Kampen för att överleva anorexin

Sorry Livet, jag tror inte på dig längre

Jag ser på min hund att solen skiner, alldeles rakt på henne, för hon kan njuta av värmen som egentligen är för varm. Men hon njuter. Det gör inte jag. Jag gör ingenting. Sover, stirrar in i väggen, stirrar på golvet, på den svarta skärmen jag borde skriva någonting på. Men det tar mig minut efter minut utan att någon händer. Inga ord vill komma fram och tråkiga, korta inlägg fortsätter i oändlighet. Jag orkar inte leta på någon fin bild att lägga ut, jag orkar inte hitta några rader som låter vettiga. Jag har satt på en film jag tittar på om och om igen, jag tittar inte. Jag ligger kvar under filten och låtsas att jag kan ligga där för alltid. Slipper vidare ansvar, men det gör jag inte. Det vet jag. Men jag kan låtsas ett tag.

I regnet står jag med melankolins ihållande monotona klagosång som utgörs av en bortskämd pensionerad tax gnäll. Jag står där och känner varje glimt av kontroll jag byggt upp under de senaste månaderna ramla i takt med träden som huggs ner. Framför mig sågas hundratals års gamla träd med barken avhyvlad ner i sluttningen ner mot det vi kallas Slipen. En ”liten sjö” där vattnet på sin väg mot de stora hjulen, där de en gång användes till kolgruvan, samlats bakom dammen.  En liten vattensamling där änderna ligger om somrarna, där myggen flyger runt utan att bitas, där isen börjar tunnas ut i mars, där en gammal rutten eka alltid legat i, därifrån man kan ana bäcken mot gruvan och där man kan känna doften av den stora sjöns blommande parfymlukt. Träden som faller är som om alla väggar på ett hus ramlar. Allt blir öppet. Stort. Fult. Lerigt. Avskalat. Tomt. Vägen som låg så vackert inbäddad och slingrade sig fram under de välvande trädkronornas tak. Det är på den vägen jag plockat ett björklöv varje gång sedan jag kunde plocka ett löv och ha det kvar på samma plats hädanefter. Det är på den vägen jag sprungit sedan jag föddes och som jag sprungit på tio tusentals gånger, ensam och inte lika ensam, påklädd och inte lika full påklädd, glad och inte lika glad. Vägen som de där 120 metrarna kantas av höga vackra, blommande träd. De där träden vars trä nu lyser vitt som de gamla ärren på min sargade kropp och staplas ovanpå varandra i meterhöga trappor som växer sig högre än mig många gånger om. Varje träd är som varje andetag – ett andetag mindre för varje träd som faller och tårarna utmed mina kinder försvinner snart i mängden med regndroppar som skulle varit vackra om de inte hade varit världens tårar som föll från himlen för min barndom. Den där barndomen som allting redan försvunnit ifrån. Bara minnen. Det enda att ta på, det enda att leva i från som var då var den där byn. Den här byn. Byn som nu är ett enda långt öppet landskap av lera och har några kvistar kvar av den inbäddade, mysiga känslan den hade när skogen fanns kvar. När man inte såg från byns ena ände till den andra. Den där bryggan som så många människor ligger vid om somrarna som var vägen in i byn, den där bryggan som var det som hela byn mynnade ut i. den bryggan är nu ett obetydligt slut på oändligheten som sträcker sig redan från bäckens början till ända fram till dammen som leder till den stora sjön. Den oändligheten känns lika stor som den som växer sig oändligt inuti mig. Varje träd och mitt hjärta hackas sönder lite lite till. Varje träd faller tungt ovanpå det där locket jag försiktigt försiktigt försökt öppna för att titta på världen utanför min egen där inga ICA-affärer, bussbiljetter eller swedbank-räkningar finns utan bara blod, smärta och ångest. Locket täpps till och jag stängs in i mörkret igen där barndomen en gång lyste upp. Den lilla lilla bit som var kvar av mig från när jag var barn dog ut. Mördades brutalt. Och allt som finns kvar av mig är inte alls som jag var i barndomen. Det som finns kvar är trasigt. För alltid trasigt. Ack ni fällda träd, jag är trasig nu.

Då har jag varit på ät och träffat Marie. Hon är ganska mysig. Inte som Anna, inte alls, men hon är en bra Marie som hjälper hon också.

Kommer hem på söndag, ni når mig på mobilen

Det är ungefär läget. Jag hör hur det låter lite tyst i den där sfären som är lite längre bort än dit jag kan nå det. En liten tanke, en liten liten slutsats. Att jag är på väg att ta många många steg tillbaka. Tabletterna blir fler. Många fler. Och de lockar allt mer. Långt där borta väntar det där som väntat på mig så länge. Hur ska detta sluta? Jag vet inte vad jag pysslar med. Jag vet inte varför allt blev som det blev. Men nu är jag ändå här och har många, många misstag jag bär tungt på. Det där som gör att jag kan göra lite lite mer än jag vågar, kan och får. För längre bort i tiden finns det där som räddar upp att jag gör fel nu. Jag äter, vågar äta för jag kommer straffa mig själv så det jämnar upp sig lite. Jag vågar skämma bort mig själv för snart kommer jag väga upp vågskålen.

Det betyder kort och gott att jag är på väg tillbaka till något jag inte varit i på snart 10 månader. Och det är många steg tillbaka.

Min mun känns som en stor sten. Bucklor och hål och kanter överallt. Tänderna är i princip alla dolda av svullet tandkött. Ett resultat av febern som drabbat mig inatt (glömt inte att addera sömnlösheten och sjuka mardrömmar det resulterar i = jag har drömt att jag har åkt dubblett med min gamla innebandytränare utför en backhoppningsbacke. Alltså att jag stod på hans fötter och så hoppade vi samtidigt. Om och om igen, tvingades vi gå uppför hela backen och varje gång jag stannade åt en gumma upp fler och fler kroppsdelar. När jag vaknade var mina ben uppäta och i vaket tillstånd kände jag inte mina ben. Jag var skräckslagen ända fram tills jag insåg att gumman som tuggade på mig inte alls stod framför mig.

Ja. Nu kom mamma hem.

13.02. En vanlig torsdag då ingenting är viktigt, då ingenting känns värt något alls. En dag då jag stiger upp för att slippa prata, jag sitter upp i soffan för att inte somna och jag sväljer mat för att jag kan spy. Jag är bara den där döda zombien, som mycket snart kan komma att falla ner i nära döden färder till sjukhuset. För det är där jag är nu. Jag är körd i botten.

Det får räcka för jag orkar inte skriva mer.