Kampen för att överleva anorexin

Vi kämpar, alla på våra alldeles egna bra och dåliga sätt. Skär, spyr, springer, svälter, (de där S:n som min sköterska en gång sa). Hon har rätt, det är så vanligt att det till och med finns en term för det. Det finns ett namn för våra problem. Det kallas ätstörning. Det skriker i öronen, det svider i halsen och hjärtat bultar. Allt för att jag ännu en gång slås av vad det är vi drabbats av. Vad vi gör mot oss själva. För vi gör allt det där vi tycker att vi är värda det, att det är det som passar oss och som att det är det enda vi kan ha full kontroll över. För vi vet exakt var vi har ÄS-monstret. Han (min Han i alla fall) finns där, inte på axeln, han finns faktiskt på mitt högra höftben. Ni vet det där som är smalt på fina människor, men inte på mig. Jag är för tjock. Ändå, ändå vet jag att det jag tänker är sjukt, bara för att min kropp inte ser ut att vara sjuk vet jag att det som skriker inuti huvudet är fel, så oändligt fel fastän jag fortsätter göra som Han säger. För det låter så rätt. Men en dag, då kan vi alla bli friska. Vi behöver inte bli feta, bara för att vi äter för när vi ätit tillräckligt länge och kroppen tänker som en kropp ska tänka kommer tankarna bli mer som tankar "ska" vara. Det kommer friska tankar, envacker dag, eller mindre vacker för andra, börjar ett litet litet sunt förnuft vakna. Som får oss att inse vad det är vi kastar så många år på. För det är inte värt det. Det kan det inte vara.

Så ja, summan av hela det här långa svamliga inlägget vill egentligen bara säga till er alla, att även det sämsta kan bli bättre om man kämpar för det. Om man vågar ha självinsikt. Om man vågar kämpa för sin egen skull, inte för sin ÄS demons skull, för ditt liv är viktigare än ÄS, hur mycket fel det än känns. Så hang in there and don't give up. För något annat väntar.