Kampen för att överleva anorexin

Efter två timmar har jag fortfarande rutan med "nytt inlägg" uppe. Men det kommer inga ord, de fastnar liksom halvvägs dit där de tänks. De kommer inte riktigt fram till det där då de kommer till medvetandet. Alltså är det enda som fyller mitt huvud monstruösa feberbilder; döda människor som hänger från träd, enorma ormar som simmar i vatten, blodtörstande hundar som springer runt mina ben, odjur som springer ut ur tv-skärmen. Osv osv.

Halstabletterna är slut = min hals dör, colan är slut = illamående, huvudvärkstabletterna slut = sprängande huvud, Theralen är slut = smärtsamt bultande hjärta och krypande ben. Ni vet, en sådan där dag då ingenting blir rätt.



Kanske är det såna här dagar jag kommer förföljas av resten av livet. Dagar då ångesten är allt jag fylls av, dagar då jag inte alls känner mig själv, jag känner mig ensam, oändligt ensam, och jag känner mig otillräcklig; människor låtsas må bra medan de egentligen skriker efter min hjälp, de längtar efter någon som finns där och inte sviker, så som jag gör.

Vad positivt det här blev. Eller inte.