Kampen för att överleva anorexin

Har ringt farmor nu. Eller ja. Pratar med henne nu. Sitter i farfars tröja. Den röda pullovern. Vi pratar om farfar. Jag gråter nästan. Tur för mig att hon hör så dåligt. Önskar så att han fanns. Det gör hon med. Han var alltid så stark, fick oss glada. Lät mig fuska i kort, hade för mycket smör på mackan, svor för mycket på teven, var för länge i solen. Ja, han hade många fel. Men fler rätt. Jag var mycket där själv. Med bara dom två. Vi spelade Chicago och jag lärde mig dricka kaffe. Vi spelade Bingolotto och klistrade fiskekort och satt ute på den blåa träsoffan i solen och fiskade med båten i stugan. Nu är det bara jag och farmor kvar. Och jag sitter härnere. Hon däruppe. Så det var skönt att prata med henne. Veta att hon finns kvar.

När farmor ramlade förra året åkte jag upp morgonen efter. Strax efter två på torsdagen ringde B, en man från byn. Jag åkte tåget till Falun från Västerås halvnio på fredagen. Hon var nerdrogad och minns knappt att jag kom. Dagen efter kom pappa upp och vi åkte in tillsammans. Pappa hämtade kaffe och jag sa till farmor "Det här klarar du, farmor, du är så envis.". Jag minns inte att jag sa det, men det låter troligt. Hon berättade det idag. Och sa att jag är precis likadan. Att jag kommer fixa det för jag är så envis. Och jag vill så gärna tro det.


Jag vill så gärna att det är så. Att det blir så. För oss alla tre.. Vi tre som var då. Innan han dog.