Kampen för att överleva anorexin -

Bysällskap och pepparkaksparfait

Jag och mamma har varit hos Frida och Irene, haft det mysigt, jag har ätit dessutom. Tacos, gott, inte så mycket kolhydrater osv på den ramsan. Vi har skrattat, skrattat mer och uppdaterat läget och vi har fallit in i exakt samma vanor som vi alltid gör, oavsett hur länge det går mellan gångerna vi ses. Samma skämt, samma vin, samma mat, samma kök och samma ljuskrona. Och för min del - samma "lugnhet" jag kan utan problem springa med armuddar och inte behöva få panik och behöva springa in på toaletten och spy och behöver inte krypa ihop i ett hörn i en kvart för att ett nytt sår skymtat över tygkanten. Det är alldeles underbart bra. För jag kan vara det som jag tror att en del av mig är. Det gör inget att de klagar på min kost, det gör inget att jag säger att "Nej, det här kan jag inte äta." För de låter mig äta det jag äter i den mängd jag vill så länge de ser att det räcker. Och jag kan ta att vi skämtar om det, för ibland, med dem, är jag så nära normal jag kan komma. Eller som jag tror är så normal som möjligt, vad fan vet jag om det egentligen, så vi säger så. Dock finns det ingen människa som så ofta tänker på min kost. Kanske är det något positivt, men maten kommer alltid vara ett känsligt ämne.

Eller är det inte så? En gång ätstörd, alltid ätstörd. Ätstörd i dem bemärkelsen att maten alltid kommer vara något nära, något man tänker på, något som alltid kommer finnas där.

2009-12-20 @ 20:19:25 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks ()

Mysdag

Igår var det en mysig dag. Maria på dagen och ut med familjen på kvällen. Vi ägnade också tid åt att titta på familjebilder. Vi ska göra en personlig almenacka till farmor. Hon hatar de vanliga så de brukar bli så. Det och lite fler standardsaker så är hon nöjd. Hennes största present är enligt henne att vi kommer upp alla fyra, det händer inte så ofta längre. Jag kan i alla fall tysta mitt samvete, för jag borde inte ha det alls. Jag är den som är där oftast nu längre. Kanske för att jag trivs där bäst och har mest tid. Men ändå, jag är där och trivs där. Särskilt när jag är där ensam. Nog om det, ikväll är det fest.

2009-12-04 @ 12:41:53 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

12.01

Och jag springer runt i panik för att hinna klart med allt. Swedbank funkar inte riktigt så blir panik med att betala räkningarna sen. Men men whatever.

Har dessutom hört av ett ex, han var trevlig, i alla fall för tio år sen. Och ett annat ex från typ fem år sen. Han gillade jag mycket. Eller gör än, men inte på samma vis. han var bra för mig. Så där hör ni, jag har inte bara varit ett luder som legat runt med folk för pengar, jag har haft stabila förhållanden också. Yey på mig!

2009-11-25 @ 12:03:51 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sen update

Det är inte alltid jag är med i svängarna. Nu har jag i alla fall haft en väldigt blandad dag. Vaknade full av förväntan och glädje. Men den försvann fort. Jag har aldrig sett Nemo så förstörd, så rädd som nu. Hon grät. Försvann in i sin egna lilla värld, dit inte vi nådde. Jag följde henne med hem till Melvin och släppte av henne där. Har ännun inte hört något om hur det gick och det lär dröja innan jag får veta något alls skulle jag tro. Men jag hoppas innerligt att hon hör av sig. Att hon vågar be om hjälp. För jag älskar henne så otroligt mycket.

Det är ett år sen ganska exakt sedan vi träffades första gången, på avdelning 99, barnpsyk. Vi satt i varsin ände på den stora röda skinnsoffan och låtsades som om vi inte fanns. Vi satt där, väntade på att tiden skulle gå, att de gula väggarna skulle trolla oss till lyckan och friheten. Vi låtsades inte om att vi visste att vi skrev exakt samma saker i våra kollegeblock, med våra svarta bläckpennor. Vi satt där, vred och vände på huvudet i huvudbry. Så plötsligt, gick en sköterska förbi, stressade mot köket för att duka fram för middag. Hon var strax efter fem en måndag. Det var mörkt ute och vi var båda utan föräldrar. Det var jag jämt, dock inte hon, men ändå nu var hon ensam. Sköterskan nästan skrek att visst väntade vi längtande efter maten. Det gjorde inte jag och uppenbarligen inte hon heller för hon vände sig mot mig och himlade med ögonen. Jag hade gjort exakt samma sak mot henne. Där och då klickade det. Hon var min, jag var hennes. Vi var vi. Vi mot världen.

2009-11-15 @ 15:44:25 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (6) Trackbacks ()

Du tog mitt hjärta

Visst är det svårt, det där med relationer. Det är svårt att prata med psykologen, där är svårt att lita på läkare som lovar och lovar men ingenting kommer. det är svårt att hälsa på en bekant som man umgicks med för tio år sedan och allt de vet är ryktena som viskar om att jag svimmade på tågstationen och bars ut, på darriga ben till ambulansen. En fd lärare såg mig komma ut från barnpsyk som nu spridit i hela samhället på 3000 människor som alla känner igen mig att jag inte alls kommer i vuxenkläder längre. Grannen som flyttat in till stan varken hälsade eller uppmärksammade jag och nu känner hela byn här hemma till hur ambulanserna kommit flera gånger i månaden och till slut börjat hitta utan att fråga om vilken hus som saknar nummerskylt på ytterväggen, för ingen i vår by har några sådana på husväggen. Jag har svårt för att prata med damen bredvid mig i kassan, jag har svårt för att berätta för mamma att jag inte alls vill trycka in mig i hörnet på en restaurang för att hoppas på att ingen ser hur jag, som inte alls förtjänar eller vill ha, äter kalorier, alldeles för många kalorier.

Men det svåraste av allt. De gamla relationerna jag inte längre kan uppleva, hur bra eller dåliga de än var. Adam. Svinet som inte längre sitter inlåst men som förtjänar att aldrig komma ut därifrån. Han som gjorde mig så illa, Skar in så många ärr i min hud, i min själ. Andreas, som försvann i juli (9/7) gjorde mig också illa. Han begick det största av alla svek jag upplevt, och jag har upplevt många. Men jag och Andreas lärde känna varandra i februari 20045. Sista gången vi sågs var den 3 januari, nere i hans nya hemort, och han förstörde så mycket. Några få ord, svider än. Han vände mig ryggen, trots allt vi upplevt tillsammans. Alla barn, alla misstag, alla dalar vi hållt i varandra, alla berg vi dragit varandra uppför, de betydde ingenting längre. De var värdelösa, smutsiga, fel. De krossade mig, och smulorna ligger utspridda lite här och var inuti. Han tog mitt hjärta, stampade på det, där och då den 3 januari, och gav mig ett trasigt, fult, fejkat hjärta medan han tog hjärtat som var facit.

2009-11-14 @ 14:28:30 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (2) Trackbacks ()

Farfar 2/11-1926-9/11-2005

Idag är det årsdag. Jag hatar november och december. Alla människor som lämnat, alla minnen som skapats och alla ärr som ristats. Så otroligt mycket har hänt genom åren just under november och december. Jag hatar dom här två månaderna. Men de kommer, varje år, och gör lika ont varje år. Idag skulle fafar fyllt 83 och om allt varit som det var förut, innan han dog, skulle vi suttit, just nu, strax före elva med två stora Paradisaskar och tävla om de sista av de godaste bitarna. Bror och pappa vann alltid. Vi skulle ha ätit glass med päronsmak på förmiddagen och vi skulle ha haft en nap, jag, farfar och farmor i deras stora dubbelsäng där jag alltid sov, där jag tillbringade så många nätter. Jag somnade på farfars arm, med ansiktet vänt mot farmor som sov på högra sidan av sängen.
Farfar skulle snarkat, farmor skulle läst tidningen och jag skulle bara legat stilla under tidningen farfar lagt på magen. Samtidigt skulle pappa och bror varit till båthuset och stängt för vintern, lagat och trimmat igång skotern och tagit fram skidor och sparkar medan mamma gjort smörgåstårta i köket. Mitt på eftermiddagen samlades alla i det gröna köket, farmors och min favvofärg, med de stora köksfönstrena som hade vy över hela byn. Vi skulle tagit kort, vi skulle tävlat om hörnen på smörgåstårtan och vi skulle druckit lemon-lime läsk till. Vi skulle firat slutet på hösten och förväntansfullt hälsat slutet på året välkommet och vi skulle skrattat och vi skulle ja ätit dajmtårta och nougatkakor och hallongrottor och kolakakor till. Vi skulle firat. Firat att vi var vi sex, vi sex som hörde ihop.

farfar

Jag skulle varit hel. Vi skulle ha varit hela familjen. Alla sex. Alla de sex som bara är fem nu.

2009-11-02 @ 22:33:57 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hopptändning

Jag mår skit idag. Kroppen vill att jag lägger mig ner och dör, huvudet vill bli avhugget, jag fryser, jag ramlade i trappen och en fot är svullen, nacken blev mosad mot en bänk och min mage skriker efter mat. Men hey, vet ni? Jag skiter i det! Jag tryckte i mig fem alvedon och hoppas på att det hjälper. Det kanske det gör men min kropp är nog för tablettvan för det, men kanske är mitt huvud stört på det viset att det låter sig luras av bara faktumet att jag tagit dom. Men egentligen skiter jag i det med. För idag är en dag då jag tror på mig själv. Jag är inte död, jag lever, jag har överlevt så många smällar. Jag mådde kasst i fredags. Vaknade med feber och insåg att nej, när jag väl vågat ta chansen att fråga om jag får träffa människor så kommer det ändå bakslag. Jag vet att mamma har rätt när hon säger att jag träffar folk för lite, men det är svårt. Jag är feg. De enda människor jag träffat är de som är lika störda som jag själv. Sjuka, trasiga, skadade, avdankade. Men som en liten ängel kom Maria. Vi åt köttbullar med ketcup som jag inte spydde upp, vi låg och smekte varandras händer, fingrar i drygt två timmar, vi tittade på A walk to remember vilket egentligen inte var så smart, farfars alla årsdagar är nu så cancer är det sista jag behöver tänka på. Jag låg och grät i Marias knä i nästan en timme. Vi åt Dumleglass i busskuren, vi åt Magnusglass i korridoren där vi smetade chokladglass i ansiktet på varandra och vi gick en nattlig promenad där vi gjorde en jättestor lövhög som vi låg i och mosade löv innanför kläderna på varandra. Vi blev "jagade" av en fullis och vi tittade på The holiday, den var mysig.

Avvinkning av Maria och sedan bar det av till Nemo och LM, jag älskar verkligen den första. LM känner jag inte. Men det gick! Jag kunde träffa människor, trots att jag levt instängd i bur i flera år och glömt bort hur man kallpratar. Jag kunde sitta i fyra timmar och träffa tre människor, varav jag inte känner två. Men jag pratade, jag skrattade, jag drack kaffe, jag drack te, jag försökte lära mig sticka, jag pratade böcker med LM och jag kom på att jag faktiskt inte saknar sexlivet särskilt mycket. Sedan var det avvinkning av Nemo på tågstationen också. Men vet ni?! Jag har insett att jag kan vara människa jag med. En helt nästan vanlig kvinna som träffar människor. Som kan göra normala saker.

2009-11-01 @ 14:04:56 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (3) Trackbacks ()

Herreherregud.

Jag har ett papper i min hand, med massa bokstäver på. Med sämre betyg än jag trodde jag kunde få, för ett antal år sen. Men idag fick jag pappren som bevisar hur mycket sjukdomen förstört. Men faktiskt, jag har betygen i min hand och de är godkända och lite till. För sjukdomen tog mig inte. Den äger mig, men den har inte vunnit över mig. För jag lever än, jag dog inte där när hjärtat egentligen skulle slutat slå. Jag hoppade inte från bron, jag ställde mig inte framför tåget, tabletterna blev inte för många, rakbladen skar aldrig för djupt. För nu är jag här, fredagen den 23 oktober och har ett slutbetyg som kan ta mig någon helt annanstans än där jag är nu. Jag känner mig stark idag. Jag känner mig som en vinnare. Vinnare över anorexin, vinnare över döden och vinnare över mig själv. För idag är jag en vinnare.

2009-10-23 @ 17:12:34 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (6) Trackbacks ()

Jäsp

Nu så, har familjen granngårds gått ner till kontoret för att lägga sig i den enorma dubbelsängen som står där. Det trerumskontor som snart ska få en dusch, en ugn och entill vägg för att bli fyra rum, där familjen Tens ska bo i ett år framöver, eller i alla fall tills deras nya hus, som de inte visste igår att de skulle behöva bygga, nu är byggt. Tänk att behöva tänka på decimetern vart köksväggen ska stå, hur stor toaletten ska vara, vart bokhyllorna ska få plats, hur breda trapporna ska vara. Det är helt sjukt. Jag tjatar jag vet. Jag ska sluta.

Till något bra, eller dåligt, beroende på vem man lyssnar på. Anorexin säger att jag är ett äckel som bara tänker på mig själv. Jag har ätit en halv bulle, nästan hundra gram ris, fyra köttbitar och ett äpple och nu ikväll godisbitar. Några. Några för många. Det var gott. Så otroligt gott. Jag önskar att jag kunde lyckats vara frisk under hela min uppväxt och också fått vara med och minnas hur gott godis var förr. Men det kan jag inte, för allt det godis mina jämåriga saknar från förut, det var jag för sjuk för att ha ätit då. Jag kan inte minnas banana skids, eller kinderägg, eller hubbabubba. Min bror älskade allt det där. Jag åt det aldrig. Jag ångrar mig så bittert att jag lät mig fastna i den här skiten som det verkar som att jag aldirg kommer kunna ta mig ur. Jävla jävla mig. Jävla jävla skitdag

Nästa vecka ska jag ta med mig Micka ner på stan så vi ska köpa lite nya kläder till henne. Det utrymmet kan min plånbok överleva, nu när det inte blev semester. Det känns bra, få visa att jag finns där.

2009-10-16 @ 23:51:57 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dagens enda ämne

Det händer inte. Det här händer verkligen inte.

Allting är så sjukt fel, vridet, det är som att spela i en film, en evighetslång film där allting handlar om elden. Om de stora lågorna som sprider rök i hela byn. Där alla familjer spelar en roll där de ska bry sig, gråta, ringa, hålla hand. Men det här ändå. Människor ringer, folk gråter och alla ägnar sina tankar åt den familj som inte har någonting kvar.

Jag har i alla fall ätit idag. Utan att ha spytt. Det har inte funnits rum för ångesten eller demonerna eller sjukdomen. Ingenting handlar om mig idag. Ingen kan skada mig idag. Det finns ingen tid eller chans för det idag. Kanske inte imorgon heller. Kanske sitter chocken i också senare

2009-10-16 @ 19:33:56 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dagen blev inte som jag tänkt mig

Sannerligen inte. Madde och Kenneth har precis åkt, de ska in till en annan familj som redan varit här ute och äta, medan jag och mamma gör i ordning huset där nere så de ska sova där. De får använda våran källare och duschen och toaletten och tvättmaskinen där. Mat kommer de nog äta här hemma närmaste tiden. Det enda primära för dom är att hålla ihop familjen, se till att de hjälper och stöttar varandra. Det praktiska får vi andra tjugo pers som varit här idag, de som varit med i krisen, kramat, torkat tårar och matat familjen, ta hand om. Allt det där med tandborste, kläder, sovlakan, schampoo, skor, telefonladdare allt det där som behövs. Allt de där de kommer säga "jag ska bara ta på mig den klänningen.. men nej just ja, den har brunnit upp." "jag ska bara hämta den" och den är uppbrunnen den med". Det är så overkligt attdet enda som finns kvar av hela det huset som bestod av sju rum och kök finns nu bara en tio meter hög skorsten kvar. Allting är uppbrunnet. Förstört, raderat, borttaget. Från födseln samlar man på sig saker, minnen, grejer, favoriter. Det tar ett helt liv att bygga upp. Nu har de inte ens det. Inte ens bilderna på sina mor och farföäldrar, av sina dop, av den julen och av den kräftskivan och den födelsedagen. Allt är borta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att se röken, elden som sprider sig i deras liv och stjäl allt.

Jag och mamma ska göra köttfärssås och spaghetti till brandmännen som blir kvar ikväll och inatt så det får äta. De har varit här sen halvelva och jobbat hela tiden. De behöver överleva dom med. Dem har räddat många liv, även om de slapp göra några livräddningar idag. Tack och lov. Även fast det var nära, alldeles för nära. Mne jag är tacksam för att de överlevde alla fyra, utan några som hellst fysiska skador. Men de psykiska kommer sitta kvar länge. Det kommer ta lång tid innan de smält de åttahundragraderna vars rök bestående av deras liv de andats in.

Det har sprungit här cirka tjugo trettio pers och ingen har inte fällt tårar. De har alla gråtit, hållt andan, tappat rösten. Vi har alla lidit av deras förlust.

Kanske överdriver jag, men det är svårt att smälta chocken över dagen som gått.

2009-10-16 @ 16:35:50 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (2) Trackbacks ()

Lite lycka

Idag är en mycket bättre dag, jag känner mig ganska pigg. Jag känner lite höstglädje, precis sådan som de flesta andra verkar få över våren. Jag älskar hösten för då är det snart vinter. Jag tänker mycket mindre på maten, jag tänker mindre på hur alla tittar, jag tänker mindre på hur mycket jag äter. Eller ja, jag ska egentligen inte säga något, eftersom förra året vid denna tiden låg jag inlagd på barnpsyk, avd 99, och hade legat där i en månad, och då fanns det inga alternativ. Jag vande mig vid att inte tänka så mycket på det. Så länge jag var smalast. Och alla gånger Agneta inte jobbade kunde jag spy hur mycket jag ville. Vilket blev en del, en måltid varje dag. Frukost, lunch eller middag. Frukosten kunde jag kasta, jag var den enda som fick ha sovmorgon på vardagarna också. Jag sov varannan eller var tredje natt så när jag väl sov lät de mig sova längre om jag inte hade något att gå upp till. Tack vare Agneta det med. Så jag åt frukost senare än alla andra och då satt ingen med mig (utom Agneta när hon kunde) och då kunde jag kasta en färdedel i varje sopkorg. En i komposten, en i pysselrummet, en i matsalen och en i toaletten. Kvällsmackan försökte de aldrig få i mig. Så den slapp jag. Om inte Agneta jobbade sent. Lunchen kund ejag slippa, eftersom det ofta blir mycket larm från de andra matsalarna. Vi inlagda hade en slälvklar, osagd pakt. Man hjälpte varandra, oavsett hur illa det egentligen var. Vi valda själva att kämpa och när vi inte gjorde det hjälptes vi åt. De som ville skära fick skära, så länge vi andra visste att det var icke dödande, det hände bara en gång att det inte var så. Men också det var en tyst uppgörelse, så länge vi höll oss på rätt sida om livet så gjorde vi var vi kunde för varandra. Stiftpennor att sätta i låren, glasbitar från glas som man turades om att förstöra, smörknivarna från köket, telefoner att ringa ifrån, musik att lyssna på på nätterna, filtar med gömda fickor osv osv. Vi var en enda liten familj och jag levde i den, länge, så länge att den blev självklar. Så länge jag var smalast kunde jag äta de nyttiga delarna av vad som erbjöds. Så länge jag var smalast. Så länge det var till mig alla sa att jag var smal. Så länge jag fick veta att jag var bäst på någonting - att svälta.

2009-10-06 @ 11:45:33 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kapitel: Andreas

Konstigt nog så saknar jag sällskap. Någon att hålla masken inför. Någon att luta sig emot, en enkel kram, som gör så stor skillnad. Jag saknar det. Jag sakar att kunna göra det. Kunna få en liten kommentar om att jag faktiskt blivit bättre. Någon som säger sådär som Andreas gjorde på sin tid, för flera flera år sedan. Jag minns en gång när jag stod, sent sent en torsdag och längtade till honom. Jag visste inte då att jag skulle ångra att jag inte uppskattade den mer när den fanns där. Jag drömde om den natt jag natten innan fått dela med den kille jag skulla komma att älska mest, Andreas. Vi hade suttit ute på balkongen, i september månad, och tittat på stjärnorna. Vi pratade om augusti månads punkt som sattes på båda våras livslinjer. De är fortfarande viktiga. En av de största katastroferna jag upplevt. Smärtan sitter i så fruktansvärt mycket. Hur utsatt jag blev, hur sårbar jag var. Livet kunde på en mening starta en process som skulle leva länge, länge. För den pågår än. Kraven som följdes av alla mina misstag. Den där stunden som snart skulle följas av många timmar på tåg, på väg mot att ta bort en del av mig. Andreas blev kvar, jag ville åka ensam. Eller jag vet inte nu, men då ville jag ta hand om mig själv. Jag vände ner till Trelleborg och Malmö på fredagen, vände hem på söndagen och ägnade hela söndagen åt att ligga i kval. Hade jag gjort rätt? Hade vi gjort rätt? Men det var för sent. Klockan gick inte att vrida tillbaka. Några veckor senare ringer mobilen, jag sitter i klassrum 34, där jag suttit så många gånger innan och skulle komma att sitta efter det också. Jag skyndar ut, visste att jag ville svara, att det skulle betyde stor skillnad på att svara och inte svara. Andreas ringer. Skriker, gråter, svär, stammar. Orden kommer ur stötvis. "Vi ska flytta... Vi ska bort.. Vi är slut" En meteorit föll ner på mina axlar. Själen färgades mörkgrå. På något sätt visste vi båda, att självklart var det en punkt. Vi hade kämpat mot så mycket, med så mycket. Med småbarn, med distansförhållande, med hemligheter, med kampen mot klockan, med smärtan och med de hinder som verkligheten la i vår väg. Vi hade tagit oss igenom dom, men på något sätt kändes det som att det var en värdig avslutning på det liv hade levt. Vi föll inte, vi gick bara därifrån. Det skadade oss båda, oändligt mycket. Min tid som anorektiker tog sig en ny början. En starkare sådan. En starkare makt än någonsin tidigare tog tag i mig och kampen mot viktminskning började så sakta. Som för så många andra så började det med att räkna kalorier, äta mindre och mindre godis och sött, kompensera när man väl åt onyggigt o mättat fett. Andreas, med sina fyra småsyskon och sin ensamstående mamma, flyttade upp till Luleå, tiotals timmar bort.

2009-10-05 @ 22:36:35 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag delar med mig

Denna flicka har jag delat många nätter med (och då menar jag inte fortsättningen på vad bilden menar^^) Hur sönderlegad är inte deras soffa efter mig. Efter alla nätter jag spenderat där. Efter alla gånger jag öppnat det där köksskåpet. Efter alla kvällar ute. Efter alla gånger vi setts, gamla gänget. Malin har getts en fantastisk gåva. Eller två egentligen - hennes humor. Få människor vars humor jag uppskattar mer än hennes. Och hennes familj. Jag praktiskt taget bodde där tidvis. Jag var alltid välkommen, på något sätt blev jag insläppt där. Till och med katterna vande jag mig vid. Att ligga där sent en filmkväll och somna i Cattas knä minns jag. Att bosätta sig vid köksbordet med te och macka mitt i natten. Jag och Malin delade högstadiet, alla fredagar, alla fester och fotbollen och vi delade två Peace and Love festivaler. Och just det - vi har delat spyor. Vi delade "var positiv" vi delade "müsli" vi delade "kuckeliku", vi delade armemarschen. Vi delade skolbänkar. Vi delar minnen och jag är glad att jag får bära dom.

Malin,

2009-09-28 @ 23:35:04 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag: Första delen: Anorexin anstormar

Jag är nästan tio år och har precis börjat fjärde klass och känner mig stor. Den första etappen av de alldeles för många i skoltrappan har tagit slut och en ny har tagit vid. Lågstadiet har blivit mellanstadiet och jag tillsammans med mina jämnåriga sträcker på ryggen när småungarna från lågstadiet skyggt går förbi. Vi modigaste får börja kleta med mammas mascara och utforska H&M och Lindex alldeles själva. Kurragömma blir till basket, leka byts ut mot att träffas och mobilskalet byts ut en gång i veckan. Pånyttfödelse kanske det kallas. Jag tillhör de där modigaste, jag gillar att tävla, att vara bättre, att vara duktig. Så med hjälp av att ha den populäraste tjejen i klassen som bästa kompis blir jag en av de första i klassen med BH och att leta kille. Jag tillsammans med en av de äldre kompisarna på skolan har gömt oss på baksidan av skolbyggnaden i källartrappen för att röka vår första cigarett. Bara några andetag och hostningar efter att vi har fått cigaretten att ta eld hör vi röster på andra sidan träplanket. Förtvivlat försöker vi gömma den glödande synden bakom våra ryggar när en tjej och en kille hand i hand kommer ner för trappen. De är äldre än oss, kanske fem sex år äldre. De hejar glatt och slår sig ner på trappsteget ovanför oss. Vi hejar tyst tillbaka och tittar nervöst på varandra.

>>Sitter ni och syndar i mörkret?<< Hon frågar skämtsamt men vi försöker försvara vår tändare.

>>Det är vår första.. Vi bara testar.<< Stammar Johanna.

>>Det gör detsamma, jag gjorde likadant när jag var i din ålder.<< Han skrattar högt.

>>Jaha.. Ja okej då.<< Det kändes plötsligt lättare att ta fram cigaretten även om jag släckte den.

>>Hur gamla är ni då?<< Nyfiket tittar hon på oss och verkar ärligt intresserad.

>>Vi går i fyran och sexan. Så vi är 10 och 12 snart.<< >>Oj då, då börjar ni tröttna på Dingtuna alltså.<< Det var ett antagande och ingen fråga så vi väntade vidare på hur utgången skulle bli.

Vi får veta att Amanda är 15 och John är 18. De verkar snälla och dagen efter sitter vi igen och röker vår andra cigarett. Det var något spännande att göra något vi vet att vi absolut inte får göra. Det pirrar spänt i magen när vi tittar på varandra och förtvivlat sliter i tändaren. Man blir glad som av rus och halva nöjet är att veta vad som kan hända. Även om det smakar illa så känns det coolt att ha gjort något som andra inte har gjort. Vi känner oss modiga. När vi tar upp den tredje ur paketet kommer Amanda och John igen.
>>Sitter ni här igen?<< De skrattar. >>Det är något visst med att göra förbjudna saker, eller hur?<<
>>Jo, det är det som är det roliga, det spritter i kroppen fastän det smakar äckligt.<<
>>En del av charmen med att vara barn är att man blir förlåten för alla fel man gör. Eftersom man ”bara är ett barn”. Så passa på.<<

Dagarna i källartrappen fortsatte och jag och Amanda började umgås när vi fick tid. Hon lär mig hur man röker på riktigt, hur öl smakar, hur vuxenvärlden kommer att bli, hur man sminkar sig rätt. Hon ger mig något annat än bara Dingtuna att tänka på. Bråken hemma blir allt fler. Pappa är stressad och arg och försöker att slippa sitt dåliga samvete över allt han borde göra men inte gör. Han jobbar mer och mer just för att slippa tänka efter. Mamma är fortfarande sjukskriven på grund av sin solallergi. Det borde vara något bra, men min frihet inskränks och jag vill vara allt utom strängt hållen. Jag vill leva, veta hur det är utanför lilla Lillhärad och Dingtuna. Jag vet att det finns mer att hämta utanför min lilla värld. En fredag följer jag med Amanda på fest. Det är mörkt när vi kommer in. I hörnen står det par tätt intill varandra och musiken dunkar i mina ovana öron. Amanda vinkar in mig i köket där det står en rökpipa på köksbordet och två tjejer står vid bänken och blandar drinkar. Vad det än var så fräter det i min hals när jag dricker det, det sticker i näsan och kolsyran bubblar i min hals. Det stiger rakt upp och vänder i huvudet. Vi letar oss fram till soffan i rummet intill och jag hamnar bredvid en liten tjej. Hon har sorgsna ögon och har sjunkit ihop lite. Hennes hy är vit och händerna skakar. Hon är så liten tänker jag. Kan man vara sådär smal? Nästan tunn, som om man kan se igenom henne. Amanda viskar till mig att jag inte ska fråga henne om alltför jobbiga saker, hon mår inte bra. Hennes korta, flämtande andetag möter min axel och hon rusar ut på sina tunna ben. Jag inser att jag sett anorexin i vitögat för första gången. På något sätt fastnar jag där för jag märker knappt när en kille nästan lika gammal som jag själv kryper allt närmare mig. Han flåsar mig i nacken och jag vänder mig om och ser in i hans rådjursbruna ögon. De är vackra. Hela han är vacker. Han är solbränd och har ljust brunt hår. Han har ett brett leende och innan Amanda hunnit greppa tag i mig har han släpat mig ut ur rummet för att ta mig vidare ut. Spriten har rört om i mitt huvud och jag stapplar till i trappen. Han fångar mig lätt. Jag känner mig otymplig och tjock. Jag som brukade vara smal, nu ramlar jag ihop av min egen tyngd. Någonstans under stjärnorna i en park faller vi ihop. Jag huttrar och kryper tätt intill. Stjärnorna blinkar och spelar sina sånger för oss och jag längtar inte tillbaka. Jag vill att tiden ska stanna så jag får se friheten spegla sig i mina ögon. Han andas bredvid mig.
>>Jag heter Filip.<< Han viskar i mitt öra.
>>Jag heter Elin.<< Jag mumlar in i hans bröst.Tiden stannar nog upp ett tag för jag får ligga kvar och se naturen i sin bästa form. Vi säger ingenting förrän vi reser oss och börjar vandra tillbaka. Filip är trevlig. Han är äldre än mig och jag känner mig varm inombords. Jag fick vara bara jag. Inga krav och han ser mig som en människa, inte som ett objekt. Jag duger och jag räcker till. Precis så jag kan vara stolt över mig själv. Amanda tittar nyfiket på mig när vi kommer skrattande tillbaka till lägenheten. När Filip lämnar mig hos Amanda blir jag utfrågad. Jag försöker övertyga henne om att jag inte gjort mer än jag borde.

>>Du kan ju inte bara gå sådär, det är ju mitt ansvar att det inte händer något.<< Hon låter nästan panikslagen. Jag kan väl ta hand om mig själv? På något sätt blir jag irriterad när jag inser att jag är där för att hon ”ser till mig”. Men att vara 11 kanske innebär att man inte får ta ansvar för sig själv. På vägen hem till Amanda igen kan jag inte riktigt känna mig fridfull trots att kvällen varit så bra med Filip. Riktig närhet räckte inte för att låta mina tankar ta mig iväg till tjejen jag hamnade bredvid i soffan när vi kom. Hur smal hon var. Jag vet ju att hon är sjuk, det måste hon vara. Men det fanns inte minsta fett, hon var verkligen bara hon och inget mer. När jag var yngre var jag också smal. Alla i klassen påpekade jämt att mina revben syntes. Det gör de inte längre. Har jag fått sådär extra mycket fett på kroppen? Har mina revben försvunnit in i mig? Jag kan inte låta bli att titta på mig själv ur alla vinklar i Amandas spegel när hon somnat. Plötsligt inser jag att alla ben som borde synas inte syns, att magen putar ut och att låren skaver mot varandra. Jag börjar spegla mig i spegeln flera gånger i timmen och några veckor senare gnager minnet från mötet fortfarande inuti. Jag ser allt fler fel på mig själv men tar inte riktigt tag i det, skjuter upp det. Jag vill ju bli smal, men jag blir allt tjockare. När pappa säger att ”man alltid kan göra bättre” springer jag för första gången en natt. Nätterna blir långa och snart kan mina fötter grusvägen utantill. Vågen visar mindre men jag blir större. Livrädd för mat äter jag ändå men spyr upp den. På ren reflex spottar kroppen upp alla kalorier som skrämmer och tar plats. Jag faller, tar slut. Fasaden börjar spricka, upplösas. Bakom den allt tunnare masken gömmer sig en mörk hemlighet. Den hemlighet vi alla försöker göra allt för att dölja. Att vi håller på att falla och tryggheten vi alla bott i har flyttat ut. Men den som faller hårdast, den som faller djupast, den som faller längst – det ä jag. Bara jag.

2009-09-24 @ 22:12:55 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (3) Trackbacks ()

Högtider

Alla vänner, som alla är så långt bort, fyller år. De flesta tar steget ur barndomen in i vuxenvärlden och fyller 18. De firara, äter tårta, träffar vänner, går ut på krogen, firar med släkten, myser om natten och får underbara presenter och en mängd pengar för att kunna leva ut vuxenskapen. De delar åldern och gemenskapen med så många andra.

Min egen 18-årsdag minns jag inte. Jag var inlagd, fick ingen permission och låg under täcket nästan hela tiden. Jag minns mammas ansikte, jag minns brors eviga stirrande i golvet och jag minns att pappa svor på en av sköterskorna. Men det är allt. Mina känslor har hamnat i dunkel, om jag ens kände några. Kanske gjorde jag inte det. Kanske jag förträngde dom för att inte behöva påminnas om hur fel allting blev. Att jag skulle glömma att jag inte gick ut på krogen första kvällen, så som Frida gjorde. Jag firade inte med hela släkten, så som Sandra gör, jag fick inga pengar, så som Maria. Jag fick ingenting. Jag fick tomrummet efter glädjen som borde varit där. För den fanns inte där då, och allt jag kan tänka på när jag tänker på den dagen är att den dagen blev som så många andra högtidsdagar de senaste åren har varit. Totalt misslyckade. Julen förra året blev inte heller någon succé. Jag fick permission och som alla andra år var vi uppe i stugan - jag hade ångest under hela de två dagarna jag var där. Mamma och jag åkte hem tidigare. Jag förstörde hela deras jul. Jag förstörde den bästa högtiden jag visste innan farfar dog. Jag förstörde den underbara snöns skimmer i solen och jag tog udden av julgranens glittrande kulor och jag pressade undan glädjen i julmiddagen.

Jag förstörde alltihop.

2009-09-07 @ 09:37:25 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (3) Trackbacks ()

Brännblåsor

Jag har lyckats vara bra. Brännmärkena på armarna är numera blåsor som svider. Varför kan det inte göra ont OCH vara osynligt? Alla människor tror man är så alldeles normal förutom att man lider av fetma. Ingen tror att jag hör hemma bakom lås och bom om de inte ser paniken i ögonen och de låter mig vara en i mängden om de inte hör mina tunga andetag. Men de ser alltid. Jag har ingenstans att gömma mig.

Ikväll saknar jag M. Fan ta Facebook som fick henne på tal. Fan fan fan. Jag vill skära. Skära bort minnena som vill få mig att må dåligt. De lyckas. Jag minns henne så väl. Hennes mjuka händer, hennes djupa ögon och hennes trygga famn.

Citat från jag skrev den juli 2008
"Jag undrar minns du mig
(fortfarande)
men egentligen
vad fan gör det för skillnad när allt vi hade var dået,
det finns inget nu
Och det enda vi egentligen delade var tankar,
kramar
och något odefinierbart
Som kallas
räddning

Min räddning.."

Det stämmer så väl in än...

2009-09-05 @ 00:15:57 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (2) Trackbacks ()

Friheeet

Jag har spelat match. I 45 minuter, vi spelade oavgjort och hade bra spel, tyvärr lyckades jag missa min enda chans. Jag har inte spelat på topp på 7 år. Det märktes, men hjärtat jobbade som det skulle, nu är det bara muskler och kondition som fattas. Men det kommer. Snart. Med lite extra träning så blir det bra. Jag undrar hur länge jag kan hålla mig på benen, men det ska bli kul att få verkligen ta del av fotbollen, få spela i A-laget där jag tränat i sen jag var tolv och vi var med A-laget till Mariehamn. Jag och tre tjejer till fick hoppa upp oh spela matcher och träna med A-laget också. Eller jag och en tjej till valde att göra så. Det innebar fem träningar och två eller tre matcher. Lördagar hade vi två matcher på ibland. Det kanske förresten är en del i att jag sitter i den fälla jag nu gör. Jag begärde för mycket av mig själv, av min kropp, att den skulle orka, vara duktig. Att jag skulle vara bra, göra som alla bad mig om, spela dubbelt, plugga till MVG i massa ämnen, hinna jobba, hinna träffa alla människor, hinna ta hand om hushållet, klara av att ta hand om de sjuka äldre vi hade i vår familj redan då. Farfar främst. Jag ångrar att jag inte satte honom i större fokus. Han var en så viktig del av mitt liv. Det är mycket jag ångrar. Och det är mycket jag saknar.

farfar

2009-08-23 @ 15:59:16 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

För så länge sen, fyra år sedan

En gång i tiden var jag faktiskt lycklig på något vis, jag var lagom stor i mina egna ögon, jag trodde på en framtid, kanske inte på mig själv, men på att allt skulle ordna sig. Jag trodde att jag aldrig skulle bli ensam och att jag skulle falla så långt. Men det gjorde jag, och se vart jag är nu. Återigen långt därnere. En gång itiden såg jag ut som nedan, jag var faktiskt så pass frisk att jag såg frisk ut. Jag ler, jag har orkat lägga på en lätt sminkning, jag satt i bilen utan att luta huvudet mot fönstret då jag försöker frömma mig bortom en horisont där friskheten väntar. Men blåser min lilla båt utan åror åt rätt håll. Rör den sig mot horisonten, eller för vågorna mig tillbaka till den smutsiga hamn därifrån jag kom?

2009-08-22 @ 23:10:04 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (1) Trackbacks ()

Bröstcancer

Cancer, ett vidrigt ord, en vidrig sjukdom, en vidrig mardröm. Jag tittade, som alltid, på So you think you can dance på femman, ett dansprogram i USA. Det är de sista åtta kvar nu, magisk dans. Men i alla fall, en av mina favvokoreografer Tyce, gjorde ett nummer där cancer var utgångspunkten, bröstcancer. Det var det finaste uppträdandet i programmets historia, fem säsongen har det hunnit bli. Koreografen kommer med all säkerhet nomineras till en Emmy för den koreografin. Han är redan nominerad för ett annat dansnummer. Alla i studion, alla fyra i panelen, alla koreografer, oss tittare, alla grät. En vacker historia om en resa genom sjukdomens alla stadier. Det flöt på, budskapet nådde ut till max, rörelserna var lena, mjuka. Vackra. Jag grät floder. Cancer har jag varit alltför nära. Alldeles alldeles för nära. Så många har fastnat i sjukdomen, inte bara bröstcancer, utan cancer i stort.

Tänk alla människor som kämpar, som tror på livet, som fortfarande har hoppet om att få leva tills de dör, tills de dör gamla och har levt hela sitt liv. Fått uppleva alla ålderskriser, alla resor, alla kärlekar, alla I-landsproblem. Jag står på deras sida, jag donerar pengar, jag träffar cancersjuka, jag har träffat så många genom åren, tack vare min historia, tack vare det liv jag levt. Och för det är jag otroligt tacksam. Det liksom allt annat jag upplevt har gjort mig till den jag är, till den världsvana människa med alltför många historier på halsen som jag faktiskt är. Vissa upplevelser, som att se en kvinnlig vän dö i bröstcancer, önskar jag att jag aldrig behövde uppleva men jag uplevde det och jag lärde mig något av det. Hon lärde mig om livet, om att älska livet, fastän jag ännu inte kan säga att jag gör det. Men jag kan ha henne som förebild, försöka lära mig hennes läxa och hennes gåvor, för hon hade många sådana.

http://www.pernillapersson79.com/

http://www.brostcancerfonden.se/ge-gava.php

2009-08-19 @ 11:42:16 Permalink Detta finns i mitt hjärta Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg