Arabieshora
Jag kommer nog aldrig komma kunna tänka på farfar utan att det hugger lite lite i hjärtat. Utan att försöka hitta något som passar in i min ynkliga, trasiga värld.
Andra insikten, den smärtsamma, att jag nog inte alls var särskilt mycket bättre då än nu, trots att jag numera är rätt äcklig och självisk. När jag var liten var jag alltid utanför. Det har jag sagt, alltid. Men kanske var det något mer? Kanske jag inte alls hade det så bra som jag intalat mig. Idag har jag kommit på saker jag inte alls velat komma ihåg, men de har varit djupt begravna, tills nu. När jag gick på lekis fick jag en ledare som hatade mig. Hon älskade att visa allt jag gjorde dåligt. Vilket var ganska mycket, med tanke på att man gör mycket med händerna i den åldern. Och jag suger rätt hårt med estetiska uppgifter. Rita sög jag på. Det var fyra killar som alltid rev ner mina teckningar kort efter att de sattes upp. Det var nog redan här jag lärde mig kontrollera tårarna, hålla dem undan och låtsas att allt var toppen och att det inte alls gjorde ont att leva. Jag fick ett smeknamn senare: "arabieshoran". På rasterna slutade alla att spela när jag kom, de gånger de fortsatte fösökte alla få ut mig ur spelet först. Tjerna började genast att prata om klassens timme (som jag själv aldrig fick vara med på) när jag kom. Den var hemlig för de som inte var med De slapp mig tidigt då. Jag gick mellan tjejgrupperna men uteslöts varje gång. Inför den årliga drakdagen, då vi gjorde egna drakar i grupper, glömdes jag alltid bort. Någon grupp blev tvingad att ta mig med. Jag blev inlåst på toaletten varje onsdag.
Det är knappt jag minns allt det här. Jag önskar det fått stanna kvar där det inte koms ihåg. För det gör ont att vara mobbad. Det lät bättre med utanför.
detta gör så ont att läsa, elin. och jag önskar bara att jag kunde flyga tillbaks i tiden, stänga in mobbarna i ett mörkt rum och leka kurragömma och annat som små barn leker med dig.
du måste visa dem, visa dem att du kan leva; FÖR DET KAN DU! jag tror på dig kära du.
svar; aoch, vad jag förstår så är det inte alls särskilt bra med dig just nu? vad händer egentligen och vad gör du om dagarna? snälla, var rädd om dig själv.
angående levaxinet så har jag inte märkt av några biverkningar alls, tack och lov. vad fick du för otrevliga biverkningar? och när åt du det? (och varför slutade du osv osv frågestund)
KRAM!
vad är det för kommentarer jag inte fått?^^
Just nu ligger jag bara på G i den kursen så jag har inte så mycket hopp om högre betyg. Men om jag inte gör rapporten har hon en anledning till att ge mig IG, vilket jag självfallet inte vill. Men andra som inte lämnar in i tid lyckas få godkänt ändå så jag ska prata med henne och säga att jag nöjer mig med att hon bara godkänner den när jag lämnar in den senare.. Jag ska skriva en rapport till historia c om vad som helst (men jag får inte välja en person eftersom jag skrivit om det tidigare) Men jag orkar som sagt inte skriva den, det är det som är problemet.
Fan va URSINNIG jag blir när jag läser detta.
VARFÖR kan inte mänskligheten klara av att leva utan att ha nån att MOBBA, vafan är det för FEL på folk.
DÖD åt alla som mobbar-det är min åsikt.
Det är ALLTID mobbarna det är fel på.Men det gör ju inte mindre ont för det.
Hejja dej!!
Vilket fint inlägg du skrev om din farfar. Själv hann jag aldrig träffa min farfar, men väl morfar som dock dog när jag var i 9-årsåldern. Minnena av honom har bleknat.
Usch, mobbing är bland det värsta som finns. Barn (och vuxna) kan vara riktigt elaka. Kanske är det bra att det har kommit upp till ytan, så att du får chans att bearbeta det och gå vidare? Går du och pratar med någon förresten?
oj, va jobbigt de låter..
Ingen ska behöva genom gå nått sånt...
Kram
