Kampen för att överleva anorexin

Det fina vädret
skriker till mitt
hjärta som
bankar att det
känner alldeles
fel som vill
krypa ner till
ätstörningen
där det är tryggt
och lugnt och där det
löper minst risk
att skadas som
mest men

 
aj, lilla vän,
aj som fan

skriker solen
när den blir
lämnad där
utanför mitt
lilla osynliga
fönster för den
hade så gärna
velat krossa
mig alldeles
totalt

Du är saknad
av alla oss
som trodde
att du skulle
hitta tillbaka
till livet du
inte hade levt
på så många år,
det vet jag ju
att du inte
skulle gjort ändå,
men ibland vaknar
abstinensen och
slår hungrigt
upp ögonen
och det enda jag
kan komma på då
är att utan dig är det
inte alls samma sak,
inte alls lika givande,
räddande, plågande
så istället för nålen
får minnena av dig
vara mitt
magiska heroin

Du var alltid
den starka,
jag den svaga,
för inuti hade
du alla svaren
på de underligaste
frågor jag hade
och när du gick
visste jag att
alla de brev jag
skrivit inte betydde
något mer,
så snälla,
bränn dem,
tills jag är ett
du har mig
som ett
glömt fenomen

Ett eko ropar
på att du ska
skratta åt att
maskrosorna
dör en efter en

En himmel blå
Bara dö

Elden rimmar
på ljusnande
sagor men
regnskogen
slocknar

Du gröna skog
Flyg

Klockan är mitt på eftermiddagen den elfte september i vårt lilla obetydliga land och en vanlig skoldag hade just avslutats. Jag hade hoppat av bussen två gator bort för kommunen ville spara pengar och tagit bort hållplatsen vid oss. Med trötta ben efter ett gymnastikpass som sista lektion vandrar jag uppför vårt femtio meter långa grusväg genom granhäckens trånga passage. Det är fint väder och våra fyra äppelträd tornar upp sig vackert över den stora gröna gräsmattan. Solen skiner och den röda färgen på vårat 11 rumshus skimrar, dörren står öppen och det hänger mattor över trappräcket. Jag anar doften långt innan jag egentligen känt det. Och vid trappen bekräftas min lyckliga önskan - mamma har bakat bullar. Stora högar över alla bänkar i köket är fyllda av bullar och jag hugger in. Mjölkpaketet blir allt lättare och jag ler lyckligt för mig själv. Jag kastar i mig mjölk just som mamma ropar högt. Säger mitt namn flera gånger, i allt högre ton tills hon når falsett och ännu längre förbi det. Jag välter stolen och jag missar dörrväggen in till vardagsrummet med några centimeter. "Katastrofen är här. Vi sänder alltså extrainsatta nyheter med direkta rapporter från New York där skyskraporna alltså står i total rökförstörelse. Över till New York." "World Trade Centers två byggnader står alltså i brand efter att två flygplan störtat in i dess högre skikt. Folk springer gator bort, vidare och vidare för att slippa undan förstörelsen.". De visar bilderna på flygplanen som flög in i World Trade Centers norra torn. "Klockan 8.46 lokal tid) flög American Airlines Flight 11 in i skyskrapans mellersta delar." Fler och fler bilder spelas i alla hastigheter från alla vinklar från olika avstånd. Mamma sitter och stirrar rakt på teven med fjärrkontrollen fortfarande i handen som står rakt ut och pekar mot apparaten. Den har fastnat där. Hon har kommit av sig i tiden 15.40 svensk tid. Hon är många tidszoner bort och försöker ta in chocken. Själv tittar jag misstroget på teveskärmen. Det går inte. Det här kan inte hända. Jag är uppväxt i att hela samhället är skyddat mot allt ont, att vi lever i den tryggaste världen som funnits. Vi har skapat ett "skyddat-mot-allt- komplex". Som jag trodde var alldeles sant. Alla affärer har larm var tredje meter, alla gallerior har vakter i samma mörkblåa uniformer som de hade när jag var fem också. Det sitter brandlarm i varje klassrum, det är dubbla lås på alla dörrar och alla bussar har brandsläckare, fönsterkrossare och bälten. De sa inget om att hundratals meter höga byggnader får flygplan inkörda i sig. De sa inget om att tusentals människor dör i brinnande metallkroppar. De sa inget om att fyra kapare kunnat ta med sig dödstillhyggen genom passkontroller i flertalet länder. De sa inget om att folk skulle hoppa från fönster från 101 våningen. För det är vad jag ser - människor som faller som myror från pinnen vi håller dom på ute i skogen när vi leker. De flyr elden, de hoppar i panik och någonstans däruppifrån de 110 våningarna höga stålkomplexen hörs höga skrik när de börjar falla mot asfalten där madrasser inte har en chans att rädda de tusentals människor som kommer att ha hunnit dö innan katastrofen sjunkit in i världens historia av katastrofer, misslyckanden och politiska krig. Mamma har sänkt handen och jag stirrar på hennes mun som säger "Herregud.. Herregud. Det är inte sant." Vi sitter kvar där. Klockan går men samma bilder blandas med intervjuer från svenskar som bodde inom synhåll och som såg all rök som steg mot den blåa himlen. Alla säger samma sak. Det är inte sant, paniken väller upp i stadens hals och jag börjar förstå - hur världen kommer att gå in i ett nytt skede. I ett skede där misstro och olika folkgruppers olika åsikter kommer att starta något som kanske aldrig försvinner från 2000-talets karta. Detta kanske är den läxan som gör att vi aldrig heller lär oss något av våra misstag så som vi heller aldrig gjort det förr. Detta kanske är den nya världen.

Detta var kanske världens viktigaste 11 september

Du håller inte min hand

du andas inte i mitt öra

du håller inte min hand

du värmer inte mina fötter


så jo,
jag är
alldeles
ensam
inatt

Här kommer dikten jag pratade om tidigare

--------------


Även i det mörkaste mörker
finns det inget som riktigt
räcker till i kampen mot den

Man vet redan innan kampen inletts att man är fast
( I Någon Slags Fälla

För rakbladsfällan är den starkaste
mest mordiska som finns

Några år efter första draget med pappas rakhyvel
är man i så desperat jakt på något vasst att
sticka i låret i brist på rakblad
sax
kniv
glasskärvor
pincett
att man endast en gång i halvåret
i sina klaraste stunder
frågar sig
hur
man
kunde
hamna
här

Jag vet,
du där ute som trots månader
i total avsaknad ser framför dig, till och med kan känna hur det skär in i ditt kött,
jag förstår din ångest som gnagt sig fast ändå inpå minsta beståndsdel i dig
för jag känner den också

Men jag var lite svagare,
för det var bara en timme sen rakbladet åkte ner i jeansfickan igen
efter en lång healande kur med mitt kött
( Det Var Som Massage, Smärtsam
Men Ack Så Hjälpande )

För trots evigt kämpande,
och jag menar verkligen
evighets evighetkamp,
är sanningen ändå uppenbar
för dig och mig

Man kan aldrig mörda rabladslängtan

Vad som skulle
vara en enkel
kärleksförklaring
blev till en bitter
läxa jag aldrig
lärt mig förr

trots många försök

Det gjorde ont
att svika så
fullständigt
men jag är ännu
ett stort
blödande sår

i ådrorna rinner en isande kyla

Skratten steg
snabbt upp i
falsett och
alla leenden
blev falska
fasader

en utav mina många flyktförsök

Jag var farligt nära
 att falla ihop i en
gråtande hopplös
hög som visade
allt jag försökt
förklara

han förstod aldrig att vi var ett dödsdömt par

Och det var
tydligen bara
i mitt huvud
det hördes
en smärtsam
protest
 i ord

nej..

När allt är
det kaos
man alltid
flytt undan
river det
till i hjärtat
och då
slår det mig
att smärtan
som alltid
funnits där
bara var en
förmultningsprocess

Fjorton år

Jag anade inte då
att jag skulle
glömma bort
att andas på
riktigt som jag
gjort nu

Jag visste inte då
att jag skulle
lära mig så
många läxor som
jag skulle komma
att glömma

Jag trodde inte
om mig själv att
jag inte skulle
kunna vara den
starka beskyddaren
åt mig själv

Men allt blev till slut det där

ett
stort
misslyckande