Kampen för att överleva anorexin

Klockan tickar mot kväll och jag har sluppit äta middag, känns inte som att det är viktigt att kämpa för att göra det. Det är sommar, jag är tjock, ensam och lyckas sällan med något alls. Men på tal om det, så jag lyckats idag, en vinst i kubb och en i crocket/cricket (lär mig aldrig vilken, men i alla fall man slår på bollar med käppar genom vad det nu kallas, men hur som, jag vann det med. Var rätt avkopplande att fokusera på att vinna, få det där lilla ruset just när jag gör det där avgörande.

Nu ska jag sova en stund framför teven för att sen sova, i sängen.

Jag sitter under paviljongstaket och skriver här i solen, dock fryser jag ändå. Med filtar över benen till trots. Jag är ensam hemma, har mycket att göra egentligen, men orkar inte. Så nöjer mig med att ladda hem dikter från gamla hemsidor där jag skrivit. Eller snarare en sida. Över 1500 dikter så tar lite tid. Men är halvvägs ungefär. Så bara att kämpa vidare. Som med allt annat.

Måendet ska vi inte diskutera nu, det är som det är.

Barnslig jag är men kan inte låta bli - elva nya böcker: 100 kronor! Bilder dyker upp senare.

Idag är det okej att vara jag. Ikväll kommer det inte vara så, för det är lördag. Men nu är det bra, jag har några saker att se fram emot: som en viss älsklingstös student. Vi har inte setts på cirka två evigheter sen. Då ska jag också hinna se Nemo hade jag tänkt. Och ännu mer roligt är det för att jag verkligen är välkommen och det ska bli så roligt. Och jag ska vara duktig och hålla antalet tabletter nere! Jag är säker på att det går. Eller ja.




Jag och Marie blåser bubblor

Vi har sprungit på stan och shoppat lite. Köpte en klänning för 49 kronor. Tyckte jag kunde få det. Köpte i och för sig fyra tröjor för 80 kronor igår så inte gjort av med så mycket pengar. KÄnns det som, men när jag säger fem saker till mig själv känns det inte lika bra. Det känns inte som att jag är värd det. I alla fall får jag andas lite frihet här när jag skämt bort mig själv med två kompisar på lika många dagar. Tryggt att sitta i den vanliga svarta soffan och känna doften av nybakat, som alltid i princip. Luktar dock doftaspray efter vissa missöden. :P

Det var allt för den här dagen, you know were to find mig.
 

Här sitter jag och tuggar coca cola och kalorier. Lite äckligt av mig, men jag vet att jag behöver det. Eller kroppen gör det just nu, den strejkar annars. Ganska mycket. Oftast mardrömmar, hemska mardrömmar om krossat glas, blodiga ansikten, vampyständer, håriga odjur, zombiedjur, uppstyckade hundar, våldtagna flickor, maniska män, aggresiva lampor, röda ögon i speglar, dörrar som smäller, exploderande böcker.
Ja, ni fattar.

Nej nu ska jag vara social med en fantastiskt störd LM

//säger en lika galen Elin

Tack gode gud för nu är de två monstren borta. De där två som är mer odjur än hundar. Jag vet inte hur många gånger jag och pappa varit på väg att plocka fram bössan. Men nu är de borta och vi lär inte se dom på länge än. Vi fick i alla fall pengar för det. Och det ska vi fan ha, när halva nätterna spenderas vakna när de skäller. Vi har dessutom haft dom en vecka. Det har varit en mardröm. Så därför ska jag sova länge inatt. Så skönt.
Annars är det sol här, jag ska ut och rensa ogräs från grusgången, sen ska vi stapla ved, sen måla vedbod, sen köra grus till grusgången, sen så gräs på de områden där det fortfarande inte kommit upp något efter att vi grävde upp allt för avloppet. OCH tvätta, nu ska allt gå igenom, det blir så fruktansvärt skitigt efter fem hunar en vecka. Och dammsuga, och städa hundgården, och ja, vad mer? Något kommer vi nog på. Jo göra toaletten ren. I alla fall den ena.

Det var idag, och som ni förstår blir det inga större inlägg senare.

Denna människa är jag väldigt stolt över: hon har klarat allt det hon sagt att hon inte klarar! Hon går ut gymnasiet om två veckor. Och vet ni, DÅ KOMMER JAG VARA DÄR!!

Idag spontanåkte vi till VuC, Vuxenutbildningscentrum. De sa att allt är i sin ordning; i regel ska de med ersättningsersättning, som jag har, få börja på Komvux. Det vore så roligt att i alla fall få prova, även om det kommer bli svårt.

Nu har jag fem hundar att ge mat, rasta och gå igenom med fästingkam. Fem stycken ja! Så tyck synd om mig nu.

Och för övrigt: vill ni något får ni ringa, jag kan inte messa. Har en störd telefon.

Ja, sådär löjligt glad, som jag inte alls borde bli, för det kan sluta illa, illa om jag hoppas alltför mycket. Men något litet tändes i alla fall för idag. Jag kan bli besviken, risken är stor men jag vill ju i alla fall något? Right, för första gången på året. Men hur som helst, det här innebär att jag ska träffa en handledare som jag kanske får sen OM, OM, OM hon säger att det är okej att jag läser nästan allt på distans. Kursen, hotell och turism, är på 700 poäng, på 34 veckor. Det finns enligt pappren möjlighet att specialanpassa utbildningen. En variant var att läsa på distans, på skolan har de dock aldrig gjort det så de visste inte. I så fall vill jag helst läsa, mest för att det är vad jag orkar. Jag tror inte jag klarar eller hinner med, i och med behandlingen, att läsa 8-16 fem dagar i veckan. Men jag ska träffa dom klockan två. Sen är nästa problem, antagligen det stora, att få tag på Åsa, på Försäkringskassan och dessutom få henne att gå med på att jag läser så.

Jag borde fattat. Jag borde insett. Jag borde veta. Jag borde lärt mig. Jag borde tänkt annorlunda. Men nu gjorde jag inte det. Och då sitter jag här, galet rakbladssugen och ännu mer tablettsugen. Det kallas inte orka mer. För det är nu jag faller. Och gör det hårt. Kort sagt, det blir ingen utbildning, som jag nästan börjat hoppas på. Så ännu kortare sagt, det här kommer inte gå bra.

Och lite ångest. Ska snart iväg till Marie på ät. Idag är det praktiskt timme. Vette fan vad vi ska hitta på. Ska försöka be om att vi kan åka till VUC och titta på en utbildning. Ja på Hotell och turism utbildningen på komvux. Är ansökningsdag, den sista, snart. Den är 34 veckor lång. Jag vill satsa. Försöka. Ni kommer nog få höra mina funderingar kring detta ämne ända fram tills ja, tills mitt liv bestämt sig om vad som passar det bäst. Jag hopppas verkligen att jag gör rätt väl i den här frågan. Vore förstås inte riktigt hundraprocentig chans för det, men jag har fallit till den allra djupaste botten och fasar inte över att hamna där igen. Det jobbigaste är inte att vara i ÄS grepp, det svåra är att kämpa mot att inte vara i det.  

Men i alla fall, återkommer i eftermiddag

Idag är jag trött på Sverige. På allt vi gör fel. En man har våldtagit två flickor, han fick två år i fängelse, varav de drog av två månader för de han redan suttit inne, efter åtta månader kom han ut, gott uppförande. Hur tänker man då? Ska åtta år göra någon skillnad för någon som inte bara råkat vid något svagt tillfälle, han gör det dessutom igen? Då måste man vara medveten om vad man gör? Vad betyder då åtta månader för någon som uppenbarligen odlat fram en sjuk sadistisk personlighet? Vad gör han ett år senare? Har han helt plötsligt "blivit en ny person"? Ja, ursäkta att jag är så positiv. Jag bara funderar.

Jag har hittat en rolig utbildning. Det skrämmer mig, den är 34 veckor. Jag önskar verkligen att jag kunde klara av den. Men om jag nu börjar och inte klarar av den, hur ska jag orka resa mig igen? Jag skulle verkligen vilja klara av det. Göra något riktigt, som inte är något halvt, specialanpassat för någon som inte klarar. Jag borde klara. Jag skulle ju vara duktig nu. Men det är jag inte. Jag ser ut att må bra, då måste jag vara bra. Då är jag frisk. Då är jag hel igen. Då ska jag vara stark igen. Men det är jag inte. Jag är bara "frisk" och dålig.

Vet att jag lovade ett inlägg för ett antal timmar sen, men det har hänt en del. Kompiskris, jagkris, hundkris, bekantkris, ensamkris. Inuti är det ganska hopplöst. Men ändå, det räcker att överleva just nu, för ett år sen hade det varit tabletter och en flaska rent och ännu en gång då hjärtat stannat och jag försvunnit bort, kanske för alltid, men jag sitter här och jag tänker inte ta de 247 tabletterna som ligger vid kaffebryggaren i rummet bredvid.

*

Det gör ont att vara
ensam

särskilt när det är någon
som
står
bredvid

*

Mormor ringde, och saknade mig, har inte pratat med henne på evigheter. Nyss kom Sven-Åke och Åsa. De har ägt två herrgårdar, WestSura och Färna, jag har jobbat på båda åt dom. Dock var det läänge sen. Jag var tretton då om jag inte minns fel. (Vilket jag mycket väl kan göra). Sedan har jag jobbat tillsammans med honom på ett värdshus på ett slott, Tidö, också i Västerås. Han var kock, jag värdinna, och servitris vid kris. Hon jobbar tillsammans med pappa på Jägareförbundet, så vi har ganska många kopplingar. De är trevliga, har träffat Åsa ganska mycket provat också. I alla fall, Åsa hör alltid av sig när jag mår som sämst, vilket jag tror hon har planerat. Det har varit en tuff natt, och en sömnlös sådan som första paniken kom imorse. Den har grävt sig fast, som elaka tandtroll, och jag kippar efter andan men kan inte riktigt få in något syre. Så en lång, hård kram av någon som faktiskt vet mer (av olika anledningar har hon lite mer förståelse för min situation än vanliga människor). Det gjorde i alla fall att jag kunde le lite svagt. Tack för det.

Jag återkommer när jag bänkat migute i skuggan bredvid mamma.

Om jag hade sex tusen, hade jag åkt på semester nu. Till Italien. Med mamma. En lååång niodagars till Rimini, Venedig, Florens.

Något jag blir arg över är det jävla pissiga system Sverige har. Människor behandlas som skit i vården, A-kassan, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, till och med på Ica, hos telefonbolaget, elbolaget, hantverkarna kommer inte, bilservicen lurar en på pengar. Fan på det.

Jag sprang idag. Inte av tvång. Jag sprang i glädje. Jag fick känna lite lite av den där kicken av att känna att jag sprang i oändlighet, rakt in i ruset av att vara helt slut, av att benen vill vika sig - inte av näringsbrist, utan av att ha sprungit så de nästan dör. Ni vet den där adrenalinbomben som rusar i blodet av att ha gjort något fullt ut med kroppen. Det var länge sen jag kände det på riktigt.

Jag har försökt äta frukost. Det gick inte, så struntar i det nu. Solen skiner och idag känns det som att det kan vara okej att den gör det. Det är väl bara att acceptera, ibland är det bara jobbigt att den finns. Jag ska väl snart ta mig ut i den och bära lite grus till vår grusgång, som alltså snart ser ut som en sådan. Hoppas vi på i alla fall.

So long,<3

Varför sätts alltid jag och mamma i sista hand? Alltid, hela tiden. "Näe jag har ju träning så om jag kanske kunde skjutsa hem dig efter det". Den är bara tre timmar, då vi ska vänta på honom? För att han och pappa inte kan planera tillsammans? Allting, hela tiden. Nej för att vi inte gör något riktigt så spelar det ingen roll. Då är vi inte viktiga längre. Bara mellan halvfem och tio i fem. Då ska de ha mat. Eller ja, när det kommer leveranser klockan elva med grejer till deras sportklubb och de inte har tid att ta emot det. Då passar det också bra att svara i telefon.

Ursäkta för att jag är sur, men jag är så innerligt trött på att alltid vara värd lite lite mindre. Försäkringskassan bemödar sig inte med att ringa upp, arbetsförmedlingen skickar mig vidare och vidare i systemet, kommunen skickar mig papper jag inte ska ha och vill inte skicka nya - de måste jag komma och hämta själv, pappa och bror svarar bara i tele när de vet att det är något de vill, mamma ger bort bilarna så vi sitter här hemma, kompisar till pappa ringer hem när han inte svarar (som om vi är några jävla sekreterare).

Ska inte skriva mer, det blir inte glatt i alla fall

Det har inte varit lätt idag. Mamma har haft det ännu värre. Men vi lever och det är väl bra det. Idag tycker jag det i alla fall. Dock slutade förberedelserna inför mötet med Marie på toaletten. Ibland är jag verkligen inte bra. Annars vet jag inte vad som händer, det vore skönt med en dag då jag inte behöver göra något alls. En sådan dag ligger nog långt i framtiden, men hoppas kan man ju.


Så här är väl så långt jag kommit i kampen om att skriva något. Vet inte riktigt vart mina ord tagit vägen.

Funderar på att ta en lång vecka med farmor. Kanske åka till stugan och komma bort från allt. Hon borde klara att vara i stugan lika gärna som hemma. Hon har samma säng som hemma, hon har lika mycket trapp osv. Duscha kan jag hjälpa henne med, det har jag ju gjort förut. De andra kommer säkert hitta på någon anledning till varför det inte går, men drömma går ju, right?



Annars ikväll. Jag och mamma har sprungit 6 km, eller jag lite till, sprang fram och tillbaka bitarna mamma gick. Är nöjd. Med mamma alltså. Jag borde ha fortsatt springa, men ja. Pappa kom hem. Ska inte gå in på hur jag mår, det skulle låta precis som vanligt. Känner mig kort sagt helt värdelös. Och ja resten av alla ord har ni ju hört förut.

Så det blir godnatt för min del nu.

Här sitter jag med en kopp kaffe jag inte tänkte dricka, och här sitter jag med många nya fula sår och ja, kanske är det så mitt liv ska se ut. Det känns inte som att jag kommer någonstans. Vågar inte be om att få pröva någon ny slags terapi. Vill ju komma härifrån, till något bra, något friskare. Det gör jag inte nu. Samtalsterapi i enkel form gör bara att jag inte går bakåt, det är ju bra, men framåt då? Ska jag må så här kasst för alltid? Efter semestern kanske jag kan be om att få göra något mer.

Min hund ligger tvärsöver datorn så eventuella felstav: beskyll inte mig. Det är svårt att vara jag ibland. Idag har ändå haft en väldigt bra dag. Grannarna kom upp så vi spelade kubb, vilket slutade i att jag var den enda som gick ut som ständig vinnare, efter fyra ronder!!! Har dessutom ätit lite mat. Smakade helt okej.

Sorry för korta inlägg, men orkar liksom inte ta tag i det. God natt, nu börjar mina finfina Nozinan, Imovane och Theralen bädda in min hjärna i förhoppningsvis guldiga bomullstussar.

Så trött. Vill sova bort resten av det som ska kallas liv. Jag tror inte jag har något sådant. Det känns lååångt borta. Och en frisk Elin är nog långt från vad en frisk Elin borde vara. God natt.

Jag somnade sju imorse. Följaktligen var jag uppe sent idag. Två minuter i två närmare bestämt. Så hela min dag är förstörd. Tack för det dumma ÄS. Varför förstör du så mycket, alltid, hela tiden? Jag blir så arg för att jag släppte in dig i mitt liv. Nu kan jag inte få bort dig, nästan så att jag ibland inte vill ha bort dig för du är så stark och jag så svag och jag behöver någon som är stark som vet vad jag ska göra och säga och tänka. Jag vet ibland ibland inte vilka tankar som snurrar som är något att ha.

Så tack ÄS, för att du gör mitt liv

Ingenting har blivit som jag tänkte mig. Så länge sedan nu, men ja. God natt

Ända sedan sju år sen snart har hon funnits i mitt liv, någonstans väntande, skrattande, peppande, gnällande, arg, förväntansfull och underbar. Jag kan dock inte säga att jag är lika oskyldig som hon är, jag har sårat mycket. Hon skrattar. Kanske inte just nu, för nu tänker hon alldeles galet fel för det mesta. (Sluta med det!! ) Vi har gått i samma skola sedan dagis. Det är fjorton år sedan snart. Om tre månader är det det. Inte förrän i sjuan började vi umgås egentligen. Tiden gick och vi fann varandras händer och vi var fast. Vi fortsatte på samma gymnasieskola sedan också. Det är jag glad för. Nu har hon bliviti vuxen dock, pluggar på högskolan och bor ensam. Min stora flicka!! Jag älskar dig i alla fall <3

Jag vaknade alldeles nyss med en stor förkylningsbubbla i gommen. Får sådana när jag håller på att bli förkyld. Så snart är det feber på gång. En lyckad dag på ingång alltså.

Som för er flesta är årsdagar av jobbiga händelser ingen favoritdag. EMen det är bara att överleva dom. Jag överlevde ju igår, den var nästan lika illa den, trots att det egentligen är en bra dag då. Det vr en bra dag, men jag fick ju inte fira den igår. Men idag är verkligen ingen dag jag vill fira, trots att det är hans födelsedag. Han är ett svin och jag ska glömma honom. Det får bli dagens mål.

Så har jag ätit en chokladbit. Det är helt okej än. Tror jag. Huvudet skriker, men vad gör det, när det gör det dygnets alla timmar.

Det var orden jag lyckats klämma fram på en timme. Så ni får nöja er med det.

Eller jo, jag önskar att det inte gjorde så förbannat ont i hjärtat. På båda sätt, men trogna läsare vet att det är den fysiska sidan jag klagar på. (Förlåt för det)

Fuck off jävla pissdag. Inte ens mitt favoritprogram är bra idag. Jävla fittprogram. Tänker inte titta mer förrän de ändrat om lagen.

Fattar inte vad det är med mig. Sover, sover och sover. Att jag sover idag är i och för sig inget konstigt. Somnade vid halvsex, precis när pappa och bror åkte. Idag annars har jag inte gjort mycket. Eller ja, släpat grus och jord. Ett tag. Typ en kvart så inte värt att nämna egentligen men då har jag i alla fall fyllt några rader om vad jag gjort. Jag känner själv att det inte är rätt det här som händer just nu i mitt liv och att jag borde göra någonting konkret för att ta mig ur det här.

Och jag saknar livet med cigaretterna.

Nu har jag sovit sen sex, skönt att i alla fall få några timmar.

Idag skiner solen, som ni vet är det med blandade känslor jag går ut i den. Men det ska jag göra, är nog nyttigt med frisk luft ett tag.

Det är nu jag ska komma med ett lååångt inlägg om hur bra mammas födelsedag varit. Och den var bra. Fram tills två bekanta kom. Det hade egentligen ingenting med dom att göra, bara det att ett ovälkommet samtal som antagligen kommer förstöra ett tag till kom just då. De pratade med pappa över mitt huvud om att jag inte alls gör det som folk förväntar sig. Det vet jag. Och jag har hört det. Och jag önskar mer än ni kan ana att jag kunde det, kunde veta att jag skulle klara det.

Men i alla fall, mammas födelsedag blev nog bra för henne. En bekant från tiotals år sedan ringde, de har inte pratat på flera år tror jag. Det tycker hon var roligt i alla fall, alla saker hon fick har hon önskat sig, så var inga osäkra kort. Hon fick upp och ihop dem alla redan nu så allt blev bra. Jag åt mat jag inte spydde upp, vilket honmärkte så gjorde i alla fall något bra. Hon blev kidnappad av en vännina och de var på konsert som hon tyckte var jättebra. Roligt också för de drack vin, det gillas alltid.

Igår firade vi mamma, som fyller år idag. Vi firade med grannarna. Hyrsegästerna snarare. Vi grillade i jylan, det var trevligt och gott. Snart kommer pappa hem, då blir det trerätters baar familjen, sen ska mamma kidnappas ikväll av en vännina för att gå på konsert. Hon kommer nog få en bra dag. Hon får i alla fall presenter hon verkligen vill ha. Så grattis mamma!

Imorgon fyller mamma år, hon är född 57 så räkna själva. Så vi ska iväg och handla strax, men just nu bakar jag och Micka, igen. Ganska roligt nu när man kan det.

Och jag vet. Det är ingen ursäkt att vara störd bara för att man var lite mobbad när man var liten. Vad vet jag. Kanske var det inte ens det som avgjorde min framtid, så som den nu blev.

Idag är en dag då jag inte alls borde gått upp, har dock sovit i tre timmar nu. Så life goes on, på exakt samma sätt som tidigare veckor. Skönt, med tanke på hur de timmar jag varit vaken har varit. Jag har insett jobbiga saker idag.

Jag kommer nog aldrig komma kunna tänka på farfar utan att det hugger lite lite i hjärtat. Utan att försöka hitta något som passar in i min ynkliga, trasiga värld.

Andra insikten, den smärtsamma, att jag nog inte alls var särskilt mycket bättre då än nu, trots att jag numera är rätt äcklig och självisk. När jag var liten var jag alltid utanför. Det har jag sagt, alltid. Men kanske var det något mer? Kanske jag inte alls hade det så bra som jag intalat mig. Idag har jag kommit på saker jag inte alls velat komma ihåg, men de har varit djupt begravna, tills nu. När jag gick på lekis fick jag en ledare som hatade mig. Hon älskade att visa allt jag gjorde dåligt. Vilket var ganska mycket, med tanke på att man gör mycket med händerna i den åldern. Och jag suger rätt hårt med estetiska uppgifter. Rita sög jag på. Det var fyra killar som alltid rev ner mina teckningar kort efter att de sattes upp. Det var nog redan här jag lärde mig kontrollera tårarna, hålla dem undan och låtsas att allt var toppen och att det inte alls gjorde ont att leva. Jag fick ett smeknamn senare: "arabieshoran". På rasterna slutade alla att spela när jag kom, de gånger de fortsatte fösökte alla få ut mig ur spelet först. Tjerna började genast att prata om klassens timme (som jag själv aldrig fick vara med på) när jag kom. Den var hemlig för de som inte var med De slapp mig tidigt då. Jag gick mellan tjejgrupperna men uteslöts varje gång. Inför den årliga drakdagen, då vi gjorde egna drakar i grupper, glömdes jag alltid bort. Någon grupp blev tvingad att ta mig med. Jag blev inlåst på toaletten varje onsdag.

Det är knappt jag minns allt det här. Jag önskar det fått stanna kvar där det inte koms ihåg. För det gör ont att vara mobbad. Det lät bättre med utanför.

Så lång tid har gått sedan det var du och jag på riktigt. Nu är det enda jag har den röda pullovern med blå rand i halsen. Den ligger under kudden, men ibland försvinner den. Mamma tar undan den i tron att jag mår bättre om du inte bor under kudden, där du ligger och viskar att allt ÄS skriker inte är sant. Du ligger därunder och skriker "jädrans" varje gång, varje natt, när det numera slutar som det gör. Det är hemskt. Det är hemskt mot dig också, att förstöra mig själv så som jag gör. Men det är svårt att leva. Jag saknar dig. Att du svor när kniven slant, att du skrattade när jag bet dig i fingret när du kittlade mig, att du envist bråkade med gräsklipparen som alltid la av, att du aldrig slutade äta mackorna med mer smör än bröd på. Du slutade aldrig att finnas där, du slutade aldrig att vara min. Du är fortfarande min. Min och farmors. Bara våran. Om någon är i den himmel vissa av oss tror på är du den första att vara där. Det vet jag att du gör. Vet att du finns där. För jag kan fortfarande känna lukten av dig på tröjan under min kudde. Du finns kvar.



Farfar fyller 75

Äntligen sitter jag hemma i soffan och kan ta det lugnt och försöka andas. Det har varit en tuff och tung och Theralenfylld dag. Sista halvtimmen ägnades åt att sitta utanför den skola jag gick högstadiet på. För er som läst nyheterna är det också den skola som ligger intill mordplatsen för den flicka som dödades i förrgår (Bea Beatrice Fredixon för er som läst på). Jag slutade i alla fall där 06. Det hände så mycket där då. För länge sedan. Men samma tuggumin låg på asfalten, samma bilar stod på parkeringen, samma dörrar, samma trasiga fönster och samma fula tegel. Där innanför - samma människor. Jag minns dem flesta som jag hade att göra med då. Men bilen, den gröna Cordoban, den åkte aldrig förbi. Hade den gjort det hade jag börjat hyperventilera. Det hade varit att riva upp alltför djupa sår, de där såren som aldrig riktigt blir till vanliga ärr.

Så nu ska jag sova, en stund

Blubb blubb. Jag orkar inte.

Vet inte vad jag ska säga. Bloggrutan har varit uppe i fyrtio minuter nu och jag har skrivit en halv rad. Det finns liksom inget nytt att rapportera. Allt är som vanligt. Ångest, väldigt många nya sår och en hel del nya skador på hjärtat. Jag är trött, tröttare och tröttast och orkar inte göra så mycket. Så jag återkommer när jag har något mer att komma med.

 

Den här dagen har precis tagit sig upp på pallen över sämsta dagar för detta året. Det betyder allt ni kan komma på. Den började med att min bror står tio över sju och spelar innebandy mot andra sidan om väggen vi har emellan oss. Fuck off säger man då. Jag somnar om men vaknar av ett hund vägrar att ligga ovanpå utan måste under täcket vilket jag virat tajt runt mig då det är minusgrader inne i huset när ingen orkat elda. De eldar bara så att det finns varmvatten tills de själva ska dusha på morgonen men eftersom de åker sen skiter de i oss jävla miserabla hemmagående människor. Jag gick upp. Till en mamma som var exktremt sur. Så fortsatte dagen, med en del fina utföranden om allt dumt man kan komma på: blod, fuskträna i trappan, 1500 sit-ups på den ostädade toaletten och lunch jag spydde upp. Tårar och mer blod. Mamma fick veta att jobbet hon nästintill var garanterad fick hon inte, vilket betydde tårar för hennes del. Jag tänkte hetsa men fanns inget att hetsa med. Försökte beställa kläder från Ellos. Men alla idioter därute, handla inte på SIBA eller Ellos. De suger hårt. Så de två värdelösa aptimmarna som gick lika kångsamt som fem vakna timmar på de sugiga nätterna gör - var helt jävla värdelösa. Bort jävla pissliv! Mamma är sur för att jag inte orkar med mig själv. Inte så jävla konstigt när man inte ens klarar av att handla själv. Hade dessutom sönder mammas bankkort. Och just det - för intresserade så funkar inte datorn. Fuck off på den med.

FUCK OFF PÅ MITT VÄRDELÖSA FITTLIV


jag känner döden krypa närmare. mycket närmare.

Inatt kom jag att tänka på något jag inte tänkt på på väldigt länge. Det känns som om det var flera år sedan jag slutade med fotbollen. Det lag jag varit med i så många år. Laget som kämpat så hårt, som upplevt så mycket. Alla cuper varje sommar, lägren, träningsmatcherna, de värdelöst tråkiga intervalllöpningarna på grusplanen i mörkret, de smärtsamma senvintrarna i Plåthallen, alla matcher vi spelat, alla serier vi hoppat mellan och alla minnen vi har. Det var bara i slutet på september jag slutade. Ett halvår sedan drygt. Egentligen borde jag ha slutat tidigare, kroppen har redan misshandlats så länge. Lägret i april (09) i Spanien har jag bara fyra minnen ifrån. En tjej i laget med knäproblem som hon haft länge som spelade en träningsmatch slog upp skadan och tränaren fick bära henne till bussen senare som skulle ta oss tillbaka till hotellet/hotellägenheterna. Jag minns att laget var uppelat i två och spelade match i 30 graders sol. Jag minns att ena laget gjorde mål och vi sprang ihop i en grupp och hurrade lite. Jag minns att jag vaknade i min och Malins säng av att någon skrek på mig. Jag hade tagit för många tabletter. Föör många och de fick knappt liv i mig. Och jag minns att jag när de andra gick på lunch gick ut och sprang en tvåmils-runda som fanns utmed havet. Jag satte mig vid kanten längst bort dit ingen annan orkade springa och skar upp vaderna. De ärren är det enda jag verkligen bär med mig från den resan. Resten är ett enda töcken av ÄS-tankar.



Fotbollslaget, Spanien, 09

Jag är trött, lite smådrogad, lite väl dizzy men det känsn bra. Sämre blir imorgon dock. Men en hel natt utan mardrömmar eller vakna-upp-pauser eller konstiga ljud. Bara jag och en disig dimma utan slut, utan början, bara mitten. Det är en härlig känslan. Inan man vaknar igen i alla fall.

God natt // the pills

Det är sant, solen skiner och jag fasar för att gå ut i den. Men jag ska göra det så fort jag skrivit klart det här. Men den skiner för starkt och inuti krockar solen och mitt mörker. Jag hamnar där mitt emellan i kollisionen och inser att det inte alls är så här det ska vara. Jag ska vara glad, le och hoppa på den gröna gräsmattan, springa runt med min hund under de grönskande äppelträden, dricka saft i plaststolarna, läsa bok i en solstolen, spela badminton på baksidan och gå klädd i kortärmat. Allt det känns så fel. FEL FEL FEL. För allt det går tvärtemot hur det känns egentligen. Jag känner mig fet, äcklig, tjock, värdelös, galen, störd; allt igenom fel.

Så solen, hej då, du är inget för mig.

http://silentlyscreaming.blogg.se/

Dagens enda bra. Har sovit. Sovit mer. Krattat löv. Burit några träbockar. Sovit. Tittat på hockey. Sovit.

God natt.

Dagarna går. Jag sover bort de flesta. Men de senaste två dagarna har jag i alla fall gjort något när jag var vaken. Vilket i fredags var fem timmar och igår fyra. Idag vette fan. Skulel vilja vara sovande hela dagen. Det går liksom inte att hoppas på något känns det som. Ni får gärna klaga över att jag alltid klagar och är nere och är så negativ, det gör alla andra redan. Men jag har varit här i många år och jag tänker inte backa till försvar, jag mår som jag mår och hade det varit så lätt att gå upp en morgon utan att känna ångest när jag måste stå med barnkläderna eller XS-kläderna för jag vet inte vilket jag vågar prova, i ren dödsskräck för att se vad resultatet blir. Det här inget jag valt. Det är inget jag är säker på att jag kan slippa. Ibland vill jag det inte ens. Men även när jag vill är jag osäker på hur det ska gå till. Jag har gått upp och ner så många gånger att jag inte minns hur det är att inte vara på väg åt något hål. Uppåt eller neråt. I och för sig är det samma sak på bredden: fram och tillbaka mellan mörker och ljusare mörker. Men, ändå, jag kommer aldrig säga att jag kommer klara det, men att jag kan klara det kan jag säga.   

                     

Döden väntar i min säng, bara för att snart ta mig på riktigt, om jag tappar taget lite lite till om den där kanten. Alla tankar jag tänker snurrar runt, hyperventilera är konsekvensen, en smärtsam sådan. Alla papper jag måste skriva på är på grekiska, den där trygga kvinnan jag träffat försvann, bönen om hjälp jag bad, den förblir obesvarad, som ett eko som försvinner utan att skicka något svar. Alla frågor utan svar. Det är bara jag kvar.