Glöm mig
Jag gömmer mig. Försöker dölja fettet bakom mig själv men det hjälper inte. Jag ser forfarande. Känner fortfarande, tänker fortfarande hur fel allting blev. Är trött på mig sjläv. Och helt slut i huvudet. Det är bara ÄS som skriker nu hur dålig jag är. Vad hjälper det när jag inte har joggingskorna hemma? Funderar på att ta brors och fylla ut dom. För jag behöver verkligen röra på mig. Jag har gått upp upp upp i evigheten nu och jag sitter här som världens fläsk och sitter där alla med fetma sitter. De märker inte hur mycket de går upp, fetthaltsprocenten blir högre och högre men det går så långsamt att man inte ser det själv. Men jag ser. Och det är dags att göra något åt det. Så i natt, ni, i natt smattrar det högt i gruset.
Jag vet att jag absolut inte hjälper mig själv eller någon annan. Så gör nu som jag säger och GLÖM MIG.
Nu spelar jag trots alla odds emot mig
Gropen i magen blir större, mer smärtsam och mer ångestfylld. Idag är jag sådär att jag inte orkar hålla masken. Jag vill lägga mig ner och dö. Ramla bort från kanten rakt ner i mörkret och stanna där, där jag vet att jag är trygg, där jag vet vilka regler jag ska följa, där livet inte alls kräver att jag ska skratta eller hänga tvätt eller äta elller spy.
Kort sagt är jag livrädd.
Magkänsla
Min mage är enorm. Mer enorm än vanligt. Jag känner mig som ett äckel. Ett fult, tjock, överviktigt äckel. Den känslan känns som att det är den rätta just nu. Kan bero på köttbullarna och chokladbiten. Och jag vill så gärna trycka i mig några liten vin. (vi glömmer att jag drack en igår, eller ja, lite till. Eller ja, mycket mer än det, men som sagt det glömmer vi). Så sammanfattat: ångest. Ren och skär ångest. Vilken gör att ÄS fullständigt skriker att jag borde skära stora djupa sår på mina armar. Och min lilla lilla friska djävul tycker det med, så vad som händer i natt kan jag inte säga något om. Eller ja, jag kan gissa, och den är knappast positiv. Det känns inte ens som att det är värt att hoppas på något annat. Hopplöst idag alltså.
Sorry för inlägget jag lovat skulle bli positivt, men just idag känns det som att det var att lova för mycket. En positiv sak är i alla fall att jag har en mycket lycklig nybliven hundägare i Borlänge, jag längtar efter bilder. Och på tal om det så är min hund fortfarande väldigt sur, enda gången jag duger är när hon vill ha mat eller vill leka. Så ja, vilken toppendag.
Vad fan vet jag
Ingenting. Jag vet absolut ingenting. Inte nu. Inte längre. Det mesta är ångest idag. Ångest för att jag finns. Ångest för att bror är bättre än mig. Ångest för att han är rikare än mig. Ångest för att mamma är trött på mig. Ångest på att jag är trött på mig själv. Ångest för att jag är otrevlig. Ångest för att jag inte finns där för er. Ångest för att jag inte orkar som andra. Ångest för att jag finns. Sammantaget alltså, ångest för att jag ens lever. Eller ja, vad man nu kallar det jag gör. För det känns lite för smärtsamt för att vara livet. Men det är nog mig det är fel på. Det är nog så. Att jag inte förtjänar livet. Att jag är fast i det här oändligt smärtsamt mörker.
Idag vill jag helt enkelt inte leva. Idag är en dag då det vore enkelt att stoppa i sig de där 264 tabletterna som ligger i Kronans droghandels orande apotekspåse. Men nej. Inte så. Inte idag.
Ett tredje inlägg
Det är en konstig dag idag. Jag har just kommit på hur bra jag haft det senaste tiden. Människor som kommit, Marie och Michaela delvis, Maria idag. Fest som gick bra i lördags, mat i fredags, mat i lördags, mat i söndags, äpple och melon idag. Det slutade med att jag hetsätit godis. För pengar jag inte har. Eller ja, de där 17 kronorna hade varit väl behövande någon annanstans. Jag är äcklig. Och jag tänker inte hetsäta mer idag. Nu ska jag istället gå och spy en gång till.
Update: spytt klart, varit en någorlunda fungerande kompis, men det är lite svårt att räcka till i just det här fallet, men det vet du ju vännen, din dag kommer den också, en dag då livet är fyllt av Kent-kärlek, jobb och massa pengar i en stad där Sandra nu finns. En dag kommer du också hitta rätt plats.
Förkylningsbaciller
Sjuk, sjuk, och sjuk på alla vis. Det är lilla flickan som ligger många steg ifrån att vara frisk. Frisk på något vis alls. För hon var vaken mer än vad hon sov inatt. Hon gjorde mycket korkat i natt. Väldigt mycket.
För jag sprang 13 km och gjorde 3000 sit-ups på gräsmattan i skenet av en lysande sol. Jag tog 26 tabletter istället för 12 och jag skar upp min redan ärrade mage. Den är äckligt fet. Tänk om man kunde skära bort den.
Helt onödigt inlägg så fortsätter inte skriva.
I en hög med högar
Detta är vad jag skrev för tre timmar sen: Och "I" (låter jätteotrevligt men eftersom du bara skrev ditt riktiga namn i mailadressen, som bara jag ser, så tänkte jag att du kanske inte ville att jag skulle skriva ut det, så du får överleva med en enda liten bokstav:) ) Det är så lätt att se alla era goda sidor, eller ja, det jag ser i alla fall. Bara det att allt som går åt helvete, vilket är det mesta och då känns det som att jag förtjänar det, annars skulle det inte bli så mycket som gick fel. Eller altså, eftersom allt blir fel måste det vara jag som är fel, eftersom jag inte kan göra rätt med saker som går fel. Jag babblar, du kan skicka ett mejl om du vill så kan jag försöka förklara :P Men är i alla fall glad att du finner någon glädje med allt babbel jag skriver. Kram till dig för fina ord.
Detta är vad jag skrivit från då tills nu: Jag gör fel, fel, fel, tänker galet, galet, galet. Med andra ord är det Theralendimma snart. En dimmig dimma.
Trött, trött, trött
Dagen har varit lång, men bra. Träffat älsklingstösen, vi skulle ju gjort det förra veckan men då blev det ju en tur till stugan den dagen. Förlåt för det, och tack för att vi sågs idag. Vi måste skärpa oss och ses lite oftare nu. Saknar dina skratt och dina konstigheter.
Jag är ändå trött nu, tagit mina tabletter och ätit en megastor macka nu. Okej inte så stor, men det känns så. Känner mig rejält fet och äcklig och hopplös och ensam. Vad vet jag, kanske kommer jag sitta fast i den här skiten. Tänk om jag aldrig tar mig ut den här skiten? Tänk om det blir som Marie föreställde sig idag. Att jag inte kan uppbåda den där viljan tillräckligt mycket för att bli "frisk". Att jag är för svag (för patetisk ska det egentligen stå) för att kunna ta mig ur det här.
Nu blev det deppigt, så jag ger upp nu, god natt.
Äntligen
Efter drygt en timme har jag i alla fall skrivit inläggets namn och den här meningen. Wow, vilken kreativitet. Det är lite tomt i mitt huvud, känner mig ganska kass, dålig, värdelös, elak, självisk, konstig, helt genomrutten. Jag räcker liksom inte till riktigt, som om alla vill ha mer än vad jag ger. Som att jag ger för lite mot vad jag får av dom. Er heter det kanske. Jag räcker helt enkelt inte till.
Kanske den här värdelöshetskänslan beror på att jag helt enkelt är sämre än alla andra. Titta på min lillebror till exempel: han har godkänt i alla ämnen, han som aldirg klarat skolan, han har till och med planerat nästa år. Han åker till Österrike och tävlar EM, han har skaffat tjej, som vanligt är hon väl snyggast i Västerås, han har körkort, är snygg och dessutom gillar och gör han alla saker pappa gillar och gör. Hur ska jag få plats i den här familjen med en sån lillebror?
Bror första vildsvinet, 09
Sömnlös, frilös
Det är svårt att sova, allting liksom faller och jag bara tittar på. Är så hemsk, så hjälplös, så värdelös. Ingenting jag gör hjälper något alls. Men det får vara nu, jag ska kämpa i natt för att vinna mot ångesten.
Inget blev alls sådär ju
Jag borde fattat. Jag borde insett. Jag borde veta. Jag borde lärt mig. Jag borde tänkt annorlunda. Men nu gjorde jag inte det. Och då sitter jag här, galet rakbladssugen och ännu mer tablettsugen. Det kallas inte orka mer. För det är nu jag faller. Och gör det hårt. Kort sagt, det blir ingen utbildning, som jag nästan börjat hoppas på. Så ännu kortare sagt, det här kommer inte gå bra.
If I only could
Jag har hittat en rolig utbildning. Det skrämmer mig, den är 34 veckor. Jag önskar verkligen att jag kunde klara av den. Men om jag nu börjar och inte klarar av den, hur ska jag orka resa mig igen? Jag skulle verkligen vilja klara av det. Göra något riktigt, som inte är något halvt, specialanpassat för någon som inte klarar. Jag borde klara. Jag skulle ju vara duktig nu. Men det är jag inte. Jag ser ut att må bra, då måste jag vara bra. Då är jag frisk. Då är jag hel igen. Då ska jag vara stark igen. Men det är jag inte. Jag är bara "frisk" och dålig.
Allting föll
Fuck off jävla pissdag. Inte ens mitt favoritprogram är bra idag. Jävla fittprogram. Tänker inte titta mer förrän de ändrat om lagen.
Nattinatt
Här sitter jag med vad som brukar kallas sömnlöshet. Den är jag van vid. Bara inte vid den här tiden. En normal natt hade jag sovit nu. Med mardrömmar, men jag hade sovit. Det är typ det enda jag gör, bortsett från idag alltså. Idag/inatt har inte varit bra alls. Jag önskar att jag kunde göra något här bortifrån, men det kan jag inte.
Så jag fortsätter på den fjärde filmen som strax är slut. Phantom of the opera, PS I love you, Dagboken och nu Sound of music. Det får bli När hjärtat blir varmt sen få se om jag lyckas somna till något av det.
What the fuck
Det vore så enkelt att ge upp i natt.
Blubb
Blubb blubb. Jag orkar inte.
Varning: fula ord och negativa uttryck: Jävla fittdag
Den här dagen har precis tagit sig upp på pallen över sämsta dagar för detta året. Det betyder allt ni kan komma på. Den började med att min bror står tio över sju och spelar innebandy mot andra sidan om väggen vi har emellan oss. Fuck off säger man då. Jag somnar om men vaknar av ett hund vägrar att ligga ovanpå utan måste under täcket vilket jag virat tajt runt mig då det är minusgrader inne i huset när ingen orkat elda. De eldar bara så att det finns varmvatten tills de själva ska dusha på morgonen men eftersom de åker sen skiter de i oss jävla miserabla hemmagående människor. Jag gick upp. Till en mamma som var exktremt sur. Så fortsatte dagen, med en del fina utföranden om allt dumt man kan komma på: blod, fuskträna i trappan, 1500 sit-ups på den ostädade toaletten och lunch jag spydde upp. Tårar och mer blod. Mamma fick veta att jobbet hon nästintill var garanterad fick hon inte, vilket betydde tårar för hennes del. Jag tänkte hetsa men fanns inget att hetsa med. Försökte beställa kläder från Ellos. Men alla idioter därute, handla inte på SIBA eller Ellos. De suger hårt. Så de två värdelösa aptimmarna som gick lika kångsamt som fem vakna timmar på de sugiga nätterna gör - var helt jävla värdelösa. Bort jävla pissliv! Mamma är sur för att jag inte orkar med mig själv. Inte så jävla konstigt när man inte ens klarar av att handla själv. Hade dessutom sönder mammas bankkort. Och just det - för intresserade så funkar inte datorn. Fuck off på den med.
FUCK OFF PÅ MITT VÄRDELÖSA FITTLIV
jag känner döden krypa närmare. mycket närmare.
The sun is shining
Det är sant, solen skiner och jag fasar för att gå ut i den. Men jag ska göra det så fort jag skrivit klart det här. Men den skiner för starkt och inuti krockar solen och mitt mörker. Jag hamnar där mitt emellan i kollisionen och inser att det inte alls är så här det ska vara. Jag ska vara glad, le och hoppa på den gröna gräsmattan, springa runt med min hund under de grönskande äppelträden, dricka saft i plaststolarna, läsa bok i en solstolen, spela badminton på baksidan och gå klädd i kortärmat. Allt det känns så fel.
FEL FEL FEL. För allt det går tvärtemot hur det känns egentligen. Jag känner mig fet, äcklig, tjock, värdelös, galen, störd; allt igenom fel.
Så solen, hej då, du är inget för mig.
To late for me and you
Döden väntar i min säng, bara för att snart ta mig på riktigt, om jag tappar taget lite lite till om den där kanten. Alla tankar jag tänker snurrar runt, hyperventilera är konsekvensen, en smärtsam sådan. Alla papper jag måste skriva på är på grekiska, den där trygga kvinnan jag träffat försvann, bönen om hjälp jag bad, den förblir obesvarad, som ett eko som försvinner utan att skicka något svar. Alla frågor utan svar. Det är bara jag kvar.
Hyper
Efter två timmars halvdvala till sömn är jag nu uppe igen och har det allt annat än bra. Om vilken minut som helst borde jag sitta i bilen på väg till mötet med Marie, där hon väntar för att vi ska gå och ta blodprover. Usch. De som jag inte gjort eftersom jag varit tvungen att gå ensam om jag skulle gå dit. Ännu värre är att alla människor som jobbar där har jobbat där så länge att i princip alla hälsar "Hej Elin". Inget drömläge.
Inget drömlänge idag nej. Än.
