Kampen för att överleva anorexin

Ibland kommer gamla tider tillbaka. Jag kan fortfarande känna dofter från dem och det jag minns, jag kan känna musklerna jag låg mot, jag kan viska samma saker jag viskade då - vid tåget, i sängen, på golvet, i hissen, i provhytten. Jag kan andas samma luft som jag andades då. Jag kan se den rundade handstilen på kvittot.
Jag kan känna honom. Han den där. Han som förstörde, han som krossade, han som smärtade, han som skar ärr på och i mitt hjärta, han som svek, han som tog en del av min själ och förstörde resten av den.  Vad gör han nu, vad tänker han nu, vart finns han nu, vad planerar han nu, vad tycker han numen störst av allt - vad kommer han göra? Vad vet jag, kanske ska jag inte tänka på det alls. Men ibland, när någon frågar vad som hände, och vad som händer nu, eller när jag tittar på den första tågbiljetten, eller när jag känner hans rakvatten i hissen hemma - det är då jag tappar kontrollen och fastnar i det där, det där som var bra, för en kort sekund, och saknar alla bra saker vi gjorde, jag saknar tryggheten och jag saknar hans armar, de där långa som nådde runt hela mig i ett och halvt varv plus lite till. Jag saknar honom ibland. För han var inte ond. Han var bara skadad.