Kampen för att överleva anorexin

Vet att jag lovade ett inlägg för ett antal timmar sen, men det har hänt en del. Kompiskris, jagkris, hundkris, bekantkris, ensamkris. Inuti är det ganska hopplöst. Men ändå, det räcker att överleva just nu, för ett år sen hade det varit tabletter och en flaska rent och ännu en gång då hjärtat stannat och jag försvunnit bort, kanske för alltid, men jag sitter här och jag tänker inte ta de 247 tabletterna som ligger vid kaffebryggaren i rummet bredvid.

*

Det gör ont att vara
ensam

särskilt när det är någon
som
står
bredvid

*