Kampen för att överleva anorexin

Vägran till att gå upp ur sängen fram till klockan 11.30. Te med raspberry och blueberry (egenkomponerat :) :P ), Stieg Larssons andra bok - Flickan som lekte med elden. Räkningar. Fem årskalendrar. En trasig mobilladdare. En galen hund. En ond hals. Och smärtsamma minnen. Då har ni min dag hittills. Just nu kämpar jag mig igenom 42 bloggar :P Har bara tre kvar så inte så duktig på att kommentera direkt.

Det känns lite tungt att finnas till idag. Det är årsdag. För fem år sedan träffade jag Andreas. Exakt idag. Om 3 timmar och tio minuter satte han sig bredvid mig. I de där blåa alltför stora biostolarna längst ut i kanten bland drygt 120 högskolestudenterna som skulle skriva tills pennorna tappade sin udd. Det gjorde inte ham bredvid mig, han tryckte igång sin minimala bandspelare och resten av tiden innan paus ägnade jag större delen av den till att blänga på den surrande maskinen, enbart för att en snygg kille satt med den och desutom visade mycket goda egenskaper på allt det jag verkligen inte gillar hos en människa. Han satt självsäker tillbakalutad mot stolen som man halvlåg i om man lutade sig bakåt. Han log lite snett vid alla kommentarer han inte höll med om, och tittade på mig i tron att jag inte såg det. Jag såg. Jag såg det så väl.

I paus reste jag mig fort för att kunna springa ifrån alla människor jag förstått skulle ta mycket plats vid borden. Han släppte förbi mig och skrattade tyst. Jag sprang i panik till hörnet längst bort i hallen utanför. När kön till frukten började tunnas ut snodde jag åt mig ett äpple men fann när jag kom tillbaka att min ensamma fåtölj nu fylldes av den svarthåriga, solbrända, leende, självsäkre mannen som satt intill mig i salen. Han log bredare nu och visste att han satt med trumfkorten. Det visste jag med. Jag kastade äpplet men han flyttade sig inte. Jag ställde mig tre meter bredvid och svor för mig själv.

Efter paus delades vi in i gruper om fyra. De delade upp oss efter stolsnummer. Därmed presenterades Andreas för mig och jag fick kämpa hårt resten av tiden för att inte slå till mig själv. Det bestämdes att jag ock Andreas skulle ta en analysdel och de andra två tjejerna den andra. Hela vägen till tåget diskuterade vi hur vi skulle lösa det, de andra två tjejerna bodde ihop, jag och Andreas valde internetvägen. Vi sa hej då vid utgången mot tåget på Stockholms central. Jag hade precis hunnit sätta mig när han dyker upp bredvid mig. Han ska till Fagersta. Vi går av tåget i Västerås och han går ner i nästa trapp mot Fagersta- Ludvika-tåget. Jag springer efter och är sist på tåget. Han sitter i den sista vagnen. Han skrattar när jag sätter mig ner på andra sidan bordet.

Innanför hans dörr kommer tre barn springade. Alla är under tio och stannar förvirrade på andra sidan om Andreas. De har aldrig sett mig, jag kryper ihop av rädsla men efter några minuter på knä bredvid dom är jag mer än välkommen. I köket väntar Anneli, modern, tillsammans med den äldsta av barnen. Jag blir kvar hela helgen. Jag blir kvar länge. Och jag kommer flera gånger. Många gånger och på något vis räcker det med att ses en gång i månaden. Så lever vi vidare.

Och han lever vidare än. Fastän den det som hände den 9e juli fortfarande har hänt.