Paris
Jag saknar Paris. Jag älskade Paris. Jag älskar det. Älskar mörkret, sevärdheterna som finns åt alla håll, älskar gatorna som kantas av små butiker där se säljer spriten vi har instängt på systemet. Jag saknar allt med hela staden, atmosfären som inte finns någon annanstans. Jag saknar att vara i främmande länder där man får lära sig allt på nytt, något helt nytt som ingen känner igen, som man måste anpassa sig efter. Jag saknar det soliga med svala vädret, saknar att bara vara i ett drömmande paradis.
Tänkte bara säga det; åk dit. Har du semesterpengar: åk dit!
Tänkte bara säga det; åk dit. Har du semesterpengar: åk dit!
Så fort jag kan
I natt var det härligt att leva. Om det jag gör kallas för att leva. Det kanske inte heter så? Vad vet jag, det var i alla fall en bra natt. Jag sprang. Jag sprang lite till. Bara för att falla ihop därute mitt i mörkret, till en plats dit solen aldrig når. Därför springer jag lite lite fortare där. Jag springer för att bevisa att jag finns till ännu. För i natt gjorde jag något riktigt "liv-aktigt", något som ingen eller inget kan ta ifrån mig. Mina ben sprang, ett steg i taget, för jag visste ändå att detta aldrig kan ta slut, något som kan fortsätta i evigheten, för jag tror att när jag är död kommer jag få göra allt bra, som jag tyckte om men inte fick göra i livet, eller vad det nu kallas. Där kommer jag få vara smal. Jag kommer få andas. Jag kommer inte svika vännerna. Jag kommer inte krossa mig själv. Jag ska bara få sväva på molnen jag springer på.
För vet ni, i natt levde jag därute på grusvägen jag sprungit på så många gånger, så många nätter. Och allt som jag ville skulle finnas där fanns där. Livet och döden som kämpar om mig, någon som faktiskt bryr sig om hela mig, inte bara den del som är trasig, för den är inte allt. Den är bara störst. Men jag fick leva och dö och leva en gång till. För jag vaknade upp ur dimman som föll över mig när benen vek sig. Jag levde. Och jag dog. Och jag levde.
För vet ni, i natt levde jag därute på grusvägen jag sprungit på så många gånger, så många nätter. Och allt som jag ville skulle finnas där fanns där. Livet och döden som kämpar om mig, någon som faktiskt bryr sig om hela mig, inte bara den del som är trasig, för den är inte allt. Den är bara störst. Men jag fick leva och dö och leva en gång till. För jag vaknade upp ur dimman som föll över mig när benen vek sig. Jag levde. Och jag dog. Och jag levde.
Några minnesvärda sekunder
Jag är en otrolig tävlingsmänniska, och envis som satan. Så även när jag förlorar försöker jag om och om igen tills jag klarar det/vinner. Det var Emma Green ett bevis på idag. Jag älskar att tävla, att känna kicken just när jag vet att nu, nu gör jag det bästa jag kan, och hjärtat (som är överarbetat, jag vet) pumpar runt syre i kroppen tills det inte orkar mer och jag faller ihop av trötthet (det händer i och för sig oftare och oftare att jag svimmar av näringsbrist istället men okej). Som Emma Green har varit den här våren hade jag velat att jag kunde genomföra någon gång. Verkligen att det ger resultat alla åren man kämpat. En gång har det verkligen hänt: när vi kom 2a i SM i voltige år 01. Jag var 10 och det var mitt första och enda SM. Jag har förstår spelat VM också men inte i voltige. Men i allla fall, de där åren sen jag var 5 och hade sprungit runt som yngst ï stallet och när vi var där och tittade på resultatlistorna och insåg att vi kommit 2a, i SM, i en tävling där vi inte hade något att göra med vårt unga lag. Men det blev i alla fall så att vi fick ta emot rosetterna, som tyvärr brunnit upp (min alltså). Men jag minns den fortfarande. Så grattis Emma Green jag känner igen din känsla. Att trots skador, undervärdering, många år och kicken att stå där med beviset i handen. Grattis. Och ni läsare, som inte funnit den där kicken; prova den. Om du så gör det i shack eller klarar ut ett korsord. Try it!
Det där underbara andetaget
Ni vet det där andetaget så man lyckas få ner syre till lungorna efter att man tappat andan, hårt. Så mår jag nu. Eller ja om två minuter gör jag det inte, för då har det sista glaset (av nio) gått mig rakt upp i huvudet. Det är väl mysigt, men inte imorgon. Men vet ni; idag bryr jag mig INTE ETT SKIT. Förlåt ni som hoppats att jag bättrat mig. kanske bättrar jag mig inte? Kanske hamnar jag där jag hamnat en gång förut, av helt fel anledning, på helt fel ställe där jag inte alls hörde hemma och där jag fick som minst hjälp, jämfört med alla andra instanser och avdelningar jag varit på: beroende och missbruksavdelningen, avdelning 91. Det sög. Det ända positiva därifrån var de två människor jag träffade där; Erica och Bosse. Bosse som rest över hela världen, och berättade om allt som jag vill uppleva, den dagen, om den kommer, då jag är nöjd med mitt liv, njuter av att stå på ett högt berg där jag ser ut över en hel stad full med lärdomar, minnen och glädje. Men dit vill jag inte, för jag vill vara klar med avdelningar, jag vill växa ifrån det, lära mig av alla misstag jag gjort.
I alla fall, nu tänker jag fylla på glaset med ett underbart vitt vin och låtsas att jag unte alls kommer ta åtta eller tio eller tolv Alvedon för att orka ta fler rosa piller för att sedan orka ta morgonmedicinen. God natt alla läsare (eller ja ni få läsare^^)
Nyår 06/07
I alla fall, nu tänker jag fylla på glaset med ett underbart vitt vin och låtsas att jag unte alls kommer ta åtta eller tio eller tolv Alvedon för att orka ta fler rosa piller för att sedan orka ta morgonmedicinen. God natt alla läsare (eller ja ni få läsare^^)
Nyår 06/07
Några år tillsammans (vi blev kallade lesbiska)
Det känns skönt att leva idag. Faktiskt. Jag har träffat en underbar vän, som jag haft den oförtjänta turen att ha fått ha henne i sju år. Sju långa, smärtsamma, glada, tokiga, tårfyllda år som vi delat med andra, som kommit och gått och försvunnit långt bort från oss. Men kvar står vi, inte helt likadana som för så många år sedan då vi startade högstadiet med högljudda skratt och krypande utmed väggarna. Vi har gjort många saker. Mer eller mindre befogat. Men vi har gjort dom. Legat på skåp, sprungit i korridorerna, smällt i dörrar (det står nog jag mest för), vrålat ut energi och hållit hand på rasterna (vi blev kallade lesbiska ganska länge där).
Vi delade därefter gymnasiet, som inte blev lika roliga som högstadiet. Vi glömde bort att leva ibland, men vi delade även det mindre underbara som slog oss om och om igen, som de gjort de senaste fyra åren. Det har varit killar, sjukhus, lärare, betyg, familjer, sjukdomar osv osv. Men som sagt, här är vi båda fortfarande, tillsammans i soffan.
Vi delade därefter gymnasiet, som inte blev lika roliga som högstadiet. Vi glömde bort att leva ibland, men vi delade även det mindre underbara som slog oss om och om igen, som de gjort de senaste fyra åren. Det har varit killar, sjukhus, lärare, betyg, familjer, sjukdomar osv osv. Men som sagt, här är vi båda fortfarande, tillsammans i soffan.
Ursäkta min ordlösthet på ett tag
Jag hade tänkt skriva ett inlägg igår, men det blev inte så. (och att det delvis var vår egen seghet som orsakade det, det behöver vi ju inte tänka så mycket mer på.) Klockan var mycket, för mycket innan vi tog oss upp, men vi somnade relativt tidigt i natt ändå. Vi släpade oss igenom Twilight filmerna, som jag alltid varit så anti till, men de var väl okej. Lite skumma, men okej. Godkänt men inte mer.
Marie lämnar mig snart, för hennes egen skull är det det bästa som kunde hände, efter en lång, kaosartad vistelse här. (läs fula ord, höga röster, riktiga tabbar och griniga blickar). Men jag är glad att hon varit här, det räddar mycket för framtiden.
Så ja, ni får ett inlägg senare ikväll.
Marie lämnar mig snart, för hennes egen skull är det det bästa som kunde hände, efter en lång, kaosartad vistelse här. (läs fula ord, höga röster, riktiga tabbar och griniga blickar). Men jag är glad att hon varit här, det räddar mycket för framtiden.
Så ja, ni får ett inlägg senare ikväll.
Goddagens
Efter en helt underbar, men låång, natt, är vi nu uppe (ganska tidigt om jag får säga det själv, mindre tidigt i andras ögon, men eftersom min bror fortfarande sover är vi inte värst.) Vi gick fyra varv runt Gamla stan, vilket senare ledde till att vi frågade ett äldre par vart vi skulle, de tittade på oss som om vi var fullständigt korkade, och efter två km insåg vi att de hade rätt, för det var en evighetspromenad dit. Vi var till och med tidiga, vilket tog oss tillbaka över bron och vidare till ett nytt paket cigg. Det tackar vi inte nej till, men de måste rökas upp innan hon far hem på måndag. Tack och lov är det flera dagar dit.
Nu är det dags för att göra 7 cheescake kakor. Skojigt, men ganska mycket att göra.
Livet är bara så underbart idag
Idag är det en stor dag, gott folk. Jag ska åka tåg, alldeles ensam. Sedan är jag inte ensam en sekund på fyra dagar. Jag kan inte beskriva nog hur underbart det känns, för dem som läste igår, så får jag fint, vackert, strålande besök. Det ni, det är stort. Det är nog bland det bästa som finns. Dessutom ska det bli lite roligt, för hon kommer inte få sitta still många timmar under fredagen och lördagen! Hoppas hon får träningsvärk.
Tåget rör sig (förhoppningsvis, ni vet SJ^^) från Västerås 14.27, det brukar i och för sig hamna på 31, men det kör de ikapp. Till vår glädje och oglädje kommer det regna på oss, men hur charmigt är inte det? :P
Det betyder att jag inte skriver något mer förrän vid 10-tiden imorgon. Vi kommer nämligen hem vid 2 i natt. :)
Just det, Anji, jag bor i Västerås, en timmes tågresa rakt västerut från Stockholm.
Tåget rör sig (förhoppningsvis, ni vet SJ^^) från Västerås 14.27, det brukar i och för sig hamna på 31, men det kör de ikapp. Till vår glädje och oglädje kommer det regna på oss, men hur charmigt är inte det? :P
Det betyder att jag inte skriver något mer förrän vid 10-tiden imorgon. Vi kommer nämligen hem vid 2 i natt. :)
Just det, Anji, jag bor i Västerås, en timmes tågresa rakt västerut från Stockholm.
Äntligen ett inlägg
Nu äntligen kommer ett inlägg, ber om ursäkt för torkan. Blivit lite annat emellanåt. Toalettbesök, pusselläggning, grillning, storshopping till 50-årsfesten bland annat. Duschat med. Det sög.
Men allt blir bättre nu, för imorgon smäller det högt i min värld. Jag ska till Stockholm och Långholmsparken (dit varken jag eller min mörkhåriga medresenär hittar). Där väntar Kent på att få sjunga sina vackra rader för oss så att vi kan leva på ljudet från högtalarna länge länge. Vi ska stå där, i vad som ser ut att bli regn, under en solnedgång och hålla varandra i handen och sjunga alla smärtsamma, sanna rader om livet och döden och dig och mig och dom och ni, men också om alllt. Så ja, det kommer bli bra, det kommer bli väldigt bra.
Min medresenär!!
Men allt blir bättre nu, för imorgon smäller det högt i min värld. Jag ska till Stockholm och Långholmsparken (dit varken jag eller min mörkhåriga medresenär hittar). Där väntar Kent på att få sjunga sina vackra rader för oss så att vi kan leva på ljudet från högtalarna länge länge. Vi ska stå där, i vad som ser ut att bli regn, under en solnedgång och hålla varandra i handen och sjunga alla smärtsamma, sanna rader om livet och döden och dig och mig och dom och ni, men också om alllt. Så ja, det kommer bli bra, det kommer bli väldigt bra.
Min medresenär!!
En glad update
Så alla (de få som är), nu är jag tillbaka från de döda. De döda som har varit otroligt jobbigt den här gången. Tio dagar med pappa och farmor, och sedan farmor enbart. Det är ingen lek kan jag tala om, för pappa är som jag - kort stubin, envishet, och en rejäl dos av negativitet. Men jag har målat närmare 100 plankor ett antal gånger, totalt blir det väl runt 20 timmar på en vecka. Då ska ni alla veta hur mycket jag verkligen hatar att måla. Men det har varit lite lättare mentalt för däremellan målarfärgen som torkar har jag städat hela vedboden. Fyra stora sopsäckar. Men det blev vackert. Snyggare än på de 30 år den funnits. 
När jag och lillebror växte upp fanns det många platser som var speciella just för barndomen; ett av dom är den här källan. Alltid när vi åkte upp till stugan tog vi två 5-litersdunkar och fyllde med kalrt källvatten som vi drack på gräsmattan. 
När det blev klart för oss att farfar aldrg skulle flytta hem igen flyttade farmor härifrån (den vänstra dörren var våran, och den ledde upp till övervåningen, som var 3 rum och kök och var hela övervåningen. På nedervåningen finns två lägenheter.)
Och det var hit hon flyttade; dörren på gaveln. Det är en tvåa. 
Och vi allihopa då (undandag; bror och, i mitt huvud räknas också farfar, trots att han varit död i flera år)
Ja, det var väl den första updaten om hur veckan varit. Några korta rader kommer det mer av senare. kram på er
Nu bär det av
Nu åker jag mot stugan. Ní kommer få några inlägg vartefter. Ha det toppen alla, jag ska till sol på dagarna och bad på nätterna. Och några springturer. Så hej så länge på er, take care
Jag får helt enkelt låtsas
Idag hämtade jag mina böcker. Fem stycken. De luktade nytryckt och knastrade sådär i ryggen. Lukten kände jag dock inte, därav titeln, för jag VET att det luktar om den när man öppnar den för första gången. Jag är nog en liten bokmissbrukare med. Ni vet den där kicken i kroppen som spritter till när man bläddrar i den för första gången och ser bokstäverna flyta samman och då vet man att : shit, nu kan det inte bli bättre. Då vet man att när man gjort sådär igen några gånger, börjat se bokstäverna var för sig och glömma bort vilken sida man är på, man känner inte i vilken hand det finns flest sidor, man vet att någonstans under finns de där orden som bildar det man kommer minnas när man tänker tillbaka på den och minns det som var så bra med den. En bra läsare kan få även den sämsta boken att ha något positivt med sig.
Dagen efter
Det känns verkligen så, trots att vi inte drack mycket vin. Det var gott i alla fall. Bröllopet var underbart, värd varenda sekund att titta på, de slapp ju regnet med. Hon var vacker och han lika charmig som vanligt. Eller nej, bättre, som det ska varaVi tittade från start till slut, missade ingenting. Det var underbart. Vi åt choklad och låg under filtar i sofforna. Vi såg min lillebror i teve, han stod med flagga utmed brudparets kortegeväg.
Jag mår ganska bra, eller ja, seg men mår bra inuti tror jag.
Jag mår ganska bra, eller ja, seg men mår bra inuti tror jag.
Kungabröllopsbevakning pågår! Inga inlägg idag!
Så är det idag: kungabröllop sänds i tre kanaler och jag och mamma önskar att vi hade haft två tv bredvid varandra. Det kan vi tyvärr inte så zappning pågår. Så för er trogna läsare och även ni mindre trogna läsare; ni får vackert vänta på den stora bomben som kommer vara fullspäckat med bröllopstankar. Jag önskar jag varit i form nog för att ha kunnat vara där, det hade varit en upplevelse för livet. Men mitt liv har kantats av sådana missade föreställningar förut så jag ska inte klaga, jag får uppleva det på håll ändå.
För övrigt är min bror där och bär en flagga!
För övrigt är min bror där och bär en flagga!
Låång dag
Klockan är mycket, jag har tagit mina tabletter, gosat ner mig under en filt vid mammas fötter i soffan. Vi har varit i stugan och klippt gräs, trimmat gräs runt stenar och dammsugit, sopast altanen och baksidan, fiskat (som slutade i en fisk som flög över mitt huvud från den ena sidan av båten till den andra.) Jag fick såklart sitta vid årorna i motvinden. Det var mysigt, farmor fick lite tid att bara göra helt onödiga saker men som hon tycker är kul. En del av dem är lite sådär att hon inte vågar göra dom ensam så nu när vi är där vill hon gärna göra det. Så där ålderdomligt ni vet.
Det får vara allt för idag. Tyvärr orkar jag inte kommentera något idag. Så god natt
Det får vara allt för idag. Tyvärr orkar jag inte kommentera något idag. Så god natt
Kort inlägg
Sovit ganska bra inatt, så skönt att få sova några timmar i sträck, händer inte ofta. Så tack för det. Vi tackar också för det goda väder som väntar oss i Korsån och stugan.
Så hej då
Så hej då
Sorry alla läsare
Har varit några hektiska dagar. Student i fredags, som var roligt, intressant, värdefullt, bra och alldeles underbart. Trots regnet så var töserna jag känner glada och spralliga. Bilder väntar. Några i alla fall. Jag slapp inte undan. Trots att jag försökte. Jag var diskret, tyst och trevlig när jag väl gjorde väsen av mig. Så jag tror Marie är nöjd med. Jag hade långärmat på mig hela dagen. Också tur för Marie. Emma var supermysig, tack för all stöttning. <3
Det följdes av en lång dag igår, men tävling för den manliga skaran av familjen där vi jobbade som funktionärer, därefter var det en kväll med grannarna. Åt mat och spelade kort och spelade spel och ja, lite allt möjligt. Så ursäkta för inläggstorkan.
Så sammantaget så mår jag okej.
Det följdes av en lång dag igår, men tävling för den manliga skaran av familjen där vi jobbade som funktionärer, därefter var det en kväll med grannarna. Åt mat och spelade kort och spelade spel och ja, lite allt möjligt. Så ursäkta för inläggstorkan.
Så sammantaget så mår jag okej.
Did you know
Vi sitter här, mer eller mindre skadade, mer eller mindre trasiga, mer eller mindre fastklistrade vid våra problem och våra tankar. Det är vi alla. Vare sig vi sitter i ÄS, självskadande i alla dess former, kärleksproblem, svek. Vi sitter med en inneboende smärta och rädsla för livet. Kanske för döden med. Det gör inte jag dock. Rädd för döden menar jag. Den enda jag är rädd för är mig själv. Och kanske är det mitt problem. Att vad jag än gör så är den felande länken jag själv. Hur det än är så är vi alla drabbade, både du och jag, vi sitter här med många år av missöden, misslyckanden och missberäkningar. Det är du och jag, med alla våra oändliga problem. De har funnits där längre och kortare, men vi ändå delat dem alla.
You and me, hun, midsommar 09, Håsjön, Korsån, Hofors, Dalarna/Gästrikland,
You and me, hun, midsommar 09, Håsjön, Korsån, Hofors, Dalarna/Gästrikland,
Tennis bland tvätt
Här sitter jag bland tvätten och spänner mig omvartannat när Söderling tappar matchen. Tråkigt, särskilt för mig som faktiskt tittat på han även när han inte var lika känd och duktig. Annars är det ju hysteri i Sverige - nu när han är på topp. Nej trogna fans ska det vara! Det ser dystert ut dock. Jag som hoppades, och faktiskt trodde på en vinst. Men update i övrigt: jag har städat i hundgården, kammat hundarna och hamnade dessutom, till deras nedslagenhet, under blöta handdukar. De, som de flesta andra, hatar vatten i pälsen, men de fick lite svalka och pälsen blev sval, i alla fall för en halvtimme. Därefter har jag hamnat här, bland hela min garderob, som jag rev ut och nu sorterar. En del ska till stugan (typ två papperskassar), en del får Jossan (grannen) leta igenom och resten kastas. Försvann en del, och till slut fick allting plats. Nu sitter jag bland mammas tvätt, som är mer än en meter hög och två meter bred. Däremellan har jag ju förstås vikt in alla lakan och gardiner och mammas tyger i en annan garderob.
Update: HAN VANN!!
Vad lite lycka kan göra!
Barnslig jag är men kan inte låta bli - elva nya böcker: 100 kronor! Bilder dyker upp senare.
Hos Maria
Vi har sprungit på stan och shoppat lite. Köpte en klänning för 49 kronor. Tyckte jag kunde få det. Köpte i och för sig fyra tröjor för 80 kronor igår så inte gjort av med så mycket pengar. KÄnns det som, men när jag säger fem saker till mig själv känns det inte lika bra. Det känns inte som att jag är värd det. I alla fall får jag andas lite frihet här när jag skämt bort mig själv med två kompisar på lika många dagar. Tryggt att sitta i den vanliga svarta soffan och känna doften av nybakat, som alltid i princip. Luktar dock doftaspray efter vissa missöden. :P
Det var allt för den här dagen, you know were to find mig.
Det var allt för den här dagen, you know were to find mig.
Äntligen
Jag sprang idag. Inte av tvång. Jag sprang i glädje. Jag fick känna lite lite av den där kicken av att känna att jag sprang i oändlighet, rakt in i ruset av att vara helt slut, av att benen vill vika sig - inte av näringsbrist, utan av att ha sprungit så de nästan dör. Ni vet den där adrenalinbomben som rusar i blodet av att ha gjort något fullt ut med kroppen. Det var länge sen jag kände det på riktigt.
