Kampen för att överleva anorexin

Det har varit en ganska kort dag, men den känns som evighetslång. Jag är trött, sjuk i huvudet och allmänt värdelös. Ska sluta tjata om det, ni har redan hört det. Istället går vi vidare till annat. Typ att jag är hos mamma och pappa och det känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Som att allt som kommer finnas kvar av mig är en stor fettohög, död inuti och med enbart ÄS i huvudet. Jag är så van vid att ha dom där, ändå vet jag att dom förgör mig och dödar mig långsamt.

Så jag undrar, varför dog jag inte där och då, någon av de där två gångerna då jag faktiskt var död? Två gånger. Jag minns nästan när jag tappade andan och hjärtat slutade slå. det kändes inte alls som när man får en spark i magen och luften försvinner, det bara tunnades ut. Det var bara som en lugn bris som drog över mig och tog andetagen med sig. Jag kunde höra hur tyst det blev, hur allt omkring mig stannade upp och allt blev inte svart. Allt blev vitt. Inte vitt som att jag såg tunneln, det tror jag inte på överhuvudtaget. Men det blev vitt, tyst och livet glömde mig. ÄS fanns inte. Allt som var var ett vitt sorl där allt var pausat. Där jag inte alls fick välja mellan livet och döden, som i filmer, det var inte alls så, inte någonstans. Det var nästan tyst. Som om allt visst var slut. Men brisen kom tillbaka och sedan var jag där igen, där ambulanspersonalen drog med händerna över mina ben som låg under filten. jag kände dom inte. Det surrade runt omkring mig. Jag hörde inte, men jag såg. Såg ansiktena som sprang, som skrek för att hitta pulsen, sprang för att stoppa de blödande handlederna, och hitta vener att sätta in alla slanger de till slut fick i. Sedan var det borta. Allt var lampsken, gröna rockar och sjukhuslukt. Men jag levde. Jag levde.
 


Men där, där hade det varit en lättnad att få dö. Då ville jag dö. Dö för att inte leva. Nu vill jag bara dö av smalhet.