Kampen för att överleva anorexin

Jag har tagit massa bilder, men kabeln ligger i väskan. Jag tänker inte röra på mig en centimeter så den får vara. Är så dålig på att ta kort med så spelar väl ingen roll. Tänkte det kunde vara lite mer intressant att bläddra igenom bloggen då(för er stackare som fortfarande gör det). Jag läste en blogg idag som liksom jag rullar igenom äldre musik. Och vet ni, Backstreet Boys och Spice Girls är den musik jag är uppvuxen med. Det är liksom vår era vi som är födda där i slutet på 80-talet och tidigt 90. Jag är född 90 alltså, så ja, jag var i precis rätt tid för att vara galet fanatiska i bilder och kort och ja annat som man nu slösade pengar på för att få status i klassen. De år som de var som populärast var till och med jag välkommen, så länge det bara var tjejerna. Sedan kom en annan tid. (men det var efter Tamagotshi (stavning snälla någon?), Nokia 3310 och vida jeans.

Huvudet snurrar, jag har insett att jag ägnat 6 timmar på två dagar åt att göra ett arbete som var totalt bortkastat. Jag ska till Marie imorgon, tills dess måste jag ha gjort i ordning DBTpärmen, där alla papper ska in och vara sorterade. Det är så mycket att göra hela tiden. Gå upp vid sju, har inte hänt på flera år att jag gör flera dagar i rad. Jag ska cykla, cykla rätt väg utan att ramla i rädsla för att bli nerkörd. Ska därefter lyckas gå in genom dörren till skolan där en annan värld, en annan doft. Och ja efter det, då ska jag sitta rakt upp, bland främmande människor, le, lyssna uppmärksamt och allmänt se levande ut. Tack gode gud för rosa piller. Det var allt för dagen. Jag är trött nu, oändligt trött, men oändligt längtansfull inför att hetsäta choklad och något salt, salt är bra för mitt huvud. Men allra mest oändligt är min lust till att skära. Och eftersom jag redan repat vänsterarmen sen natten som var så gör det inte så mycket.