Kampen för att överleva anorexin

Jag gör i princip ingenting. Jag går från sängen, många timmar för sent, raka vägen till madrassen jag strategiskt placerat framför teven. Efter ett antal timmar vid värdelös teve, eller, om jag engagerat mig, en film jag redan sett femtiofem gånger, släpar jag mig upp till övervåningen för att hämta täcket jag glömde från början. Det känns så värdelöst att ta sig någonstans, det känns som att jag inte räcker till hur jag än gör så lättast att vara minst värdelös är att inte göra något alls - jag kan inte misslyckas mindre än om jag inte försöker alls. Det låter kanske fel. Det kanske låter som att jag inte alls vill försöka, och kanske är det så, jag vet inte, men för stunden är det inte aktuellt att jag gör något annat. Det finns det ingen ork till. Det finns ingen ork till att leva. Det enklaste, och vad vet jag, det kanske vore det bästa, även om jag sa sist jag blev utskriven att jag aldrig mer skulle in dit, att jag aldrig mer skulle må bättre av att vara där inne på en avdelning igen, att jag hamnade inne på 95an. Där kan jag ligga ner, inte göra något alls och vara tillåten att låta tiden gå. Tids nog kommer viljan tillbaka, viljan att känna vilja och viljan att börja göra något annat än att vara halvdöd. Men. Men. Ett stort men. Det känns inte som att viljan kommer vilja vilja mer.

Det känns inte som att det finns något att gå upp till, vilket resulterar i att jag inte tar mig upp på evigheter, så också idag, vilket gör mamma sur. Grinig som hon själv sa. Så blä på denna dag.

Ni fick inga livstecken från mig igår. Jag låg och grät i smärtor. Idag mår jag bättre även om hjärtat gör ont, men det börjar bli som vanligt. Jag lever på coca cola och försöker få i mig lite yoghurt men det går inte så bra. Det är ungefär så här länge jag orkar hålla mig uppe nu.

Långt borta finns nog allt det som tillhör mitt liv: mitt liv, min livsglädje, mina skratt, mina vänner, hunden, böckerna, mobilladdaren, farfars tröja, potatisgratängen, parfymerna, till och med föräldrarna. Jag är kvar i mitt eget lilla dödshörn.
Nu orkar jag inte skriva mer. Jag finns nog här borta.

I Marias (enligt henne) smutsiga soffa sitter jag och smaskar på en dröm (kaka-dröm alltså) Hon lyckas alltid så bra i köket, särskilt kakor - själv håller jag mig till produkterna med mjukare konstistens. Bullar, tårtor osv. Inte roligt att göra saker i köket när man alltid är sämst. Om en kvart kommer mamma och hämtar upp mig så rör jag mig ditåt. Ikväll blir det sedan en lugn kväll, tack och lov efter en lång, glädjande men krävande och energisk kväll på krogen. Roligt var det och inte särskilt dyrt, lagom full men lagom seg idag.

Och på tal om sena kvällar - igår såg vi en riktigt äcklig film. Paranormal activity. En demon som långsamt tar över en kvinnas kropp. Psykologisk - den utspelades i form av dokumentär-stil och Maria påstod att den är tagen från en verklig händelse - vilket gjorde att jag fastnade kvar i  min sovsäck på Marias soffa. Det kändes inte vidare roligt att gå 25 minuter hem halvfem på morgonen.

Idag är det torsdag, och torsdagar brukar jag tycka är överlevnadsbara. Idag vet jag inte. Det känns som att jag går runt i min ångestbubbla och pratar utomjordning-språk för ingen riktigt fattar vad jag säger. Jag tror inte att jag vet vad jag säger heller. Theralen är i alla fall ett bra påfund, nästa vecka ska jag tillsammans med Marie på ät, komma på det minst dåliga sättet att prata med mamma om extratillskottet i medicindosetten. Hon kommer bli rejält besviken. Så ja, jag har lite mer att försöka ta hand om.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Orden kommer inte riktigt fram som jag vill säga. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som händer med mig. Gårdagen  var ett mindre lyckat försök att stå ut med abstinensen. Men ändå, det är en sorts tabletter, bara några om dagen. Tre sprutor varje vecka, med starka grejer, det var beroende. Jag vågar inte riktigt chansa en dag till med gårdagens stora misslyckande. Som sagt skakade jag rätt rejält, ångesten ritade några nya streck på min alltför fula kropp. Numera har gränserna för vilka områden som det leks på utvidgas till i princip alla ställen. Kort och gott kan man säga att jag inte tänker sätta gränser för mig själv på ett tag, jag är inte säker på att jag klarar att misslyckas en gång till.

Idag är det teammöte på ät. *tårar* *ångest*

Jag skakar, dallrar, hyperventilerar, vibrerar, sträcker och knäcker varenda led och muskel. Elva timmar utan Theralen. Jag gråter av ångest, hat, rädsla, men mest av allt av abstinens. Jag är tämligen osäker på om jag klarar mig hela kvällen utan de små rosa pillren. En enorm klump växer i min mage.

Detta får vara nog för detta inlägg.
I alla fall, mina mer verklighets-baserade tankar går till dig älskade Maria.

Jag sitter i vardagsrummet hos mamma och pappa, jag åkte med lillebror hit för att få en helg med dom. Det kändes ångestvågor som svallade när jag gick ut ur bilen. Mamma stod och skottade. Därmed måste jag också göra något nyttigt. Vilket känns lite svårt men tanke på en mindre blackout där jag föll nerför trappan (den längst in tack och lov, där inga människor är). Det betyder också att jag är smått lycklig över 2 cm mindre lår. Det känns bra, så oerhört bra. Som att jag äntligen kämpar för något som fungerar. Det är något jag kan och som jag inte är helt värdelös på även om jag har tappat mycket av styrkan att kämpa för det. Men det är lättare att kämpa för mindre än större lår.

Nu sitter jag som sagt här, medan mamma gör paj ute i köket, som jag inte vill ha, trots att hon gör min favorit. Eller det som brukade vara min favorit, just nu är det mesta sönderkryddat nedsjöljt (vad fan är det för ord jag söker där? ^^) med väldigt osynligt men starkt smakande viktkontrollstabletter. Jag är verkligen inte hungrig med dom längre. Det blir lättare då. Lillebrors geografibok (som borde heta geologiska, barnsliga läroboks-författare) är uppslagen och jag korfigerar och ändrar och stryker bort meningar, ord, bokstäver, sammanskrivningar, adjektiv och konstiga förklaringar. Tre sidor är inte farligt så det är ganska roligt.

Vad värre är att det luktar mat. Jag ska nog gå och trycka i mig några Theralen. Det brukar funka. Då fastnar jag i drogdimman istället för den värsta ångestdimman.




Så här såg hon ut idag! Tack älskade pälsförsedda varelse för bemötandet när jag kom hem. Hon kunde inte sluta hoppa och studsa mot mitt ben. (Vilket hon bara får göra med mig)

Nu försvinner mina ord. Jag hade så mycket att säga nys men så dök Nytt-inlägg rutan upp och allt försvann. Bussarna fortsätter att läcka avgaser, klockan tickar skyndsamt vidare, vattendropparna fortsätter trilla av från taket och mobilbatteriet dör långsamt men jag stannar kvar här, jag vill vara under täcket för alltid, för där utanför måste jag ha vilja, styrka, mod, chans, ord, möjlighet att förändra allt det som gör att jag vill ligga kvar under täcket. Men inget av det där har jag, inte längre, för det är för svårt. Jag är inte så duktig som andra, jag är inte lika klok och stark och oensam som de andra, ni starka människor.

Nej jag är bara jag, En Väldigt Värdelös Elin.

Jag andas nästan. Men bara nästan.


www.foreverhopeless.blogg.se/mer

Det är dags nu att ta i med nya tag. Vilka de nya tagen blir och vilken riktning de tar det vet jag inte. Svälten känns så lockande, det vet jag, och jag vet exakt hur jag ska göra. Den senaste veckan har allt bara blivit sämre och sämre, de apatiska timmarna i sängen blir allt fler och jag orkar liksom inte bråka om att äta mer. Äter jag så äter jag, oavsett om de tjatar eller inte.

Idag är det träff på ät, med Marie. Två Theralen så kan jag andas igen när jag är där.