnat vår gård. Vi har haft det trevligt, druckit och ätit gott och tittat på film och spelat kort, det var kul trots förlust. Även jag har ätit och lyxat till det, är glad för min egen skull fastän rakbladen redan ligger under täcket och därför har jag valt att sitta här så länge som möjligt så kanske självskadelusten försvinner innan jag går och lägger mig. Kanske går det, kanske inte, men jag måste ju försöka.

Jag mår relativt bra, min hund mår bra, därmed har jag en del grund att stå på från början. Jag fryser, jag mår därmed inte lika illa. Jag har hicka, därmed finns det lite luft i lungorna. Hej då kramarna värmer fortfarande, därför är jag inte helt ensam än. Det gäller att lura ångesten så mycket som möjligt. Det kan nog gå bra.

God natt, nu ska jag ägna mig åt lite diktskrivande

2009-09-27 @ 00:36:37 Permalink Anmärkningsvärt Kommentarer (4) Trackbacks (0)

"Tillsätt syre"

Svårt andnöd + cirkulerande tanker motverkas snabbast med
EN CIGARETT

Ikväll kommer Frida och Irené. Det ska bli kul men mina andetag följer inte rätt tabell utan kommer lite titt som tätt när jag springer fort och gör något annat. Så något som mamma hatar får bli räddningen. Som jag egentligen inte har råd med men i nödfall får det faktiskt bli så. Cigarettröken som ringlar sig upp i luften och jag följer dess långsamma rörelseschema när den sakta dör ut. Samtidigt lugnas nikotinbehovet och jag sjunker ihop lite av lättnad. En kortvarig sådan men det är något att ta till när nöden kräver. Så idag är det rökdag.

Annars idag då. Jag och mamma har bråkat. Jag är "frånvarande". Ursäkta då, jag kan väl dra åt helvete om jag gör så fel. I don't give a DÄMMM. Varit och handlat på ICA. Och självklart systemet. Min favoritaffär.

Dags för tacos. Och det ska jag alltså klara. Funderar på att ta lite ost till? :/ Eller vill jag hellre ha gräddfilen? Eller kanske.. Eller nej strunt samma, båda går inte. Jag vill försöka äta några chips ikväll också och allt det går inte.

Är det någon jag missar att kommenera (ni vet vilka jag alltid kommenterar, men också ni som saknar enm liten kommentar från mig) får ni skriva en liten påminnelselapp nedan. Bloglovin funkar inte.

2009-09-26 @ 17:54:33 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Lördagsmys

Snart kommer mamma hem då ska vi röra oss mot stan igen för att handla inför kvällen, då Frida och Irené dyker upp. Just nu mår jag skit. Ont i magen, huvudvärk och i huvudet snurrar tanken "du har ätit, ditt äckel". Och ja, jag har ätit. Både igår och idag. Fan.Det som skulle bli så bra det här, men det blev det inte.

2009-09-26 @ 11:20:25 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

090925 -14.47

Klockan sprang iväg från mig och mamma idag, vi har hunnit med mycket. Hämtat blommor som vi fått från mormor, rosa rosor och vita liljor, jag blev lite småkär. Vi har varit och köpt en tröja till bror (det innebär mer exakt att mamma köpte - jag betalade ^^ men det är lillebror så jag får offra mig) Vi var på skolan och pratade med Marie om projektarbetet. Jag kanske till och med kan få MVG på det, trots att det egentligen bara är halvgjort. Och som sagt biologiprov på måndag. Har nu dessutom lyckats ordna så att jag får allting med sjukhuset stämmer. MÅndag 11.00 hjärtmottagningen, 13.00 Anna, ät 15.00 Biologiprov. Blä vilken dag. Vet att det låter lite för världen men för mig är det otroligt mycket. De flesta dagarna gör jag ingenting, det enda som stått i almenackan är träningarna. Det var egentligen precis så här jag inte ville att det skulle bli, men jag har sagt att det ska gå om det så tar kål på mig. Då dör jag tillräcklig i alla fall. Dessutom labbar, och massa mer möten på ät. Usch usch. Men jag försöker, jag kämpar så gott det går.

2009-09-25 @ 14:53:13 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Skoldag

Det bär av mot skolan om två minuter, mamma står redan med skor på och jagh får väl försöka röra på mig. Försöker mest dra ut på det, känns bara jobbigt. Men måste ju dit, är bara en timme och mamma är med hela tiden. Det ska bli skönt att bli av med det, men om man skjuter upp det i all oändlighet så behöver man ju aldrig utsättas för det? Fegt, fegt jag vet. Men det kommer ju inte hända. Sedan ska jag och mor slösa mer pengar på bolaget. Och jag ska försöka äta lite chips. Nu ska jag utmana mig själv, få se hur länge det håller.

Del två kommer ikväll tänkte jag.

2009-09-25 @ 09:31:32 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Jag: Första delen: Anorexin anstormar

Jag är nästan tio år och har precis börjat fjärde klass och känner mig stor. Den första etappen av de alldeles för många i skoltrappan har tagit slut och en ny har tagit vid. Lågstadiet har blivit mellanstadiet och jag tillsammans med mina jämnåriga sträcker på ryggen när småungarna från lågstadiet skyggt går förbi. Vi modigaste får börja kleta med mammas mascara och utforska H&M och Lindex alldeles själva. Kurragömma blir till basket, leka byts ut mot att träffas och mobilskalet byts ut en gång i veckan. Pånyttfödelse kanske det kallas. Jag tillhör de där modigaste, jag gillar att tävla, att vara bättre, att vara duktig. Så med hjälp av att ha den populäraste tjejen i klassen som bästa kompis blir jag en av de första i klassen med BH och att leta kille. Jag tillsammans med en av de äldre kompisarna på skolan har gömt oss på baksidan av skolbyggnaden i källartrappen för att röka vår första cigarett. Bara några andetag och hostningar efter att vi har fått cigaretten att ta eld hör vi röster på andra sidan träplanket. Förtvivlat försöker vi gömma den glödande synden bakom våra ryggar när en tjej och en kille hand i hand kommer ner för trappen. De är äldre än oss, kanske fem sex år äldre. De hejar glatt och slår sig ner på trappsteget ovanför oss. Vi hejar tyst tillbaka och tittar nervöst på varandra.

>>Sitter ni och syndar i mörkret?<< Hon frågar skämtsamt men vi försöker försvara vår tändare.

>>Det är vår första.. Vi bara testar.<< Stammar Johanna.

>>Det gör detsamma, jag gjorde likadant när jag var i din ålder.<< Han skrattar högt.

>>Jaha.. Ja okej då.<< Det kändes plötsligt lättare att ta fram cigaretten även om jag släckte den.

>>Hur gamla är ni då?<< Nyfiket tittar hon på oss och verkar ärligt intresserad.

>>Vi går i fyran och sexan. Så vi är 10 och 12 snart.<< >>Oj då, då börjar ni tröttna på Dingtuna alltså.<< Det var ett antagande och ingen fråga så vi väntade vidare på hur utgången skulle bli.

Vi får veta att Amanda är 15 och John är 18. De verkar snälla och dagen efter sitter vi igen och röker vår andra cigarett. Det var något spännande att göra något vi vet att vi absolut inte får göra. Det pirrar spänt i magen när vi tittar på varandra och förtvivlat sliter i tändaren. Man blir glad som av rus och halva nöjet är att veta vad som kan hända. Även om det smakar illa så känns det coolt att ha gjort något som andra inte har gjort. Vi känner oss modiga. När vi tar upp den tredje ur paketet kommer Amanda och John igen.
>>Sitter ni här igen?<< De skrattar. >>Det är något visst med att göra förbjudna saker, eller hur?<<
>>Jo, det är det som är det roliga, det spritter i kroppen fastän det smakar äckligt.<<
>>En del av charmen med att vara barn är att man blir förlåten för alla fel man gör. Eftersom man ”bara är ett barn”. Så passa på.<<

Dagarna i källartrappen fortsatte och jag och Amanda började umgås när vi fick tid. Hon lär mig hur man röker på riktigt, hur öl smakar, hur vuxenvärlden kommer att bli, hur man sminkar sig rätt. Hon ger mig något annat än bara Dingtuna att tänka på. Bråken hemma blir allt fler. Pappa är stressad och arg och försöker att slippa sitt dåliga samvete över allt han borde göra men inte gör. Han jobbar mer och mer just för att slippa tänka efter. Mamma är fortfarande sjukskriven på grund av sin solallergi. Det borde vara något bra, men min frihet inskränks och jag vill vara allt utom strängt hållen. Jag vill leva, veta hur det är utanför lilla Lillhärad och Dingtuna. Jag vet att det finns mer att hämta utanför min lilla värld. En fredag följer jag med Amanda på fest. Det är mörkt när vi kommer in. I hörnen står det par tätt intill varandra och musiken dunkar i mina ovana öron. Amanda vinkar in mig i köket där det står en rökpipa på köksbordet och två tjejer står vid bänken och blandar drinkar. Vad det än var så fräter det i min hals när jag dricker det, det sticker i näsan och kolsyran bubblar i min hals. Det stiger rakt upp och vänder i huvudet. Vi letar oss fram till soffan i rummet intill och jag hamnar bredvid en liten tjej. Hon har sorgsna ögon och har sjunkit ihop lite. Hennes hy är vit och händerna skakar. Hon är så liten tänker jag. Kan man vara sådär smal? Nästan tunn, som om man kan se igenom henne. Amanda viskar till mig att jag inte ska fråga henne om alltför jobbiga saker, hon mår inte bra. Hennes korta, flämtande andetag möter min axel och hon rusar ut på sina tunna ben. Jag inser att jag sett anorexin i vitögat för första gången. På något sätt fastnar jag där för jag märker knappt när en kille nästan lika gammal som jag själv kryper allt närmare mig. Han flåsar mig i nacken och jag vänder mig om och ser in i hans rådjursbruna ögon. De är vackra. Hela han är vacker. Han är solbränd och har ljust brunt hår. Han har ett brett leende och innan Amanda hunnit greppa tag i mig har han släpat mig ut ur rummet för att ta mig vidare ut. Spriten har rört om i mitt huvud och jag stapplar till i trappen. Han fångar mig lätt. Jag känner mig otymplig och tjock. Jag som brukade vara smal, nu ramlar jag ihop av min egen tyngd. Någonstans under stjärnorna i en park faller vi ihop. Jag huttrar och kryper tätt intill. Stjärnorna blinkar och spelar sina sånger för oss och jag längtar inte tillbaka. Jag vill att tiden ska stanna så jag får se friheten spegla sig i mina ögon. Han andas bredvid mig.
>>Jag heter Filip.<< Han viskar i mitt öra.
>>Jag heter Elin.<< Jag mumlar in i hans bröst.Tiden stannar nog upp ett tag för jag får ligga kvar och se naturen i sin bästa form. Vi säger ingenting förrän vi reser oss och börjar vandra tillbaka. Filip är trevlig. Han är äldre än mig och jag känner mig varm inombords. Jag fick vara bara jag. Inga krav och han ser mig som en människa, inte som ett objekt. Jag duger och jag räcker till. Precis så jag kan vara stolt över mig själv. Amanda tittar nyfiket på mig när vi kommer skrattande tillbaka till lägenheten. När Filip lämnar mig hos Amanda blir jag utfrågad. Jag försöker övertyga henne om att jag inte gjort mer än jag borde.

>>Du kan ju inte bara gå sådär, det är ju mitt ansvar att det inte händer något.<< Hon låter nästan panikslagen. Jag kan väl ta hand om mig själv? På något sätt blir jag irriterad när jag inser att jag är där för att hon ”ser till mig”. Men att vara 11 kanske innebär att man inte får ta ansvar för sig själv. På vägen hem till Amanda igen kan jag inte riktigt känna mig fridfull trots att kvällen varit så bra med Filip. Riktig närhet räckte inte för att låta mina tankar ta mig iväg till tjejen jag hamnade bredvid i soffan när vi kom. Hur smal hon var. Jag vet ju att hon är sjuk, det måste hon vara. Men det fanns inte minsta fett, hon var verkligen bara hon och inget mer. När jag var yngre var jag också smal. Alla i klassen påpekade jämt att mina revben syntes. Det gör de inte längre. Har jag fått sådär extra mycket fett på kroppen? Har mina revben försvunnit in i mig? Jag kan inte låta bli att titta på mig själv ur alla vinklar i Amandas spegel när hon somnat. Plötsligt inser jag att alla ben som borde synas inte syns, att magen putar ut och att låren skaver mot varandra. Jag börjar spegla mig i spegeln flera gånger i timmen och några veckor senare gnager minnet från mötet fortfarande inuti. Jag ser allt fler fel på mig själv men tar inte riktigt tag i det, skjuter upp det. Jag vill ju bli smal, men jag blir allt tjockare. När pappa säger att ”man alltid kan göra bättre” springer jag för första gången en natt. Nätterna blir långa och snart kan mina fötter grusvägen utantill. Vågen visar mindre men jag blir större. Livrädd för mat äter jag ändå men spyr upp den. På ren reflex spottar kroppen upp alla kalorier som skrämmer och tar plats. Jag faller, tar slut. Fasaden börjar spricka, upplösas. Bakom den allt tunnare masken gömmer sig en mörk hemlighet. Den hemlighet vi alla försöker göra allt för att dölja. Att vi håller på att falla och tryggheten vi alla bott i har flyttat ut. Men den som faller hårdast, den som faller djupast, den som faller längst – det ä jag. Bara jag.

2009-09-24 @ 22:12:55 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Hurra!

Jag hatar att jag fegar ur så förbannat. MEN MEN MEN alla läsare som orkar engagera sig och läsa

JAG GJORDE DET!

Jag ÅT bulle. Två stycken. Två hela, som jag ätitupp, inte spytt och inte sprungit bort. Jag ska klara det ikväll. De där bullarna, som var det godaste jag ätit, mammas egna, ska få stanna kvar, och få mig att äta fler onyttiga kalorier än på hela veckan. Jag är nöjd med mig själv, jag är nöjd över att monstret skriker högre än vad mamma sjungar och jag ändå sitter i soffan.

Och för er som känner sig snurriga över mitt dimmiga förflutna så kommer det sådana inlägg nu. Det finns mycket jag inte sagt som nog är viktigt att ni får veta. Men jag ska skärpa mig

2009-09-24 @ 20:37:05 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Bullar färdigbakta

Det står 60 bullar i väntan på att bli uppätna och jag väntar på att åka hem till mor och far för att roa mamma fram till söndag då hon är ensam annars. Lillebror (som för alltid kommer vara lillebror men snart är han en stor lillebror) och pappa åker norrut för att jaga ripa, de kommer att ha en av årets viktigaste och roligaste helgerna. Glad för deras skull och för mig och mamma betyder det några extra besök på systemet. Det kommer bli skönt att få koppla av, har ett möte imorgon på skolan, för projektarbete, men sedan är det tomt tomt TOMT i almenackan. Vilken lycka med tanke på hur veckan sett ut i övrigt. Nästa vecka ser likadan ut. Usch på det. ag vill ha det lugnt, tyst, lagom ensamt för att komma ikapp livet, inte bli inkastad i det. Men självdisciplin har varit en av mina största fiender, men kanske kan jag använda det till mer positiva ting än själskadande.

Det var väl allt för denna timme^^

2009-09-24 @ 12:49:42 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Lärorikt

I kaoset under gårdagen förträngde jag, något jag faktiskt inte brukar glömma, att mejla dig Sandra. Det kommer ett i eftermiddag när jag är ensam. Just nu väntar jag på att bullarna i ugnen ska vara klara att ta. Är några minuter kvar. Det kommer nog gå bra, det brukar sluta bra till slut. Kvällen igår var riktigt tung, svårt att se hur mitt eget liv har sett ut, från andras ögon. Att se utifrån hur mitt liv sett ut, hur det har varit. Att se det genom de ögon som sett på mig. Jag tror mamma förstår mih mycket bättre och jag förstår varför de har uppfört sig som de gjort. Allt var nytt att ta in, smärtan att se hur illa så många av oss gör mot oss själva. Hur många av oss som det slutar så illa för. Så många som behandlats så fel, så hemskt motsatt hur det skulle varit. Samtidigt fanns det en tröst där, att det finns dom som kämpar för oss som ännu inte orkar ta del i den aktiva kampen som så många gör för varandra. Som till exempel Sofia Åkerman, som Berny Pålsson, som Miiqa. Utan dem kanske vi aldrig kan gå framåt i utvecklingen i kampen mot all den psykiska ohälsa som det finns så mycket av, så stor makt den har över oss alla.

Jag ska försöka samla mig, jag gråter över det jag grät över igår - smärtan. Jag gråter över det mamma grät över igår - rädslan. Jag gråter över vad jag grät över igår - insikten. Jag gråter för allt som varit, och allt som kommer att komma. Kampen som är så lång men jag måste börja någon gång, jag måste försöka. Och som Sofia Åkerman sa, man måste ta det där beslutet att kämpa så otroligt många gånger för man faller så många gånger och då faller man in i det man känner igen, i det där jag kan reglerna och där jag är förlåten över att inte ta något beslut alls. Där allt handlar om kcal, mat, spy, springa, rakblad, smärta, ångest, glassplitter, svimma, dödslängta, cigarettfimpar, för små skor - det handlar om just DET Sofia Åkerman pratar om - självskadebeteende och ätstörningar. Det somvr mitt liv och som är så lätt att få till att vara HELA mitt liv igen.

Förlåt, men jag orkar inte skriva mer om det här, det är så nytt, ha rinte hunnit smälta allt som kom upp till ytan, långt där underifrån. Det tar så hårt att lära sig nya saker, det har jag inte gjort på så länge. Mer kommer.

2009-09-24 @ 11:40:43 Permalink Ätstörningen Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Sofia Åkerman

Nu bär det av mot föresläsning i Önsta kyrka. Det ska bli spännande. Dels att lyssna på henne men också att pröva sig själv, mig själv i denenorma folksamling som väntas anlända i samma stund som jag själv

2009-09-23 @ 17:26:46 Permalink Anmärkningsvärt Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Vallby

Jag och mamma bestämde oss för att helt enkelt strunta i dagens göromål som egentligen inte var bråttom med. Vi tog till vara på håltimmarna mellan mötena genom att lägga oss under varsin filt här och göra ingenting. Mamma sover, snarkar och tar mer än halva filten, och jag sitter lutad mot en enorm kudde och kladdar här. Ska strax ta itu med biologi och lite labbar som ska göras hemma.

Och så till morgonen, mötet med Lotta gick ovanligt bra, medicinkriget fortgår men en vacker dag ska jag få som jag vill. Dumma människa. Men hon var trevlig mot mamma, det är bättre än vanligt. Vi kom fram till att vi ska ses inom kort för att gå igenom alla tester som ska göras under de kommande två veckorna. Imorgon ska jag tydligen ta 13 sprutor. De ska visa vilka näringsbrister jag har. Kalcium, järn, vita blodkroppar, vitaminer, proteiner och hormoner och ja ni fattar. På måndag ska jag, om jag fattat det rätt, åter igen till hjärtmottagningen för tester på själva hjärtat. Klaffar och förmak och hjärtslag osv. Fysiologen är det också där någonstans. Någon gång under nästa vecka kommer jag också få gå och bära på ett EKG instrument i fyra dagar. Jag hatar mig själv för hur illa jag behandlat min kropp. Allt det kommer ifatt nu.

Nej biologi var det.

2009-09-23 @ 12:17:08 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Biologi labb

mamma står och väntar på hjälp från läraren Martin, han som förstörde halva min dag i måndags. Han har faktiskt dåligt samvete. Rätt åt honom. Men jag sitter i alla fall och väntar på att få ta ut papper till Naturkunskapen.

Åter till arbete, vi hörs.

Och just det, jag klarar mig bra hittills. Återkommer om besöket hos medicinaren.

2009-09-23 @ 10:55:16 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Nervös

Dagen kommer bli lång, mer än tolv timmar. Jag vet inte hur jag ska tackla det riktigt, men nervositeten börjar ta vid. Min mage kurrar och jag vet inte om jag är lite rädd däribland också. Tänk om jag faller ihop någon gång mitt under dagen? Jag kan ju inte annat än försöka mitt bästa och se hur långt det räcker. Kanske räcker det hela vägen - kanske klarar jag av att sitta på föreläsning i två timmar ikväll. Det vore kul, Sofia Åkerman är ju ganska intressant att lyssna på.

Men, ni kanske hör av mig om jag och mor sätter oss på biblioteket eler på ett mysigt café någon gång under dagen, men annars är jag hemma vid nio tror jag det blir.

2009-09-23 @ 07:05:02 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Hör och häpna

Jag har dragit mig till teven för ett tag, det blir nog inget långvarigt men tänke att sängen ville vila från mig ett tag. DÅ ska jag passa på och försöka få lite medlidande för mitt schema för imorgon. Jag vet att ni gör så mycket bättre, men för mig är det stort att ha FYRA - altså FYRA saker. Klockan åtta på morgonen - min sovmorgon till tio som blivit standard - försvinner. Då ska vi till medicinaren. Jag SKA få som jag vill. Om jag så ska bli arg. Hon har skjutit upp det alltför länge. Klockan 10.30 är det biologilabb - på skolan - blä, alltså massa folk. Folk som tittar på hur fet jag är som gått upp ännu mer, hur misslyckad jag är som inte lyckades ta studenten som alla mina jämnåriga gjorde i juni. Tack och lov är det bara en timme, men det kan ju gå bra också. Inte för att det passar in i hur det varit de senaste dagarna - men jag ska ta mig igenom det, på något vis, om jag så ska gråta. För det fungerar inte att fega ur det här. Det är min enda chans att få dessa tre till fyra år som försvinner om jag ska orka tänka om inför Komvux. Jag SKA klara det här. Därefter är det i alla fall, 14.30, möte med psykologen, Anna. Det vet jag inte om jag vill. Kommer få massa skäll för det ena efter det andra. Har ju som sagt misslyckats ganska rejält nu. Jävla rakblad, jäkla mig som ger upp så lätt. Kl 18.30 är det sedan i Önsta kyrka föreläsning. Sofia Åkerman känner väl de flesta igen i vår ålder så det ska bli kul om det inte är för mycket folk. Men det blir en utmaning det med. Och ännu en sådan ska jag röra mig mot nu - sängen, natten, ensamheten.

2009-09-22 @ 22:51:46 Permalink Andnöd Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Offer

Ja, jag kanske är ett offer och kanske gör jag mig till ett offer. Men tyvärr jag har inte valt att falla. Och det gör jag nu. Jag tuggar sömntabletter i dubbla doser, jag kan ändå inte sova. Jag sitter i soffan men i ögonvrån syns bara vampyrer och döda människor. Jag går på alla möten men demonerna skriker högre. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men det räcker inte till. Blodet rinner när jag blundar extra hårt och vaknar till. Jag ligger på en grusväg utan att vara medveten att jag kom dit. På mitt eget vis har jag alltid överlevt, med nöd och näppe - jag har så länge levt på gränsen. Jag har alltid klarat mig, inte sällan med hjälp av någon annan. Men på något sätt har jag överlevt alla dimmiga överdoser, alla tutande lastbilar, alla blodiga handleder, alla felslående hjärtan, alla vägkollapser, alla bullrande tåg, alla dumma självmordsförsök. Dem har alla en speciell plats i mitt mörka hörn i den trasiga själen som faktiskt är på väg att läka. Den har lagt undan en del destruktiva beteenden, den har avslutat vissa kapitel, tagit itu med vissa problem. Det är en lång väg att gå men om jag fortsätter på samma vis som jag överlevt alla andra gånger. Kanske kommer jag härifrån då? På egen hand (mindre troligt) eller kanske med stödet av någon som bara viskar en lögn en gång i månaden att det kommer ordna sig.

Ja kanske slutar det så? Eller så kanske det inte alls blir så. Men allt jag kan göra är att kämpa, hänga i den tråd jag ibland ramlar av ifrån.

2009-09-22 @ 21:47:25 Permalink Andnöd Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Hur gick det här till?

Jag frågar mig om och om igen. Vad är det som händer med mig? Rakbladen har etsat sig fast i min hand och sveper reflexmässigt över min handled. Den är förstörd. Ägnade fyrtio minuter på toaletten på ätstörningsenheten och ritade mönster på min arm. Det är torkat blod på insidan av hela koftan och jag kan inte sluta viska The winner takes it all för mig själv. Försöker skrika ut ångesten men det kommer bara väsande oregelbundna andetag i brist på blockaden som bor i min
hals. Jag kan inte låta bli att riva i såren och i mina ådror rinner det smärta. Allting föll igår, när allting blev en enda stor röra av besvikelse, ilska och självhat. Varför varför kan inget gå min väg? Varför ska jag försöka orka kämpa när allt jag kämpar för försvinner ut några centimeter framför mig just som jag ska greppa om det. Det försvinner just utom räckhåll så att jag sträcker mig framåt med hela kroppen, lutar mig framåt - och faller raklång ner på marken där betongens ansikte hånskrattar åt mig. Jag vet inte hur mycket jag orkar mer. Jag är på väg mot rakbladsfällan på riktigt igen. Sådär att jag inte kan gå i linne mer, att jag inte kan duscha på kvällarna, att jag inte kan fortsätta gå mot friskheten. För sjukdomen hänger på min rygg och mina knän börjar ge vika.

2009-09-22 @ 16:17:12 Permalink Andnöd Kommentarer (7) Trackbacks (0)

Bluäsch

Blä blä blä. En riktigt dålig dag och jag har sprungit 13 kilometer, bara, hade gärna sprungit det tredubbla. Spytt en gång och kastat en tallrik i golvet det andra försöket. Jag ska springa ikväll. Hela natten. Jag ska springa bort ångesten. Jag ska springa ifatt alla kronor som försäkringskassan tog ifrån mig idag. Jag ska springa ifrån besvikelsen mina två lärare tryckte ner i min hals och jag ska springa ifrån mammas hårda tag om min luva som drog ner mig mot asfalten. Jag vill springa bort från mig själv. Jag undrar om det verkligen är meningen att jag ska klara det här. Jag tänker inte försöka orka sådant som inte tjänar något till. Alla de där små, enkla delmålen har tagit oändligt stora proportioner och jag orkar inte försöka kunna åka buss, gå på bio, äta glass, äta donken eller vad det nu kallas nu för tiden, äta hos andra, bada, träna på gym och så vidare.

Jag.orkar.inte.med.mig.själv

2009-09-21 @ 18:03:45 Permalink Andnöd Kommentarer (8) Trackbacks (0)

Mot din bordsskiva

Öppna din
dörr för
ett hjärta
du inte
visste att
det slog

Men under
himlavarvet
strålar ett
dött ansikte
mot din
bordsskiva

För i ett
förenat
andetag
känner du
min puls
slå mot din

2009-09-20 @ 20:03:01 Permalink Vackra ord Kommentarer (2) Trackbacks (0)

När hjärtat blir varmt

Jag och mamma har tittat på film - När hjärtat blir varmt. Och ja, vi har sett den massor av gånger men vissa filmer kan man se ofta. Mamma sitter och stickar och jag ligger i soffan med en hund vid mina fötter. Jag har varit och röstat, det gick bra. Mycket folk bara. Det var väl typ dagen. Eller ja, lite trädgårdsarbete ute i solen.

Jag har ätit, Det blev köttfärssås. Smakade pasta men det gick inte så bra så kämpade mig igenom köttfärssåsen. Som innehöll hemgjord tomatsås så tyckte jag kunde klara mig med det. Därefter har det, som ni kanske förstår, ägnats mycket åt att hantera ångesten. Den har varit med i så många år och ändå förstår jag mig inte på den. Borde den inte avta med åren, borde den inte tappa kraft den också - så som den kämpar för att trycka ner mig borde den väl också tröttna? Borde den inte förstå att jag inte vill ha den här? Att jag vill vara sådär panikslaget ångestfylld var tredje månad som alla "normala" är, inte flera gånger om dagen, varje dag, hela veckor in och ut? Snälla någon, förklara för mig vad som gick så snett?

2009-09-20 @ 19:10:16 Permalink Vackra ord Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Förmidddag

Idag är det laga mat dag, frysen ska fyllas inför veckan. Det fixar jag. Sedan är det att plugga. Det fungerar det med. Sedan är det väl kyrkovalet. Jag ska hitta till min församlingslokal där jag aldrig varit. I församlingsvalet har jag imget att säga till om tyvärr. Det finns ingen som jag känner att den kan tillföra församlingen något så därför blir det ett blad utan kryss. Men de övriga tre bladen kommer jag att kladda på.

Som sagt, en väldigt lugn dag. Min nyttiga dag var igår. Dammsuga, torka golv, putsa fönster, sortera tidningar och papper och städa kontorsbordet, städa kylen och frysen och diska alla kökslådor. Så vad finns det kvar att göra tycker jag? Och den enda människa som kommer med minsta lilla sak kommer att få höra att den borde varit tyst^^

Slut för detta inlägg i alla fall

2009-09-20 @ 12:07:30 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Kulturnatta

Ikväll var det kulturnatta här i Västerås. Trots att det var nionde året och jag har bott här i arton så har jag aldrig varit på det. Mycket folk. För mycket folk för min del men jag klarade det ganska bra ändå. Ett lår där det finns en del oläkta sår har nu inte halvläkta sår längre. Jeansen är blodiga på insidan. Men jag klarade det. Och jag har faktiskt inte gjort några nya sår. (räknas det? :*S) Jag önskade att jag inte behövde leta efter sätt att slippa ångesten, sätt att skada mig, sätt att leta efter ursäkter, leta efter sätt att komma undan allt det dåliga. Men det måste jag. Min verklighet är långt från det. Min verklighet innehåller inte de där intena, jag behöver fortfarande leta efter allt det där. Men ett plus idag - jag har ätit choklad. Flera bitar. Och ett plus för mig men de flesta som känner mig håller nog inte med - en flaska vitt. De har nog rätt; jag dricker för mycket. Jag är nog en av få i min ålder som dricker i princip varje dag. Men det är inte många gånger, det händer nog inte ens varannan månad, att jag blir så full att jag inte kan gå rakt, inte kan gå utan att hålla i mig. Trots svälten som kommer emellanåt.

God natt på er, jag återkommer

OCH GOTT FOLK
DET ÄR KYRKOVAL IMORGON!

2009-09-20 @ 00:02:12 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

21.14 kronor

Japp, nu var hyran betalt och jag har 21 kronor och 14 öre på kontot. Dock handlade jag ju mat och dyligt igår för 800. Mest rengöringsmedel och köksredskap i ocj för sig men då har jag ju handlat så jag klarar mig intill nästa veckas pengaregn. Det känns verkligen så kul att behöva leva på gränsen hela tiden. Om och om igen, varje månad, varje stund i affären, varje stund vid swedbanks internettjänst, varje snack om utgång på helgerna - jag kommer inte så jävla långt en lördag kväll på 21 kronor. Det räcker inte ens till att hänga upp jackan.

Fy fan

2009-09-19 @ 12:20:57 Permalink Byråkratin och systemen Kommentarer (5) Trackbacks (0)

Fliopp

De senaste dagarna har varit helt borta. Jag har varit frånvarande, jag har verkligen fokuserat på att vinna mot demonerna. Jag har liksom glömt bort, inte hunnit med, inte orkat hålla koll på vilka program som går på teve.
MEN, ett stort men, så har det gått bra. Det blev inga rakblad som skar, inga glasbitar i knävecken, inga cigarettfimpar på armarna, inga dumheter alls. Jag har ätit. Jag åt Karl Fazer choklad. Jag åt rotfrukter och lövbiff och jag år bröd till. Jag har inte spytt, jag har inte kompensationsspringa och jag har intelegat på golvet och gjort sit-ups. Helgen har varit bra. Jag var igår och storhandlade, rengöringsmedel, bakgrejer, bakformar och en mängd frysta grejer till lillebror när han kommer och hälsar på.

Det känns bra. Jag har däremot tagit ett tufft beslut. Jag är klar med fotbollen. Det är verkligen slut, det är inte mycket att hålla fast vid. Jag mår bara dåligt av att vara där och jag får inte ut något av det längre.

Nu ska jag ta mig igenom tre dagarna bloglovin-inlägg. Det brukar vara runt 80 på en dag^^. Så ja.

2009-09-19 @ 11:09:46 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Succé

Jag har ätit, ÄTIT, chips. Faktiskt mer än jag orkat räkna kalorierna på. Så jag känner mig nöjd med mig själv, trots att det finns många som just nu inte håller med. Pappa däribland. Men jag ska sitta och skriva hela natten. Ska skriva, skriva och skriva. Jag ska svamla, sådär som jag är bra på. Jag ska tappa tankarna genom tangenterna och jag ska bara skriva. Internet blir kvar här nere och jag ska lägga mig under högen med täcken som ökar i antal. Jag ska INTE spy, INTE springa, INTE göra en enda sit-ups på golvet, INTE skära, INTE fimpa cigaretter, INTE dunka huvudet mot spjälorna i sängen. Jag ska helt enkelt vinna natten.

Så ursäkta mig, för ikväll kommer inga kommentarer.

2009-09-17 @ 22:16:08 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (5) Trackbacks (0)

Migrän

Dagen började med migrän. Den sitter i än men den blixtrar inte längre. Och jag har ont i halsen. Och min näsa rinner. Får jag igen för gårdagskvällen redan? Har ingen som helst lust att ligga i feber. Men någon gång kanske jag lär mig att det inte är bra alla dessa dumheter, att de inte hjälper. Men jag har inte lärt mig det än så kanske är jag ett hopplöst fall. Annars inte händer inte mycket. Inte mycet alls. Hoppas jag, har inte energi till så mycket mer.

2009-09-17 @ 10:44:28 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Seriös eller lat?

Japp, jag sitter här och leker med kyrkovalet. Jag vet till h undra procent jag ska rösta på, i alla fyra valen. Men jag kände mig manad, som den demokrat jag uttalat mig för att vara, att undersöka om jag står för mina val även i test eller om jag lever kvar i gamla dagar då jag var en sann centerpartist (för en herrans massa år sen^^, på den tiden då vi inte vad Maud Olofssons parti utan bara vanliga Centerpartiet) Jag kämpar, det är fjorton nomineringsgrupper som ställer upp, varje enskilt har fått svara på samma åtta frågor allihop. Allt från kyrkans internationella roll till hur vi ska lyckas fånga fler till kyrkan och hur politiskt inblandade kyrkan ska vara osv. Intressant läsning. För en som mig då.

Men allt detta seriösa samhällsengagemnag har biologi labbrapporten hamnat lite utanför.

Som avslutning på kvällen, trots hur kvällen innan tog sig form så har kvällen ändå slutat ganska väl. Bror är här nu så god natt

2009-09-16 @ 23:21:28 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

I bojorna av regn

Hon är kvart i sex. Jag springer ett varv, två varv runt husen. Mitt tunna nattlinne klistrar sig mot min bilringsformade kropp. Jag känner regnet som piskar i mitt ansikte. Det river och svider i mina kinder. Jag ser inte mina händer, jag känner dem inte. Jag märker inte blodet som flyger som damm efter mig. Jag springer. Springer fortare och fortare. Kalorierna slutar pysa och det ryker som efter ett slocknad stearinljuseld när de kvävts. Allt fler slocknad men alltför många finns kvar. Jag glömmer dem. Men jag glömmer inte smärtan. Jag glömmer inte varför jag springer. Jag vill springa ifrån sanningen. Jag vill fly bort från mig själv. Benen springer i kors och släpar mot asfaltens ansikte. Så ramlar benen och efter kommer jag raglandes. Busken fångar upp mig men smärtan i ryggen hugger tag i mig. Tårarna rinner och jag hör hur änglarna ropar att jag är värdelös. I mina barfota fötter har glas trängt in och de sargar hårt. Mitt huvud snurrar och världen åt ett annat. Mitt i allt det tornar himlen mot mig och formar djävulsmoln i rosa och någonstans där bland vågorna så fångas min panikslagna blick. Jag fastnar i bojorna av regn när jag försöker krypa på knä utmed gångstigens kurvor.

Min kväll hade kunnat vara bättre.

2009-09-16 @ 20:12:44 Permalink Andnöd Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Forskaren familjen Björk

Nu har jag och mamma, som var snäll nog att fungera som skyddsnät på skolan, har varit på laboration. Biologi. Steg 1 av 4, nästa måndag kommer steg 2, som innebär insamling av bakterier. Jag tror att det här kan gå bra. På måndag gör jag också den andra kabbem, sedan är det en tredje labb och ett prov sedan är biologikursen avslutad. Detta ska jag vara klar med nästa vecka allting, då naturkunskapen också tar sin början, som jag ska vara klar med v 43 tänkte jag. Det tror jag att jag kan fixa. Som sagt så har Anna och jag också valt att inrikta det mesta av vår terapi-tid till att jag ska orka skolan så att det är klart sedan så jag kan ta hand om terapin med helt fokus på det.

Annars idag. Jag försökte smaka potatisgratäng som är det bästa jag vet. Fick faktiskt i mig lite. Men det kommer sakta men säkert, lite framsteg på matfronten. Jag tror att det kan gå om jag vekligen tar hjälpen som finns för att klara av maten de här veckorna, då jag verkligen inte har råd att falla, Fixar jag inte skolan nu så är det Komvux som gäller, ett helt år. Det är värt allt arbete nu, de här fyra veckorna.

2009-09-16 @ 13:41:26 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Avfärd

Nu åker jag, hörs ikväll

2009-09-16 @ 08:11:58 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Frisk från ätstörning

Ja ni har läst rätt. Jag vågar uttala orden som jag inte vet om jag någonsin ska få sätta dom i samma mening som "jaget" utan en negation med. Blä. Det skrämmer mig. Jag är så fullständigt övertygad om att jag inte kommer komma till den där punkten att jag efter ett tags framgång och sedan efter fallet börjar om vid kampen utan att jag som jag alltid gör går tillbaka till vanorna, den vardag jag kan. Där varje tugga skrämmer, där varje kalori frammanar ett skrik och där varje natt utan springning framkallar en kväll med tårar. All det där - det ÄR ju jag? Hur blir det då? En Elin utan ätstörningar är ju bara Elin, vad finns då kvar av mig? Ett tjockt skal ute i osäkerheten istället för en smalare trygg Elin? Hur då frisk? Jag fattar inte. Jag önskar så att jag bara visste vad friskheten innebar. Om det är allt det där bra som alla friska pratar om varför är jag inte redan frisk då? Varför hamnade jag då här? Var jag så oförtjänt av livet utan förudmjukelse? Kunde jag inte fått valet att välja väg då jag faktiskt hade chansen att fatta vart jag var på väg? Nej du satte mig i fängelsehålan långt innan jag begått fler brott än att bara finnas, jävla sjukdom.

Helvetes jävla anorexifan. Varför?

2009-09-16 @ 00:25:19 Permalink Andnöd Kommentarer (5) Trackbacks (0)

Mariekex-försök

Druckit kaffe och gjort försök till att äta ett men det gick inget vidare. Bara att försöka nästa gång. Kanske räcker det. Kaffet var gott i alla fall. Innan det var vi och köpte kantstenar som ska läggas utmed grusvägen in, därvid jag och mamma nu dragit upp nya gräskanter och plockat ogräs och rensat rabatter. Nu är jag trött på trägården.

Snart är det träningsdags också. Lycklig lycklig

2009-09-15 @ 16:53:44 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Biologiprov

Jag kämpar mig igenom pappren som ska läsas inför provet på fredag. Om jag nu har det då. Ska träffa honom imorgon så får se vad som sägs. Just nu snurrar huvudet av diplokocker, autonoma nervsystemet, systoliskt tryck, blodplättar. mättat fett. signalsubstanser, hormoner, immunförsvar och blabla. Jag tror jag kan klara det här provet. Om jag orkar hålla i de här sista dagarna.

Så åter till muskelkontraktion. Otroligt intressant^^

2009-09-15 @ 13:35:47 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Kaffedags

Kort update.
Sitter och släpar mig igenom nästan 80 blogginlägg. Börjar tröttna men tänker inte ge upp. Ska först dricka kaffe få se sedan vad som händer. Har skickat efter nya pengar från försäkringskassan så hoppas att det går bra. Jag har suttit ute med mamma och spånat på den här förbannade trädgården, men det är det som håller henne uppe nu så jag spelar väl med. Även om det inte alls kommer sluta vrrken så som mamma eller pappa vill. Kanske kommer de göra allt de sagt, men på blandade vis, lite av bdas önskemål. Frågan är bara när det blir gjort i och med att det är mycket mamma inte orkar, slå upp stenar och bära plattor och hugga träd osv och pappa med sin fina planering kan det dröja till 2011 innan allt är gjort. Karlar har sina fördelar men när två karlar slår ihop sina dåliga sidor och bara syns till ett par timmar om dagen blir det svårt att se deras bra egenskaper. Jag vet, jag vet att jag har svårt för att lyfta fram det positiva om dem, och jag älskar visst de manliga delarna av familjen, bara det att vardagslivet som jag inte riktigt förstår eller kan ännu innehåller väldigt lite tid med dem och mina erfarenheter av det manliga könet inte är de bästa. Så ursäkta mig för mitt ständiga påminnande om detta.

Nu är det biologipllugg som gäller

2009-09-15 @ 10:14:19 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Dumburken

Vet ni, jag har insett varför jag har så svårt för att titta på teve. Den är full av skit och jag fick lära mig tidigt, och håller med om att det är rätt, att mycket av det innehåller så mycket propaganda för det ena än det andra att barn som bosatt sig där i unga år nu verkligen blir inkörda på allt som är galet. Tv-shop där det finns "magiska muskelstimulerande bälten" som gör mageb platt och smärt. Om du går ner två kilo själv, gå ner ett extra med ... . Dessa fetter är nyttiga och detta får du absolut inte äta. Miljöfarliga saker hit och billiga kläder gjorda av barnarbetspersonal och bilutkörning på tre mil för en blombukett. DET FINNS EN ANLEDNING TILL ATT DET KALLAS DUMBURKEN. Grova sexskämt, onanimaraton, förudmjukande frågestundsprogram och ruttna lik. Fy fan, jag blev ändå ganska skonad mot vad barn får se idag. Varför har man ens kvar åldersgränserna på bio då de redan sett det som är tusen gånger värre hemma i mammas knä?

Fy fan. Nu blev jag till och med uppretad

2009-09-14 @ 23:06:50 Permalink Anmärkningsvärt Kommentarer (2) Trackbacks (0)

"Är du galen eller bara störd" - ursäkta?

Den kommentaren fick jag när jag satt på ät och väntade på att fåkomma on. Det var en pappa som lyssnade på mitt mobilsamtal med Frida. Vet inte exakt vad han störde sig på, men jag fick höra det när jag lagt på. Ämnet jag och Frida diskuterade var min ångest för att gå in till Anna. Visste att det skulle kunna ändra mycket beroende på hur det gick. "TÄnk om det här inte går? Tänk om jag faktiskt faller? Kanske blir det lättare att falla om jag har en anledning? Då behöver jag ju inte ens kämpa? Om jag redan är fast på botten?" Mina händer skakade och jag kom fort på att det inte skulle göra något lättare om jag spann vidare på de tankegångarna så Frida tyckte jag skulle andas i lugn och ro nu och ringa henne efter mötet. Han vänder sig om i sin bänk som står mitt i rummet, jag sitter fem meter bakom honom i min fåtölj. "Är du galen eller bara störd? Vill du inte ta sig upp har man verkligen problem" Usräkta, är inte det mitt problem då? Det är väl upp till mig, vad fan gör det honom om jag fastnat i dåliga tankegångar? Och för den delen, hur opartiskt tänker man när man ska in på ett av de viktigaste mötena på flera månader?

Usch jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller slå sönder en kruka.

2009-09-14 @ 16:22:12 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Sovmorgon

Idag kommer bli en riktigt dålig dag. Gick upp 12 minuter över elva och jag kommer att vara grinig, sur, trött och alldeles hyperfart på mina tankar. Jag kommer få migrän runt femtiden och ligga och gråta fram till klockan 22. Men jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där. Dock börjar det oroväckande med samtal på ät. Med Anna denna gång. Får se hur det går. För en gångs skull har jag fyllt i papprena. Alltihop. I rätt tid, samma dag det hände. Sådär som jag sällan gör. Nu för tiden skiter jag i att sitta och försöka minnas på måndagen vad som hände på lördagen för mina dagar är för kaotiska för att jag ska minnas det.

Min hund har även hon en dålig dag. Hon gick upp vid halvsju som vanligt men mamma skvallrade om att något som aldrig hänt, under hennes 1,5 åriga liv, att hon inte busade med pappa i sängen utan gick direkt till mamma, vilket hon brukar göra efter tio minuters bus med pappa, och la sig under täcket och tvärsomnade. Mamma fick bära henne nerför trappen till maten. Till den hund som är den matgalnaste hund vi haft, och vi har ändå haft vorsteh i alla år, som tillhör den, sett till genetiken, mest matfixerade typen. Hon ville inte ur eftermaten heller, hon kom upp till mig som alltså låg i sängen och kröp ner under täcket. Inte ens när jag bäddade sängen gickhon upp. Jag fik lyfta alla lager som jag bäddat och släpa fram henne. Nu ligger hon med mamma i soffan och sover under en filt. Kanske borde bli lite orolig känner jag. Har aldrig sett henne så här som hon varit igår och idag. Får låta tiden utvisa om jag bör kolla henne.

Sådär då, jag dyker väl upp vid fyra tiden eller liknande.

2009-09-14 @ 12:08:19 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Notting Hill

För intresseade går Notting Hill på teve och jag har bänkat mig. Pappa sitter med mig och skrattar. Han är lite mindre arg nu. Eller ja han är ganska lugn. Mest för att minsta lilla för hög ton så tänder mamma till på en gång. Börjar tröttna på den här förbannade trädgården som aldrig hinner bli klar tills dess och dess och det kan vi inte göra där och det måste vi vänta med där och där ska det målas där och den här gropen kommer dom inte gräva igen och blabla. För varje dag de inte blir klara med att fylla igen de tre meter djupa groparna efter slangarna som lagts ned blir mamma alltmer irriterad och pappa alltmer suckande.

Annars idag då? Ingenting vad jag vet, har inte varit utanför dörren. Har mest gråtit i soffan eller sprungit i trappan. Så det är dags för filmtittande och sedan sängen.

2009-09-13 @ 21:54:28 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Ni kan refrängen - några timmar senare

Nu har jag och min hund sprungit runt på nedervåningeni huset i snart 1, 5 timme. Hon är trött. Jag är trött men någonstans så är det något som gör mig pigg. Eller som tvingar mig till att varapigg. Eller tvingar mig till att fortsätta fastän jag inte är pigg. Ja, det är helt enkelt sjukdomen som just nu är starkare än mig. Jag sprang i trappen tills mamma och pappa kom hem, sedan vaknade min hund efter en lång dvala sedan frukosten vid sju imorse för hennes del. Ännu en ursäkt för att låta mig ägas idag - stimulera Bebis. Det är så enkelt att bara säga att - nej jag orkar inte idag, jag ger upp och säger att jag kämpar imorgon istället. Det är som bulimiker som säger att - nej jag slutar svälta imorgon. (eller ja, hur jag tänkte när jag var inne i bulimiperioden istället för svälten, men jag är som sagt inte expert på det området).

Mer info för dagen. Jag har sedan tio imorse legat och gråtit under filten. Jag gråter för att någon sjunger bra på idol som går i repris tror jag. Jag gråter för att min hund lägger sig så när hon kan på min mage invid min haka och tittar in i mina ögon som säger - matte, jag vill torka dina tårar. Men de faller ändå, utan att jagkan hejda dem. Så därför sysselsätter jag mig istället. Glömmer bort att jag behöver gråta och smärtan som kommer när jag gråter ut allt jag tyckt undan under dagen.

2009-09-13 @ 14:38:30 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Förmiddag och högra krav

Idag är en lugn dag, läst lite kommentarer och ska snart sätta mig och plugga lite grann. Har en hund nedanför mig som gärna vill ha resterna av den macka jag försökte äta till frukost. Jag fick i mig en ganska stor del fastän det tar emot.Just nu vill jag helst springa till toaletten men försöker intala mig att en tredjedel av en kolsvart macka med skinka inte innebär några mängder som gör mig fetare än va djag redan är. Dagen har precis börjat och jag hinner med all säkerhet springa flera gånger i trappen i och med att mamma och pappa åker in till stan strax. Jag tror att det kan bli ganska lagom med allt idag. Inga rakblad, inga cigarettfimpar, inga glasbitar, inga milslånga springturer och inga kräkningar. Det är mycket på en gång och det är inte många gånger de senaste åren jag klarat allt det där samtidigt.

2009-09-13 @ 11:19:18 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Jag glömde

Något viktigt har hänt också. Jag och Maria var ute och vandrade med Bebis och på väg hem gick vi, som jag alltid gör när jag går den rundan, och vi stötte på en väldigt viktig person för mig. Jag träffade henne när jag fortfarande var inlagd på barnpsyk. Hon hjälpte mig mycket, och en del av det hon gjorde för mig finns kvar. En bok med kloka ord, ett gosedjur, en skiva, ett kartongpapper med dagens tre frågor som ska svaras på - och som jag svarar på, hennes egna kloka ord, minnena av vad vi gjorde. Ett ärr på handleden. Och henne själv. Jag kommer nog alltid sakna en del av henne. Hon hade samma roll som M hade, men nu hade jag en helt annan möjlighet, och helt andra hinder, att ta till mig det. Jag är glad att jag träffat henne och fick chansen att lära mig en del av allt det hon kan och vill förmedla. Jag är glad att jag fick se henne igen. Hålla henne intill. Eller snarare bli omhållen.

Det var det tror jag, jag ska njuta av en minnen av en famn som fortfararande värmer

2009-09-12 @ 22:58:16 Permalink Kärlek Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Vad hände med dagen

Jag vet inte vad som hände. Hela dagen gick och ni fick inte ett enda inlägg. Men nu kommer ett, senare än tidigare och inte blir det särskilt långt heller. Det är väl lika bra, jag som bara svamlar^^

Maria stängde min dörr fem minuter i ett och fem minuter över sov jag. En dålig natt. Brukar ligga vaken och lyssna på hennes andetag, känna mig mindre ensam. Men jag somnade fort och låg vaken mellan fem och sju istället. Inte alls bra. Det förstörde hela min dag. Eller nej, men min piggnadsnivå i alla fall. Mamma och pappa fortsätter att påpeka att det är tungt nu, eller hur? att jag ser sliten ut? att jag känner att det går neråt nu? Osv osv. Jag är trött på att försöka få det att låta diplomatiskt och vackert och säger inte mycket mer än hm eller nickar fint. Det är lättast så. Självskadandet har tagits upp på nya nivåer.

Jag får helt enkelt kämpa vidare, med början nu

2009-09-12 @ 22:26:06 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Livstecken

jag lever. Hör av mig senare

2009-09-12 @ 12:44:27 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Bluächk

Jag sitter i kors med mina ben, upprätt, så det gör riktigt ont i ryggen. Sådär att jag vill böja, vrida, sträcka ut. Men om jag lägger mig minsta bekvämt somnar jag. Idag är en tröttdag. Funderar på att ta ut Tischa en sista vända men kanske gör det när Maria kommer med bussen. Hon kan behöva lite motion mitt i natten med megaklackar. Och självklart planerar jag det så just för att jag vet om hennes megaklackar. Det får hon tåla, det är jag som sitter uppe på fredagsnätterna för att hon ska få festa. Min hund däremot har tvärdäckat. Annars brukar hon demonstrativt lägga sig på alla stora kuddar och vakna ibland och blänga på mig tills jag uppmärksammat det, för att sova vidare. Men idag har hon redan krupit så långt in under täcket hon kan. Hon skakar lite på sig i sömnen, hon drömmer. Det gör hon ganska oftast.

I alla fall, själv är jag ju vaken och jag försöker plugga men det är knappast fredagens höjdpunkt.

2009-09-11 @ 22:39:49 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

I din famn skulle jag ändå vara ensam

Milen som är mellan oss
i själen blir allt större
och mörkret nedanför
våra fötter lyser min
domnande kropp

Under dina fötter
svävar två moln
som det i rosa
står att du kan le
genom cirkustältet

Men jag, jag kan bara
vara jag när jag vill
vara någon annan men
har bara kapacitet
till att vara jag

Himlen färgas i
ingen-färg och det
speglar sig en
vampyrtand där det
en gång var glädje

Förstår du,
det finns inget
kvar av en sandhög
som var två sandhögar
och nu är det

Älsklöshet
och jag blundar för
att du ser att jag
i din famn skulle
jag ändå vara ensam

2009-09-11 @ 19:30:23 Permalink Vackra ord Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Promenadsinsikt

Jag gick, som jag gör alla andra dagar också, förbi skolan, en lågstadieskola, som ligger fem minuter från mig här. De små barnen som blev sist hämtade, så som de alla andra dagar också blir hämtade sist, sprang mot sina pappor och hur de tog sitt barns väska i höger hand och fattar sin egna vänstra om barnets högra och tågar iväg mot bilen. En vanlig vanlig dag. Jag går förbi där samma tre gånger om dagen, samma vända, samma tider, samma hastighet, samma sällskap, varje dag. Och jag kom att tänka på just det - jag går förbi här varje dag - och det ser likadant ut. Världen ramlar hit och dit och upp och ner och möts av upp och nergångar, mest ner om ni frågar mig, men träden står kvar här. Alla rutiner hålls fast vid. Så många som utgör den lilla bilden. Mamman som lät pappan hämta barnen för att själv faktisktfå jobba en hel dag på en vanlig arbetsplats. Pappan som varje dag kommer en halvtimme för sent, och varje förskolelärare som följer barnet med ut till grinden och hejar stelt på pappan som inte vet vad han ska säga så han säger bara hej då och vänder om. Tänk om pappan kommit den där halvtimmen tidigare och förskoleläraren fick låsa i tid. Tänk om det varit mamman som hämtat. Tänk om ett träd ramlat över skolan. Tänk om ett barn försvann.

Eller tänk om det inte gör det. Vad händer då?

2009-09-11 @ 18:05:40 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Godis

Nu harj ag faktiskt ätit två chokladbitar. Jag känner mig stolt. Jag känner mig som en alien. Jag känner mig som min hund måste göra när hon ätit från köksborden (inte min hund, mammas hund hemma^^), jag känner mig som en anorektiker som hetsäter. Jag känner mig som ett misslyckande. Men nej, nu ska jag ha en bra kväll, jag ska göra ingeting. Jag ska inte kompensationspromeneram, jag ska inte spy, jag ska inte äta mer. Jag ska göra ingenting. Jag ligger här i ångesten och saknar att träffa människor. Jag saknar att åka tåg och buss vidare för att träffa människorna jag älskar, och för att träffa människor som potensiellt kan bli sådana jag älskar. Jag älskar att höra tåghjulen rassla. Jag älskade att luta mig över ett helt säte på bussen. Men kollektivtrafiken har dödat mig. Anorexin har krossat mig. Det vore så underbart att få vara frisk. Hör ni klangen - friisk. Eller det kanskte inte finnsnågon klang, det kanske är jag som vill att det ska finnas en där, som gör att det låter så magiskt och så stort. Då kanske det är fler som tycker - ja det är ju något stort så det är klart att alla inte är där. Jag kanske bara vill ta den enkla vägen och låta mig långsamt dö av självmisshandel. För det är den enkla vägen. Att lägga mig ner och dö.

Och också det mest smärtsamma

2009-09-11 @ 15:53:01 Permalink Andnöd Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Åttaårschock/På 2000-talets karta

Klockan är mitt på eftermiddagen den elfte september i vårt lilla obetydliga land och en vanlig skoldag hade just avslutats. Jag hade hoppat av bussen två gator bort för kommunen ville spara pengar och tagit bort hållplatsen vid oss. Med trötta ben efter ett gymnastikpass som sista lektion vandrar jag uppför vårt femtio meter långa grusväg genom granhäckens trånga passage. Det är fint väder och våra fyra äppelträd tornar upp sig vackert över den stora gröna gräsmattan. Solen skiner och den röda färgen på vårat 11 rumshus skimrar, dörren står öppen och det hänger mattor över trappräcket. Jag anar doften långt innan jag egentligen känt det. Och vid trappen bekräftas min lyckliga önskan - mamma har bakat bullar. Stora högar över alla bänkar i köket är fyllda av bullar och jag hugger in. Mjölkpaketet blir allt lättare och jag ler lyckligt för mig själv. Jag kastar i mig mjölk just som mamma ropar högt. Säger mitt namn flera gånger, i allt högre ton tills hon når falsett och ännu längre förbi det. Jag välter stolen och jag missar dörrväggen in till vardagsrummet med några centimeter. "Katastrofen är här. Vi sänder alltså extrainsatta nyheter med direkta rapporter från New York där skyskraporna alltså står i total rökförstörelse. Över till New York." "World Trade Centers två byggnader står alltså i brand efter att två flygplan störtat in i dess högre skikt. Folk springer gator bort, vidare och vidare för att slippa undan förstörelsen.". De visar bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Centers norra torn. "Klockan 8.46 lokal tid) flög American Airlines Flight 11 in i skyskrapans mellersta delar." Fler och fler bilder spelas i alla hastigheter från alla vinklar från olika avstånd. Mamma sitter och stirrar rakt på teven med fjärrkontrollen fortfarande i handen som står rakt ut och pekar mot apparaten. Den har fastnat där. Hon har kommit av sig i tiden 15.40 svensk tid. Hon är många tidszoner bort och försöker ta in chocken. Själv tittar jag misstroget på teveskärmen. Det går inte. Det här kan inte hända. Jag är uppväxt i att hela samhället är skyddat mot allt ont, att vi lever i den tryggaste världen som funnits. Vi har skapat ett "skyddat-mot-allt- komplex". Som jag trodde var alldeles sant. Alla affärer har larm var tredje meter, alla gallerior har vakter i samma mörkblåa uniformer som de hade när jag var fem också. Det sitter brandlarm i varje klassrum, det är dubbla lås på alla dörrar och alla bussar har brandsläckare, fönsterkrossare och bälten. De sa inget om att hundratals meter höga byggnader får flygplan inkörda i sig. De sa inget om att tusentals människor dör i brinnande metallkroppar. De sa inget om att fyra kapare kunnat ta med sig dödstillhyggen genom passkontroller i flertalet länder. De sa inget om att folk skulle hoppa från fönster från 101 våningen. För det är vad jag ser - människor som faller som myror från pinnen vi håller dom på ute i skogen när vi leker. De flyr elden, de hoppar i panik och någonstans däruppifrån de 110 våningarna höga stålkomplexen hörs höga skrik när de börjar falla mot asfalten där madrasser inte har en chans att rädda de tusentals människor som kommer att ha hunnit dö innan katastrofen sjunkit in i världens historia av katastrofer, misslyckanden och politiska krig. Mamma har sänkt handen och jag stirrar på hennes mun som säger "Herregud.. Herregud. Det är inte sant." Vi sitter kvar där. Klockan går men samma bilder blandas med intervjuer från svenskar som bodde inom synhåll och som såg all rök som steg mot den blåa himlen. Alla säger samma sak. Det är inte sant, paniken väller upp i stadens hals och jag börjar förstå - hur världen kommer att gå in i ett nytt skede. I ett skede där misstro och olika folkgruppers olika åsikter kommer att starta något som kanske aldrig försvinner från 2000-talets karta. Detta kanske är den läxan som gör att vi aldrig heller lär oss något av våra misstag så som vi heller aldrig gjort det förr. Detta kanske är den nya världen.

Detta var kanske världens viktigaste 11 september

2009-09-11 @ 11:13:14 Permalink Vackra ord Kommentarer (0) Trackbacks (0)

God morgon

Idag är en jobbig dag. Vaknade upp kissnödig men insåg att vi inte har vatten eller avlopp. SÅ det äravfärd mot stan och lägenhet för att få duscha osv. Natten gick sådär, lite dumt men inget spring. Det är lockande, hela tiden, alltid, att göra som demonerna säger men jag kämpar emot och ibland faller jag igenom men nu för tiden så orkar jag ett par timmar utan att dö på vägen.

Så, avfärd då

2009-09-11 @ 09:04:47 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Testtest - fail fail FAIL

Jag gjorde just ett test på facebook. Varifrån dalarna kommer du?. Frågor som "vad gjorde du förra julafton?" det fanns inget "inlagd på psyk med sond". Jag "hängde inte med släkten". Jag var "bortglömt". Fuck off jävla skittest. Ditt mål med livet är inte "bo på gården och slippa besiktiga bilen". De hade glömt bort att det finns vissa av oss som "bara andas en sekund till" målar sitt liv. Blä.

Dålig dålig dålig. äckel. Misslyckade missfoster. Dö. Dö. Dö. Ut och spring. Rör på dig. Tjockis. Fetto.

BARA
LÄMNA
MIG
IFRED

jag vill inte mer

2009-09-10 @ 22:54:45 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

En ny liten påse

Jag kom hem med en svartvit stickad långärmad tröja med huva från BIKBOK. Tror jag ska orka lägga in en bild på den sen. Det gick ganska bra att gå på stan trots att varenda PMS kärring i stan gick och skrek om hur cooool tröjan var och hur billiiig kjolen var och vilken läääcker plastjackan med päls var och vilken underbaaar fääärg byxdressen hade. Fjortisarna låg i lä idag. Till en början var det ganska kul men när jag inte kom in i Lindex blev det lite jobbigt. Kände mig trängd. Instängd, jagad, uttittad, förföljd. Jag och mamma åkte hem tidigare, blev lite för mycket för min del men jag överlevde, har redan legat hemma och vilat en stund. Behövde nog det för att komma ikapp mig lite.

Och underbara jag har rivit upp såren från cigarettfimparna. Det var dumt. Men jag är dum. NU är det åter till under täcket. Känner mig .. vad säger man - mörbultad inuti. Eller överarbetad. Eller ja, något ditåt. Jag svamlar. Hej då

2009-09-10 @ 16:11:57 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Rundtur

Natten har funkat bra, sov ganska bra, vilket inte tillhör vanligheterna men det är skönt att få slappna av och få en hel natt. Det betyder mycket. Idag har jag och mamma tänkt göra stan. Jag ska köpa lite nya saker till mig och Tischa ska som sagt också få lite nytt. NU när pengarna faktiskt finns.

Så mig hör ni nåt ifrån vid middag antar jag. Beror på hur länge jag orkar springa runt.

2009-09-10 @ 10:32:44 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Medicin medicin

Så är det - jag har petat i 70 tabletter i min veckodosett. Det är helt sjukt, konstigt att jag är ett kollo som snart behöver vid behovs-tabletter igen, att jag tuggar hela dygn. Det är lite svårt vid sådana tillfällen, man inser hur onormal man är.

Nej jag orkar inte data, hörs sen

2009-09-09 @ 21:07:03 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Förstörelse

Jag kommer in genom min knarrande dörr (som väcker grannarna^^ men jag har faktiskt både ringt, varit där och mejlat till hyresvärden att vaktmästaren ska gå dit - vad mer kan jag göra - det står i kontraktet att alla fasta föremål - typ spis, dörr, dusch osv men jag har inte sett till någon av dem än) Men i alla fall, jag har inte räknat med ett enda som är i pappersform, de brukar börja komma den 12e. Men idag låg räkningen från Tele2 under mina fötter och prasslade när jag gjorde ett fins jordigt märke på det. Internet och telefon - jag kom undan med - HÖR HÄR NU - 375 kronor! Wow, jag är nästan stol över mig själv. Jag sträcker lite på ryggen och ler åt mig själv. Lite pengamoln klagar jag inte på. En vanlig månad ska det rassla ut runt 600 från mitt konto raka vägen till Tele2 s törstande käftar. MEN ICKE. Jag ska skämma bort mig och köpa en ny potatisgratängform. Och bakformar. Och nya sängkläder. Och denna månaden har jag fått tremånaders rabatten på datorn vilket innebär 300 till. Jag ska köpa nya täcken till Bebis som hon ska få mysa ner sig i. Sedan hamnar resten i det dolda kontot som Försäkringskassan inte kommer åt - där i ligger det redan 3000 som jag snålat åt mig sedan jag flyttade igen.

ja tjatigt om pengar menjag är inte ens student så pengarna flödar inte direkt. Jag blev så chockad så jag har glömt vad jag tänkte skriva i detta inlägg. Mennu vet ni det i alla fall. Och ni, glöm inte att bli avundsjuka^^

2009-09-09 @ 13:52:59 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (2) Trackbacks (0)

09.09 och 09.53

Klockan är ganska lagom för att varit uppe i en och en halvtimme. Fått sova men inte sovit för länge. Mamma kom övereaskande hem igen. Men men, hon har bestämt sig nu för att köpa massa stenplattar till uteplatsen som jag betvivlar kommer upp på något år. Idag är en bra dag, ingenting jobbigt väntar mer än teori på körskolan.

Ingen är hemma idag med någon ordning så jag tror att jagkan slippa maten, det vore bra. Har ätit som ett monster senaste dagarna. Det var väl allt för detta inlägg tror jag. Eller just ja, skolan tvingar mig att göra om en grej jag redan gjort. Tack för den.

2009-09-09 @ 10:03:37 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Många timmar senare

Så var det kväll. Natt snart. Jag ligger faktiskt i sängen och skriver. Brukar sällan ligga ner i sängen och skriva. Tappar alltid bort mig med massa papper och ligga under täcket och hund och dator och sladdar och ja ni fattar. Jag klarar inte av det. Just nu ligger hunden mellan mina ben och har lyckats ta mer plats än avd hon är stor. Från fötterna ända upp till magen där hennes huvud befinner sig. Hon drömmer så hon vrider och vänder och gnyr men hon är söt. Vilket i alla fall betyder att jag hänger på vänster arm och höger sträcks ut som på en sträckbänk^^ Men min hund är värd det så jagfår väl överleva. Lite smärta har jag inte dött av. Uppenbarligen.

Just nu känns det som att det ligger många beslut nu i framtiden. Skola, fotboll, träning, behandling, flytt, hund, pengar. Så mycket som helt plötsligt hamnade på mig. Från att inte ha fått permission på artonårsdagen till att helt plötsligt ta beslut som inte ens alla 35 åringar behöver göra. Gah, jag som alltid försöker peppa de runt omkring att de inte ska pressa sig utan lägga fokus på att göra så bra dom kan. Jag ska nog försöka lära mig det jag med.

Kvällen har för övrigt spenderats till tjuvträning och att sitta i en kronhjortsgrupp på 78 hjortar. Det innebär ett av Europas största samlingar i vilt tillstånd. De brunstar nu så det är fullt krig mellan tjurarna. 16 taggar var den största på. Magnifika djur. Men ja. DEt var häftigt i alla fall.

God natt

2009-09-08 @ 22:49:47 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Ett enda stort leende

Wow. Wow WOW. Vilken höst det kommer bli. Lilla bokmalen Elin var på Akademibokhandeln, där hon också träffade gamla barndomskamraten som gav mig husrum under åttan och nian, honvar sur för hon hade segat med att beställa böckerna till sin historia kurs^^ Hon var måttligt road. Men hur som helst. Innan hon kom och puttade på mig stod jag och dreglade över nyhetshyllan. Det fanns bra på bra bok på BÄTTRE bok. Titta nedan bara. Paulo Coelho, min absoluta favorit har just gett ut sin nya bok som är svindyr men som jag ändå tänker köpa.

paolo coelho

Denna låg vackert upplagd bland rosa plastblommor. Jag föll direkt.

anna gavalda

Och denna fantastiska människa kan ge så många budskap med så lite. Man kan ge henne en nål och han kan skriva en hel bok om den och ändå göra det till något bra, något meningsfullt. Jag älskar henne. Har dock inte alla böcker, en del är lånade.

Och det fanns massa fler böcker som jag inte hann titta klart på men utan tvekan så komme rjag låta bli att äta en dag till för att dem allihop. Jag är nästan kär. Jag svävar lite på moln tror jag.

2009-09-08 @ 15:27:50 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (3) Trackbacks (0)

På skolan

Om elva minuter (enligt min klocka som går före^^) så är det första biologi lektionen, hur jag nu ska fixa det. Det känns hopplöst. Instängt. Farligt. Ensamt. Men jag ska klara det. Jag måste. det ska gå. Vecka 43 vill jag vara klar med allt detta, få vara ifred från skoldemoner så som alla andra här hemma fått göra. Men jag tror att jag kan jobba upp det hemma, det som jag inte orkar här på skolan. Ska bara vara här en timme på tisdagar och tre på onsdagar. och det är max antal timamr i veckan. Sedan är det bara plugg hemma. Det ska bli skönt.

Men jaja, håll tummarna på att det här går bra

2009-09-08 @ 11:19:43 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Skoldags

Usch ocgh fy nur är det skolan. Blä blä. Men ska ha labb så kanske går bra ändå?

2009-09-08 @ 10:31:55 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Never no who you are

Sitter här i min stora säng och längtar till att få lägga ner huvudet men jag vet hur hårt migränen kommer slå sen. En av få smärtor jag inte vill känna, hur ont det än gör. Men jag vet att en dag, snart kommer varulvan och tar min själ och jag blir svart. En svart skugga som andas ojämnt.

Sedan är det skolan idag, usch på det. Vill verkligen inte.

2009-09-08 @ 08:01:27 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Fy Elin

Sådär ja. Ännu en kväll som lyckats förstöras. Sprungit, ätit, spytt, svurit på en dryg psykolog och skrikit på mamma som inte fattar.

Ikväll kommer bli en tung kväll. Önskar bara att jag kunde spola fram fem år till en verklighet som är bättre än den jag lever i nu. Någon som känner igen sig? Jag vill glömma mig själv, jag vill låtsas att allt är bra att jag vet vad jag sysslar med men liksom några andra därute snurrar vi i vimlet av mörker för att hitta svar på vad vi ska göra för att orka fortsätta med vad nu är vi håller på med eller vi kommer hålla på med eller vad vi vill fly ifrån. Typ skola, typ träning, typ anorexi, typ ångest, typ psykologer, typ vägningar, typ skrik och typ avlägsna vänner som vänder ryggen. Maten går det allt sämre med, idag blev det en macka, en yoghurt och ett glas juice. Jag tog fram ett päron också men det lades tillbaka i korgen. Det känns fel att äta. Jag är inte värd att äta. Jag vill bli smal. Jag tror att livet blir lättare att leva om jag gör som demonerna säger. Som anorexin säger. Men tänk om det är mitt sunda förnuft som talar och ni pratar utefter era ramar? Mina kanske är helt annorlunda? Kanske jag är kanske skapad till att svälta? Jag lever ju trots att jag inte äter så mycket som många av er? Jag kanske inte alls är sjuk? Jag kanske bara är nyttig med ett sunt förnuft. Det låter som en bra förklaring till varför jag är här - det är så här det ska vara. Det här är livet.

2009-09-07 @ 22:23:48 Permalink Andnöd Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Fanfanfan

Fanfanfan. Jagorkarinte. Jagvillinte. Jagkaninte. Jagkommerinte.

Jag vill svälta, springa, spy, sjunka i vikt.

Jagskablismal

2009-09-07 @ 16:39:59 Permalink Andnöd Kommentarer (6) Trackbacks (0)

Insomnia

Sedan förra inlägget har jag.. Eh sovit. Sovit lite till. Tagit på mig raggsockor två gånger om och vikt dubbeltäcket till enkelt och krupit in därunder och sovit tills nu. Eller jag var ner med skräp alltdeles nyss. Min lillebror hade lämnat en morot innanför grönsakslådan så kylskåpet har börjat lukta lite mystiskt. Men nu är det ordnat, posten hade kommit också. Tack och lov - hör och häpna - så dök det upp ett ICA kuvert där det står 50 % på hela köpet. Oavsett hur mycket. Så den dag jag orkar innan den 20 ska jag storhandla allting på ICA. Har varit lite svårt med det men det ska nog. Ta med mammas så hon får storhandla också. ICA kommer gå megamycket back på mig och mamma. ^^

Annars känner jag fallet. Mina händer är bakbunda och jag kommer att slå hårt mot djupet som är därnere.

2009-09-07 @ 12:15:39 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Högtider

Alla vänner, som alla är så långt bort, fyller år. De flesta tar steget ur barndomen in i vuxenvärlden och fyller 18. De firara, äter tårta, träffar vänner, går ut på krogen, firar med släkten, myser om natten och får underbara presenter och en mängd pengar för att kunna leva ut vuxenskapen. De delar åldern och gemenskapen med så många andra.

Min egen 18-årsdag minns jag inte. Jag var inlagd, fick ingen permission och låg under täcket nästan hela tiden. Jag minns mammas ansikte, jag minns brors eviga stirrande i golvet och jag minns att pappa svor på en av sköterskorna. Men det är allt. Mina känslor har hamnat i dunkel, om jag ens kände några. Kanske gjorde jag inte det. Kanske jag förträngde dom för att inte behöva påminnas om hur fel allting blev. Att jag skulle glömma att jag inte gick ut på krogen första kvällen, så som Frida gjorde. Jag firade inte med hela släkten, så som Sandra gör, jag fick inga pengar, så som Maria. Jag fick ingenting. Jag fick tomrummet efter glädjen som borde varit där. För den fanns inte där då, och allt jag kan tänka på när jag tänker på den dagen är att den dagen blev som så många andra högtidsdagar de senaste åren har varit. Totalt misslyckade. Julen förra året blev inte heller någon succé. Jag fick permission och som alla andra år var vi uppe i stugan - jag hade ångest under hela de två dagarna jag var där. Mamma och jag åkte hem tidigare. Jag förstörde hela deras jul. Jag förstörde den bästa högtiden jag visste innan farfar dog. Jag förstörde den underbara snöns skimmer i solen och jag tog udden av julgranens glittrande kulor och jag pressade undan glädjen i julmiddagen.

Jag förstörde alltihop.

2009-09-07 @ 09:37:25 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Jaha?

En ny vecka, som man ska försöka överleva. Det känns bara svårare och svårare på den punkten. Jag har börjat tappat bort saker. Förr var jag den som alla gick till när det var något som försvunnit eller glömts bort. Jag la plånboken i frysen, jag la stekspaden i smårgåspåsen och ställde fram en tvätt som skulle hängas, somnade i soffar och tre timmar senare stod den kvar. Vad händer med mig? Till och med pappa tycker att jag är frånvarande - och det är jag. Det blir svårare och svårare att vara social, att gå på stan, att träffa för många personer samtidigt, se främlingar titta snett på mig. Jag känner mig misslyckad. Jag känner mig ensam. För jag faller nog nu. Jag har inte orkat fylla i papprena som ska till Anna idag. Ska vara där 14.30. Om jag orkar åka dit vill säga. Åka buss? Nej i så fall får det bli grannen som får skjutsa. Jag vill inte idag. Jag vill lägga mig under täcket och bara försöka få dagen att gå.

2009-09-07 @ 08:10:44 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

06.09

Söndag måste vara den tråkigaste dagen på veckan. Den är ändå här så jag ska väl försöka göra det bästa utav det. Jag har inga större planer för dagen. Flytta i de sista böckerna i kartonger. Det kan ta ett tag. Men jag älskar det. Som ni redan vet^^ Mamma och pappa är full tupptagna med att riva ner hyllor så jag försöker fly undan dessa sysslor. Med bra resultat.

2009-09-06 @ 11:58:30 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Oj oj vilken dag

Idag har varit en oändligt lång dag. Den började sju, eller ja den skulle börjat då men det var bara Maria som orkade upp då. Själv kom jag upp en halvtimme senare. Vi missade 92-bussen ner till stan där vi skule byta buss till länsbussen som går ut till Dingtuna. Vi gick halva vägen, hoppade på nästa buss och hoppade av några hållplatser innan och sprang för att hinna med 115. Vi hann^^ Men men, lite spänning i vardagen (eller hur ska vi kalla det, Murr? ^^)

Matchen gick käpprätt åt helvete, för både lag och mig. In med mamma till stan för att hämta grejer och åka vidare mot Lillhärad och föräldrahemmet. Jag och mamma har tittat på två filmer. I hennes skor och.. Mitt feta stora grekiska bröllop eller omvänd ordning på namnen eller jag vet inte vad den heter. Något sådant. De var roliga båda två. Det är väl ungefär dagen.

Som sagt så har den varit lång och varit fullt upp hela tiden. Tankarna kommer inte ikapp förrän nu och det är väl så dags. Har råkat pilla i mig några tabletter för mycket, men glömde några kvar igår så tänkte jag tar dem idag hellre än sparar dem tills det blir jättemånga och allting går fel då. Så med sju åtta tabletter fler i en tom mage borde nog göra att jag somnar ganska snart (hoppas jag?) Livet känns ganska likgiltigt. Har inte hunnit tänka på något som sagt. Vad tycker jag egentligen om livet jag lever? Om alla människor som vänt ryggen? Alla vänner som befinner sig tio tolv tjugo mil bort? Om fötterna som förfrusit? Om maten som ändå slinke rner ibland? Om allting som inte blev som det var tänkt? Om allt det jag gjorde förr men som jag inte klarar nu? Om att jag faktiskt känt lycka? Om att jag saknar att leva sådär som andra människor är? Om att jag faktiskt kan känna glädje äntligen, en gång men ändå? Om att leva det liv jag lever?

2009-09-05 @ 23:27:03 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Brännblåsor

Jag har lyckats vara bra. Brännmärkena på armarna är numera blåsor som svider. Varför kan det inte göra ont OCH vara osynligt? Alla människor tror man är så alldeles normal förutom att man lider av fetma. Ingen tror att jag hör hemma bakom lås och bom om de inte ser paniken i ögonen och de låter mig vara en i mängden om de inte hör mina tunga andetag. Men de ser alltid. Jag har ingenstans att gömma mig.

Ikväll saknar jag M. Fan ta Facebook som fick henne på tal. Fan fan fan. Jag vill skära. Skära bort minnena som vill få mig att må dåligt. De lyckas. Jag minns henne så väl. Hennes mjuka händer, hennes djupa ögon och hennes trygga famn.

Citat från jag skrev den juli 2008
"Jag undrar minns du mig
(fortfarande)
men egentligen
vad fan gör det för skillnad när allt vi hade var dået,
det finns inget nu
Och det enda vi egentligen delade var tankar,
kramar
och något odefinierbart
Som kallas
räddning

Min räddning.."

Det stämmer så väl in än...

2009-09-05 @ 00:15:57 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Cigarettröl = cigarettmärken

Nya sättet att skada sig själv på - fimpa ciggen på handleden. Det är till och med lätt att ljuga sig ur. "Jag var full". Ett tag i alla fall. Är verkligen hemsk som försöker hitta sätt, men det är mitt sätt att överleva.

Jag sitter här och tycker synd om mig själv. Alla andra kan, vill och gör det jag också vill göra men inte kan. Jag är fångad i den panikslagna ångesten. I mörkret. I fångenskapen. I döden. I demonernas land. Jag är fångad i en sjukdom jag vill behålla symptomen ifrån. Jag är sjuk. Jag är verkligen störd.

2009-09-04 @ 22:52:34 Permalink Andnöd Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Stureplans kramar

Känner du,
där nere
att jag smälter
tårar på din
bara kropp
som inte syns

I himlen ler
kyrktornen
som ett
spindelväv
över mitt
skelett

Och jag andas
falsk luft
för asfalten
rinner i mina
tunna
ådror

2009-09-04 @ 20:44:35 Permalink Vackra ord Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Alkoholringlorna med cigarettsmaken med Magnus Uggla

En ensam fredagkväll som började med min svettiga gestalt förbi busskuren där fjortisparfymer, höga klackar och smackande andetag. Min lilla sjukdomsröst skrek att - titta nu, om du vore vacker, om du hade lyssnat på mig för flera år sedan så hade du kunnat få tillhöra det där, vara en som betydde, som fått göra vanliga saker, få vara med, klara av att dansa med hög musik, med tusentals ryggar mot din som rör sig i takt med musiken. Men det gjorde du inte. Allt du är värd är din ensamhet. Din enda vän är jag, och om du lyssnar på mig är du bra. Det är det enda du duger till. Det enda du är bra nog för är pesten, ensamheten, värdelösheten. För allt du är - är misslyckad.

Och jag har Magnus Uggla på högsta volym för att musiken ska dunka sönder mig. Jag låter ciggaretten bränna hål på min hud. Alkoholen får smeka min såriga kräkfyllda hals. Allt för att slippa ångesten.

2009-09-04 @ 20:12:33 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Springande ben och kaloristig

Nu har jag sprungit. Nu är det dags för två pass om dagen. Insåg när jag ställde mig på vågen att jag väger mer än jag gjort på tre år. Snart, snart så är jag nere i smalare kilo. Men dit är det en lång och nattlig väg. Är i alla fall glad att jag hittat skogen nu och slipper asfalten. Asfalten förstör mina fotbollsknän och trasiga fötter.

Och pinsamt nog - så lyssnar jag på Magnus Uggla^^ Jag kom på mig själv. Men min musiksmak är redan ifrågasatt så den kan väl fortsätta vara onormal som den kallades.

2009-09-04 @ 18:50:20 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Wow på mig

Nu har jag bakat bröd som ligger i frysen, varit ute på promenad som slutade med att jag gått vilse bland tusentals stigar, men jag litade på vad mitt lokalsinne sade och se där - jag var där mitt huvud ville att jag skulle vara. Mamma har alltid sagt att jag har pappas orienteringsförmåga och det måste nog vara så för mammas har jag inte - hennes är nämligen obefintligt^^ (Förlåt lilla mamma)

Om sex sju timmar trillar en trött och förhoppningsvis glad Murr in genbom min dörr och kanske är det vad jag behöver för jag känner mig ganska ensam. Just nu känner jag sockerbehovet, men jag känner också att tröjan sitter tajtare än på flera år. (Host ja*, begreppet år kan innehålla en smärre felräkning på väldigt länge i alla fall). Men jag tröstar mig med mineralvatten och dess åtta kalorier. Det får räcka för idag. För idag vill jag vara sådär smal som jag var förut. Sådär att jag inte kunde luta mig bakåt för jag föll, jag kunde inte luta mig för då svimmade jag, jag gick mitt i gångarna i affären i fall att jag ramlade, jag behövde ta paus för att komma uppför trappen, jag kunde inte bära upp mina byxor och tröjan var som pjamas. Jag hoppade av lycka när tallriken kom in med en skiva gurka och det var min middag för en vecka. Jag hade den enda matchtröjan som var i XS och jag behövde köpa kläder på barnavdelningen. Handlederna försvann och midjan existerade inte. Jag vill sådär smal som alla vackra är. Jag vill ha ett tomt kylskåp, jag vill ha en inåtgående mage och obefintliga lår. All färg i ansiktet ska ha försvunnit, knäna ska vika sig och jag ska frysa under fem täcken.

Allt för att jag då vet att jag är smalare än nu.

2009-09-04 @ 17:39:39 Permalink Andnöd Kommentarer (2) Trackbacks (0)

Brödbak

Är i full gång, men allt står på jäsning, olika långt gångna. Det är tre sorters matbröd som ligger på gallret och jag är hittills nöjd - dock är det långt tills jag sprungit i mål. Jag känner mig ganska stark, som orkar stå i köket. Normalt flyr jag därifrån så fort jag kan, så mycket jag kan. Särskilt när spisen sätts på. Mat har jag alltid varit dålig på, både att äta och göra. Jag har alltid varit dålig på att vilka göra det men har inte heller nått upp till mamma och pappas standard att göra det. Därmed har jag varit dålig och det jag är dålig på det gör jag helst inte. Men nu är det dags, med egen spis, att mina fingrar knådar degen och min frys som fylls med mat. Som jag eventuellt inte äter men det är väl en start?

Att sysselsätta sig är också ett sätt att slippa tänka. Dock fasar jag över att allting slår emot mig på en gång när jag sätter mig och släpper taget. Vad vet jag, jag enda kontinuerliga med mig är att jag misslyckas. Jag känner mig egentligen ganska malplacerad men vad har jag för val? Livet som det är nu eller inget liv är ju alternativen så jag får väl nöja mig så länge. Om jag nu har något annat att vänta.

2009-09-04 @ 13:43:12 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Bakdag

Idag ska jag göra bröd. Har inte gjort eget mjöl på flera år så önska mig lycka till. Dagen har alltså spenderats på ICA Maxi där jag blivit överkörd av en ambulans, i princip^^ Det känns lite bättre idag, febern är typ borta och jag orkar stå upp idag, bättre än gårdagen. Sen har jag druckit kaffe med pappa, som var på bra humör. Satt upp en ny hylla. Möblerat om och det är typ det. Svävar lite på moln för om några timmar är Maria här!

2009-09-04 @ 11:22:42 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Helvete

Allting verkligen går åt helvete. Idag är ingen bra dag. Mamma tror jag är allvarligt sjuk. Har inte talat om att jag har feber men får hon veta det så tar det väl hus i helvete. Pappa är arg på hockeyn. På ett naturprogram på teve som "förstör vilt/vargstammen eller vad det nu är. På sin dator. Min dator funkar inte, diskmaskinen laggar. Bror har snott pengar till skor. Spotify har lagt av. Jag kan inte göra en header. Allting från den gamla datorn går inte att få till den här datorn om jag inte sitter och mejlar allting hit. Dessutom har jag ätit chips. Dom var goda. Jag spydde upp dem. hatar mig själv. Hatar världen. Hatar alla. Hatar allt.

Nu ska jag röka och sedan gå och lägga mig

Innan jag springer upp lite mer grus på vägen och gör lite större hål i gymnastikskorna. Det är lockande.

2009-09-03 @ 21:22:25 Permalink Andnöd Kommentarer (3) Trackbacks (0)

Riktigt duktig morgon

Jag har tvä ttat, diskat, ätit en halv macka, pluggat och sitter nu och förbättrar bloggen. Allt det röda är borta och headern ska jag fixa ikväll.

Annars är det ganska lugnt, det är träning ikväll men vet inte hur jag kommer dit eller hem så kanske låter det vara och springer hemma istället. Men det är skönt att kunna ta ansvar själv nu och våga sätta i foten så att det blir så bra som möjligt för mig. Kanske kan jag komma någonstans lite fortare då. Kanske kommer jag aldrig bli fri, och när jag i så fall inser det så är jag nog död. Igen. Det är kanske lite hårt att säga men det är nog sant. Hur värdelöst vore det inte att kämpa för att aldrig komma längre än till fångenskapen? Det skrämmer mig. Tänk om människan är född i fångenskap och tänk om vi sjuka alltid kommer vara i sjukdomens klor? Hur betydelsefullt kommer livet kännas då? Jag ha rså många mkonstiga frågor jag vet, men det är många sådana som smyger omkring i mitt huvud. Hela tiden, snurrar runt tills de kommer tillbaka till där de startade. Varför ska jag ens tänka då? Om allt jag kan tänka är samma sak, samma saker som inte betyder någonting mer än ångest och rädsla och sjukdom ändå.

2009-09-03 @ 14:45:42 Permalink Andnöd Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Lite blogg paus

Känner mig inte riktigt peppad på bloggen just nu, alltid går ändå, tiden och livet även om det inte är bra allting. Är tillbaka inne i stan på heltid så mamma och pappa slipper mig och jag slipper dom. Jag får andas fritt igen och jag försöker göra det så mycket som möjligt. Det är ganska bra annars. Tränar för fullt och försöker vara normal för fullt och försöker plugga för fullt. Det kommer kanske gå bra. Hoppas jag. Nu ska jag återgå till plugget.

2009-09-03 @ 10:20:25 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)

En alldeles ny uppdatering

Det blev inga fler inlägg igår, orkade helt enkelt inte. Idag är en liknande dag. Vill helst lägga mig under täcket och ta några tabletter. Vad tror ni om det? Att jag är svag jag vet, men jag orkar inte riktigt engagera mig. Idag ska jag kanske åka buss. Hur ska det gå? Jag vet inte om jag vill veta men kanske måste pröva så det får väl gå. Det skrämmer mig att jag inte har kontrollen över mig själv, att jag inte vet om jag klarar eller vad det ärjag inte klarar. Det finns nog långa listor på båda sakerna. Och det kanske är så som jag säger, att det här är mitt liv, att det här är det enda jag får. Hur ska jag någonsin kunna förstå det? ATt mitt liv är ett stort sjukdomstecken, att det bara kommer innehålla misslyckanden och ondska. Jag vet inte riktigt hur jag tänker men det vore skönt om jag kunde släppa alla tankar.

Idag händer inte mycket. eller jo, ska till körskolan. Får se hur det går. Det märker vi. Sedan bär det av till mamma och pappa igen, jagoch mamma ska mysa till finalen av So you think you can dance. Resten av veckan blir det inne i stan. Bland annat kommer Maria på fredag till lördag. Hon skvallrade om att det var samma visa veckan därpå. Och veckan därpå har hon inget val heller, fast på lördagen till söndagen för då ska vi rösta i Kyrkovalet. Förhoppningsvis röstar hon som jag gör och är nöjd med det, för att slippa engagera sig. ^^

2009-09-02 @ 14:37:14 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Flera timmar senare

Det märks att dagen varit lång, åkte hemifrån vid tolv och kom hem nu. Är helt slut, i kroppen men särskilt mentalt. Fick spela lite på matchen, var så himla kul. Men men, det är nyttigt att utmana sig själv.

Återkommer senare, när So you think you can dance är slut

2009-09-01 @ 21:57:58 Permalink Fantastiska ting Kommentarer (1) Trackbacks (0)

Hot

Ja, idag är det en konstig dag, På ett positivt sätt. Strax ska jag på nytt bedömningssamtal på ätstörningsenheten. Först ska jag se om jag får ett busskort eller inte. Ett till tre är det möte och sedan ska jag och mamma försöka köpa blommor till henne och sedan är det dags för samling till match på Gideonsberg. Så lycka till till mig för jag ska komma hem runt halvtio tio. Det blir en lång dag.

So long

2009-09-01 @ 11:57:52 Permalink Alldeles vanliga saker Kommentarer (2) Trackbacks (0)