Ordfattigt
Det är inte mycket jag har att säga ikväll. Hur går det kan man fråga sig. Är lika osäker på det själv. Ätit en pizza. Lögn, en halv. Och tre skedar glass. Det var väl det. Hela min vecka har kretsat kring matschemat. Eller snarare tog jag beslutet att äta ett äpple varje morgon. Det får räcka. Det sprack som sagt ikväll: vi firade Frida genom att äta ute. Skit på det. Det var trevligt, med några Theralen funkar fint i lagom mängder. Njae, större mängder än lagom men det funkar så, vilket ni nog vet redan. Jag tjatar. Och gnäller. Och trycker ner.
Jag spydde inte upp maten. Jag löste det hela med fler rosa piller. Jag sluddrar när jag tagit för många sådana..
God natt. God natt.
Everything I know
Vad är det egentligen vi håller på med? Dödar oss själva långsamt? På ett av de mest plågsamma sätt? För att bli fula? Tack vare önskan att bli bra på något? Tack vare drogen att få ha kontroll? På grund av kicken att känna hunger? Vad fan är det? Vi är helt sjuka i huvudet. Det är precis det vi är. Störda. Galna. Tokiga. Vi är helt enkelt sjuka. För ett normalt huvud med ett mindre trasigt hjärta än våra skulle inte göra så. De skulle bara, sådär enkelt som alla säger att det är att bara äta, äta. Äta allt de vill. Tycka sig vara, med rätta, förtjäna av en pizza någon gång då och då. De köper den där påsen med godis även om det är en tisdag. och dom blir inte feta? Så varför blir vi det trots BMI 18? Då alla dom där vi tittar på ser alldeles perfekta ut. De kan skratta på fredagen när de äter en påse chips. Så varför, varför gör vi inte det? Vad är det som gör at vi tror att alla som säger att vi är för smala ljuger? För du och jag, vi ser att den andre är smal och längtar till att bli så smal, medan man själv tror att de säger att vi är smala för att de vill vara finare själva när de säger att vi borde gå upp? För nej. Vi vet att dom har fel. För vi vet att vi har rätt.
för...
Allt jag vet är det ÄS vet.
Bubbel bubbel
Det är svårt att räcka till. Att vara god nog åt någon man inte alls förtjänar. Man är inte god nog. Står där maktlös och ser på när de inser att jag svikit om igen, som förut. Som jag gjort så många förut. Ändå på något vis stannar dom där och ser inte vad jag gör mot dom. Som med pappa. Som med mamma. Som med Maria. Som med Marie. Som med Maria. Som med Sandra. Som med Anna. Som med människor jag inte tänker ge ut namnet på (det är till och med för privat för bloggen) Som med mig själv. Framför allt som med mig själv. Jag sitter här, flera år senare, i samma skit fastän den är mer skitig nu. Den är full av parasiter som bosatt sig i mitt hjärta och tuggar upp det inifrån. Skiten är full av smärta jag aldrig fattade då hur ont den skulle göra nu. Jag anade aldrig, vågade inte föreställa mig det. Och se nu, nu sitter jag här i skiten som är mer skitig än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig där då jag var 12-13.
Det här blev ju positivt och bra. En glad nyhet är i alla fall att jag har två dagar ledigt från skolan. Utan att jag ens behövde be om det. Nej då, alla i klassen har ledigt till torsdag och lediga även fredagen. Kortvecka och lång helg. Yey!
This is more like it
Den känslan och tanken och allt annat skriker inuti mig. Och det krävs bara en enda mening med få ord i sig. En alldeles tom mage, hela dagen. 6 ord. De säger allt om dagens status. Jag känner mig som världens största fail. Här sitter jag och kommenterar era bloggar med peppande friskhets-ord och tjatar om att ni väger för lite. Medan jag själv känner mig som världens hycklare och tänker precis raka motsatsen. En perfekt, underbar, fet mage utan en enda droppe alkohol, utan ett enda chips, utan en enda tugga med pasta.
Imorgon åker jag in till lägenheten och stannar några dag. Och gissa vad det betyder? Ja precis. Kampen med ÄS. Kampen om att bli smal och kampen om att bli lite lite bättre.
Men alla ni som kämpar, glöm inte att ni är pinnsmala. Att ni väger för lite. Så kämpa för att inte bli som jag. Det är inget trevligt eller värdigt liv.
"Självklart, annars har dom ingen effekt"
Där jävlar i havet fick du till det Kjell Bergqvist eller vad nu skådelpelaren heter (Bröllopsfotografen i alla fall). Han sväljer en näve tabletter med rödvin från låda. "Robin" frågar; ska du verkligen svälja dom med alkohol?. Självklart, annars har dom ingen effekt. Nog har han rätt. Man kan aldrig få för mycket tabletter.
Och man kan verkligen aldrig få för mycket alkohol. Så här sitter jag med ett glas vilket är följden av ett antal tidigare. Utan tvekan dricker jag för mycket, egentligen. Men huvudet mår faktiskt rätt bra av det. Därmed slipper jag också baksmällan 3 av 4 gånger. Och det är väl ett bevis på ännu ett av mina misslyckanden. Kanske, kanske bryr jag mig lite? Eller eh, nej, jag bryr mig inte. Jag har problem jag inte tycker om, alkoholen hör inte dit. Typ skaffa ett liv? Eller ja, börja med att vilja leva först?
"Livet är inte de saker du gjort, det är sakerna du minns"
Only a goodbye
Det är snart fem år sedan farfar dog. I början av november. Precis när han fyllde år. Dumma november. Det var väntat. Och det var på sätt och vis en lättnad att han till slut fick dö när han fått lida så länge. Jag minns så väl hur det var den sista tiden. Han led så oerhört den sista tiden när han bodde på äldreboendet i Falun. Han var en fri människa när han levde, men där, inlåst, försvann han långt innan han dog. Allt han trodde på dog ut med honom. Hans funktioner försämrades snabbt och en del dog helt. Och jag hann aldrig riktigt säga hej då. Aldrig fick jag erkänna för mig själv att det faktiskt är nu, snart han dör. Det är en av de saker som gör mest ont. För jag sa aldrig hej då. Han bara dog. Dog ifrån mig..
Hur blir det nu då
Jag har börjat komma in i skolan nu. Det blir inte lättare, men roligare. Energin försvinner långt bort och drogdimman blir allt disigare samtidigt som de rosa pillren minskar i en allt högre hastighet. Jag kommer nog hamna där jag var för några månader sen. 20-25 tabletter om dagen plus då de fasta medicinerna som jag ska ta. Det är bara Theralen tabletterna som inte är i bestämd dos. Det finns en maxdos som jag innan lunch hunnit tugga upp. Och den där gränsen med dessa tabletter bara fem dagar i rad är långt långt borta. Men kroppen tar stryk. Mycket stryk och jag känner det. Varje halvtimme efter att jag låtit dom ramla ner på botten av den tomma magen klappar hjärtat för fort och oregelbundet. Det är konsekvenserna efter för många år av skrikande mage, på grusvägen utan slut, för många sit-ups på psyks golv på natten, för många fingrar i halsen och för många svek. För många svek. För många mot andra människor, och lika många svek har jag gett mig själv.
Så snälla ni som läser, innan ni fastnar där jag en gång var, och nästan jämt fortfarande är. Ge inte upp, man kan aldrig kämpa för mycket. Klamra er inte fast vid ätstörningsdemonen som skriker inuti ert huvud. Den har FEL, så oändligt fel. Det är inte värt all den kamp ni lägger ner på att göra som denna säger. Ni förlorar så många år på den korta tid det tar för er att hamna därnere på botten. DET ÄR INTE VÄRT DET.
Ritch, ratch
Det vore så skönt att få göra sådär med pappret, som nedan. Där satt jag i sängen hos bästa vännen i Dingtuna och log och mådde egentligen ganska kasst men vissa dagar var helt okej, som när man var hos Maria. Där river jag sönder min studieplan med mina mål med kurserna. Det var så skönt. Jag kunde skita i skolan ett tag. Jag visst i och för sig inte då att jag inte skulle klara skolan som alla andra skulle komma att göra. Jag läste igenom lite gamla iinlägg här på bloggen. Inte förrän i maj insåg jag att jag inte skulle fixa det. Men hela höstterminen ägnade jag åt att kämpa mig igenom det för att få slutbetyg från gymnasiet.
Annars idag är jag helt slut. Jag träffade flickan jag var hos på bilden ovan - alltså Maria. Jag var social nog att somna på soffan. Är helt slutkörd men det var ändå skönt att få vara i närheten av henne och få skratta åt alla hennes konstigheter och människor omkring sig, som är rätt speciella kan jag säga utan att överdriva. Nu är jag hos mamma och pappa och försöker äta en macka. De behöver inte veta att jag ätit en macka MED smör hos Maria som enda mål mat. Skönt. Känner mig duktig.
Ett kort inlägg
Det är så nu att jag är trött. Slutkörd. Det är onsdag, jag är mest sugen på att dö av smalhet. Det vore fint fint. Jag orkar inte säga så mycket mer än det. Mer än att jag vill slippa ta ansvar. Jag vill skita i att gå upp ur sängen, skita i att gå till skolan, skita i att skriva med fula bokstäver, skita i att leva. Skita i att vilja leva.
Jag vill skita i allt utom döden.
Shut up
Det skriker i mitt huvud. Ikväll vet jag inte vad som händer. Jag faller, rakt ner i någonting där jag hör viskningar. Viskningar om hur jag våldsamt pinas till döds. Jag vet att det är det jag egentligen förtjänar men det är inte så jag vill dö. Jag vill dö av smalhet. Det fanns en tid då jag ville hoppa från ett höghus. Men den drömmen försvann. Den försvann med dig (...) Så nej, inget höghus, och nej jag tänker inte dö. Hur gärna jag än vill. Men det vill jag för det mesta. Jag har insett fördelen med att säga "jag vet inte". Oftast vet jag, men jag vet två helt olika saker så det jag inte vet är vad jag ska välja. ÄS? Friskheten? ÄS? Jag har glömt vart gränsen går däremellan. Så nej jag vet inte "hur mycket mat en kropp behöver". Eller "Mmm." Funkar med. Då tar hon för givet att jag är trött. Det känns inte som att jag kommer någonstans längre. Bara längre tillbaka ner i överdoser.
För jag saknar överdoserna. JA, JAG SAKNAR ATT FÅ DÖ IFRED. Jag saknar att slippa bry sig om räkningar, samtal, skoluppsatser, om cykeln funkar, om att det inte finns äpplen eller att min hund inte har fått mat. Jag saknar att slippa leva. Jag saknar döden.
I samma stil
Så där då. Mötet på ät fortsatte i samma stil som det i fredags. Jag tror verkligen att hon tröttnat på mig. Tröttnat på att jag inte mår bra och inte har något större hopp om förändring som det är nu. Så det är "stopp" och handen upp varje gång jag börjar prata om de negativa tankarna. Blir dom tankarna mindre påtagliga för att jag stänger dom inne? Jag har alltid sagt motsatsen till andra människor i samma sits som jag, men kanske har jag fel. Hon har trots allt ganska mycket erfarenhet av sånt här.
Annars idag ska redovisningen inför imorgon göras klart plus pluggat till provet. Det är väl det. Det handlar för övrigt om Paris, min favvoplats.
Mormor
Här sitter man med lite allt möjligt i huvudet. Det är väl som det ska vara när man är en så kallad anorektiker. Ångesten river, samtidigt som det just idag känns ganska okej. Jag är ledig från skolan imorgon, utan att ens behöva ta ledigt själv, läraren är ledig. Tack och lov för det. Sämre är det när den dagen går åt till att vara på ätstörningsenheten och sedan IKEA med mamma och mormor. Som nu alltså är här. Det har gått rätt bra ikväll ändå. Ätit lite ostbågar, ätit potatis OCH sås till maten och druckit vin.
Imorgon blir det alltså inget inlägg förrän på eftermiddagen.
*bored*
Kalla det uttråkad. Ska väl inte vara så hård, men det var ingen tioppoängare att springa runt på stan och prata om hotell. Nej jag bryr mig inte om vart dom ligger. Jag vet att dom finns och vill jag veta mer kikar jag väl på deras hemsida? Äh jag är väl bara löjlig som klagar. Jag slipper i alla fall klassrummet ett tag.
Dagens stora nyhet:
mormor och morfar anländer! Jag kan inte säga att det enbart genererar glädje. Snarare ångest. De stannar minst tre dagar, vilket kommer ta mer energi än vad jag har. Det blir så rörigt och det blir så mycket krav och så mycket att göra och säga och bete sig och så vidare. Är trött bara jag tänker på det. Men, som sagt, ångest är aldrig passande så den täcker vi med några rosa piller. Fy på dom, vet att dom förstör hjärtat kopiöst men utan dom vet jag inte om jag skulle kunna gå upp ur sängen ens.
Så ja, välkommen att önska mig lycka till.
Kväller kväller
Här har klockan tickat på, jag har hunnit med att fixa bilder till mitt skolarbete, förlora stort i kort, vika kläder och skriva manus till en annan skoluppgift. Är rätt utpumpad. Det får väl vara så. Imorgon är det rundvandring på hotell med skolan. Jag vet inte vart vi ska vara, kanske ska ta reda på det snart. Vi kollar med Madde så blir det bra. Klassens duktiga flicka.
Sådan var jag med också en gång. Inte längre. Nu är jag allmänt dålig. För alltid.
Paris
Jag saknar Paris. Jag älskade Paris. Jag älskar det. Älskar mörkret, sevärdheterna som finns åt alla håll, älskar gatorna som kantas av små butiker där se säljer spriten vi har instängt på systemet. Jag saknar allt med hela staden, atmosfären som inte finns någon annanstans. Jag saknar att vara i främmande länder där man får lära sig allt på nytt, något helt nytt som ingen känner igen, som man måste anpassa sig efter. Jag saknar det soliga med svala vädret, saknar att bara vara i ett drömmande paradis.
Tänkte bara säga det; åk dit. Har du semesterpengar: åk dit!
Utan baksmälla
Trots ett antal glas vin och ett antal glas cider mår huvudet bra idag. Jag och bror vaknade vid 12, så hur jag ska kunna somna i natt vet jag inte. Några extra sömntabletter får vi hoppas gör någon skillnad. Annars är det fortfarande lite förvirrat sen mötet på ät, och lite förvirrat sedan gästerna vi hade igår. Är inte van vid så "officiella" gäster längre. Vi träffar oftast sådana från byn som vi känt sedan länge och som man kan göra lite vad man vill med. Det där lät skumt, men ja, tänk rationellt. :P
Jag har hjälpt mamma att diska, och har städat undan bland mitt (ovanliga, faktiskt) kaos med kläder. Det är väl bra gjort av mig.
Ikväll kommer jag vara ensam. Det kanske kommer gå bra. Vad vet jag. Det visar sig. Det har faktiskt gått flera dagar då det enda blod som flutit är från mitt lillfinger som jag skar mig på på ett gult A-4 papper. Bra gjort av mig tycker jag, mindre bra tycker Han. Ibland tänker Jag riktigt bra, det är faktiskt inte fint med långa variga sår över stora delar av kroppen. Men sen, när jag sitter där bland många viktiga papper som ger mig prestationsångest har jag glömt det igen. Då blir det, återigen, ännu en stund av lek med rakbladen. Varför. Den ständiga frågan varför. Varför hamnar jag där? Varför hamnade jag här nere från början? Det finns två frågor när man hamnat här nere. Varför? och Hur det? Varför hamnade jag här? Hur ska jag ta mig ur det här? Eller är det bara jag som om och om igen tänker dessa två frågor? Hur jag än tänker finner jag inga svar. Ändå tänker jag dom två timmar senare igen. Och finner inga svar den gången heller.
Gahhh
Idag är jag arg. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag tycker inte det var riktigt rättvist av hon på ät. Mådde ganska kasst imorse, sov dåligt inatt, så satt och halvsov i min fåtölj i väntrummet där på ät. Jag märkte inte när hon kom så när vi satte oss ner i stolarna och hon skämtade och jag log så sa hon genast: Jag tycker inte du ska visa med ditt kroppspråk att du mår så där dåligt som du gjorde ute i väntrummet när du mår så bra att du kan skratta härinne."
Tio min senare...
"Vi måste vända ditt negativa prat om dig själv. Så varje gång du säger något negativt om dig själv sägerjag stopp och du måste vända det till något positivt." Men hallå, nu får jag inte säga vad jag vill? Är jag inte där för att prata av mig, få berätta hur det känns och få en chans att förstå och vända det? Hur ska det gå till om jag inte får säga vad jag vill? Jag är väl inte där för att säga det hon vill höra? Eller va?
Jag fattar inte. Jag är arg. Men förvirrad. Men arg.
Shgvnaesop
Dagen idag har varit låång. Jag är trött nu, men kommer inte kunna sova.
Jag har umgåtts med två fina flickor, varav en blir 6 den 27, tips på present?
Hur kan man vara så fruktansvärt korkad som jag är, jag undrar bara det?
Och fjärde stycket/raden, vad ska jag skriva då? Att imorgon är det tillbaka till ät och Marie. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är viktigt, eller vad som behöver göras nu. Ordna upp mitt liv? Ordna min begravning? Äh vette fan. God natt
Stora skolatlas
Ibland undrar jag vad jag håller på med. Varför jag säger som jag gör, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är. För jag säger fel, gör fel, är fel. Jag ljuger, för mig själv mest. Men för er alla. Alla ni som läser. Jag har det egentligen jättebra, går i skolan, har en bra familj, en underbar hund, fantastiska vänner. Men har jag ÄS? Har jag verkligen anorexi? Är man anorektiker om man är tjock, älskad, lögnare med uppmärksamhetsbehov? Nej precis. Så nej, hela jag är en lögn. Jag är en stor falsk klump anorexi-wannabe..
Slagen i spillror ligger min värld..
Tjolahopp
Ticktack. Mer ticktack. Och ja, så där sitter jag och har allmänt tråkigt. Eller nej, är allmänt tråkig. Mitt huvud sprängs, jag vill helst sova bort hela idag och hela imorgon. Och hela livet. För det känns konstigt. Men jag är vaken och vimmelkantig. Jag har tagit tabletterna, och ställt klockan. Det känns ändå okej idag. Jag vet ju att manin är på gång. Men som sagt varar den bara några dagar. Som det är nu är det ett tag kvar tills dess med. Tack och lov.
Annars då. Jag har ätit mat varje dag. Är för fet för det egentligen men ändå gör jag det. Men snart bor jag i stan igen, då ska jag gå ner alla de där kilona som nu bor på min mage. Min äckliga, dallriga mage.
Inte som jag sa (Hundens värdiga liv )
Jag lovade vissa av er (på andra håll än bloggen) att det inte skulle bli varken ett glatt eller ett deppigt inlägg. Och faktiskt, så blir det inte det. Det blir två punkter: rädsla och ilska.
Vart jag själv är på vä det vet jag: manistadiet är på ingång. Är så svårt att förklara. Det låter så bra när man läser på wikipedia; rusig lycka och mycket energi. Jo det låter finfint. Men man har så mycket energi att man är vaken 4 dagar i sträck, man har så mycket energi att man springer ifrån sig själv och man tappar bort sig själv, alla andra och allt annat. Du springer helt enkelt ihjäl dig. Och ja, det går över. Och jag har turen som oftast har väldigt korta mani-perioder. Det var rädslan. Att hamna där alls och framför allt: att hamna där NU. Det passar inte riktigt. Men som sagt, allt passar in när det inte alls passar.
Och min ilska. Min stora, skrikande, förbannade, förfärade, ilska. Har hört om det förut, men idag visade de på teve att människor (konstigt va, att det är USA? Jävla skiltland) sätter sina hundar i rullstol!!!??? Hur kan man kalla det ett värdigt liv för hunden? Att den kan leka? Jo på asfalten i en vinkel på 2%, de kan röra sig framåt, rakt framåt och det är allt. Är det ett liv? En människa i rullstol har en hel värld anpassad värld där det finns oändligt med möjligheter för dom att göra "vanliga" saker. Men för en hund? Finns det en hel värld som passar även "handikappade hundar" inte bara hundar? Nej jag skulle inte tro det. Så bort med rullstolarna. DET ÄR SJÄLVISKT ATT LÅTA EN HUND LEVA SÅ!!!
Det får avsluta kvällen (som kommer bli lååång, ska vara klar med en skoluppgift snart).
Tråkiga bokplatsen
Nu är jag i skolan igen, har inte vaknat än, trots tre koppar kaffe. Det kan bli en lång dag. Ska nämligen till ät för teammöte idag. Med mamma. Mamma som såg mina underbart såriga armar. Så jävla korkat. Men det kändes bra då. Inte nu. Så tillbaka till magen nästa alltså.
Förlåt för ett kort inlägg, men då vet ni att jag vaknat och gått upp ur sängen ännu en morgon. Nu börjar första lektionen. Eller vad det kallas.
True love my friend
I mitt huvud rör sig samma tankar som i många av era huvuden. Jag har inte riktigt fattat om jag kommer kunna hantera dom i 31 veckor och fyra dagar till. För hittills är det redan hoppplöst. Men ja, tredje veckan kan jag inte ge upp på, så svag är inte ens jag. Eller jo, det kanske jag är? Men det är inte värt smärtan, besvikelsen och ångesten som kommer om ett tag när jag känner efter om jag verkligen gjorde allt jag kunde. Jag tänker försöka. 31 veckor är inte så länge. Bara väldigt länge.
Egentligen kanske jag mår jättebra men att jag bara vill må dåligt? För att få medlidande, uppmärksamhet, tänk om ÄS inte finns? Vad är då kvar av mig? Jag undrar verkligen vad jag egentligen håller på med. För jag tror ingen kan svara på det. Verkligen inte jag själv.
Ett längre inlägg
Förlåt för de få raderna ni fått senaste dagarna. Jag är mest trött, men är för trött ikväll för att känna efter hur huvudet mår inför starten på den tredje veckan i skolan. Jag blir mer och mer osäker på om jag klarar av det här med pressen från skolan. Jag vet inte hur jag ska klara av att leva ens längre. Längtar så tillbaka till tabletterna som smakar skit, till milen som aldrig tar slut ute i skogen, till maten som spyddes upp, till de låsta trygga psykavdelningarna. För där var jag bara trasiga jag. Ingenting mer.
Men jag ska i alla fall till skolan imorgon, får se hur länge jag orkar. Vill inte minnas tillbaka till det här försöket utan att ha tömt mig på alla krafter jag någonsin har. För det är inte värt all möda det hittills varit för att ha kommit hit överhuvudtaget. Så imorgon sitter jag där igen, bredvid Madde och Andreas, som gör skolan så mycket mer uthärdlig just nu. Därför, just därför, är det värt en dag till, en vecka till. Och därefter känna efter hur det egentligen är och vad som egentligen händer i mitt huvud, och vad som händer med ÄS under allt detta.
God natt
Så var vi där igen
Nytt inläggrutan har varit öppen i tre timmar, jag har inte gjort ett enda skit idag och gick upp för sent. Sov i fel säng, vaknade sur och ätit dessutom. Hur bra kan dagen vara egentligen? Men den är faktiskt ganska bra. Jag tänker såklart på imorgon, men det har inte riktigt sjunkit in idag. Men ja. Det är en konstig dag.
SÅ hej då, jag hör av mig
Shtrhtstrs
Kroppen vrider sig i plågor. Skriker på mig att den inte alls vill bli behandlad så här. Att den vill vara hel och obruten och mindre trasig. Men det är för sent. Alldeles för sent.
Och jag måste duscha. Men jag hatar det. Då behöver jag se mig själv. Se allt det där jag inte vill se. Ni har redan hört allt så jag förstår egentligen inte varför jag säger det. Men det är i alla fall det som händer i mitt huvud. Så för er som läst ett tag/känt mig ett tag, ja, jag vet inte hur långt ner jag kommer falla. För det är det jag gör nu.
God natt,
Gryta
Imorse (10.49 var klockan i och för sig) vaknade jag med en klump i magen och en rastlös kropp. Det går neråt. Accelerande neråt. På väg till botten och jag känner mig totalt värdelös. Det är prov i skolan på fredag. Anteckningarna visar bara ett virrvarr av bokstäver som var så mycket enklare att skriva än att nu läsa. Det kommer inte bli bra det här. Hur ska jag orka? Jag orkade knappt gå ner för trappan. Men nu är det idag och en dag till att hämta igen mig och hitta motivation igen. Kanske går det.
Hoppas ni mår bättre än mig,
Kort inlägg
Trött, trött och mer trött. En dålig dag, där jag tappat bort hoppet på vägen. Så nej, jag kan inte andas. Så ja, döden är ganska välkommen nu.
Där i luftbrisen
Det har varit en ganska kort dag, men den känns som evighetslång. Jag är trött, sjuk i huvudet och allmänt värdelös. Ska sluta tjata om det, ni har redan hört det. Istället går vi vidare till annat. Typ att jag är hos mamma och pappa och det känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Som att allt som kommer finnas kvar av mig är en stor fettohög, död inuti och med enbart ÄS i huvudet. Jag är så van vid att ha dom där, ändå vet jag att dom förgör mig och dödar mig långsamt.
Så jag undrar, varför dog jag inte där och då, någon av de där två gångerna då jag faktiskt var död? Två gånger. Jag minns nästan när jag tappade andan och hjärtat slutade slå. det kändes inte alls som när man får en spark i magen och luften försvinner, det bara tunnades ut. Det var bara som en lugn bris som drog över mig och tog andetagen med sig. Jag kunde höra hur tyst det blev, hur allt omkring mig stannade upp och allt blev inte svart. Allt blev vitt. Inte vitt som att jag såg tunneln, det tror jag inte på överhuvudtaget. Men det blev vitt, tyst och livet glömde mig. ÄS fanns inte. Allt som var var ett vitt sorl där allt var pausat. Där jag inte alls fick välja mellan livet och döden, som i filmer, det var inte alls så, inte någonstans. Det var nästan tyst. Som om allt visst var slut. Men brisen kom tillbaka och sedan var jag där igen, där ambulanspersonalen drog med händerna över mina ben som låg under filten. jag kände dom inte. Det surrade runt omkring mig. Jag hörde inte, men jag såg. Såg ansiktena som sprang, som skrek för att hitta pulsen, sprang för att stoppa de blödande handlederna, och hitta vener att sätta in alla slanger de till slut fick i. Sedan var det borta. Allt var lampsken, gröna rockar och sjukhuslukt. Men jag levde. Jag levde.
Men där, där hade det varit en lättnad att få dö. Då ville jag dö. Dö för att inte leva. Nu vill jag bara dö av smalhet.
Nitton år
8.09. 100813. 19 år. 1000 tankar. 10000 ärr. 00000 tårar.
Och en värdelös nolla efter allt det. För det är precis vad jag är. Det och mycket sämre ändå. Det spelar ingen roll hur jag kämpar, för det räcker ändå inte ända fram. Hur jag än gör. Som dom på ät säger; man kan alltid bli sämre men chansen är större att man blir bättre. Jag är redan så bra jag kan bli, och ändå är det inte nog.
Idag är det fredag. Och jag vet att jag måste äta. Åt en halc cookies igår hos Maria. Det var dagens kost. Jag ska nämligen ta itu med den stora mängd fett jag just nu består av. Så idag blir det middag, som det ät tänkt att jag ska spy upp, imorgon är det samma sak och på söndag kan jag sluta äta. Det ska gå nu, det kommer gå bra, jag har klarat det här förut. Jag önskar så att jag inte behövde springa så många mil och inte behöva låta bli det lilla som fortfarande är gott att äta. Men vad är alternativen? Om jag ska bli smal? Precis, just därför. Det går inte annars.
Punkt punkt punkt
I mitt huvud pågår en ständig kamp. Idag funderar jag mest på samtalet hos Marie, hon ställer så jobbiga frågor- jag blir då tvungrn att verkligen tänka hur jag känner och varför. Det är annars en sak jag undviker. så bussen ner till stan blev till en uttömmande, smärtsam promenad. Tack och lov för Maria då alltså, där jag befinner mig nu, där jag, eller ja, vi båda pluggar. Eller ja, jag försöker. Dock är det så att jag fortfarande inte kommer någonstans. Så hej då, jag återkommer senare med svar på era kommentarer.
Utan ord
Jag har tagit massa bilder, men kabeln ligger i väskan. Jag tänker inte röra på mig en centimeter så den får vara. Är så dålig på att ta kort med så spelar väl ingen roll. Tänkte det kunde vara lite mer intressant att bläddra igenom bloggen då(för er stackare som fortfarande gör det). Jag läste en blogg idag som liksom jag rullar igenom äldre musik. Och vet ni, Backstreet Boys och Spice Girls är den musik jag är uppvuxen med. Det är liksom vår era vi som är födda där i slutet på 80-talet och tidigt 90. Jag är född 90 alltså, så ja, jag var i precis rätt tid för att vara galet fanatiska i bilder och kort och ja annat som man nu slösade pengar på för att få status i klassen. De år som de var som populärast var till och med jag välkommen, så länge det bara var tjejerna. Sedan kom en annan tid. (men det var efter Tamagotshi (stavning snälla någon?), Nokia 3310 och vida jeans.
Huvudet snurrar, jag har insett att jag ägnat 6 timmar på två dagar åt att göra ett arbete som var totalt bortkastat. Jag ska till Marie imorgon, tills dess måste jag ha gjort i ordning DBTpärmen, där alla papper ska in och vara sorterade. Det är så mycket att göra hela tiden. Gå upp vid sju, har inte hänt på flera år att jag gör flera dagar i rad. Jag ska cykla, cykla rätt väg utan att ramla i rädsla för att bli nerkörd. Ska därefter lyckas gå in genom dörren till skolan där en annan värld, en annan doft. Och ja efter det, då ska jag sitta rakt upp, bland främmande människor, le, lyssna uppmärksamt och allmänt se levande ut. Tack gode gud för rosa piller. Det var allt för dagen. Jag är trött nu, oändligt trött, men oändligt längtansfull inför att hetsäta choklad och något salt, salt är bra för mitt huvud. Men allra mest oändligt är min lust till att skära. Och eftersom jag redan repat vänsterarmen sen natten som var så gör det inte så mycket.
Jag vill hem
Sova bort värdelöshetskänslan. För den finns där. Varje gång jag försöker andas. Varje gång jag bryter ögonkontakten med Anneli (läraren). Så ja. Jag känner mig till och med mycket värdelös.
Det är nog snart så
Det är dags för mig att cykla mot skolan. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det. Jag är glad för sällskapet, men det runtomkring? Pressen och ångesten och andetagsförlusten, och allt annat som ni nog kan komma på själv.
Så ja, några rosa piller, välkomna ner i min mage.
Inse fakta din jävel
Det slog mig just (som så många förr, men uppenbarligen har det försvunnit igen därefter). Jag är totalt värdelös. Jag hade uppgiften öppen igår i fyra timmar, det tog två bara att spara dokumentet med rätt namn. De två resterande ägnade jag åt att skriva rubriken. Det har låst sig totalt i mitt huvud. Siffrorna blir lika oläsliga som kinesiska tecken. Bokstäverna hamnar upp och ner, i oordning och vrider sig runt min hjärna och gör sig smärtsamt påminda om min egen värdelöshet. För den är rätt påtaglig om man tittar på vad jag åstadkommit i mitt liv. Jag klarade högstadiet rätt hyfsat, i vår klass var det dock inte nog för att vara okej. Men så kom gymnasiet. Jag ägnade 2 år till att använda bästa vännen som facit i alla ämnen. I 3an gjorde hon allt perfekt men jag var till och med för dålig för att kunna ta hjälp av det.
Nu orkar jag inte skriva mer. Som sagt så snurrar huvudet lite som det vill.
Mitt ibland allt
Jag sitter mitt i en datasal som placerat sig mitt i korridoren där det inte springer några människor alls, och ni vet, det är en lättnad. Ett ångestmoln mindre. Färre människor som tittar. Mindre antal som jag måste låtsas att jag bryr mig om. Det finns väl i princip tre människor jag egentligen har med att göra. Det räcker. Det räcker mer än väl. Och just nu räcker det med allt, jag känner mig allmänt dålig, lagom värdelös och väldigt äcklig. Tror jag ska vara hemma i stan till fredag så jag inte behöver äta. Äter för mycket redan som det är. Så nej, ingen lunch bland främmande människor som jag inte förstår. För dom ser det ut att vara så enkelt, men vadå, jag orkar knappt vara vaken, än mindre använda de där få hjärnceller som faktiskt finns däruppe. Så ja, jag är lite bitter, lite ensam om dessa tankar uppenbarligen och väldigt osäker på hur det här ska gå.
Lycka till, Elin, du kanske klarar det här
Hur var det nu?
Hur kom sig att allt blev så här? Vi funderade över vart all tid försvann, all den där stunden då vi skapade våra minnen. Men vi har skapat dom, vissa värre och mer smärtsamma än andra, vissa har varit rent fantastiska. Som alla Gbg-resor jag gjort. Rest dag och natt och morgon och kväll, rest alla dessa timmar som känns som oändliga när jag åker dit men den känns så tom när man ska smälta minnena, alla konserter med vänner; Marie, Maria, Tilda, Linda, Sandra, Malin, Amanda, Sanna, Jonas, Andreas (till och med det hann vi göra tillsammans). Alla festivalen. Alla ragg och ligg. Alla killar som faktiskt hjälpt mig. Alla familjeresor, alla (de där få) höga betygen, de där galenslaperna vi var med om på högstadiet, alla roliga lärare, alla roliga resor med mamma, alla kramar, alla människor som jag inte nämnt och allt allt. Men jag glömmer inte heller det där smärtsamma. Alla svek, alla slag (tack din jävel, det är bra att du är borta nu), alla tårar, alla överdoser, skärsår, ärr, sår, svordomar, lögner.
Jag minns er alla, och ja, ikväll ska vi fira det med en första cider, den andra ska vi dricka för att minnas dem och en tredje för att glömma dom. Och sen slukar vi dropparna som är kvar i botten på dom tillsammans med nattpillren. Så god natt, och glädjs med min baksmälla.
In school
Hör sitter jag med ångest upp i halsen som vill spy upp det jag inte har något, magen är tom. Hela jag är tom. Uttömd på all energi, uttömd på livet. Sådan är jag, inte alls bra, väldigt negativ, självisk och otrevlig. jag somnade nästan på lektioner imorse, nu är jag dock piggare. Och ensammare. Och allt annat man kan vara. Min perfekta lillebror kommer snart och hämtar mig. Och här sitter jag är är hypersvartsjuk och smått hatisk till hur bra min lillebror är. Snart får han vlä bättre betyg än mig också. det skulle vara vattnet som redan runnit över kanten, sätta pricken över i-et som redan tryckt sönder pappret. Jag suger.
Jag suger jävligt hårt. Och snart faller jag jävligt hårt.
Med allt vad det innebär
Nu har jag hamnat här igen. Vid en dator där jag inte alls borde sitta och där jag egentligen inte gör ett skit, ungefär som annars då. Det har dock varit lite rörigt i och med hunden som dog innan idag. Pappa åker i alla fall upp imorgon och tar hand om henne och ja. farmor med. Men hon tog det bättre än vad vi trodde. Men hon var i alla fall realistisk och tyckte att det var bra för både henne och hunden att hon dog där med farmor i sin bur. Så lite tungt är det. Hon vad förr 98 så hon är väl den hund jag minns mest från min tidiga barndom.
Därmed ifrånsäger jag mig allt ansvar att leva idag. För jag har ätit. Det sög. Och det genererar ångest. En underbar, smärtsam, äcklig ångest som kanske kan undkommas av sådant där destruktivt som inte alls är bra i längden. Men idag hjälper det. Idag hjälper det mycket.
Inte ens jag behövs ibland (R.I.P)
Idag är Döden här, precis vid mig, trots att det inte alls är jag som vill det. Men idag är Döden här ändå. Precis intill och tar död även på det mesta levande av allt.
4 april 98 - 8 aug 10 (12.02)
R.I.P
Så fort jag kan
I natt var det härligt att leva. Om det jag gör kallas för att leva. Det kanske inte heter så? Vad vet jag, det var i alla fall en bra natt. Jag sprang. Jag sprang lite till. Bara för att falla ihop därute mitt i mörkret, till en plats dit solen aldrig når. Därför springer jag lite lite fortare där. Jag springer för att bevisa att jag finns till ännu. För i natt gjorde jag något riktigt "liv-aktigt", något som ingen eller inget kan ta ifrån mig. Mina ben sprang, ett steg i taget, för jag visste ändå att detta aldrig kan ta slut, något som kan fortsätta i evigheten, för jag tror att när jag är död kommer jag få göra allt bra, som jag tyckte om men inte fick göra i livet, eller vad det nu kallas. Där kommer jag få vara smal. Jag kommer få andas. Jag kommer inte svika vännerna. Jag kommer inte krossa mig själv. Jag ska bara få sväva på molnen jag springer på.
För vet ni, i natt levde jag därute på grusvägen jag sprungit på så många gånger, så många nätter. Och allt som jag ville skulle finnas där fanns där. Livet och döden som kämpar om mig, någon som faktiskt bryr sig om hela mig, inte bara den del som är trasig, för den är inte allt. Den är bara störst. Men jag fick leva och dö och leva en gång till. För jag vaknade upp ur dimman som föll över mig när benen vek sig. Jag levde. Och jag dog. Och jag levde.
Glöm mig
Jag gömmer mig. Försöker dölja fettet bakom mig själv men det hjälper inte. Jag ser forfarande. Känner fortfarande, tänker fortfarande hur fel allting blev. Är trött på mig sjläv. Och helt slut i huvudet. Det är bara ÄS som skriker nu hur dålig jag är. Vad hjälper det när jag inte har joggingskorna hemma? Funderar på att ta brors och fylla ut dom. För jag behöver verkligen röra på mig. Jag har gått upp upp upp i evigheten nu och jag sitter här som världens fläsk och sitter där alla med fetma sitter. De märker inte hur mycket de går upp, fetthaltsprocenten blir högre och högre men det går så långsamt att man inte ser det själv. Men jag ser. Och det är dags att göra något åt det. Så i natt, ni, i natt smattrar det högt i gruset.
Jag vet att jag absolut inte hjälper mig själv eller någon annan. Så gör nu som jag säger och GLÖM MIG.
The biggest thing
Jag känner mig ganska fet just nu. Jag ska inte äta idag. Mamma får säga vad hon vill. Och i natt ska jag springa Har bara inte bestämt om jag ska springa ett eller två varv. Men springa ska jag. Jag är så trött på dessa ständiga diskussionen i huvudet, för jag har hört det så länge, jag har redan hört allt som Han har att säga. Hur dålig jag är, hur fel jag gör, hur tjock jag är, hur värdelös jag är, hur mycket jag ska dö. Ni fattar. Ändå fortsätter det mala i huvudet, och det fortfarande gör ont, men ändå; det ger mig kontroll, att svälta är jag något jag är bra på. Det enda jag är bra på. Så att bli smal är egentligen ett ganska enkelt val.
Här var det positivt men jag vill säga till alla er andra: bli aldrig som jag. Aldrig någonsin. För det är inte värt det.
Just det, jag är 165 cm. För kort jag vet.
Klockan tickar på
Det gör den, men inte blir det bättre för det. Jag mår mest kasst. Hetsäter men orkar inte spy. På måndag ska jag köpa nya joggingskor och så blir det 12 km på grusvägen varje dag. Det funkar inte. Börjar närma mig 48 kg. Vad äckligt. Är för kort för att väga så mycket. Jag är fetfetfet. Och jag vill bli smalsmalsmal. Jag kommer bli det. Jag vill väga 0 kg, vara tunnare än fjäderlätt, alla ska kunna blåsa på mig och jag flyger till andra sidan av jorden där jag kanske slipper alla tankar i huvudet. Men ändå, de får mig att veta vad jag ska göra. Jag känner ändå att du har jag kontrollen, jag vet exakt vad jag ska göra. Så snart, alla läsare, ska jag väga 45 igen. Första målet är som sagt 47. Det blir mat varannan dag, sen frukt en gång vid lunch varje dag. Sedan är det nog, sedan ska magen vara tom. Helt tom. Och jag ska gå 12000 steg varje dag. Jag ska bli smal.
Äntligen (för er som läser bloggen för att den hjälper/gör en glad)
Mitt huvud bankar, likaså mitt hjärta, men vad gör det när jag haft det ganska bra. Theralen tuggar sönder min kropp men viskningarna bli rlite lite tystare av det. Och det är det värt. För snart kommer de slå mig till marken och längre ner än det. Allt det, för att jag är så dålig på att vara bra. Skola? Åka buss? Ringa allvarliga samtal? Äta bland främlingar? Tvätta ensam? Handla mat? Hur ska allt det gå till? Men jag tänker i alla fall kämpa som
Marie (på ätstörningsenheten) sa idag. Du har misslyckats för men också lyckats med en del saker, så jag har egentligen ingenting att förlora på att försöka. Jag försöker intala mig att det är sant men det kan jag inte.
Annars mår jag bra, jag har umgåtts med en vän som har två underbara barn, båda tjejer. Vi har packat upp lådor i evigheter. Men vi har mycket kvar. Men inte idag. Idag ska jag vara med mamma. :) hoppas ni mår bra.
Tio minuter sent
Ledsen för det sena inlägget (tio minuter sent^^). Jag har inte mycket att berätta. Det har mest snurrat tankar runt omkring i huvudet. Jag har försökt föreställa mig att jag ska gå upp kvart över sju fem dagar i veckan. Det har jag inte gjort på många år. Jag ska sluta prata om dessa år för en del av er har redan hört det miljoner gånger. Men det är faktiskt så. I åtta månader? Alla dessa veckor? Tre dagar var ett storslaget rekord. Det känns så fel bara. Det känns inte som att jag hör hemma i den här världen. Jag ska vara i ÄS värld. Där Han styr, där jag har kontrollen och vet allt och kan allt. Allt som inte är friskt. Allt destruktivt. Vilket jag ska roa mig med nu.
Nytt inlägg
Idag har det varit en tung dag. Lång, lång och lång. Den har bestått av föreläsningar, femminuterspaus, föreläsning tio minuterspaus (under vilken jag däckade på bordet). Sedan var det föreläsning igen, följd av en lunch jag inte åt av. Skyller på att jag inte har pengar. Det ar jag förstås inte, men om jag ville kunde jag fått ut det ändå. Men varför kämpa för att betala för mat jag inte alls vill äta? Så jag sket i det. Ett STORT plus är att armarna fortfarande är intakta och bara bestående av ärr. Jag ska inte ropa hurra än förstås, det är många nätter kvar. Men det är i alla fall en vinst. Imorgon är jag ledig, men mentalt blir det ingen skillnad: jag ska nämligen till Marie klockan tio. Marie på ät. Marie som jag inte träffat på fyra veckor. Eller okej, tre. Men det känns som hundra år sedan. Så att uppdaterna henne kan bli svårt. Fler skärsår än på hela året. Fler vakna nätter än på hela året. Mindre antal timmar på natten än på hela året. Flera hetskvällar än på hela året. Mindre behålld mat än på hela året. Mer krav än på hela året (snarare två år, och mer därtill). Flera misslyckanden än på hela året kan man säga.
Men jag är positiv, jag kommer få en dag ledig i veckan fortsättningsvis och snart ska jag sätta på en film tillsammans med mamma. Hoppas jag. Så ja, välkommen in att kika in vid tio då ett inlägg till väntas.
Idag, igår, imorgon
Tyvärr blir det en kort uppdatering. Jag mår kasst. Är allmänt dålig och sämre än alla andra i klassen, nu har jag dessutom kraven på mig för de frågade efter yrkesvana och jag har jobbat på 3 konferensanläggningar och 3 serveringar/värdshus. Har dessutom varit i princip hela västra Europa (och för er som vill veta vilka hotell som är okej utmed Autobahn har ni experten här. Har väl bott på runt 30 hotell i Tyskland. (3 eller fyra per resa, och ja, det har blivit resor med mamma särskilt, men med fotbollslag och annat. Jag ska alltså läsa hotell och turism. Åtta månader så sluta i mars. Har dock börjat nu redan alltså. Och känner mig kass, allting överväldigar mig. Det har tagit spärr nu, för jag har inte behövt tänka "igår var jag i skolan, imorgon ska jag dit och just det - jag var där idag". Tre dagar i rad, det har inte hänt sedan 2 år tillbaka eller så. Hur ska det gå. Jag vill gå, men orkar jag? Jag kröp ihop i ett hörn nere vid läskbackarna när mamma lämnade mig ensam på ICA. Jag kunde inte andas och hur ska jag klara imorgon?
Och förlåt alla läsare, era kommentarer läser jag imorgon (när jag inte hyperventilerar på ICA, dricker sommarvin i trädgården, bor med blod på toaletten eller tittar på Morden i Midsomer (sista för i år *tårar* ). Nu är det dock So you think you can dance. Favvo. God natt
Två inlägg
Numera blir det två inlägg om dagen, ett klockan tre och ett mellan nio och tio. Sounds good? Ni har inget att välja på för så kommer det bli.
Jag har haft en tuffff dag. Mycket folk, mycket krav, mycket av allt. Mycket av misslyckande, det är ordet jag söker. För så länns det. Som att jag inte alls passar in någonstans, alla verkar så bra och ha så bra tänkt inför det här och vilja något med det och veta var de har sig själva. Vad vet jag? Vad vet jag om något? Och framför allt: vad vet jag om mig själv? Att jag är en hopplös hypokonriker som tror att hon har ÄS och som egentligen bara vill vara ursäktad för att vara korkad? Det låter så fint.
Hej då, nu ska jag bryta innan det blir för illa
Don't give up
Vi kämpar, alla på våra alldeles egna bra och dåliga sätt. Skär, spyr, springer, svälter, (de där S:n som min sköterska en gång sa). Hon har rätt, det är så vanligt att det till och med finns en term för det. Det finns ett namn för våra problem. Det kallas ätstörning. Det skriker i öronen, det svider i halsen och hjärtat bultar. Allt för att jag ännu en gång slås av vad det är vi drabbats av. Vad vi gör mot oss själva. För vi gör allt det där vi tycker att vi är värda det, att det är det som passar oss och som att det är det enda vi kan ha full kontroll över. För vi vet exakt var vi har ÄS-monstret. Han (min Han i alla fall) finns där, inte på axeln, han finns faktiskt på mitt högra höftben. Ni vet det där som är smalt på fina människor, men inte på mig. Jag är för tjock. Ändå, ändå vet jag att det jag tänker är sjukt, bara för att min kropp inte ser ut att vara sjuk vet jag att det som skriker inuti huvudet är fel, så oändligt fel fastän jag fortsätter göra som Han säger. För det låter så rätt. Men en dag, då kan vi alla bli friska. Vi behöver inte bli feta, bara för att vi äter för när vi ätit tillräckligt länge och kroppen tänker som en kropp ska tänka kommer tankarna bli mer som tankar "ska" vara. Det kommer friska tankar, envacker dag, eller mindre vacker för andra, börjar ett litet litet sunt förnuft vakna. Som får oss att inse vad det är vi kastar så många år på. För det är inte värt det. Det kan det inte vara.
Så ja, summan av hela det här långa svamliga inlägget vill egentligen bara säga till er alla, att även det sämsta kan bli bättre om man kämpar för det. Om man vågar ha självinsikt. Om man vågar kämpa för sin egen skull, inte för sin ÄS demons skull, för ditt liv är viktigare än ÄS, hur mycket fel det än känns. Så hang in there and don't give up. För något annat väntar.
Första dagen
Ångesten växer. Gnager sig ända in i benmärgen. Som inte sticker ut längre. För jag är fet. De tittade på mig i skolan idag. Min första dag och männisor har redan insett hur fel jag är. Vet inte hur jag ska klarar 34 veckor av det här. Av blickar, av tankar om hur fet och äcklig jag är, av stunder på toaletten och av ÄS som skriker. Jag vet inte om jag klarar det här. Om jag kan orka kämpa mig till 5 skoldagar i 34 veckor, 9-3. Jag ska försöka fråga om jag kan få vara hemma de flesta tisdagar. Och kanske sluta lite tidigare på torsdagar. För som det känns nu, är jag inte i närheten av att vara så lite dålig att jag fixar det.
Det kommer ett längre inlägg strax, då ska jag också svara på kommentarerna (ni får dom inte publicerade förrän ikväll är jag rädd)
Några minnesvärda sekunder
Jag är en otrolig tävlingsmänniska, och envis som satan. Så även när jag förlorar försöker jag om och om igen tills jag klarar det/vinner. Det var Emma Green ett bevis på idag. Jag älskar att tävla, att känna kicken just när jag vet att nu, nu gör jag det bästa jag kan, och hjärtat (som är överarbetat, jag vet) pumpar runt syre i kroppen tills det inte orkar mer och jag faller ihop av trötthet (det händer i och för sig oftare och oftare att jag svimmar av näringsbrist istället men okej). Som Emma Green har varit den här våren hade jag velat att jag kunde genomföra någon gång. Verkligen att det ger resultat alla åren man kämpat. En gång har det verkligen hänt: när vi kom 2a i SM i voltige år 01. Jag var 10 och det var mitt första och enda SM. Jag har förstår spelat VM också men inte i voltige. Men i allla fall, de där åren sen jag var 5 och hade sprungit runt som yngst ï stallet och när vi var där och tittade på resultatlistorna och insåg att vi kommit 2a, i SM, i en tävling där vi inte hade något att göra med vårt unga lag. Men det blev i alla fall så att vi fick ta emot rosetterna, som tyvärr brunnit upp (min alltså). Men jag minns den fortfarande. Så grattis Emma Green jag känner igen din känsla. Att trots skador, undervärdering, många år och kicken att stå där med beviset i handen. Grattis. Och ni läsare, som inte funnit den där kicken; prova den. Om du så gör det i shack eller klarar ut ett korsord. Try it!
Dagens andra
Mår nog bättre nu. Tror jag. Eller kanske inte? Jag har i alla fall inte ätit, hetsat eller spytt, nästan inte smygtränat men ritat lite på magen. Är så smidigt att skära där för ingen tänker på det. Längre. I alla fall verkar det så och jag väljer naivt att tro på det. Är lättast så. Ingen frågar ( om man bortser frå Irené, men hon vet vad jag svarar om hon frågar, inte fallit mig in att hemlighålla det för henne, hon märker det ändå och förvånas inte över svaret heller). Men det har i alla fall lugnat mig lite. Sjukt sjukt jag vet, men jag har aldrig sagt att jag inte är det. Det är väl det som gör mig skraj så in i helvete inför imorgon, jag vet bara hur den sjuka världen ser ut, inte den "vanliga". Men jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa. Om jag vågar. Om jag bara vågar.
Nu spelar jag trots alla odds emot mig
Gropen i magen blir större, mer smärtsam och mer ångestfylld. Idag är jag sådär att jag inte orkar hålla masken. Jag vill lägga mig ner och dö. Ramla bort från kanten rakt ner i mörkret och stanna där, där jag vet att jag är trygg, där jag vet vilka regler jag ska följa, där livet inte alls kräver att jag ska skratta eller hänga tvätt eller äta elller spy.
Kort sagt är jag livrädd.
