Kampen för att överleva anorexin

Inatt kom jag att tänka på något jag inte tänkt på på väldigt länge. Det känns som om det var flera år sedan jag slutade med fotbollen. Det lag jag varit med i så många år. Laget som kämpat så hårt, som upplevt så mycket. Alla cuper varje sommar, lägren, träningsmatcherna, de värdelöst tråkiga intervalllöpningarna på grusplanen i mörkret, de smärtsamma senvintrarna i Plåthallen, alla matcher vi spelat, alla serier vi hoppat mellan och alla minnen vi har. Det var bara i slutet på september jag slutade. Ett halvår sedan drygt. Egentligen borde jag ha slutat tidigare, kroppen har redan misshandlats så länge. Lägret i april (09) i Spanien har jag bara fyra minnen ifrån. En tjej i laget med knäproblem som hon haft länge som spelade en träningsmatch slog upp skadan och tränaren fick bära henne till bussen senare som skulle ta oss tillbaka till hotellet/hotellägenheterna. Jag minns att laget var uppelat i två och spelade match i 30 graders sol. Jag minns att ena laget gjorde mål och vi sprang ihop i en grupp och hurrade lite. Jag minns att jag vaknade i min och Malins säng av att någon skrek på mig. Jag hade tagit för många tabletter. Föör många och de fick knappt liv i mig. Och jag minns att jag när de andra gick på lunch gick ut och sprang en tvåmils-runda som fanns utmed havet. Jag satte mig vid kanten längst bort dit ingen annan orkade springa och skar upp vaderna. De ärren är det enda jag verkligen bär med mig från den resan. Resten är ett enda töcken av ÄS-tankar.



Fotbollslaget, Spanien, 09