Kampen för att överleva anorexin

Vet inte riktigt varför jag skrev det. De flesta av er har ingen aning om vem jag menar. Men ja, han finns där ute.

Till något annat då. Jag är sjukt trött på att vara sjuk. Det är jobbigt. Det är farligt. Det är äckligt. Det är sjukt det vi gör mot oss själva. Det innebär så mycket att ha ÄS, som ingen annan någonsin kommer kunna förstå. Det vet jag. Fastän det jag säger och visar om ÄS är så svårt att svårt för dom. Men är det så svårt att fatta att vi inte kan äta? De flesta vill vara frisk men inte gjort. Det är där de två världarna möts för att gå till kamp. Men där står vi ett tag, och friskheten väljs bort istället för smalheten. Då går vi ner. Ner i skiten där smalheten är allt. Där ÄS är det viktigaste. Vissa kommer försöka slå ÄS och smalheten igen och för en del går det faktiskt för. Vissa blir friska. Det går att bli frisk. Det är dit vi ska. Dit en del av oss vill.

Så kämpa alla, det är inte rätt det vi gör nu.


Update: 15.54
Allt går åt helvete. Jag går åt helvete.

Idag är ingen, ingen, absolut ingen bra dag. Har sprungit till vågen hela morgonen. Är livrädd för att gå upp. Livrädd för att bli fetare. Är redan för det. Kom på inatt att jag glömde mina joggingskor i stan, så fick ta mammas. Fötterna värker, hjärtat gör ont, huvudet bultar, ryggen knivskärs, och min själv går i tusen bitar. Jag känner vinden som svischar förbi mitt huvud. Jag faller. Och jag har ingen aning om hur. Jag har inte ens lust att hetsa idag. Det brukar jag vara någon timme efter tolv. Men inte idag. Jag har för mycket längtan att bli smal. Nu är det dags att ta i på riktigt. Bli sådär mindre fet som jag var förut.
Det är dags nu. Det är nu eller aldrig.

Det är svårt att räcka till. Att vara god nog åt någon man inte alls förtjänar. Man är inte god nog. Står där maktlös och ser på när de inser att jag svikit om igen, som förut. Som jag gjort så många förut. Ändå på något vis stannar dom där och ser inte vad jag gör mot dom. Som med pappa. Som med mamma. Som med Maria. Som med Marie. Som med Maria. Som med Sandra. Som med Anna. Som med människor jag inte tänker ge ut namnet på (det är till och med för privat för bloggen) Som med mig själv. Framför allt som med mig själv. Jag sitter här, flera år senare, i samma skit fastän den är mer skitig nu. Den är full av parasiter som bosatt sig i mitt hjärta och tuggar upp det inifrån. Skiten är full av smärta jag aldrig fattade då hur ont den skulle göra nu. Jag anade aldrig, vågade inte föreställa mig det. Och se nu, nu sitter jag här i skiten som är mer skitig än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig där då jag var 12-13.

Det här blev ju positivt och bra. En glad nyhet är i alla fall att jag har två dagar ledigt från skolan. Utan att jag ens behövde be om det. Nej då, alla i klassen har ledigt till torsdag och lediga även fredagen. Kortvecka och lång helg. Yey!

Den känslan och tanken och allt annat skriker inuti mig. Och det krävs bara en enda mening med få ord i sig. En alldeles tom mage, hela dagen. 6 ord. De säger allt om dagens status. Jag känner mig som världens största fail. Här sitter jag och kommenterar era bloggar med peppande friskhets-ord och tjatar om att ni väger för lite. Medan jag själv känner mig som världens hycklare och tänker precis raka motsatsen. En perfekt, underbar, fet mage utan en enda droppe alkohol, utan ett enda chips, utan en enda tugga med pasta.

Imorgon åker jag in till lägenheten och stannar några dag. Och gissa vad det betyder? Ja precis. Kampen med ÄS. Kampen om att bli smal och kampen om att bli lite lite bättre.

Men alla ni som kämpar, glöm inte att ni är pinnsmala. Att ni väger för lite. Så kämpa för att inte bli som jag. Det är inget trevligt eller värdigt liv.

Jag har börjat komma in i skolan nu. Det blir inte lättare, men roligare. Energin försvinner långt bort och drogdimman blir allt disigare samtidigt som de rosa pillren minskar i en allt högre hastighet. Jag kommer nog hamna där jag var för några månader sen. 20-25 tabletter om dagen plus då de fasta medicinerna som jag ska ta. Det är bara Theralen tabletterna som inte är i bestämd dos. Det finns en maxdos som jag innan lunch hunnit tugga upp. Och den där gränsen med dessa tabletter bara fem dagar i rad är långt långt borta. Men kroppen tar stryk. Mycket stryk och jag känner det. Varje halvtimme efter att jag låtit dom ramla ner på botten av den tomma magen klappar hjärtat för fort och oregelbundet. Det är konsekvenserna efter för många år av skrikande mage, på grusvägen utan slut, för många sit-ups på psyks golv på natten, för många fingrar i halsen och för många svek. För många svek. För många mot andra människor, och lika många svek har jag gett mig själv.

Så snälla ni som läser, innan ni fastnar där jag en gång var, och nästan jämt fortfarande är. Ge inte upp, man kan aldrig kämpa för mycket. Klamra er inte fast vid ätstörningsdemonen som skriker inuti ert huvud. Den har FEL, så oändligt fel. Det är inte värt all den kamp ni lägger ner på att göra som denna säger. Ni förlorar så många år på den korta tid det tar för er att hamna därnere på botten. DET ÄR INTE VÄRT DET.

Jag känner mig ganska fet just nu. Jag ska inte äta idag. Mamma får säga vad hon vill. Och i natt ska jag springa Har bara inte bestämt om jag ska springa ett eller två varv. Men springa ska jag. Jag är så trött på dessa ständiga diskussionen i huvudet, för jag har hört det så länge, jag har redan hört allt som Han har att säga. Hur dålig jag är, hur fel jag gör, hur tjock jag är, hur värdelös jag är, hur mycket jag ska dö. Ni fattar. Ändå fortsätter det mala i huvudet, och det fortfarande gör ont, men ändå; det ger mig kontroll, att svälta är jag något jag är bra på. Det enda jag är bra på. Så att bli smal är egentligen ett ganska enkelt val.

Här var det positivt men jag vill säga till alla er andra: bli aldrig som jag. Aldrig någonsin. För det är inte värt det.

Just det, jag är 165 cm. För kort jag vet.