En av mina drömmar
Det känns så hemskt att känna nu att allt det där är borta. Jag har inte en chans att klara av att back-packa i Asien i ett halvår. Jag kommer aldrig kunna bo i Frankrike att år. Jag kommer aldrig kunna göra alla dom där sakerna. Framför allt inte de där resorna.
Det känns så förbannat hopplöst just nu.
Jag vill mest skita i allt.
Nu skiter jag i det här och väcker mamma.
Hon log sådär fint
"Det här klarar du, du är så envis"
När farmor ramlade förra året åkte jag upp morgonen efter. Strax efter två på torsdagen ringde B, en man från byn. Jag åkte tåget till Falun från Västerås halvnio på fredagen. Hon var nerdrogad och minns knappt att jag kom. Dagen efter kom pappa upp och vi åkte in tillsammans. Pappa hämtade kaffe och jag sa till farmor "Det här klarar du, farmor, du är så envis.". Jag minns inte att jag sa det, men det låter troligt. Hon berättade det idag. Och sa att jag är precis likadan. Att jag kommer fixa det för jag är så envis. Och jag vill så gärna tro det.
Jag vill så gärna att det är så. Att det blir så. För oss alla tre.. Vi tre som var då. Innan han dog.
Förlåt, lever du?
Förlåt alla vänner som jag älskar och alla er andra som bryr er. Jag har känt rädsla förut, jag har väntat på dödsbesked och fått flera. Men förlåt. Jag vet nu hur den känns på riktigt. Händerna skakar, tårarna bränner hål i dig, hjärtat bultar smärtsamt, tankarna flyger i samma takt som vid ångest men nu i ren och skär rädsla.
Jag menar allt det där hemska när du ligger där och inte vet om du kommer få tillbaka något livstecken igen. Förlåt, tusen gånger om.
Only a goodbye
Där i luftbrisen
Det har varit en ganska kort dag, men den känns som evighetslång. Jag är trött, sjuk i huvudet och allmänt värdelös. Ska sluta tjata om det, ni har redan hört det. Istället går vi vidare till annat. Typ att jag är hos mamma och pappa och det känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Som att allt som kommer finnas kvar av mig är en stor fettohög, död inuti och med enbart ÄS i huvudet. Jag är så van vid att ha dom där, ändå vet jag att dom förgör mig och dödar mig långsamt.
Så jag undrar, varför dog jag inte där och då, någon av de där två gångerna då jag faktiskt var död? Två gånger. Jag minns nästan när jag tappade andan och hjärtat slutade slå. det kändes inte alls som när man får en spark i magen och luften försvinner, det bara tunnades ut. Det var bara som en lugn bris som drog över mig och tog andetagen med sig. Jag kunde höra hur tyst det blev, hur allt omkring mig stannade upp och allt blev inte svart. Allt blev vitt. Inte vitt som att jag såg tunneln, det tror jag inte på överhuvudtaget. Men det blev vitt, tyst och livet glömde mig. ÄS fanns inte. Allt som var var ett vitt sorl där allt var pausat. Där jag inte alls fick välja mellan livet och döden, som i filmer, det var inte alls så, inte någonstans. Det var nästan tyst. Som om allt visst var slut. Men brisen kom tillbaka och sedan var jag där igen, där ambulanspersonalen drog med händerna över mina ben som låg under filten. jag kände dom inte. Det surrade runt omkring mig. Jag hörde inte, men jag såg. Såg ansiktena som sprang, som skrek för att hitta pulsen, sprang för att stoppa de blödande handlederna, och hitta vener att sätta in alla slanger de till slut fick i. Sedan var det borta. Allt var lampsken, gröna rockar och sjukhuslukt. Men jag levde. Jag levde.
Men där, där hade det varit en lättnad att få dö. Då ville jag dö. Dö för att inte leva. Nu vill jag bara dö av smalhet.
Inte ens jag behövs ibland (R.I.P)
4 april 98 - 8 aug 10 (12.02)
R.I.P
Don't give up
Så ja, summan av hela det här långa svamliga inlägget vill egentligen bara säga till er alla, att även det sämsta kan bli bättre om man kämpar för det. Om man vågar ha självinsikt. Om man vågar kämpa för sin egen skull, inte för sin ÄS demons skull, för ditt liv är viktigare än ÄS, hur mycket fel det än känns. Så hang in there and don't give up. För något annat väntar.
Jag har en mycket konstig hund
Ibland vet jag inte vad jag tänkte på när jag skaffade den här hunden. Hon är fullständigt galen, men ack så underbar.
Här är när hon varit hos mig i tre timmar. Det är taget i bilen när hon låg i en korg vid mina fötter precis efter att vi hämtat henne hos uppfödaren. 
Tischa träffar Mistra för första gången. 
Såhär ser man ut när man ätit mat från en för stor bunke och har rester över hela hakan. Och nej, hon tycker inte om det, men hon tycker ännu värre om att bli avtorkad istället. 
Tischa vill ha uppmärksamet för att få leka. 
Att bita i saker är nog nästan det bästa som finns. Utom att få mat eller få bita i människors fingrar genom en filt. 
Och så här ser man ut när man sover, vilket också är bra för det får hon göra i både säng och soffa och i knä och på filt.
Hon är ett underbart mirakel och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan henne. Jag fick henne när jag mådde som sämst. Då jag låg på 99an i ett halvår. Vi hämtade henne på en mack utanför Laxå i slutet på mars. Då var hon 7 veckor och 3 dagar gammal. Det var min enda permission jag fick sova hemma på tre månader. Det var fantastiskt. Min enda ångestfria dag på flera år. Hon räddade mitt liv. Flera gånger väckte hon de andra när jag tagit för många tabletter. Hon var med när jag var på väg att springa till bron. Hon spydde upp slem istället på vägen. Jag vände om då. Utan henne hade jag inte haft någon jag hade ansvar för. Med henne hade jag det. Någon att längta till.
Hon har flera egenskaper jag aldrig upplevt med en annan hund. Hon vaknar tio i sju; varje dag, oavsett väder, ljud, människor. Då vill hon in till mamma och pappas dubbelsäng (roligt med tanke på att pappa aldrig tillåtit hundar på övervåningen, ännu mindre i en säng och allra minst i deras säng. Men där är hon varje morgon. Leker med pappa fem minuter, lägger sig sedan under mammas täcke vid hennes knäveck där det är varmt medan pappa duschar. När mamma sedan går in i duschen följer hon med pappa ner och får mat. En kvart i hundgården sedan vill hon igen och kommer tillbaka till mig och sover till tio om jag inte går upp före. Då ska hon leka. Hon älskar att någon drar med fingrarna på ena sidan av en filt, hon vill bita från andra sidan filten tills hon är trött. Då ska hon ut i trädgården och promenera med mig en stund, sedan hundgården. Vid två vill hon in igen till klockan tio i fyra då hon vill ha mat. De får alltid mat klockan fyra. Sedan hundgården, till sju då hon kommer in och sover till nio i soffan, då hon vill leka igen. Varje kväll. I mer än två år. I två långa år.
Det var min hund. Några av hennes alla egenheter som gör henne till ett underbart orginial. 
Det där med ord, ni vet
Halstabletterna är slut = min hals dör, colan är slut = illamående, huvudvärkstabletterna slut = sprängande huvud, Theralen är slut = smärtsamt bultande hjärta och krypande ben. Ni vet, en sådan där dag då ingenting blir rätt.
Kanske är det såna här dagar jag kommer förföljas av resten av livet. Dagar då ångesten är allt jag fylls av, dagar då jag inte alls känner mig själv, jag känner mig ensam, oändligt ensam, och jag känner mig otillräcklig; människor låtsas må bra medan de egentligen skriker efter min hjälp, de längtar efter någon som finns där och inte sviker, så som jag gör.
Vad positivt det här blev. Eller inte.
Midsommar 2010
Mamma gör sig i ordning, leker med sjalen, inför första stången vi reste; den hemma i Korsån, 3 av de ca 50 bofasta dök upp. En av dom farmor alltså. Totalt blev det väl runt 70 pers som fick två droppar regn på oss och hejade på alla små barn som dansade kring stången som svajade i vinden, de sjöng små grodorna, björnen sover, och allt annat som tillhör traditionen som Dala-folket firar. För alla er som inte varit där, var där! Ingen midsommar är som den.
Farmor, mamma och pappa väntar spänt på stångresning.
Barn runt stången. Detta är alltså fortfarande midsommarafton.
Mamma och pappa tvingades med i dansen, på grund av att de var de enda med dräkterna. Sockendräkter heter det förresten. Jag har en med, men jag gömde mig bakom bror så dansledaren missade mig.
Pappa i sockendräkt.
Vi byter dag, detta är igår, lördag och midsommardagen. Spelmännen som spelar inför tåget som kommer med kransen som ska viras kring stången. I Finngärds fäbod firar man nämligen midsommar dagen efter alla andra. Smart för då kommer mycket folk och dessutom är det roligt att vara lite annorlunda. För första gången sedan jag föddes var jag besviken över att komma dit; miljöpartistjävlarna är där OCH en av dom får hålla inledningstalet som alltså kommer direkt efter att stången rests.
Stången som reses.
Dans. Och mycket folk.
Och det var många bekanta, även för mig, men särskilt för pappa, som har många av sina gamla kompisar däruppe; skolkamrater, gamla lärarinnor (en av dom är lekledare och håller i dansen runt stången och den andra spelar dragspel, sagolikt duktig). Också för farmor, som här träffar Anna (tror jag?)
Senare på kvällen hoppade alla utom jag i vattnet. Pappa, som alltid varit en riktig badälskare har blivit en badkruka och stod med vatten bara till knäna innan min bror lurade ut honom och paddlade med fötterna framför honom. Som bilden visar alltså. :P Pappa blev därmed nedskvätt och vi andra väldigt skadeglada.
Sista kvällen, alltså igår, tvingade vi i Stina som inte alls gillar att bada, men det var skönt för dom alla att få doppa sig i vattnet, det var över 30 grader inne när vi kom hem från midsommarfirandet. Här sitter hon i alla fall och taggar inför att gå i vattnet igen. För, för en gångs skull trivdes hon bra i vattnet, hon har lärt sig simma effektivt. Förut var hon faktiskt ett levand bevis på att hundar inte alls självklart kan simma. Jag har aldrig hört in eller sett en hund som inte kan simma från början men Stina kunde inte simma så hon orkade inte hålla sig uppe i mer än några minuter. Nu gjorde hon oss i alla fall stolta för hon simmade perfekt.
Mamma sover med Tischa. För infons skull kan jag också säga att klockan var 16.13.
Det får nog avsluta inlägget. Har liiite för mycket feber för att orka engagera mig mer i orden.
Några några timmar bara (och en dikt) Drömliv (Dikt)
Snart är det bara några timmar kvar tills jag sitter på tåget och ytterligare 1 timam och 41 minuter innan jag kliver av tåget och hoppar av rakt ner i famnen på en underbar människa. Denna underbara människa ska guida mig till Borlänges folkhav där vi ska heja på studenter. Särskilt en av dom. Fast henne kommer vi inte höra så mycket. Hon får försöka hoppa extra mycket istället. Det vet jag att hon kan. Hon kan allt. Och på tal om henne råkade jag glömma hennes ena present i butiken ^^ Jaja, det har ju hänt värre saker. 
Och här kommer dikter som önskat. Kanske ska skriva in en till någon annan dag.
------------
Du sitter
fastklistrad på
mina hjärnceller
som är precis
lika många
som dina för
inuti smeker
din kärlek min,
min som är
större
än din och
större än mitt
hjärta,
det där hjärtat
du så förtvivlat
försökt rädda i
alla dessa år,
och ändå,
efter tiden som
tickat ifrån våra
löften,
kan jag inte
sluta drömma
de där
drömmarna du
väckte till liv
Saknad
November 07, Brasilien, Fortaleza.
This is who we really are
Och kära läsare (som blir allt färre) det finns ett nytt inlägg på den privata bloggen, www.foreverhopeless.blogg.se/mer
Tjoho
Jag och Marie blåser bubblor
For you honey
Långt mycket senare
*
Det gör ont att vara
ensam
särskilt när det är någon
som
står
bredvid
*
Jag älskar dig i alla fall
Arabieshora
Jag kommer nog aldrig komma kunna tänka på farfar utan att det hugger lite lite i hjärtat. Utan att försöka hitta något som passar in i min ynkliga, trasiga värld.
Andra insikten, den smärtsamma, att jag nog inte alls var särskilt mycket bättre då än nu, trots att jag numera är rätt äcklig och självisk. När jag var liten var jag alltid utanför. Det har jag sagt, alltid. Men kanske var det något mer? Kanske jag inte alls hade det så bra som jag intalat mig. Idag har jag kommit på saker jag inte alls velat komma ihåg, men de har varit djupt begravna, tills nu. När jag gick på lekis fick jag en ledare som hatade mig. Hon älskade att visa allt jag gjorde dåligt. Vilket var ganska mycket, med tanke på att man gör mycket med händerna i den åldern. Och jag suger rätt hårt med estetiska uppgifter. Rita sög jag på. Det var fyra killar som alltid rev ner mina teckningar kort efter att de sattes upp. Det var nog redan här jag lärde mig kontrollera tårarna, hålla dem undan och låtsas att allt var toppen och att det inte alls gjorde ont att leva. Jag fick ett smeknamn senare: "arabieshoran". På rasterna slutade alla att spela när jag kom, de gånger de fortsatte fösökte alla få ut mig ur spelet först. Tjerna började genast att prata om klassens timme (som jag själv aldrig fick vara med på) när jag kom. Den var hemlig för de som inte var med De slapp mig tidigt då. Jag gick mellan tjejgrupperna men uteslöts varje gång. Inför den årliga drakdagen, då vi gjorde egna drakar i grupper, glömdes jag alltid bort. Någon grupp blev tvingad att ta mig med. Jag blev inlåst på toaletten varje onsdag.
Det är knappt jag minns allt det här. Jag önskar det fått stanna kvar där det inte koms ihåg. För det gör ont att vara mobbad. Det lät bättre med utanför.
Du finns alltid där. Och här
Farfar fyller 75
Fotboll - gamla laget.
Fotbollslaget, Spanien, 09
Mitt Korsån
I regnet står jag med melankolins ihållande monotona klagosång som utgörs av en bortskämd pensionerad tax gnäll. Jag står där och känner varje glimt av kontroll jag byggt upp under de senaste månaderna ramla i takt med träden som huggs ner. Framför mig sågas hundratals års gamla träd med barken avhyvlad ner i sluttningen ner mot det vi kallas Slipen. En ”liten sjö” där vattnet på sin väg mot de stora hjulen, där de en gång användes till kolgruvan, samlats bakom dammen. En liten vattensamling där änderna ligger om somrarna, där myggen flyger runt utan att bitas, där isen börjar tunnas ut i mars, där en gammal rutten eka alltid legat i, därifrån man kan ana bäcken mot gruvan och där man kan känna doften av den stora sjöns blommande parfymlukt. Träden som faller är som om alla väggar på ett hus ramlar. Allt blir öppet. Stort. Fult. Lerigt. Avskalat. Tomt. Vägen som låg så vackert inbäddad och slingrade sig fram under de välvande trädkronornas tak. Det är på den vägen jag plockat ett björklöv varje gång sedan jag kunde plocka ett löv och ha det kvar på samma plats hädanefter. Det är på den vägen jag sprungit sedan jag föddes och som jag sprungit på tio tusentals gånger, ensam och inte lika ensam, påklädd och inte lika full påklädd, glad och inte lika glad. Vägen som de där 120 metrarna kantas av höga vackra, blommande träd. De där träden vars trä nu lyser vitt som de gamla ärren på min sargade kropp och staplas ovanpå varandra i meterhöga trappor som växer sig högre än mig många gånger om. Varje träd är som varje andetag – ett andetag mindre för varje träd som faller och tårarna utmed mina kinder försvinner snart i mängden med regndroppar som skulle varit vackra om de inte hade varit världens tårar som föll från himlen för min barndom. Den där barndomen som allting redan försvunnit ifrån. Bara minnen. Det enda att ta på, det enda att leva i från som var då var den där byn. Den här byn. Byn som nu är ett enda långt öppet landskap av lera och har några kvistar kvar av den inbäddade, mysiga känslan den hade när skogen fanns kvar. När man inte såg från byns ena ände till den andra. Den där bryggan som så många människor ligger vid om somrarna som var vägen in i byn, den där bryggan som var det som hela byn mynnade ut i. den bryggan är nu ett obetydligt slut på oändligheten som sträcker sig redan från bäckens början till ända fram till dammen som leder till den stora sjön. Den oändligheten känns lika stor som den som växer sig oändligt inuti mig. Varje träd och mitt hjärta hackas sönder lite lite till. Varje träd faller tungt ovanpå det där locket jag försiktigt försiktigt försökt öppna för att titta på världen utanför min egen där inga ICA-affärer, bussbiljetter eller swedbank-räkningar finns utan bara blod, smärta och ångest. Locket täpps till och jag stängs in i mörkret igen där barndomen en gång lyste upp. Den lilla lilla bit som var kvar av mig från när jag var barn dog ut. Mördades brutalt. Och allt som finns kvar av mig är inte alls som jag var i barndomen. Det som finns kvar är trasigt. För alltid trasigt. Ack ni fällda träd, jag är trasig nu.
Hur är det där med rädsla nu igen
Jag kan känna honom. Han den där. Han som förstörde, han som krossade, han som smärtade, han som skar ärr på och i mitt hjärta, han som svek, han som tog en del av min själ och förstörde resten av den. Vad gör han nu, vad tänker han nu, vart finns han nu, vad planerar han nu, vad tycker han numen störst av allt - vad kommer han göra? Vad vet jag, kanske ska jag inte tänka på det alls. Men ibland, när någon frågar vad som hände, och vad som händer nu, eller när jag tittar på den första tågbiljetten, eller när jag känner hans rakvatten i hissen hemma - det är då jag tappar kontrollen och fastnar i det där, det där som var bra, för en kort sekund, och saknar alla bra saker vi gjorde, jag saknar tryggheten och jag saknar hans armar, de där långa som nådde runt hela mig i ett och halvt varv plus lite till. Jag saknar honom ibland. För han var inte ond. Han var bara skadad.
Högstadie skolan - Nybygge
Om jag säger att jag älskar dig
hon ska säga att ja har rätt fast hon vet att de e fel och när ja vill ska hon bjuda på bakdel och hon ska bara vara tyst och bara göra de jag vill och aldrig bli sur för hon inte får som hon vill och hon ska lee då hon tar satsen i ansiktet och inge jävla skit snack om nå feminister har ja varit otrogen så ska hon a överseende
men hon ska aldrig våga på nå sånt beteende hon ska kalla mig älskling fast ja kallar henne för slyna och om hon får en örfil ska hon fan inte grina men ja skiter i hon får leva i min dröm för hela min kärleks liv är en lögn. Om jag säger att jag älskar dig så är det lögn för brudarna jag vill ha existerar bara i en dröm.
Idag är det årsdag. Årsdag årsdag. Jag tycker inte om årsdagar. Men minnena sitter i och kommer så göra. Tack för tiden vi fick. ditt svin, jag saknar inte dig.
The scars show where you've been, but they don't decide where you're going
Vägran till att gå upp ur sängen fram till klockan 11.30. Te med raspberry och blueberry (egenkomponerat :) :P ), Stieg Larssons andra bok - Flickan som lekte med elden. Räkningar. Fem årskalendrar. En trasig mobilladdare. En galen hund. En ond hals. Och smärtsamma minnen. Då har ni min dag hittills. Just nu kämpar jag mig igenom 42 bloggar :P Har bara tre kvar så inte så duktig på att kommentera direkt.
Det känns lite tungt att finnas till idag. Det är årsdag. För fem år sedan träffade jag Andreas. Exakt idag. Om 3 timmar och tio minuter satte han sig bredvid mig. I de där blåa alltför stora biostolarna längst ut i kanten bland drygt 120 högskolestudenterna som skulle skriva tills pennorna tappade sin udd. Det gjorde inte ham bredvid mig, han tryckte igång sin minimala bandspelare och resten av tiden innan paus ägnade jag större delen av den till att blänga på den surrande maskinen, enbart för att en snygg kille satt med den och desutom visade mycket goda egenskaper på allt det jag verkligen inte gillar hos en människa. Han satt självsäker tillbakalutad mot stolen som man halvlåg i om man lutade sig bakåt. Han log lite snett vid alla kommentarer han inte höll med om, och tittade på mig i tron att jag inte såg det. Jag såg. Jag såg det så väl.
I paus reste jag mig fort för att kunna springa ifrån alla människor jag förstått skulle ta mycket plats vid borden. Han släppte förbi mig och skrattade tyst. Jag sprang i panik till hörnet längst bort i hallen utanför. När kön till frukten började tunnas ut snodde jag åt mig ett äpple men fann när jag kom tillbaka att min ensamma fåtölj nu fylldes av den svarthåriga, solbrända, leende, självsäkre mannen som satt intill mig i salen. Han log bredare nu och visste att han satt med trumfkorten. Det visste jag med. Jag kastade äpplet men han flyttade sig inte. Jag ställde mig tre meter bredvid och svor för mig själv.
Efter paus delades vi in i gruper om fyra. De delade upp oss efter stolsnummer. Därmed presenterades Andreas för mig och jag fick kämpa hårt resten av tiden för att inte slå till mig själv. Det bestämdes att jag ock Andreas skulle ta en analysdel och de andra två tjejerna den andra. Hela vägen till tåget diskuterade vi hur vi skulle lösa det, de andra två tjejerna bodde ihop, jag och Andreas valde internetvägen. Vi sa hej då vid utgången mot tåget på Stockholms central. Jag hade precis hunnit sätta mig när han dyker upp bredvid mig. Han ska till Fagersta. Vi går av tåget i Västerås och han går ner i nästa trapp mot Fagersta- Ludvika-tåget. Jag springer efter och är sist på tåget. Han sitter i den sista vagnen. Han skrattar när jag sätter mig ner på andra sidan bordet.
Innanför hans dörr kommer tre barn springade. Alla är under tio och stannar förvirrade på andra sidan om Andreas. De har aldrig sett mig, jag kryper ihop av rädsla men efter några minuter på knä bredvid dom är jag mer än välkommen. I köket väntar Anneli, modern, tillsammans med den äldsta av barnen. Jag blir kvar hela helgen. Jag blir kvar länge. Och jag kommer flera gånger. Många gånger och på något vis räcker det med att ses en gång i månaden. Så lever vi vidare.
Och han lever vidare än. Fastän den det som hände den 9e juli fortfarande har hänt.
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Julhälsning
Ni får en kort julhälsning härifrån Korså Bruk och vår familj. Och jag vet, Kalle går nu, men jag lagar mat och trixar med knäck. Kalle har fortfarande ingen hög prio hos mig. Vi har ätit gröt, som jag åt, dock åt jag julskinka, ikväll blir det sen en riktig julmiddag med köttbullar, rödbetssallad och sill och annat nyttigt och mindre nyttigt.
Så god jul på er alla, hoppas julen blir bättre än vad ni trodde.
