Kampen för att överleva anorexin

Min mage är enorm. Mer enorm än vanligt. Jag känner mig som ett äckel. Ett fult, tjock, överviktigt äckel. Den känslan känns som att det är den rätta just nu. Kan bero på köttbullarna och chokladbiten. Och jag vill så gärna trycka i mig några liten vin. (vi glömmer att jag drack en igår, eller ja, lite till. Eller ja, mycket mer än det, men som sagt det glömmer vi). Så sammanfattat: ångest. Ren och skär ångest. Vilken gör att ÄS fullständigt skriker att jag borde skära stora djupa sår på mina armar. Och min lilla lilla friska djävul tycker det med, så vad som händer i natt kan jag inte säga något om. Eller ja, jag kan gissa, och den är knappast positiv. Det känns inte ens som att det är värt att hoppas på något annat. Hopplöst idag alltså.

Sorry för inlägget jag lovat skulle bli positivt, men just idag känns det som att det var att lova för mycket. En positiv sak är i alla fall att jag har en mycket lycklig nybliven hundägare i Borlänge, jag längtar efter bilder. Och på tal om det så är min hund fortfarande väldigt sur, enda gången jag duger är när hon vill ha mat eller vill leka. Så ja, vilken toppendag.

Det är en konstig dag idag. Jag har just kommit på hur bra jag haft det senaste tiden. Människor som kommit, Marie och Michaela delvis, Maria idag. Fest som gick bra i lördags, mat i fredags, mat i lördags, mat i söndags, äpple och melon idag. Det slutade med att jag hetsätit godis. För pengar jag inte har. Eller ja, de där 17 kronorna hade varit väl behövande någon annanstans. Jag är äcklig. Och jag tänker inte hetsäta mer idag. Nu ska jag istället gå och spy en gång till.

Update: spytt klart, varit en någorlunda fungerande kompis, men det är lite svårt att räcka till i just det här fallet, men det vet du ju vännen, din dag kommer den också, en dag då livet är fyllt av Kent-kärlek, jobb och massa pengar i en stad där Sandra nu finns. En dag kommer du också hitta rätt plats.

Idag tog jag sovmorgon och struntar i mil-rundan. Som jag haft paus ifrån sedan Marie kom. Och ja, jag ska inte säga att jag hållt mig till en mil alla gånger. Ibland två rundor, ibland en halv. Kroppen är inte som den en gång var. På sätt och vis räddar det mig kanske från det värsta, de där fem sex milen varje natt och de där tusentals sit-ups på toalettgolvet. Nog om det mindre trevliga. Idag ska jag nämligen till Maria,  min Maria, som jag inte träffat på flera veckor. Glad gubbe för det.

Det var allt för nu, återkommer senare idag, har tänkt ta tag i bloggandet igen; två inlägg per dag.

Efter en helt underbar, men låång, natt, är vi nu uppe (ganska tidigt om jag får säga det själv, mindre tidigt i andras ögon, men eftersom min bror fortfarande sover är vi inte värst.) Vi gick fyra varv runt Gamla stan, vilket senare ledde till att vi frågade ett äldre par vart vi skulle, de tittade på oss som om vi var fullständigt korkade, och efter två km insåg vi att de hade rätt, för det var en evighetspromenad dit. Vi var till och med tidiga, vilket tog oss tillbaka över bron och vidare till ett nytt paket cigg. Det tackar vi inte nej till, men de måste rökas upp innan hon far hem på måndag. Tack och lov är det flera dagar dit.

Nu är det dags för att göra 7 cheescake kakor. Skojigt, men ganska mycket att göra.

Idag är det söndag och snart bär det av mot Ica, våra hundar har ingen mat. Illa, de fick det sista i morse. Pappas fel för han glömde ta med ny hundmat till de två som är i stugan, då fick lillebror ta med det lilla vi hade kvar hemma. Men mistra fick i alla fall så det räckte till frukost. De är verkligen annorlunda när de inte är tillsammans alla tre. Stina och Tischa är mycket lugnare utan Mistra och Mistra är mer social utan de två.

 Mistra: lajkan (guldbrun) Stina; vorsteh (vid prickig), Tischa; taxen.

 

Taxen, som är den barsligaste hund vi haft. Här är hon i stugan med en tennisboll.

Så alla (de få som är), nu är jag tillbaka från de döda. De döda som har varit otroligt jobbigt den här gången. Tio dagar med pappa och farmor, och sedan farmor enbart. Det är ingen lek kan jag tala om, för pappa är som jag - kort stubin, envishet, och en rejäl dos av negativitet. Men jag har målat närmare 100 plankor ett antal gånger, totalt blir det väl runt 20 timmar på en vecka. Då ska ni alla veta hur mycket jag verkligen hatar att måla. Men det har varit lite lättare mentalt för däremellan målarfärgen som torkar har jag städat hela vedboden. Fyra stora sopsäckar. Men det blev vackert. Snyggare än på de 30 år den funnits. 



När jag och lillebror växte upp fanns det många platser som var speciella just för barndomen; ett av dom är den här källan. Alltid när vi åkte upp till stugan tog vi två 5-litersdunkar och fyllde med kalrt källvatten som vi drack på gräsmattan.



När det blev klart för oss att farfar aldrg skulle flytta hem igen flyttade farmor härifrån (den vänstra dörren var våran, och den ledde upp till övervåningen, som var 3 rum och kök och var hela övervåningen. På nedervåningen finns två lägenheter.)


Och det var hit hon flyttade; dörren på gaveln. Det är en tvåa.



Och vi allihopa då (undandag; bror och, i mitt huvud räknas också farfar, trots att han varit död i flera år)

Ja, det var väl den första updaten om hur veckan varit. Några korta rader kommer det mer av senare. kram på er

Ibland vet jag inte vad jag tänkte på när jag skaffade den här hunden. Hon är fullständigt galen, men ack så underbar. 
 


Här är när hon varit hos mig i tre timmar. Det är taget i bilen när hon låg i en korg vid mina fötter precis efter att vi hämtat henne hos uppfödaren.



Tischa träffar Mistra för första gången.



Såhär ser man ut när man ätit mat från en för stor bunke och har rester över hela hakan. Och nej, hon tycker inte om det, men hon tycker ännu värre om att bli avtorkad istället.


Tischa vill ha uppmärksamet för att få leka.



Att bita i saker är nog nästan det bästa som finns. Utom att få mat eller få bita i människors fingrar genom en filt.



Och så här ser man ut när man sover, vilket också är bra för det får hon göra i både säng och soffa och i knä och på filt.

Hon är ett underbart mirakel och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Jag fick henne när jag mådde som sämst. Då jag låg på 99an i ett halvår. Vi hämtade henne på en mack utanför Laxå i slutet på mars. Då var hon 7 veckor och 3 dagar gammal. Det var min enda permission jag fick sova hemma på tre månader. Det var fantastiskt. Min enda ångestfria dag på flera år. Hon räddade mitt liv. Flera gånger väckte hon de andra när jag tagit för många tabletter. Hon var med när jag var på väg att springa till bron. Hon spydde upp slem istället på vägen. Jag vände om då. Utan henne hade jag inte haft någon jag hade ansvar för. Med henne hade jag det. Någon att längta till.

Hon har flera egenskaper jag aldrig upplevt med en annan hund. Hon vaknar tio i sju; varje dag, oavsett väder, ljud, människor. Då vill hon in till mamma och pappas dubbelsäng (roligt med tanke på att pappa aldrig tillåtit hundar på övervåningen, ännu mindre i en säng och allra minst i deras säng. Men där är hon varje morgon. Leker med pappa fem minuter, lägger sig sedan under mammas täcke vid hennes knäveck där det är varmt medan pappa duschar. När mamma sedan går in i duschen följer hon med pappa ner och får mat. En kvart i hundgården sedan vill hon igen och kommer tillbaka till mig och sover till tio om jag inte går upp före. Då ska hon leka. Hon älskar att någon drar med fingrarna på ena sidan av en filt, hon vill bita från andra sidan filten tills hon är trött. Då ska hon ut i trädgården och promenera med mig en stund, sedan hundgården. Vid två vill hon in igen till klockan tio i fyra då hon vill ha mat. De får alltid mat klockan fyra. Sedan hundgården, till sju då hon kommer in och sover till nio i soffan, då hon vill leka igen. Varje kväll. I mer än två år. I två långa år.

Det var min hund. Några av hennes alla egenheter som gör henne till ett underbart orginial.

Kloka ord

 

Precis så är det. Så många människor verkar ha det så mycket enklare (det är inte ni läsare jag menar, de flesta av er har samma problem som jag). De har sjuka systrar, de har inte råd att köpa ut sina datorer, de orkar inte gå och handla (jag menar inte dem som inte orkar för att de mår dåligt, utan för att de inte orkar för att de är lata). Det är taskigt att säga det. Men ibland känns det som att jag inte riktigt förstår varför dom klagar, men sen kommer jag ihåg hur jag en gång var. Innan allt det där. Då tyckte jag att mian problem var Mount everest höga. Det var ingenting mot nu. Men min filosofi har nog förändrats pga ÄS. Man kan inte jämföra varandras problem, för de är så olika och upplevs så olika. Däremot kan man jämföra hur jobbigt det är för personerna. Det är hur bra eller dåligt man mår av olika händelser som avgör vem det är som har det "jobbigast". Ja. funderingar alltså. Lite babbel är väl skoj att läsa ? :P

Idag är min kropp slutkörd men det är ännu en dag innan vilan är kommen. Jag cyklade ner till banan idag, sju km, det var alldeles för varmt men innan ÄS slutat skrika att jag var tvungen att trampa ännu mer hade jag redan kommit halvvägs och det var ingen idé att åka tillbaka, lika långt tillbaka hem som till banan. Ännu mer dumt eftersom jag precis blivit feberfri, det lär jag inte vara imorgon.

Det är annars lite dystert inuti. Är så trött att jag orkar inte hålla tankarna i shack. Ingen idé. Pappa är hemma, tittar på fotbollen. Det är som att be om att dagen ska gå åt helvete. Antar att jag förtjänar det. Alltid jag som förstör, är min roll.