Kampen för att överleva anorexin

Har tyvärr inga bilder på studenten än, men hon var vacker som alltid. Det regnade, väldigt lite och tror inte de studsande, skrikande, galna studenterna påverkades av det. Det var god mat, som jag åt efter några pink pills och sedan blev det dessert, chokladtårta. Jag kände mig inte utsatt och höll mig ifrån några missöden med de människor jag hade fruktat lite smått. Det gick alltså bra, jag var trött redan från början men kom igång efter en kopp kaffe med en söt Emma som mötte mig på stationen.



En överraskning, en fin en, var Nemo som såg mig från sitt flak. Hon var grym som vanligt.

Så tack alla för en fin dag.

Det ropas ut höga varningssignaler i mitt huvud. Det är en vän i fara och jag vet vad hon kan hamna. Jag vet vad hon kan fastna i. Lite mindre mat, ännu mindre mat - ingen mat, och hon är därnere. Självdestruktivitet är farligt. Livsfarligt. Och jag vet inte vad jag ska göra. För jag vet att i slutänden har inte hennes liv tillsammans med en ÄS-person någon som helst verkan om det är dit det är på väg. För är man på väg dit, mot botten att må dåligt, och överträna och svälta och dricka är de mörka tankarna redan där. Men jag älskar dig ändå.

Nu har jag pluggat och pluggat hela dagen Tänker inte göra mer än så Ska dra mig mot sängen och läsa bok.

Saknar dig Sandra

Om några timmar vet vi om det verkligen var så illa som vi befarat. Vi har alla tre väntat och väntat, hägrat vid telefonen och så imorse, ringde mamma. Ganska pigg men fortfarande dimmig av morfin. Med tanke på tumören förra året har vi fasat över att det som pressade gallblåsan mot levern kunde vara ännu en tumör. Det har bara gått ett drygt år sedan sist och det hade vi färskt i vårt minne. Kanske, kanske är det en gallsten och då är hon hemma typ lördag, är det värre vet jag, och ingen annan heller, hur det slutar. Är smått livrädd men lillebror tar det ännu värre. Sedan alla gånger jag legat i en sjukhussal är det ett av dom ställen han hatar mest. Det var inte lätt för min del heller att se kanalen i vänsterarmen, droppställningen bredvid, plastmuggar med tabletter och ultraljudsapparater. Det brukade vara jag, fast med sond utöver droppet, det brukar vara EKG slangar överallt, det brukar vara spypåsar som ligger på hög när de vet att de kommer användas, drycker med kol och tredubbla täcken. Allt det där, jag vet precis hur mamma känner sig, och nu vet jag precis hur de andra känner sig när de desperat försöker fötränga att allt piper, låter, väsnas.




Det var ungefär vad jag orkar med för ett tag idag.

Något viktigt har hänt också. Jag och Maria var ute och vandrade med Bebis och på väg hem gick vi, som jag alltid gör när jag går den rundan, och vi stötte på en väldigt viktig person för mig. Jag träffade henne när jag fortfarande var inlagd på barnpsyk. Hon hjälpte mig mycket, och en del av det hon gjorde för mig finns kvar. En bok med kloka ord, ett gosedjur, en skiva, ett kartongpapper med dagens tre frågor som ska svaras på - och som jag svarar på, hennes egna kloka ord, minnena av vad vi gjorde. Ett ärr på handleden. Och henne själv. Jag kommer nog alltid sakna en del av henne. Hon hade samma roll som M hade, men nu hade jag en helt annan möjlighet, och helt andra hinder, att ta till mig det. Jag är glad att jag träffat henne och fick chansen att lära mig en del av allt det hon kan och vill förmedla. Jag är glad att jag fick se henne igen. Hålla henne intill. Eller snarare bli omhållen.

Det var det tror jag, jag ska njuta av en minnen av en famn som fortfararande värmer

Klockan har tickat på. Mötet på ät med läkaren gick bra, också det andra mötet. Nya mediciner, nya provtagningar, nytt EG-test och nytt EKG test, nya värden, nytt arbetstest och nytt sjukintyg och ny sjukskrivning och nytt arbetsintyg för procent tid på arbetspraktikplats. Ja, mycket i rullning som ni vet. men nu är det snart dags för att träffa Maria, det är nästan så att jag är nervös. Eller är fjärilarna i magen lyckovingar som slår? Detär förstås troligare det sista. Det ska bli kul. Se hennes korta gestalt, höra hennes muntra röst, hålla om henne hårt.

Saknar <3

Jag har sprungit i trädgården, jag har sprungit med min hund genom buskar, över stenar, mellan bilar och vi har sprungit över gröna gräsmattor. Hon är lycklig. Jag är nog lycklig jag med, på något vis, ibland i alla fall. Hon strosade runt medan jag och mamma planterade rosor och plockade ogräs, hon vandrade till byggubbarna och hon sprang med fotbollar och kvistar och blomkrukor och hon gick till min godisficka och hon skällde efter uppmärksamhet och hon studsade lyckligt i friheten. Egentligen borde man vara hund. Då skulle livet te sig så mycket enklare. Just nu spriner hon, inomhus, med en innebandyboll som är lagom i storlek till henne. Lillebror kommer inte bli glad men det är inte mitt problem. Min hund tuggar på det hon vet att hon får tugga på, bollar bland annat. Vi har jagat varande genom köket, in i kontrorsrummet, vidare ut i hallen och tillbaka till köket, vi sprang under bord, eller okej hon gjorde, jag jagade efter, och mellan stolar och rakt in i väggar och in i kylskåpet och vi sprang så fort som inomhus tillät oss att göra (och ibland lite fortare än så^^)  Jag ville egentligen bara tala om att jag är lycklig som har henne, hon får mig alltid att må bättre och så länge hon är lycklig då kan jag känna mig bra på någonting.



Jag älskar dig Bebis

Jag lever
Jag mår bra
Jag trivs med minnena
Jag har ätit idag
Choklad också till och med
Utan ångest
Eller ja
Med ångest som är hanterbar
Döljbar
Jag ska sova i natt
Väldigt bra

Så god natt

Om en timme bär det av mot, Dalarna, Hofors, Korså bruk och Håsjön. Det ska bli så skönt, bra väder, ingenting i världen att oroa sig för. Min stora rekreationsplats. Jag älskar det. Vi åker som sagt med Meta och Emelie, en liten kärringresa. Vi tänkte svänga om Falun innan vi vänder av österut igen. Har ägnat morgonen och åt packa och tvätta, vi kommer hem torsdag och på fredag åker lillebror och pappa på skjuttävling hela helgen så de vill ha allt tvättat nu.  Men men, då slipper vi ha så  mycket när vi kommer hem.

Take care alla <3

En ny trevlig granne har flyttat in en våning ner. Vi ska se på film någon kväll och han ska lära mig play-någonting. På teven i alla fall. Och vi ska på promenad med min lilla tok också. Får se hur det slutar. Någon ny vän som förstår och finns så nära vore kanske det jag behöver nu? Eller jag vet inte. Strunt samma.

Varje gång jag öppanr dörren möts jag av den glada lilla varelse som kallas Tischa. Min lilla tax, min lilla bebis som alltid kommer vara valp i mina ögon. Om jag så bara varit borta i en kvart så hoppar hon av glädje när jag kommer. Jag känner mig lite värdefull, lite bra, lite ansvarstagande. Och utan henne skulle jag gå under. Jag skulle ligga kvar i sängen alla de där dagarna som jag bara vill ge upp. Men jagtar mig upp, ger henne mat, får en puss, går ut och går med henne och får ett glatt skällande, jag leker med henne och får en lycklig vovve som älskar mig höst

Tillägnas 

Idag fick jag ett litet sms av en forna (?) räddare. A frågade hur allting går o om det närmar sig flyttdag. Vilket ser ut att bli imorgon om jag lyckas få någon snäll själ att hjälpa mig att flytta grejer. Vilket det ser mörkt ut för. Men men, efter långa överläggningar med mig själv och med de som vet och som förstår så är det nu bestämt att jag ska chansa. Våga öppna mig inför att hon på något sätt finns kvar, på vilket vis det nu blir och hur mycket eller lite osv. Men det var hon som tog kontakt. Så hon har uppenbarligen inte glömt mig? Så jag ska våga lite nu, det kan ju hända att hon lämnar mig på samma sätt som för en månad sen (är det inte mer, det känns som månader sen). Men hon har gjort så mycket bra och  hon är inte typen som friviliigt sårar och skadar.

Och så till frågan om den blåa snigeln som jag älskar så otroligt mycket, det vet hon och jag vet att hon vet och ja hela ramsan. VI VET DET. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra. Förr spelade det ingen roll vad vi gjorde, för vi kunde alltid laga det, just för att hur vi än gjorde så var det inte särskilt mycket som skadades. Men alltför mycket står på spel nu, vi är beroende av varandra och av varandras kamp och success i kampen. Vilket jag inte kan säga att jag gör. Men jag försöker, kämpar så mycket det går. Och vi har alltid sagt att det är det end vi begär av varandra. Men det räcker inte längre. Särskilt inte för henne, hennes ständiga skräck på om hon vaknar upp ensam imorgon tynger, hennes kamp för mig har blivit lika stor som kampen för sin egen överlevnad. Hon har andats för två. Alltför länge. Jag vet det. Och nu på något sätt, som jag inte riktigt hittat, ska jag börja andas för mig själv, UTAN att tynga ner henne. Och det vet jag inte hur jag  gör. Och I guess att du inte hellre vet, blåa snigel? Det har varit du som stått för frågorna som tagit oss till slutmålet, och jag för svaren om vad slutmålet innebär. Du för kraften på vägen och jag för valet av väg. Och jag har fan inga svar. Inte på detta. Detta är en fråga jag inte visste jag skulle ställa. För jag trodde att jag var ensam för alltid, hur långt eller kort nu det skulle bli. Men jag är inte ensam ju...

Räcker det verkligen med att bara försöka?

Nästa del av familjen som inte riktigt är som den ska är ju då pappa. I vår familj är det inte individen som är problemet (förutom jag då) utan relationerna som inte fungerar. Särskilt mellan mig och min pappa har det varit spänt ända sedan jag var liten. Tråkiga omständigheter färgade min barndom och min uppväxt och den enda jag svikit mer än pappa är mig själv. Så att pappa har svårt för mig är inte så konstigt. Han har, liksom jag, förmågan att få dygnet att ha 25 timmar istället för 24, han har jobbet som sitt intresse vilket gör att han aldrig prioriterar bort jobbat, och därmed har familjen prioroterats bort. Det sved i mig när jag var barn, men nu är det bara konstigt om man träffar honom för mycket. Det har vi liksom aldirg haft jag och min bror. Tack och lov har min bror hittat ett sätt att nå pappa, de behöver båda det, men pappa jobbar och lever för jakt och naturen, vilket min bror också skaffat som största intresse eftersom han går i en skola som främjar hans intressen. Han går en friskola som lägger resurser på att han ska få utöva sin idrott skytte. Hur som haver, pappa och jag har alltid varit för lika för att kunna umgås egentligen, vilket gjort att när jag har en åsikt, som nästan alltid är tvärtemot pappas, så blir det bråk, som ofta leder till högljudda bråk som ofta slutar i våld, om än sällan våld på människor.

Trots allt detta som ligger i det förflutna så har pappa den senaste tiden, då min sjukdom (sjukdomar heter det, jag vet men det låter för mycket) lagts upp på deras bord också. Jag har alltid varit sjuk i min ensamhet, jag vill vara ifred med mina problem så när mamma och pappa kopplades in, inte bara för att skriva under alla LVUningar jag haft på mig som gjort att  jag låsts in på psyk och allt var det är, blev det tungt för oss alla. Mamma och pappa fick helt plötsligt säga till grannen, chefen, väninnan, mormor och kunderna att deras dotter var sjuk och brorsan fick börja säga att hanhade en sjuk syster. Jag fick helt plötsligt sällskap i att må dåligt, och det finns alltid någon som vakar, vaktar, iakttar, observerar och räknar. Sista tiden har inneburit stora förändringar. Det är jag livrädd för, allt ska följa mina ritualer och mina rutiner, annars blir allt galet. Fel, fel, fel. I mitt huvud i alla fall. De andra förstår inte, men numera försöker de att acceptera ändå, de försöker finans där utan att komma för nära. Försöker hjälpa, tar undan tallrikarna med mat som jag tryckt i mig vilket resulterar i ångest och dubbel ångest om jag dessutom måste titta på den alltför tomma tallriken. De försöker att inte visa att de märker att vågen visar allt oftare på batteri slut. De försöker att inte känna lukten av spya på toaletten, de försöker att inte höra hur jag springer tre gånger istället för en gång i trappen, de försöker att inte höra mig när jag kryper uppför yttertrappen klockan två på natten. Och jag vet att det är svårt, men de försöker och jag försöker. De ser men förstår inte ångesten, men de dömer inte längre, de försöker lindra den, få mig att kämpa mot den, försöker att undvika att jag springer på den i de dummaste situationerna. De försöker. Och för det älskar jag dem. Mycket.

Egentligen är det så mycket mer än allt det där i tidigare inlägget som händer. Allt det som trängs i mitt huvud men som inte riktigt får plats. jag hycklar inte med mitt kontrollbehov till exempel, trots att det finns en del som påstår det (typ tack mamma?), jag hycklar inte med att jag är sjuk, när jag inser det, sedan finns det stunder då jag faller ner i sjukdomen och förnekar att jag ens kan stava till sjukdomen. Det är sant att jag är livrädd, att jag tappar kontrollen vilket gör mig arg och rädd, att jag känner mig så ensam. Att jag känner mig som den största svikaren av alla. Att jag inte riktigt orkar med allt som händer.

Mamma har fått en liten hjärnblödning, hon är 51, och har i nästan hela mitt liv varit sjuk, hon lider av en solallergi som hon tillsammans med sex andra i Sverige lider av, vilket innebär att botemedel inte existerar eller ens en riktig definition på sjukdomen, vilket gör att vi i hennes omvärld lever i ständig skräck för att sjukdomen kan ta henne ett steg bortom den kontroll hon tillsammans med läkare i oändligt antal hittat något som gör att hon kan leva ett normalt liv, så länge det inte är maj till augusti. Men därutöver i alla fall. Hon drabbades i somras också av cancer, som tack och lov upptäcktes i tid. Kort sagt, min mamma är drabbad. Min mamma är och beter sig som en 51 - åring men kroppen hennes är betydligt äldre. Nu har hon rödsprängda ögon, sover halva dygnet och stressar sönder sig andra halvan av det. Min mamma har svikit mig, många gånger, på samma sätt som jag alltid sviker henne när jag misslyckas och inte är bra och aldrig nöjd. Men jag älskar min mamma, hon finns där större delen av vardagen och hon försöker förstå även om sjukdomen anorexi inte är begriplig varken för drabbade eller den drabbades omgivning som blir lika drabbade de. Så vad händer nu, är nästa gång jag får se mamma på sjukhuset vars andra avdelningar jag bott på, eller är nästa helg då jag hälsar på hos mamma och pappa och broder ett decimerat antal familjemedlemmar?

Orkar inte skriva allt i samma inlägg, ni kanske inte vill höra på om min familjs problem även fast det är det primära för mig just nu.

Okej. Nu ska jag alltså göra ett försök till att så verklighetsbaserat som möjligt förklara vad det är som lett till det här förstadiet till psykos. Har en klarare stund just nu, så borde klara det. Utan att det spårar ur, vilket det annars gör ofta för min del.

"Jag orkar inte andas för två längre"
Älskling, (om jag får kalla dig det än?) Att jag är den tyngsta du har på dina axlar det vet jag, att det är du som kämpar för oss båda. Jag vet det, och jag klandrar dig inte, det vet du. Att orka för två är det ingen som gör i längden. Men efter alla dessa år vet jag inte hur jag beter mig för att inte lasta dig med varenda tanke jag tänker och även dom som jag inte hinner med att tänka. Jag behöver vara ifred ett tag, tänka om jag kan, försöka hålla mig ovanför vattenytan, tills allt faller ihop för alltid. Det innebär nog stirra in i väggen, utan att stressas inför de val jag ställs inför, antar jag? Dina axlar ska tyngas lite mindre, men för att det ska gå måste jag hitta ett sätt att kunna lägga den på mig själv utan att förgås innan jag blivit perfekt. Du förtjänar bättre än mig, är det inte det jag sagt?

Vad som än händer kommer jag alltid älska dig

bara för att få den vackraste dikten jag läst på mycket, mycket länge
uppkastad i ansiktet
och den träffar hårt,
hårt

Det smärtar att se någon annans smärta
för jag vet att hur jag än suddar
kan jag inte ta bort den

Men den eviga kärleken kanske kan slicka dina sår
och torka dina tårar
för då vet du att jag ändå delar
smärtan med dig

att du inte är ensam

aldrig
någonsin
ensam


Jag älskar dig Marie