Välkommen katastrofen

Jag mår inte bra kan man väl inte säga, men bara skurit en gång idag. Och spytt en. Skit på mig. Orkar inte skriva så mycket mer. Så ja.

Och så till valet. Jag undrar vad som hänt, är det inte dags att svenska politiker inser hur fel det har varit att stänga Sverigedemokraterna ute? Enda anledningen till att de får så många röster är människors okunskap. Är det inte dags att svenska folket inser vad som är på väg att hända i det här landet? Vi är på väg rakt ner i helvetet, med den vågmästarroll som nu SD innehar kan det bli smärtsamt kostsamt för många av de viktiga frågorna i Sverige. Svenska folket har tappat en viktig del, som numera är 5.7 % till SD, och frågan är hur vi ska göra att SD får så lite makt som möjligt. Och trots att det bär mig emot så önskar jag att MP nu tar klivet över till blåa sidan. För vi får offra att få deras åsikter med oss, men vad som helst är bättre än SD.
Den enda enda lilla som är bra med Sverigedemokraterna är deras syn på äldrevården. 13 miljarder kronor ska avsättas i skattesänkningar för de äldre. Och det är mer än alla andra partier har på sina äldrevårdssatsningar. Och nej, det är inte realistiskt, men det är mycket annat i ALLA partiers som inte har en chans att bli verklighet.

Nu äntligen har jag fått tillbaka min telefon också. Hatar den jag haft nu, mammas svarta gamla. Nu är den hemma igen, fast jag vet inte hur man får in minneskortet. Och ni som känner mig vet att det faktiskt är mycket svårare för mig än för en normal människa. Teknik suger, det är alltid något fel på tekniska saker. Som att sätta in och ta ur massa grejer i en telefon. Ursäkta, varför måste en vanlig dödlig behöva göra det själv? Nej skit på teknik. Jag fattar det inte.

Viva la France

Nu har mitt favoritland ännu en gång lyckats hamna i rampljuset. Till skillnad från förra gånger så står jag på regeringens sida. Helt sjukt vad Reding håller på med. Hon kallar det Frankrike för: ett nytt andra världskrig. Eh ursäkta; andra världskriget gick ut på att UTROTA en hel folkgrupp för att dom var av fel hufärg och etnisk tillhöriget. De ville utrota, ta bort varenda människa. Det Frankrike vill göra är att FLYTTA romerna bort från deras OLAGLIGA läger, som utgör en säkerhetsfara för de människor som inte bor i lägren men bor nära. Aå ja; utrotning? gaskamrar? 3*4 meters rum med 40 pers? Bygga pooler för hand? Tortyr? Är det vad Frankrike gör nu? Nej, precis Reding så håll käften, Frankrike kommer, om inte EU-kommisionen är korrupt, vilket kag verkligen hoppas att det inte är, men Frankrike kommer inte behöva sluta med det. Och jag tycker det är rätt. Förstör inte andras länder, laga er själva först! Kalla mig rasist, vilket jag inte är, men säg det då, men jag står på Sarkozy sida!

Gahhh

Idag är jag arg. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag tycker inte det var riktigt rättvist av hon på ät. Mådde ganska kasst imorse, sov dåligt inatt, så satt och halvsov i min fåtölj i väntrummet där på ät. Jag märkte inte när hon kom så när vi satte oss ner i stolarna och hon skämtade och jag log så sa hon genast: Jag tycker inte du ska visa med ditt kroppspråk att du mår så där dåligt som du gjorde ute i väntrummet när du mår så bra att du kan skratta härinne."

Tio min senare...

"Vi måste vända ditt negativa prat om dig själv. Så varje gång du säger något negativt om dig själv sägerjag stopp och du måste vända det till något positivt." Men hallå, nu får jag inte säga vad jag vill? Är jag inte där för att prata av mig, få berätta hur det känns och få en chans att förstå och vända det? Hur ska det gå till om jag inte får säga vad jag vill? Jag är väl inte där för att säga det hon vill höra? Eller va?

Jag fattar inte. Jag är arg. Men förvirrad. Men arg.

Måndag

Idag är det måndag och jag är trött idag igen. Sov ganska kasst, men jag sov i alla fall. Tacksamt eftersom jag ska träffa Marie idag, sista gången innan sommaren är här. Vet inte hur det ska gå att vara ensam hela sommaren utan någon som helst som jag kan vända mig till. Har inte varit så på flera år. Sen 06 har jag alltid haft någon som jobbat och som jag haft möjlighet att luta mig emot. Det har jag inte i sommar, och jag jar ingen aning vad jag ska göra. Hela min trygghet faller bort och jag vet blir relativt ensam. Hur ska det gå?

Kort inlägg

Jag ska strax bege mig till Försäkringskassan där Marie väntar för vi ska träffa FK tillsammans. Nervös, men jag hoppas det går bra. Dock är risken ganska stor att det här inte kommer fungera. Det passar liksom in i mitt liv att det här inte ska gå. Jag vet att jag är negativ, men jag vågar inte vänta mig, tro eller hoppas på något, då blir jag bara besviken till sist ändå.

Snurr snurr lilla Sverige

Idag är jag trött på Sverige. På allt vi gör fel. En man har våldtagit två flickor, han fick två år i fängelse, varav de drog av två månader för de han redan suttit inne, efter åtta månader kom han ut, gott uppförande. Hur tänker man då? Ska åtta år göra någon skillnad för någon som inte bara råkat vid något svagt tillfälle, han gör det dessutom igen? Då måste man vara medveten om vad man gör? Vad betyder då åtta månader för någon som uppenbarligen odlat fram en sjuk sadistisk personlighet? Vad gör han ett år senare? Har han helt plötsligt "blivit en ny person"? Ja, ursäkta att jag är så positiv. Jag bara funderar.

OM jag fick drömma

Om jag hade sex tusen, hade jag åkt på semester nu. Till Italien. Med mamma. En lååång niodagars till Rimini, Venedig, Florens.

Något jag blir arg över är det jävla pissiga system Sverige har. Människor behandlas som skit i vården, A-kassan, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, till och med på Ica, hos telefonbolaget, elbolaget, hantverkarna kommer inte, bilservicen lurar en på pengar. Fan på det.

Nalle Puh´s stora Puh sa puh

Jag pustar ut. Ett av de minst jobbiga möten jag haft på månader hade jag idag. Läkaren var med, min "nya" (inte så nya heller, har haft henne ett tag nu), och mamma var med. Det har varit svårt, på vägen dit var jag tvungen att krypa ihop i bilsätet ett tag. Väl därinne fick vi mycket sagt, jag berättade om min relation till den allt annat än tillåtna Theralen. Med en del skäll från början med med restriktioner sa hon att jag fick fortsätta till nästa månad, nästa möte alltså. Då ska vi ta ställning till hur jag klarar av restriktionerna och gränserna hon/vi satte upp (vilket alltså också betyder att mängden tabletter jag tar på en dag inte riktigt kom fram). Vi gick igenom vad Försäkringskassan och Ams och kommunen sagt. De håller med, mina sak i min takt. Så ingen DBT - men jag har fortfarande en plats där så fort jag och teamet känner att jag är redo.

Dags för en lång stunds kamp för att få i mig lite mat. Eller något ätbart i alla fall.

Så gjorde vi då

Imorgon är det dags för att träffa Marie igen. Kanske kanske innebär det en dag utan rakblad sen. Om allting går vägen. Jag försökte förklara förra veckan att det inte går att bara träffas var femte sjätte dag. Då tappar dom bort mig på vägen och jag blir ensam, utan kontroll, med för många sätt att skada mig på. Med Anna var allting så svårt, det var så mycket krav, så mycket jag skulle säga, så många frågor jg skulle svara på och så många tankar jag var tvungen att tänka. Det var så mycket som stod på spel. Det var så mycket som Anna ville att jag skulle göra, jag var rädd, jag hade mina stödhjul på cykeln som jag inte vågade luta mig mot. Nu är det för sent och jag haringen Anna kvar att luta mig emot. Det var svårt då, jag visste inte hur svårt det skulle komma att bli. Ingen som Anna. Ingen jag kunde lita på. Ingen jag kan lita på. Det tog så lång tid med Anna. Nu är hon borta. Och jag har inga stödhjul kvar. Det enda som håller mig uppe nu är två svaga skakiga ben med för mycket tyngd på sig.

Utan Anna ja. Utan någon som får mig att fortsätta. Utan någon som gjorde saker lite lite bättre.abild

Ett udda nervvrak

Idag är det andra mötet med den nya människan på ät. Det känns nervöst. Särskilt som man sov fyra (ska det stå, inte sex som innan) timmar, jag är dessutom extra trött och enda anledningen till att jag vaknade var att det dunkade så hårt i huvudet. Det kommer inte bli dag. Tack och lov får jag åka med grannen hem vid två så jag inte behöver vänta så länge på att få åka tillbaka hem till mamma och pappa.

När? Var? Hur? Varför?

Det är så mycket jag känner. Kaos. Hopplöshet. Alla frågor finns det inga svar på. Psykiskt sjuka, anorexi, depression och en bipolär störning, som inte går i DBT vad får dom för hjälp? Får dom också träffa en sköterska varannan vecka? Vilket slags stöd får de ekonomiskt? Vilka möjligheter får dom att testa en del av den vanliga världen, med plugg, jobb, praktik? Vilka människor får dom träffa? Vilka myndigheter stödjer och hjälper dom? Hur hanterar de att bli ensamma? Att växa upp och ta ansvar för sig själv? Låser de också in sig under täcker?

Är du djurälskare?/Kallar du dig aktiv djurälskare?

Obs! För er som inte intresserar er för samhället - ni kan bläddra direkt till andra bloggen: www.foreverhopeless.blogg.se/mer

Då jävlar ska ni få ett litet råd innan ni säger vilken grupp ni tillhör. Vilken grupp ni än sympatiserar med så finns det vissa handlingar ni kanske inte är medvetna om ni står för i detta fall.

I alla län har Jägareförbundet ett kontor och ett antal anställda som dagligen jobbar med det många andra har som hobby - jakt. Som ni kanske vet pågår det ständigt en hetsig och hödljudd debatt kring jakt, jägare, jagat. Särskilt nu, då vargdebatten har varit första och största nyheten under ett antal veckor. Ett POLITISKT beslut fattades att ett antal vargar (exakt 27) skulle skjutas i år. Idag finns det runt 250 vargar i Sverige.  Alla är skjutna, redan efter andra dagen. Detta beslut fattades efter många år av forskning, inventering och utbildning för att fatta rätt beslut. Man har genom ett antal olika föreningar, statliga verk, utbildade forskare och undersökningar kommit fram till vilka konsekvenser och hur allvarliga sådana som skulle komma av vargjakt.

Som sagt, djurvän, djurälskare, djurkramare, djurrättsaktivist, kalla det vad du vill, oavsett vad du själv kallar dig finns det grupper, som du kanske säger att de gör rätt, att du passivt stöttar, som tagit på sig rollen att högljutt, aggresivt och kanske till och med olagligt låta de djur, vars stam vi människor förstört och numera måste aktivt lägga oss i för att den ska passa in i det stora ekosystemet, komma undan jakt och de jägare som faktiskt är de största djurälskarna av oss alla. Den debatten kan jag utveckla senare. Det jag vill poängtera med inlägget idag, är dessa aktivisters icke humana sätt att "stödja" djuren. Nämligen genom hot, på mängders olika sätt. En av jägarna som skjutit en av dessa 27 vargar ringde  just till pappa, som ja, är jägare. På två dagar har han fått tre sms där dessa aktivister uttrycker sin åsikt med fina ordval. Mördare, tänk om du skulle vara vargen, sinnessjuka galning, alla möjliga olika otrevligheter. Utanför ett av dessa kontor (stycket ovan) hittades i tisdags en gravsten med marchaller ställda runt i kring i en ring, med texten "Jägare" på. Det är inte en eller två grupper som gör så, bara i Sverige finns ett antal. Greenpeace har utövat liknande aktioner till exempel.

Det gör mig lite förbannad, mycket av det. Mer än hälften av de som är med i dessa grupper vet inte vilka alternativ gruppen använder sig utav, de skriver på listan på stan och går därifrån och är stolta över sig själva, för de har tagit ställning - till djurens försvar. Och de som aktivt utövar en del av dessa aktioner har ingen aning om vilken skada som uppstår och vem som skadas av det de gör. Tänk efter först, och ta för helvete reda på vad det är ni står för när ni skriver på listan. Ni kan stödja illegala handlingar.

PS. En del av de exempel jag tagit upp är polisanmälda. På riktigt. DS


Hur förklarar man den här dagen

Så var alla lådor packade och om 52 minuter försvinner den svarta volvon ut ur Västerås. Det känns lite småkämpigt, men det vet ni ju sedan innan. Innan det har jag umgått med en väldigt söt liten varelse, vi hämtade mediciner och var på ett samtal.

Vi hamnade också i ett samtal med en mamma till en tjej på ätstörningsenheten, hon var trevlig. Dock skrämde jag nog upp henne, hennes dotter var under arton så de har ingen erfarenhet av psyk, särskilt inte vuxenpsykiatrin. Det är mycket som inte fungerar, och tyvärr var det just den negativa biten vi fick uppleva innan vi träffade henne. Jag kan inte göra annat än tala om, både de negativa men också de positiva, hur det faktiskt är. Vad de ska göra i vilket läge och varifrån de får den bästa hjälpen och vad den går ut på. Det finns som sagt olika vägar att gå, och i vimlet av dem är det lätt att välja fel. Mest för att det med råge finns fler sämre än bättre vägar att gå. Det finns mycket att förklara men på den kvart vi fick, fick jag i alla fall fram några tips. SOm till exempel vilken avdelning som är bäst. Känns som att det är precis det jag vill att jag ska ha lärt mig. Sådan information är guld värt för dem som intekänner till systemen. Då kanske, kanske mina år inom psykiatrin kan ha gjort lite nytta, de kan användas till något nyttigt. Vara till någon slags hjälp, inte bara för min egen skull.

Tidigare inlägg
RSS 2.0