Mitt Korsån
I regnet står jag med melankolins ihållande monotona klagosång som utgörs av en bortskämd pensionerad tax gnäll. Jag står där och känner varje glimt av kontroll jag byggt upp under de senaste månaderna ramla i takt med träden som huggs ner. Framför mig sågas hundratals års gamla träd med barken avhyvlad ner i sluttningen ner mot det vi kallas Slipen. En ”liten sjö” där vattnet på sin väg mot de stora hjulen, där de en gång användes till kolgruvan, samlats bakom dammen. En liten vattensamling där änderna ligger om somrarna, där myggen flyger runt utan att bitas, där isen börjar tunnas ut i mars, där en gammal rutten eka alltid legat i, därifrån man kan ana bäcken mot gruvan och där man kan känna doften av den stora sjöns blommande parfymlukt. Träden som faller är som om alla väggar på ett hus ramlar. Allt blir öppet. Stort. Fult. Lerigt. Avskalat. Tomt. Vägen som låg så vackert inbäddad och slingrade sig fram under de välvande trädkronornas tak. Det är på den vägen jag plockat ett björklöv varje gång sedan jag kunde plocka ett löv och ha det kvar på samma plats hädanefter. Det är på den vägen jag sprungit sedan jag föddes och som jag sprungit på tio tusentals gånger, ensam och inte lika ensam, påklädd och inte lika full påklädd, glad och inte lika glad. Vägen som de där 120 metrarna kantas av höga vackra, blommande träd. De där träden vars trä nu lyser vitt som de gamla ärren på min sargade kropp och staplas ovanpå varandra i meterhöga trappor som växer sig högre än mig många gånger om. Varje träd är som varje andetag – ett andetag mindre för varje träd som faller och tårarna utmed mina kinder försvinner snart i mängden med regndroppar som skulle varit vackra om de inte hade varit världens tårar som föll från himlen för min barndom. Den där barndomen som allting redan försvunnit ifrån. Bara minnen. Det enda att ta på, det enda att leva i från som var då var den där byn. Den här byn. Byn som nu är ett enda långt öppet landskap av lera och har några kvistar kvar av den inbäddade, mysiga känslan den hade när skogen fanns kvar. När man inte såg från byns ena ände till den andra. Den där bryggan som så många människor ligger vid om somrarna som var vägen in i byn, den där bryggan som var det som hela byn mynnade ut i. den bryggan är nu ett obetydligt slut på oändligheten som sträcker sig redan från bäckens början till ända fram till dammen som leder till den stora sjön. Den oändligheten känns lika stor som den som växer sig oändligt inuti mig. Varje träd och mitt hjärta hackas sönder lite lite till. Varje träd faller tungt ovanpå det där locket jag försiktigt försiktigt försökt öppna för att titta på världen utanför min egen där inga ICA-affärer, bussbiljetter eller swedbank-räkningar finns utan bara blod, smärta och ångest. Locket täpps till och jag stängs in i mörkret igen där barndomen en gång lyste upp. Den lilla lilla bit som var kvar av mig från när jag var barn dog ut. Mördades brutalt. Och allt som finns kvar av mig är inte alls som jag var i barndomen. Det som finns kvar är trasigt. För alltid trasigt. Ack ni fällda träd, jag är trasig nu.
