Tänkte arbeta lite här med
Vet inte riktigt, alla läsare från den här bloggen följde med till den nya, så får se om ni hänger med senare:P
Idag är ingen toppdag, ganska tungt faktiskt, men försökte tänka att det nog blir en dag till imorgon. Det kan jag inte garantera, för jag har inte på många år kunnat säga att jag klarar mig igenom natten. Varje natt är en kamp för att inte springa till bron eller hoppa framför tåget eller tugga tabletter. För det är den värld jag känner till. Så som sagt, det är lite skarpt läge nu. Jag önskar mig skälv lycka till även i den här kampen.
Ny blogg: www.uturanorexin.blogg.se
Idag är ingen toppdag, ganska tungt faktiskt, men försökte tänka att det nog blir en dag till imorgon. Det kan jag inte garantera, för jag har inte på många år kunnat säga att jag klarar mig igenom natten. Varje natt är en kamp för att inte springa till bron eller hoppa framför tåget eller tugga tabletter. För det är den värld jag känner till. Så som sagt, det är lite skarpt läge nu. Jag önskar mig skälv lycka till även i den här kampen.
Ny blogg: www.uturanorexin.blogg.se
Alla.. Men inte jag..
Inatt fick jag sova nästan sex timmar. Det har inte hänt på veckor, kanske månader. Vilket genast tar mig till tankarna att jag då har det för bra. Så inatt ska jag sova på golvet. För alla förtjänar att ha det bra, men inte jag. Alla.. Men inte jag.. För jag är för ful, för äcklig, för fel, för misslyckad, för ensam, för förstörd, för störd.
Och på tal om det träffade jag min handledare/lärare/skolstöttepelare i skolan. Försökte förklara läget. Att det är tungt att leva just nu. Berättade om matproblemen: att jag äter var tredje dag och spyr upp den varje dag utom en i veckan. Vill inte vara med längre. Berättade om värdelösetskänslorna, att det känns som att jag inte platsar in, som att jag lever på den sista lågan i elden. Så just idag skriker ÄS att jag gör fel nu. Gör galet, tokigt, stört, helt enkelt fel.
Och ÄS är starkare än mig. Mycket starkare.
Farmor och jag
Idag var jag och mamma upp till farmor. Första gången någon av oss är upp dit sedan hennes hund Rusa försvann. Hon grät inte en enda gången, normalt är det väl tårar varannan timme. Vi var i och för sig inte där länge, men det räckte. Jag är helt slut. Har varit så mycket som varit nu sista veckorna. Tack och lov är jag ledig i två veckor nu. Det är jag glad för. För som det är nu håller det inte. Igår gick jag 12 281 steg. Idag lite mer. Imorgon mycket mer. Tills det inte går att gå mer. Eller tills jag dör. Eller både och vore förstås bäst. För jag är inte säker på att jag vill så mycket mer. Jag säger det ofta: nu vill jag ge upp. Men det går inte att komma ifrån att jag faller rakt ut i ingenting men där botten slutar med slutet. Kort sagt att jag mår sämre än på hela året. Än på ett helt år kan man nog säga med. För jag är slut. Totalt slutkörd.
Fy, Elin, fy
Kilona rasar, bara inte tillräckligt mycket. Jag ljuger konstant just nu. Maten jag ätit två gånger denna veckan och behållt någon av dom blev till middag alla dagar på pappret som psykologen fick. Antalet Theralen på en dag är inte maxdosen 12, närmare det dubbla, av tableterna som var nästan 200 som jag samlat på mig ligger 150 fortfarande på okänd ort. Träningarna som står att det är 6000 steg om dagen och 120 förbrända är 9000 steg och 300 förbrända kalorier. Självmordsktankarna bara är en gång i veckan eller så, är det femdubblade eller mer. Godis jag äter tre gånger i veckan är en. Skärsåren som bara blir till någon dag i veckan är 24 varje natt (tvångstanke, är beroende av siffran tolv och det är ju på varje arm så ja - 24). Det ser väl ändå ganska okej ut på hennes papper? Hon får ju veta de fina siffrorna, de cencurerade som låter jättebra i mina öron? jag menar det hon får veta är ju en väldigt bra egentligen, jämfört med hur det har varit. Det låter väl bra eg, äta varke dag? Minskat på träningen. Allt det är ju galet fel, men det är i verkligheten, på hennes papper står det ju en mycket fin version. Trots allt det fick jag ändå skäll för det. För bara hälften av det dåliga jag gör. Jag vågar inte berätta för mamma och pappa om vad hon säger. De bryter ihop om jag berättar allt det. Och som en kompis sa (tack A) vore det egentligen bättre för alla om jag vågade väcka någon av dom på natten när det är som värst. Kanske jag skulle slippa det värsta då. ÄS kanske skulle få lite mindre utrymme då.. ?
Positivt det här blev. Skiter i det. Hoppas ni står ut med det, men en dag kommer jag också kunna säga annat än det här.
Positivt det här blev. Skiter i det. Hoppas ni står ut med det, men en dag kommer jag också kunna säga annat än det här.
Så förbannat svårt
JAG, JAG är så förbannat trött på livet. På att leva. För jag vet inte hur man gör. Jag vet hur stora överdoser, fuskträna i källaren, spy på toan, rakblad om nätterna och allt sådant fungerar. Jag vet inte hur man gör när såsen skär sig (inte för att jag brukar göra det, men ett exempel.). Hur man pratar om hur en lärare fungerar. Hur man letar efter en mobilladdare. Och framför allt inte; hur vanliga människor gör när allt går dem emot? De skär sig inte eller något annat destruktivt, så hur gör dom? När de inte får någon praktikplats trots att man ringt allt och alla som finns i Sveriges sjunde största stad? Nej, jag vet inte. Fälla en tår, EN tår, och sedan äter mat i alla fall? Jag fattar inte. Och jag är så förbannat trött på att inte fatta. På att allt ska vara så svårt.
Rubriktorka här
Idag har varit en tuff dag, inte riktigt orkat engagera mig. Spydde upp maten. Korkat. Men det kändes rätt. Känns rätt. Ska inte äta imorgon. Ska fortsätta på samma spår som jag slagit in på. Smalhet.
Jag är så trött. Så osocial. Känner att jag tappar fotfästet. Saknar människorna omkring men vågar inte släppa in dom när dom väl dyker upp. Skiter i deras mess, smiter från våra möten, i och för sig är inte alla mina, men jag vet att jag sviker. Jag vill helst dö i sängen. Vill skita i allt.
God natt
Jag är så trött. Så osocial. Känner att jag tappar fotfästet. Saknar människorna omkring men vågar inte släppa in dom när dom väl dyker upp. Skiter i deras mess, smiter från våra möten, i och för sig är inte alla mina, men jag vet att jag sviker. Jag vill helst dö i sängen. Vill skita i allt.
God natt
Tiveden, Jamtli, Ales stenar, Raukar, Thailändska paviljongen, Pite havsbad, Finnfors, Norra berget, Mårbacka
I mitt huvud rör sig inte så mycket mer än ÄS-tankar och sevärdheter runt om i Sverige. Det suger. Har prov på det imorgon. Kommer inte klara det. Så good bye skitprov. Kan inte, kan inte, kan inte. Orkar inte heller. Gick inte klart mina steg igår. Jävla skit på det. Så får ta igen dom där 2000 idag. Och riktigt många sit.ups med. Magen ser ut som ett missfoster. Fet, valkig, vit, sönderskuren, och allt annat fult ni kan komma på. Så är det att vara fejk-anorektiker. Vad hände med den riktiga anorexikroppen? Den som var mindre än den här. Mindre ful. Mindre äcklig.
Idag då. Min hund. Min stegräknare. Mitt prov. Min film. Mina tabletter. Mina räkningar. Mina ÄS-tankar. Min själviskhet. Så ja, vi slutar här.
Idag då. Min hund. Min stegräknare. Mitt prov. Min film. Mina tabletter. Mina räkningar. Mina ÄS-tankar. Min själviskhet. Så ja, vi slutar här.
Olöslig ekvation/Det är något visst med döden
Jag har faktiskt skrattat två gånger idag. Är helt slut efter dom, för det tar en liten bit av själen när jag inser hur falsk jag är. Hur dålig jag är som alltid gör fel. Visar alldeles fel. Som en klocka som tickar men som inte tickar framåt. Som stannar där, på samma punkt åtta sekunder över tjugofem minuter i nio. 20.34..08. Eller kanske 08.34..08. Men ja. Allt jag är är en hög med siffror. 47.1kg. 201 kcal. 2 timmar sömn. +0.6 kg. 75 m rund. 12402 steg. 16km. 56 g.
Hela jag är en hög av en olöslig ekvation.
Hela jag är en hög av en olöslig ekvation.
Döden är lätt att välja, men svår att följa
Jag faller.
Jag faller.
Jag faller.
Långt ner
Väldigt långt ner
Jag faller.
Jag faller.
Långt ner
Väldigt långt ner
Ett kort inlägg
Det är så nu att jag är trött. Slutkörd. Det är onsdag, jag är mest sugen på att dö av smalhet. Det vore fint fint. Jag orkar inte säga så mycket mer än det. Mer än att jag vill slippa ta ansvar. Jag vill skita i att gå upp ur sängen, skita i att gå till skolan, skita i att skriva med fula bokstäver, skita i att leva. Skita i att vilja leva.
Jag vill skita i allt utom döden.
Jag vill skita i allt utom döden.
Shut up
Det skriker i mitt huvud. Ikväll vet jag inte vad som händer. Jag faller, rakt ner i någonting där jag hör viskningar. Viskningar om hur jag våldsamt pinas till döds. Jag vet att det är det jag egentligen förtjänar men det är inte så jag vill dö. Jag vill dö av smalhet. Det fanns en tid då jag ville hoppa från ett höghus. Men den drömmen försvann. Den försvann med dig (...) Så nej, inget höghus, och nej jag tänker inte dö. Hur gärna jag än vill. Men det vill jag för det mesta. Jag har insett fördelen med att säga "jag vet inte". Oftast vet jag, men jag vet två helt olika saker så det jag inte vet är vad jag ska välja. ÄS? Friskheten? ÄS? Jag har glömt vart gränsen går däremellan. Så nej jag vet inte "hur mycket mat en kropp behöver". Eller "Mmm." Funkar med. Då tar hon för givet att jag är trött. Det känns inte som att jag kommer någonstans längre. Bara längre tillbaka ner i överdoser.
För jag saknar överdoserna. JA, JAG SAKNAR ATT FÅ DÖ IFRED. Jag saknar att slippa bry sig om räkningar, samtal, skoluppsatser, om cykeln funkar, om att det inte finns äpplen eller att min hund inte har fått mat. Jag saknar att slippa leva. Jag saknar döden.
För jag saknar överdoserna. JA, JAG SAKNAR ATT FÅ DÖ IFRED. Jag saknar att slippa bry sig om räkningar, samtal, skoluppsatser, om cykeln funkar, om att det inte finns äpplen eller att min hund inte har fått mat. Jag saknar att slippa leva. Jag saknar döden.
Stora skolatlas
Ibland undrar jag vad jag håller på med. Varför jag säger som jag gör, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är. För jag säger fel, gör fel, är fel. Jag ljuger, för mig själv mest. Men för er alla. Alla ni som läser. Jag har det egentligen jättebra, går i skolan, har en bra familj, en underbar hund, fantastiska vänner. Men har jag ÄS? Har jag verkligen anorexi? Är man anorektiker om man är tjock, älskad, lögnare med uppmärksamhetsbehov? Nej precis. Så nej, hela jag är en lögn. Jag är en stor falsk klump anorexi-wannabe..
Slagen i spillror ligger min värld..
Tjolahopp
Ticktack. Mer ticktack. Och ja, så där sitter jag och har allmänt tråkigt. Eller nej, är allmänt tråkig. Mitt huvud sprängs, jag vill helst sova bort hela idag och hela imorgon. Och hela livet. För det känns konstigt. Men jag är vaken och vimmelkantig. Jag har tagit tabletterna, och ställt klockan. Det känns ändå okej idag. Jag vet ju att manin är på gång. Men som sagt varar den bara några dagar. Som det är nu är det ett tag kvar tills dess med. Tack och lov.
Annars då. Jag har ätit mat varje dag. Är för fet för det egentligen men ändå gör jag det. Men snart bor jag i stan igen, då ska jag gå ner alla de där kilona som nu bor på min mage. Min äckliga, dallriga mage.
Annars då. Jag har ätit mat varje dag. Är för fet för det egentligen men ändå gör jag det. Men snart bor jag i stan igen, då ska jag gå ner alla de där kilona som nu bor på min mage. Min äckliga, dallriga mage.
Ett längre inlägg
Förlåt för de få raderna ni fått senaste dagarna. Jag är mest trött, men är för trött ikväll för att känna efter hur huvudet mår inför starten på den tredje veckan i skolan. Jag blir mer och mer osäker på om jag klarar av det här med pressen från skolan. Jag vet inte hur jag ska klara av att leva ens längre. Längtar så tillbaka till tabletterna som smakar skit, till milen som aldrig tar slut ute i skogen, till maten som spyddes upp, till de låsta trygga psykavdelningarna. För där var jag bara trasiga jag. Ingenting mer.
Men jag ska i alla fall till skolan imorgon, får se hur länge jag orkar. Vill inte minnas tillbaka till det här försöket utan att ha tömt mig på alla krafter jag någonsin har. För det är inte värt all möda det hittills varit för att ha kommit hit överhuvudtaget. Så imorgon sitter jag där igen, bredvid Madde och Andreas, som gör skolan så mycket mer uthärdlig just nu. Därför, just därför, är det värt en dag till, en vecka till. Och därefter känna efter hur det egentligen är och vad som egentligen händer i mitt huvud, och vad som händer med ÄS under allt detta.
God natt
Men jag ska i alla fall till skolan imorgon, får se hur länge jag orkar. Vill inte minnas tillbaka till det här försöket utan att ha tömt mig på alla krafter jag någonsin har. För det är inte värt all möda det hittills varit för att ha kommit hit överhuvudtaget. Så imorgon sitter jag där igen, bredvid Madde och Andreas, som gör skolan så mycket mer uthärdlig just nu. Därför, just därför, är det värt en dag till, en vecka till. Och därefter känna efter hur det egentligen är och vad som egentligen händer i mitt huvud, och vad som händer med ÄS under allt detta.
God natt
Shtrhtstrs
Kroppen vrider sig i plågor. Skriker på mig att den inte alls vill bli behandlad så här. Att den vill vara hel och obruten och mindre trasig. Men det är för sent. Alldeles för sent.
Och jag måste duscha. Men jag hatar det. Då behöver jag se mig själv. Se allt det där jag inte vill se. Ni har redan hört allt så jag förstår egentligen inte varför jag säger det. Men det är i alla fall det som händer i mitt huvud. Så för er som läst ett tag/känt mig ett tag, ja, jag vet inte hur långt ner jag kommer falla. För det är det jag gör nu.
God natt,
Gryta
Imorse (10.49 var klockan i och för sig) vaknade jag med en klump i magen och en rastlös kropp. Det går neråt. Accelerande neråt. På väg till botten och jag känner mig totalt värdelös. Det är prov i skolan på fredag. Anteckningarna visar bara ett virrvarr av bokstäver som var så mycket enklare att skriva än att nu läsa. Det kommer inte bli bra det här. Hur ska jag orka? Jag orkade knappt gå ner för trappan. Men nu är det idag och en dag till att hämta igen mig och hitta motivation igen. Kanske går det.
Hoppas ni mår bättre än mig,
Hoppas ni mår bättre än mig,
Kort inlägg
Trött, trött och mer trött. En dålig dag, där jag tappat bort hoppet på vägen. Så nej, jag kan inte andas. Så ja, döden är ganska välkommen nu.
Nitton år
8.09. 100813. 19 år. 1000 tankar. 10000 ärr. 00000 tårar.
Och en värdelös nolla efter allt det. För det är precis vad jag är. Det och mycket sämre ändå. Det spelar ingen roll hur jag kämpar, för det räcker ändå inte ända fram. Hur jag än gör. Som dom på ät säger; man kan alltid bli sämre men chansen är större att man blir bättre. Jag är redan så bra jag kan bli, och ändå är det inte nog.
Idag är det fredag. Och jag vet att jag måste äta. Åt en halc cookies igår hos Maria. Det var dagens kost. Jag ska nämligen ta itu med den stora mängd fett jag just nu består av. Så idag blir det middag, som det ät tänkt att jag ska spy upp, imorgon är det samma sak och på söndag kan jag sluta äta. Det ska gå nu, det kommer gå bra, jag har klarat det här förut. Jag önskar så att jag inte behövde springa så många mil och inte behöva låta bli det lilla som fortfarande är gott att äta. Men vad är alternativen? Om jag ska bli smal? Precis, just därför. Det går inte annars.
Och en värdelös nolla efter allt det. För det är precis vad jag är. Det och mycket sämre ändå. Det spelar ingen roll hur jag kämpar, för det räcker ändå inte ända fram. Hur jag än gör. Som dom på ät säger; man kan alltid bli sämre men chansen är större att man blir bättre. Jag är redan så bra jag kan bli, och ändå är det inte nog.
Idag är det fredag. Och jag vet att jag måste äta. Åt en halc cookies igår hos Maria. Det var dagens kost. Jag ska nämligen ta itu med den stora mängd fett jag just nu består av. Så idag blir det middag, som det ät tänkt att jag ska spy upp, imorgon är det samma sak och på söndag kan jag sluta äta. Det ska gå nu, det kommer gå bra, jag har klarat det här förut. Jag önskar så att jag inte behövde springa så många mil och inte behöva låta bli det lilla som fortfarande är gott att äta. Men vad är alternativen? Om jag ska bli smal? Precis, just därför. Det går inte annars.
Utan ord
Jag har tagit massa bilder, men kabeln ligger i väskan. Jag tänker inte röra på mig en centimeter så den får vara. Är så dålig på att ta kort med så spelar väl ingen roll. Tänkte det kunde vara lite mer intressant att bläddra igenom bloggen då(för er stackare som fortfarande gör det). Jag läste en blogg idag som liksom jag rullar igenom äldre musik. Och vet ni, Backstreet Boys och Spice Girls är den musik jag är uppvuxen med. Det är liksom vår era vi som är födda där i slutet på 80-talet och tidigt 90. Jag är född 90 alltså, så ja, jag var i precis rätt tid för att vara galet fanatiska i bilder och kort och ja annat som man nu slösade pengar på för att få status i klassen. De år som de var som populärast var till och med jag välkommen, så länge det bara var tjejerna. Sedan kom en annan tid. (men det var efter Tamagotshi (stavning snälla någon?), Nokia 3310 och vida jeans.
Huvudet snurrar, jag har insett att jag ägnat 6 timmar på två dagar åt att göra ett arbete som var totalt bortkastat. Jag ska till Marie imorgon, tills dess måste jag ha gjort i ordning DBTpärmen, där alla papper ska in och vara sorterade. Det är så mycket att göra hela tiden. Gå upp vid sju, har inte hänt på flera år att jag gör flera dagar i rad. Jag ska cykla, cykla rätt väg utan att ramla i rädsla för att bli nerkörd. Ska därefter lyckas gå in genom dörren till skolan där en annan värld, en annan doft. Och ja efter det, då ska jag sitta rakt upp, bland främmande människor, le, lyssna uppmärksamt och allmänt se levande ut. Tack gode gud för rosa piller. Det var allt för dagen. Jag är trött nu, oändligt trött, men oändligt längtansfull inför att hetsäta choklad och något salt, salt är bra för mitt huvud. Men allra mest oändligt är min lust till att skära. Och eftersom jag redan repat vänsterarmen sen natten som var så gör det inte så mycket.
Huvudet snurrar, jag har insett att jag ägnat 6 timmar på två dagar åt att göra ett arbete som var totalt bortkastat. Jag ska till Marie imorgon, tills dess måste jag ha gjort i ordning DBTpärmen, där alla papper ska in och vara sorterade. Det är så mycket att göra hela tiden. Gå upp vid sju, har inte hänt på flera år att jag gör flera dagar i rad. Jag ska cykla, cykla rätt väg utan att ramla i rädsla för att bli nerkörd. Ska därefter lyckas gå in genom dörren till skolan där en annan värld, en annan doft. Och ja efter det, då ska jag sitta rakt upp, bland främmande människor, le, lyssna uppmärksamt och allmänt se levande ut. Tack gode gud för rosa piller. Det var allt för dagen. Jag är trött nu, oändligt trött, men oändligt längtansfull inför att hetsäta choklad och något salt, salt är bra för mitt huvud. Men allra mest oändligt är min lust till att skära. Och eftersom jag redan repat vänsterarmen sen natten som var så gör det inte så mycket.
Jag vill hem
Sova bort värdelöshetskänslan. För den finns där. Varje gång jag försöker andas. Varje gång jag bryter ögonkontakten med Anneli (läraren). Så ja. Jag känner mig till och med mycket värdelös.
Inse fakta din jävel
Det slog mig just (som så många förr, men uppenbarligen har det försvunnit igen därefter). Jag är totalt värdelös. Jag hade uppgiften öppen igår i fyra timmar, det tog två bara att spara dokumentet med rätt namn. De två resterande ägnade jag åt att skriva rubriken. Det har låst sig totalt i mitt huvud. Siffrorna blir lika oläsliga som kinesiska tecken. Bokstäverna hamnar upp och ner, i oordning och vrider sig runt min hjärna och gör sig smärtsamt påminda om min egen värdelöshet. För den är rätt påtaglig om man tittar på vad jag åstadkommit i mitt liv. Jag klarade högstadiet rätt hyfsat, i vår klass var det dock inte nog för att vara okej. Men så kom gymnasiet. Jag ägnade 2 år till att använda bästa vännen som facit i alla ämnen. I 3an gjorde hon allt perfekt men jag var till och med för dålig för att kunna ta hjälp av det.
Nu orkar jag inte skriva mer. Som sagt så snurrar huvudet lite som det vill.
Nu orkar jag inte skriva mer. Som sagt så snurrar huvudet lite som det vill.
In school
Hör sitter jag med ångest upp i halsen som vill spy upp det jag inte har något, magen är tom. Hela jag är tom. Uttömd på all energi, uttömd på livet. Sådan är jag, inte alls bra, väldigt negativ, självisk och otrevlig. jag somnade nästan på lektioner imorse, nu är jag dock piggare. Och ensammare. Och allt annat man kan vara. Min perfekta lillebror kommer snart och hämtar mig. Och här sitter jag är är hypersvartsjuk och smått hatisk till hur bra min lillebror är. Snart får han vlä bättre betyg än mig också. det skulle vara vattnet som redan runnit över kanten, sätta pricken över i-et som redan tryckt sönder pappret. Jag suger.
Jag suger jävligt hårt. Och snart faller jag jävligt hårt.
Jag suger jävligt hårt. Och snart faller jag jävligt hårt.
Med allt vad det innebär
Nu har jag hamnat här igen. Vid en dator där jag inte alls borde sitta och där jag egentligen inte gör ett skit, ungefär som annars då. Det har dock varit lite rörigt i och med hunden som dog innan idag. Pappa åker i alla fall upp imorgon och tar hand om henne och ja. farmor med. Men hon tog det bättre än vad vi trodde. Men hon var i alla fall realistisk och tyckte att det var bra för både henne och hunden att hon dog där med farmor i sin bur. Så lite tungt är det. Hon vad förr 98 så hon är väl den hund jag minns mest från min tidiga barndom.
Därmed ifrånsäger jag mig allt ansvar att leva idag. För jag har ätit. Det sög. Och det genererar ångest. En underbar, smärtsam, äcklig ångest som kanske kan undkommas av sådant där destruktivt som inte alls är bra i längden. Men idag hjälper det. Idag hjälper det mycket.
Därmed ifrånsäger jag mig allt ansvar att leva idag. För jag har ätit. Det sög. Och det genererar ångest. En underbar, smärtsam, äcklig ångest som kanske kan undkommas av sådant där destruktivt som inte alls är bra i längden. Men idag hjälper det. Idag hjälper det mycket.
