Kampen för att överleva anorexin

Ny blogg, lite omstart hoppas jag.

www.uturanorexin.blogg.se

Det är något som väntar ut, ut från mitt inuti. Har ingen riktig koll egentligen. Vad som händer. Dock vet jag att jag åt mat som jag inte spydde upp. Fan. Därför ska jag ut och springa nu. Tror jag. Om jag kan. Vet inte om jag vågar. Det känns som att det är något som väntar på mig nu. Eller någon.. Vi hoppas på det, för de flesta människor som väntar på mig gör det av fel anledning. Nej jag menar inte ni som "saknar" mig om det finns någon som gör det. Det är någon som Väntar på mig. Det vet jag. Paranoid kanske det kallas. Men jag är nog rädd att jag inte känner just dom känslorna så pass ofta att jag inte borde bry mig om dom. Eller ja, jag bryr mig inte så ofta. Dom kommer Vänta tills dom väntat klart. Men det är inte värt att tänka på det. Även om jag tänker på det så kommer det inte vid någon annan tid ändå. Så jag kan ha mer ångest av något annat än av det.

Konstigt inlägg, handlar om mest ingenting. Jag är i alla fall inte trött, bara utmattad. Funderar på att slå på en film. Eller äh. Mamma blir sur då.

Japp, jag lever, är stressad och ganska glad. Så ja, det var allt för mig denna gång. Jag har ätit. Jag är äcklig jag vet men jag försöker överleva ändå.

Här kommer ett kort inlägg. Ville mest säga att ni får vänta på mina kommentarer och svar på era kommentarer. Sitter just nu med en 6 åring och en 8 åring och väntar på att dom ska ha ätit klart kvällsmålet för att ta dom i sängen sen. Deras mor, Jessica åkte ambulans, som vi på något underligt vis lyckades dölja för barnen. Jag är helt slut och för första gången på evigheter känns det som att jag lever. Lever med krav, ja. Men det är det värt. Och imorgon är det födelsedagskalas för den yngsta.
Så god natt

Vad är det som händer med mig? Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Eller ja, neråt. Men vart hamnar jag? 36 kilo och övervikt? Det vore underbart. SÅ underbart perfekt. Ändå fortsätter jag vara tjock därnere också. Alla andra är så fina och smala fastän de inte väger 40. Men inte jag. Jag är bara, kort sagt, ett överviktigt missfoster.

En glad nyhet, och inte enbart bra, är att måndag är enda skoldagen nästa vecka. Då har vi prov och en timmes föreläsning. Resten av veckan då? Det blir nog två turer i joggingspåret. Är dags att bli smal igen. Det är inte kul att vara tjock. Mamma är lite ledsen med, hon har sökt jobb så länge, och hon har ett bra, väldigt bra, CV med mängder av olika egenskaper och erfarenheter. Hatar det här samhällssystemet. Vilker leder till att jag inte har en aning om hur jag ska rösta.

Det var dagen idag. Inlägg ikväll, som vanligt.

Där jävlar i havet fick du till det Kjell Bergqvist eller vad nu skådelpelaren heter (Bröllopsfotografen i alla fall). Han sväljer en näve tabletter med rödvin från låda. "Robin" frågar; ska du verkligen svälja dom med alkohol?. Självklart, annars har dom ingen effekt. Nog har han rätt. Man kan aldrig få för mycket tabletter.



Och man kan verkligen aldrig få för mycket alkohol. Så här sitter jag med ett glas vilket är följden av ett antal tidigare. Utan tvekan dricker jag för mycket, egentligen. Men huvudet mår faktiskt rätt bra av det. Därmed slipper jag också baksmällan 3 av 4 gånger. Och det är väl ett bevis på ännu ett av mina misslyckanden. Kanske, kanske bryr jag mig lite? Eller eh, nej, jag bryr mig inte. Jag har problem jag inte tycker om, alkoholen hör inte dit. Typ skaffa ett liv? Eller ja, börja med att vilja leva först?



"Livet är inte de saker du gjort, det är sakerna du minns"

Det vore så skönt att få göra sådär med pappret, som nedan. Där satt jag i sängen hos bästa vännen i Dingtuna och log och mådde egentligen ganska kasst men vissa dagar var helt okej, som när man var hos Maria. Där river jag sönder min studieplan med mina mål med kurserna. Det var så skönt. Jag kunde skita i skolan ett tag. Jag visst i och för sig inte då att jag inte skulle klara skolan som alla andra skulle komma att göra. Jag läste igenom lite gamla iinlägg här på bloggen. Inte förrän i maj insåg jag att jag inte skulle fixa det. Men hela höstterminen ägnade jag åt att kämpa mig igenom det för att få slutbetyg från gymnasiet.



Annars idag är jag helt slut. Jag träffade flickan jag var hos på bilden ovan - alltså Maria. Jag var social nog att somna på soffan. Är helt slutkörd men det var ändå skönt att få vara i närheten av henne och få skratta åt alla hennes konstigheter och människor omkring sig, som är rätt speciella kan jag säga utan att överdriva. Nu är jag hos mamma och pappa och försöker äta en macka. De behöver inte veta att jag ätit en macka MED smör hos Maria som enda mål mat. Skönt. Känner mig duktig.

Så där då. Mötet på ät fortsatte i samma stil som det i fredags. Jag tror verkligen att hon tröttnat på mig. Tröttnat på att jag inte mår bra och inte har något större hopp om förändring som det är nu. Så det är "stopp" och handen upp varje gång jag börjar prata om de negativa tankarna. Blir dom tankarna mindre påtagliga för att jag stänger dom inne? Jag har alltid sagt motsatsen till andra människor i samma sits som jag, men kanske har jag fel. Hon har trots allt ganska mycket erfarenhet av sånt här.

Annars idag ska redovisningen inför imorgon göras klart plus pluggat till provet. Det är väl det. Det handlar för övrigt om Paris, min favvoplats.

Kalla det uttråkad. Ska väl inte vara så hård, men det  var ingen tioppoängare att springa runt på stan och prata om hotell. Nej jag bryr mig inte om vart dom ligger. Jag vet att dom finns och vill jag veta mer kikar jag väl på deras hemsida? Äh jag är väl bara löjlig som klagar. Jag slipper i alla fall klassrummet ett tag.

Dagens stora nyhet:
mormor och morfar anländer! Jag kan inte säga att det enbart genererar glädje. Snarare ångest. De stannar minst tre dagar, vilket kommer ta mer energi än vad jag har. Det blir så rörigt och det blir så mycket krav och så mycket att göra och säga och bete sig och så vidare. Är trött bara jag tänker på det. Men, som sagt, ångest är aldrig passande så den täcker vi med några rosa piller. Fy på dom, vet att dom förstör hjärtat kopiöst men utan dom vet jag inte om jag skulle kunna gå upp ur sängen ens.

Så ja, välkommen att önska mig lycka till.

Dagen idag har varit låång. Jag är trött nu, men kommer inte kunna sova.

Jag har umgåtts med två fina flickor, varav en blir 6 den 27, tips på present? 

Hur kan man vara så fruktansvärt korkad som jag är, jag undrar bara det?

Och fjärde stycket/raden, vad ska jag skriva då? Att imorgon är det tillbaka till ät och Marie. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är viktigt, eller vad som behöver göras nu. Ordna upp mitt liv? Ordna min begravning? Äh vette fan. God natt

Jag lovade vissa av er (på andra håll än bloggen) att det inte skulle bli varken ett glatt eller ett deppigt inlägg. Och faktiskt, så blir det inte det. Det blir två punkter: rädsla och ilska.

Vart jag själv är på vä det vet jag: manistadiet är på ingång. Är så svårt att förklara. Det låter så bra när man läser på wikipedia; rusig lycka och mycket energi. Jo det låter finfint. Men man har så mycket energi att man är vaken 4 dagar i sträck, man har så mycket energi att man springer ifrån sig själv och man tappar bort sig själv, alla andra och allt annat. Du springer helt enkelt ihjäl dig. Och ja, det går över. Och jag har turen som oftast har väldigt korta mani-perioder. Det var rädslan. Att hamna där alls och framför allt: att hamna där NU. Det passar inte riktigt. Men som sagt, allt passar in när det inte alls passar.

Och min ilska. Min stora, skrikande, förbannade, förfärade, ilska. Har hört om det förut, men idag visade de på teve att människor (konstigt va, att det är USA? Jävla skiltland) sätter sina hundar i rullstol!!!??? Hur kan man kalla det ett värdigt liv för hunden? Att den kan leka? Jo på asfalten i en vinkel på 2%, de kan röra sig framåt, rakt framåt och det är allt. Är det ett liv? En människa i rullstol har en hel värld anpassad värld där det finns oändligt med möjligheter för dom att göra "vanliga" saker. Men för en hund? Finns det en hel värld som passar även "handikappade hundar" inte bara hundar? Nej jag skulle inte tro det. Så bort med rullstolarna. DET ÄR SJÄLVISKT ATT LÅTA EN HUND LEVA SÅ!!!

Det får avsluta kvällen (som kommer bli lååång, ska vara klar med en skoluppgift snart).

I mitt huvud pågår en ständig kamp. Idag funderar jag mest på samtalet hos Marie, hon ställer så jobbiga frågor- jag blir då tvungrn att verkligen tänka hur jag känner och varför. Det är annars en sak jag undviker. så bussen ner till stan blev till en uttömmande, smärtsam promenad. Tack och lov för Maria då alltså, där jag befinner mig nu, där jag, eller ja, vi båda pluggar. Eller ja, jag försöker. Dock är det så att jag fortfarande inte kommer någonstans. Så hej då, jag återkommer senare med svar på era kommentarer.

Det är dags för mig att cykla mot skolan. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det. Jag är glad för sällskapet, men det runtomkring? Pressen och ångesten och andetagsförlusten, och allt annat som ni nog kan komma på själv.

Så ja, några rosa piller, välkomna ner i min mage.

Jag sitter mitt i en datasal som placerat sig mitt i korridoren där det inte springer några människor alls, och ni vet, det är en lättnad. Ett ångestmoln mindre. Färre människor som tittar. Mindre antal som jag måste låtsas att jag bryr mig om. Det finns väl i princip tre människor jag egentligen har med att göra. Det räcker. Det räcker mer än väl. Och just nu räcker det med allt, jag känner mig allmänt dålig, lagom värdelös och väldigt äcklig. Tror jag ska vara hemma i stan till fredag så jag inte behöver äta. Äter för mycket redan som det är. Så nej, ingen lunch bland främmande människor som jag inte förstår. För dom ser det ut att vara så enkelt, men vadå, jag orkar knappt vara vaken, än mindre använda de där få hjärnceller som faktiskt finns däruppe. Så ja, jag är lite bitter, lite ensam om dessa tankar uppenbarligen och väldigt osäker på hur det här ska gå.

Lycka till, Elin, du kanske klarar det här

Ledsen för det sena inlägget (tio minuter sent^^). Jag har inte mycket att berätta. Det har mest snurrat tankar runt omkring i huvudet. Jag har försökt föreställa mig att jag ska gå upp kvart över sju fem dagar i veckan. Det har jag inte gjort på många år. Jag ska sluta prata om dessa år för en del av er har redan hört det miljoner gånger. Men det är faktiskt så. I åtta månader? Alla dessa veckor? Tre dagar var ett storslaget rekord. Det känns så fel bara. Det känns inte som att jag hör hemma i den här världen. Jag ska vara i ÄS värld. Där Han styr, där jag har kontrollen och vet allt och kan allt. Allt som inte är friskt. Allt destruktivt. Vilket jag ska roa mig med nu.

Idag har det varit en tung dag. Lång, lång och lång. Den har bestått av föreläsningar, femminuterspaus, föreläsning tio minuterspaus (under vilken jag däckade på bordet). Sedan var det föreläsning igen, följd av en lunch jag inte åt av. Skyller på att jag inte har pengar. Det ar jag förstås inte, men om jag ville kunde jag fått ut det ändå. Men varför kämpa för att betala för mat jag inte alls vill äta? Så jag sket i det. Ett STORT plus är att armarna fortfarande är intakta och bara bestående av ärr. Jag ska inte ropa hurra än förstås, det är många nätter kvar. Men det är i alla fall en vinst. Imorgon är jag ledig, men mentalt blir det ingen skillnad: jag ska nämligen till Marie klockan tio. Marie på ät. Marie som jag inte träffat på fyra veckor. Eller okej, tre. Men det känns som hundra år sedan. Så att uppdaterna henne kan bli svårt. Fler skärsår än på hela året. Fler vakna nätter än på hela året. Mindre antal timmar på natten än på hela året. Flera hetskvällar än på hela året. Mindre behålld mat än på hela året. Mer krav än på hela året (snarare två år, och mer därtill). Flera misslyckanden än på hela året kan man säga.

Men jag är positiv, jag kommer få en dag ledig i veckan fortsättningsvis och snart ska jag sätta på en film tillsammans med mamma. Hoppas jag. Så ja, välkommen in att kika in vid tio då ett inlägg till väntas.

Tyvärr blir det en kort uppdatering. Jag mår kasst. Är allmänt dålig och sämre än alla andra i klassen, nu har jag dessutom kraven på mig för de frågade efter yrkesvana och jag har jobbat på 3 konferensanläggningar och 3 serveringar/värdshus. Har dessutom varit i princip hela västra Europa (och för er som vill veta vilka hotell som är okej utmed Autobahn har ni experten här. Har väl bott på runt 30 hotell i Tyskland. (3 eller fyra per resa, och ja, det har blivit resor med mamma särskilt, men med fotbollslag och annat. Jag ska alltså läsa hotell och turism. Åtta månader så sluta i mars. Har dock börjat nu redan alltså. Och känner mig kass, allting överväldigar mig. Det har tagit spärr nu, för jag har inte behövt tänka "igår var jag i skolan, imorgon ska jag dit och just det - jag var där idag". Tre dagar i rad, det har inte hänt sedan 2 år tillbaka eller så. Hur ska det gå. Jag vill gå, men orkar jag? Jag kröp ihop i ett hörn nere vid läskbackarna när mamma lämnade mig ensam på ICA. Jag kunde inte andas och hur ska jag klara imorgon?

Och förlåt alla läsare, era kommentarer läser jag imorgon (när jag inte hyperventilerar på ICA, dricker sommarvin i trädgården, bor med blod på toaletten eller tittar på Morden i Midsomer (sista för i år *tårar* ). Nu är det dock So you think you can dance. Favvo. God natt

Numera blir det två inlägg om dagen, ett klockan tre och ett mellan nio och tio. Sounds good? Ni har inget att välja på för så kommer det bli.

Jag har haft en tuffff dag. Mycket folk, mycket krav, mycket av allt. Mycket av misslyckande, det är ordet jag söker. För så länns det. Som att jag inte alls passar in någonstans, alla verkar så bra och ha så bra tänkt inför det här och vilja något med det och veta var de har sig själva. Vad vet jag? Vad vet jag om något? Och framför allt: vad vet jag om mig själv? Att jag är en hopplös hypokonriker som tror att hon har ÄS och som egentligen bara vill vara ursäktad för att vara korkad? Det låter så fint.

Hej då, nu ska jag bryta innan det blir för illa

Ångesten växer. Gnager sig ända in i benmärgen. Som inte sticker ut längre. För jag är fet. De tittade på mig i skolan idag. Min första dag och männisor har redan insett hur fel jag är. Vet inte hur jag ska klarar 34 veckor av det här. Av blickar, av tankar om hur fet och äcklig jag är, av stunder på toaletten och av ÄS som skriker. Jag vet inte om jag klarar det här. Om jag kan orka kämpa mig till 5 skoldagar i 34 veckor, 9-3. Jag ska försöka fråga om jag kan få vara hemma de flesta tisdagar. Och kanske sluta lite tidigare på torsdagar. För som det känns nu, är jag inte i närheten av att vara så lite dålig att jag fixar det.

Det kommer ett längre inlägg strax, då ska jag också svara på kommentarerna (ni får dom inte publicerade förrän ikväll är jag rädd)