Kampen för att överleva anorexin

Fattar inte varför jag loggade in på bloggen, har inget att skriva? Eller ja, massor, men vet inte vad. Jag är trött. Så oändligt trött. Glad, övergödd, men också så väldigt glad. Det har varit en jättebra helg. Micka och jag har ägnat större delen av helgen och halva veckan med tillsammans. Maten blev bra, jag åt för mycket av den. När min hjärna inte är en lika stor degklump som den är nu (alltså när degklumpen bara är lite mindre än nu^^) ska jag återge hela helgen.

Och hela hela tiden gömmer sig ett okontrollerat monster som river med sina vässade klor.

Du var alltid
den starka,
jag den svaga,
för inuti hade
du alla svaren
på de underligaste
frågor jag hade
och när du gick
visste jag att
alla de brev jag
skrivit inte betydde
något mer,
så snälla,
bränn dem,
tills jag är ett
du har mig
som ett
glömt fenomen

Det kryper i mina ben. Det är svårt att andas. Det gör ont att leva.



www.foreverhopeless.blogg.se/mer

De smutsiga kläderna ramlar runt i tvättmaskinen, vedpinnarna brinner i pannan och disken torkar på diskbänken. Jag känner mig inte bättre för det. Jag känner mig ännu mer värdelös, för jag var enfaldig nog att tro att jag skulle vara bättre om jag gjorde. Jag kommer ALDRIG bli mer värd än så här. Det blöder från min arm och den gröna handduken är torkat-blod-brun. Jag hittade gömda tabletter som måste legat där länge länge för jag rör inte pärmarna längre, de ger mig prestationsångest.

Trots all ångest som kryper precis under mitt feta fettlager köpte jag några böcker till mig. Bara för att få mer bevis på att jag är värdelös. Just nu är det ensamt. Allt den som Anna (ät) gjorde finns det ingen som gör nu. Kontrollen, kollen, medvetenheten om mig som hon hade, är långt borta. Kontrollen jag fick när jag visste att någon inte skulle låta mig göra vad som helst, det är borta. Ännu längre bort. Hoppet, det lilla som fanns som fanns i hennes trappor och tankekartor har jag glömt hur dom ser ut. Ilskan som gav mig lite energi tillbaka finns inte mer och inte ens viljan att bli bättre finns där mer. Allt det är borta. För långt bort. För jag klarar mig inte utan henne. Utan någon som henne.

Just blev dagen lite bättre. Jag slår på teven och vad om inte Tommy Körberg dyker upp i rutan. Det kunde inte kommit lägligare. En tröst i svältlägret som just nu råder i ensamheten. Jag har ätit tre rutor center och jag kände mig ganska duktig, fastän jag skämde bort mig alldeles för mycket. Dock är jag ensam nu så det vore bra om någon kom hem. Annars blir det nog någon mil ute på grusvägen. Tyvärr. Jag vet att ni tycker det är fel. Det vette fan vad jag tycker.

Jaja, jag ska roa hundarna som just ser lite sura ut. Jag har ingen lust att skilja på tre bråkande hundar. Så farewell.

Då var det bevisat. Med stora utropstecken till och med. Inget system vill veta av mig, inget system vill hjälpa mig, inget system verkar ens vilja ha mig i liv. Bortglömd av tre människor. Av de 350 arbetstimmar på en vecka som finns av de som kan hjälpa mig - är jag inte ens värd fem minuter att ringa. Och än mindre en timme där någon kan lyssna, hjälpa mig att försöka hitta ork att äta, inte springa om nätterna och framför allt ork till att jag ska sluta göra illa mig själv, så att jag kan börja med DBTn igen. 

Jag vill tycka att jag är värd roliga saker och att få må bra. Men det gör jag inte och utan hjälp kommer jag aldrig sluta straffa mig själv för att jag har det bra och för att jag mår bättre. Och DBTn hjälpte mig faktiskt. Ät hjälpte mig mot ÄS. Men det är rakbladen som de tycker är ett problemet och det är det jag trivs med och uppenbarligen har de ingen lust att hjälpa mig att sluta med det. Bortglömd, fjärde arbetsdagen sedan de lovade att fixa så att jag skulle få prata med någon. Så jag ger upp. Det är en enda stor meteorit som ligger på mig med att sluta med rakbladen. Utan hjälp klarar jag det aldrig. Jag vill inte ens klara det då. Allting blir så svårt när jag klarat något som jag på sätt och vis inte vill klara. Det är en stor trygghet att ha rakbladen i mobilen, i fickan, i BHn. Om jag klarar mig utan dem kommer det bli svårt, svårt att låta det förbli så. Det kommer bli tomt. OM jag klarar det. Och idag är jag faktiskt glad att jag inte slutat med dem. För ikväll behöver jag dom mer än någonsin. Och ikväll börjar inte den nya kampen mot rakbladen, så som alla andra kvällar blir. Ikväll blir en "försöka-överleva-kväll".

Den kvällen kommer inte på länge. För nu börjar kampen om från noll, alla månader, det året, tillsammans med Anna har tagit mig långt, men inte tillräckligt långt. Och nu har ätstörningsnheten släppt monstret löst igen. Allting börjar om från början. Lilla jag är liten men stora jag är större än någonsin. Och stora jaget är mer sadistiskt än på månader.

Det har varit en ganska bra eftermiddag. Vi har satt upp fyra bokhyllor, och de är fyllda tills de böjer sig nu. Det finns massa mer som inte får plats. Bananlådor ett antal till exempel. Jag och Ewa (Marias mamma) har dessutom kommit på att vi ska föra register över våra böcker och jag SKA bli först med att ha uppfört ett sådant. ^^ Berätta det du för Ewa, Maria! Sedan var det dock sämre tider när vi hamnade på ICA Maxi. Jag och mamma åkte dit, där vi träffade Linda. Vi var bästa kompisar genom låg och mellanstadiet. Hon bor i huset bortanför grannens. Hon är otroligt vacker och har alltid varit men hon var vackrare än någonsin. Hon ska till USA, och byta jobb och ev flytta. Själv är man för störd för att kunna jobba, för rädd för att kunna gå till arbetsförmedlingen och för sjuk för att kunna resa. SÅ där vill jag också kunna säga en gång. Så ska jag säga en gång.

Nu har jag i alla fall ätit. Haft ont i hjärtat dessutom. Funderar på att ringa Lotta på måndag och fråga om vi kanske kan prata om det. Eller?

På arton timmar har jag hunnit bli påhoppad av två ambulansförare, sett mamma gråta, svära i en ambulans, bli utskälld av en läkare, som dessutom skriker att jag har mindre chans att leva än att överleva med hur jag var igår. Det betyder alltså. Chansen att jag skulle dö igår var större än att jag skulle överleva. Jag vet att jag lever farligt, men sådär har ingen sagt förut. Men i alla fall, det fortsatte med en vinglande promenad till MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) där jag varit fler gånger än jag kan minnas. Därefter fick jag svälja kräksirap, som jag hatar, och har för mycket erfarenhet av, slapp dock kolet och magpumpningen. Jag fick dessutom en trevlig och rolig halvtimme med bror däremellan. Sedan var det två timmars sömn och sedan har jag hunnit med att stirra in i väggen på ett tråkigt sjukhusrum, där jag legat förut, som har utsikt över en grå betongvägg, gråta inför en sköterska jag träffat många gånger förr, gråta inför hela personalstaben, och springa över till akutpsyk. Efter två timmar med tre kurder (som glömde bort det enda ord jag kan på kurdiska - blod.) Översatt till händelseförloppet betyder det att de tittar på mina armar där blodet lyckats leta sig igenom mina två tröjor. Ganska mycket dessutom. Jag skrattade mig igenom en timme med en läkare, kvinnlig. Och inte var det svårt att en timme senare få vandra ut därifrån rakt ut till mammas bil. Sedan har jag hunnit äta också, det första sedan i söndags, och det första sedan i torsdags som jag behåller, vilket dessutom klistrat fast en fin ångestdunkande smärta inuti.

Någon som vill byta liv?

Nu sitter jag i en svinkall friidrottshall med tre tröjor på mig. De har ingen större effekt tror jag. Känns inte så i alla fall. Om en timme kommer pappa hit så då åker jag till mamma och pappa med honom. Jag får nog träffa en knäckt lillebror. Han var en poäng från godkänt på teorin (körkortet alltså). Han hade verkligen behövt godkänt där. Hoppas bara att han snart gör om det och klarar det då.

Så ser läget ut nu tror jag. Gör avslutningen på Marias historiauppgift också. Den har varit riktigt rolig, hittills i alla fall.

som alltid: www.foreverhopeless.blogg.se/mer för djupare tankar

Ordlös. Maktlös. Hopplös.




www.foreverhopeless.blogg.se/mer

Obs! För er som inte intresserar er för samhället - ni kan bläddra direkt till andra bloggen: www.foreverhopeless.blogg.se/mer

Då jävlar ska ni få ett litet råd innan ni säger vilken grupp ni tillhör. Vilken grupp ni än sympatiserar med så finns det vissa handlingar ni kanske inte är medvetna om ni står för i detta fall.

I alla län har Jägareförbundet ett kontor och ett antal anställda som dagligen jobbar med det många andra har som hobby - jakt. Som ni kanske vet pågår det ständigt en hetsig och hödljudd debatt kring jakt, jägare, jagat. Särskilt nu, då vargdebatten har varit första och största nyheten under ett antal veckor. Ett POLITISKT beslut fattades att ett antal vargar (exakt 27) skulle skjutas i år. Idag finns det runt 250 vargar i Sverige.  Alla är skjutna, redan efter andra dagen. Detta beslut fattades efter många år av forskning, inventering och utbildning för att fatta rätt beslut. Man har genom ett antal olika föreningar, statliga verk, utbildade forskare och undersökningar kommit fram till vilka konsekvenser och hur allvarliga sådana som skulle komma av vargjakt.

Som sagt, djurvän, djurälskare, djurkramare, djurrättsaktivist, kalla det vad du vill, oavsett vad du själv kallar dig finns det grupper, som du kanske säger att de gör rätt, att du passivt stöttar, som tagit på sig rollen att högljutt, aggresivt och kanske till och med olagligt låta de djur, vars stam vi människor förstört och numera måste aktivt lägga oss i för att den ska passa in i det stora ekosystemet, komma undan jakt och de jägare som faktiskt är de största djurälskarna av oss alla. Den debatten kan jag utveckla senare. Det jag vill poängtera med inlägget idag, är dessa aktivisters icke humana sätt att "stödja" djuren. Nämligen genom hot, på mängders olika sätt. En av jägarna som skjutit en av dessa 27 vargar ringde  just till pappa, som ja, är jägare. På två dagar har han fått tre sms där dessa aktivister uttrycker sin åsikt med fina ordval. Mördare, tänk om du skulle vara vargen, sinnessjuka galning, alla möjliga olika otrevligheter. Utanför ett av dessa kontor (stycket ovan) hittades i tisdags en gravsten med marchaller ställda runt i kring i en ring, med texten "Jägare" på. Det är inte en eller två grupper som gör så, bara i Sverige finns ett antal. Greenpeace har utövat liknande aktioner till exempel.

Det gör mig lite förbannad, mycket av det. Mer än hälften av de som är med i dessa grupper vet inte vilka alternativ gruppen använder sig utav, de skriver på listan på stan och går därifrån och är stolta över sig själva, för de har tagit ställning - till djurens försvar. Och de som aktivt utövar en del av dessa aktioner har ingen aning om vilken skada som uppstår och vem som skadas av det de gör. Tänk efter först, och ta för helvete reda på vad det är ni står för när ni skriver på listan. Ni kan stödja illegala handlingar.

PS. En del av de exempel jag tagit upp är polisanmälda. På riktigt. DS