Kampen för att överleva anorexin

Det är snart fem år sedan farfar dog. I början av november. Precis när han fyllde år. Dumma november. Det var väntat. Och det var på sätt och vis en lättnad att han till slut fick dö när han fått lida så länge. Jag minns så väl hur det var den sista tiden. Han led så oerhört den sista tiden när han bodde på äldreboendet i Falun. Han var en fri människa när han levde, men där, inlåst, försvann han långt innan han dog. Allt han trodde på dog ut med honom. Hans funktioner försämrades snabbt och en del dog helt. Och jag hann aldrig riktigt säga hej då. Aldrig fick jag erkänna för mig själv att det faktiskt är nu, snart han dör. Det är en av de saker som gör mest ont. För jag sa aldrig hej då. Han bara dog. Dog ifrån mig..