Kampen för att överleva anorexin

Det skriker i mitt huvud. Ikväll vet jag inte vad som händer. Jag faller, rakt ner i någonting där jag hör viskningar. Viskningar om hur jag våldsamt pinas till döds. Jag vet att det är det jag egentligen förtjänar men det är inte så jag vill dö. Jag vill dö av smalhet. Det fanns en tid då jag ville hoppa från ett höghus. Men den drömmen försvann. Den försvann med dig (...) Så nej, inget höghus, och nej jag tänker inte dö. Hur gärna jag än vill. Men det vill jag för det mesta. Jag har insett fördelen med att säga "jag vet inte". Oftast vet jag, men jag vet två helt olika saker så det jag inte vet är vad jag ska välja. ÄS? Friskheten? ÄS? Jag har glömt vart gränsen går däremellan. Så nej jag vet inte "hur mycket mat en kropp behöver". Eller "Mmm." Funkar med. Då tar hon för givet att jag är trött. Det känns inte som att jag kommer någonstans längre. Bara längre tillbaka ner i överdoser.

För jag saknar överdoserna. JA, JAG SAKNAR ATT  FÅ DÖ IFRED. Jag saknar att slippa bry sig om räkningar, samtal, skoluppsatser, om cykeln funkar, om att det inte finns äpplen eller att min hund inte har fått mat. Jag saknar att slippa leva. Jag saknar döden.